Av de externa aktörerna är det i första hand specialpedagogen, som kontaktas av förskolans pedagoger angående barn i behov av särskilt stöd. Innan kontakt tas är intervjupersonerna överens om att pedagogerna bör ha vårdnadshavarnas godkännande till detta.
I de fall vårdnadshavare till barn i behov av särskilt stöd motsäger sig att specialpedagog kopplas in, finns det enligt intervjupersonerna flera vägar att gå. Förutom att fortsätta påtala för
39
vårdnadshavarna, de svårigheter pedagogerna ser hos barnet, kan specialpedagogen och/eller förskolechefen kallas till ett gemensamt möte med vårdnadshavarna och barnets pedagoger. Ett sådant möte, skulle kunna reda ut frågetecken kring specialpedagogens roll och ge mer tyngd åt pedagogernas ståndpunkt. Här gäller det att förtydliga att det inte är tal om att specialpedagogen ska ändra på barnet, utan att pedagogerna ska få handledning för att kunna tillgodose barnets behov. I extrema fall, vilka är sällsynta, kan en orosanmälan till socialförvaltningen behöva göras.
I undantagsfall ombeds specialpedagogerna göra ”gruppobservationer”, handleda pedagogerna, eller titta på verksamheten utan vårdnadshavarnas medgivande, då barnet i fråga anses gynnas av att pedagogerna får stöd. S2 uttrycker det som att ”… vi vill ju att vårdnadshavarna ska öppna dörren, så att vi inte kommer in undercover för mycket…”. Intervjupersonerna delar dock uppfattningen att vårdnadshavare till barn i behov av särskilt stöd, överlag är positiva till samverkan med förskolan samt hjälp från externa aktörer. När det handlar om ”sälja in” externa aktörer, måste man enligt F1 vara försiktig med hur man uttrycker sig:
Man får ju väga sina ord på guldvågen, så att man inte liksom… det är ju det bästa de har, sina barn, så man får ju tänka på hur man framför saker och säga att man liksom tänker på barnets bästa.
Vad det gäller S2:s och F2:s upptagningsområde kan vissa vårdnadshavare, från andra kulturer, bli misstänksamma när det blir tal om att koppla in specialpedagogen, då de inte känner till vad en specialpedagog gör. De kan få för sig att det är fel på deras barn och att specialpedagogen är någon slags psykolog. Andra vårdnadshavare kan känna skuld och skam över att deras barn är i behov av särskilt stöd. Då de kan ha kommit mer eller mindre långt i sin process är det bra att, som pedagog, kunna känna av och ”inte bara dundra in”. En del vårdnadshavare beskrivs mer som att de har taggarna utåt och menar att det inte är något fel på deras barn. F1 menar att ”… det är ju liksom inte felen vi är ute efter, utan vilken hjälp man kan ge för att det ska bli bättre.” S2 beskriver skillnaderna mellan vårdnadshavarna som att ”…alla vårdnadshavare är olika, dels i sin personlighet, men även i sin kultur och vad man har i sin ryggsäck …”.
I det mångkulturella upptagningsområdet hjälper pedagoger vårdnadshavare, som saknar det svenska språket, att boka tid på till exempel barnavårdscentralen. Även specialpedagogen, i det andra upptagningsområdet, är behjälplig i vårdnadshavarnas första kontakt med till exempel BUP, när vårdnadshavarna själva inte orkar. Trots att förmedlandet av kontakter med externa instanser kan tänkas ligga i gränslandet för deras professioner, anser pedagogerna att
40
det hjälper barnet och familjen, vilket i längden skulle kunna leda till en större öppenhet gentemot förskolan och en större insyn i hemmet.
I de fall kontakten med en extern aktör redan upprättats, brukar det vara barnets ansvarspedagog som håller i den. Ett sådant exempel, skulle kunna vara den intervjuade ansvarspedagogens kontakt med logopeden till ett av ansvarsbarnen. Kontakten består i att kontinuerligt, via telefon, stämma av hur det går med barnets språkutveckling. Vårdnadshavarna brukar dessutom delge förskolan det material som barnet använder hos logopeden, så att barnet och pedagogerna kan arbeta med samma material på förskolan.
Båda specialpedagogerna vittnar om att de i mötet med vårdnadshavarna ofta ses som specialister utifrån sin profession, vilket de upplever kan ge tyngd i de olika ärendena. Någon gång har till och med specialiststämpeln utnyttjats med avsikten att få vårdnadshavarna att ändra sitt synsätt, med förhoppning om att en synvända skulle kunna gagna barnet i hemmet.
Relationer och samsyn
Trots att båda specialpedagogerna arbetar på uppdrag av pedagogerna, ser de som en av sina viktigaste uppgifter att skapa goda relationer med vårdnadshavarna. De arbetar båda för att få med sig vårdnadshavarna på banan och att de ska dra åt samma håll. S2 uttrycker det som att ”… när det är barn i behov av särskilt stöd, så måste man ju ha med vårdnadshavarna, för att det ska bli så gynnsamt för barnet som möjligt”. Dialog och delaktighet ses som viktiga faktorer i samverkan med vårdnadshavarna.Även vikten av att se vårdnadshavarna som en tillgång och att visa på deras betydelse betonas i studien.
Ett dilemma som kan sätta käppar i hjulet för samverkan, är när vårdnadshavarnas syn på uppfostran och utbildning skiljer sig markant från pedagogernas. Ett sådant exempel skulle kunna vara fallet med vårdnadshavarna, som tvivlade så på specialpedagogens arbetsmetoder, att de tillkallade en ”expert” från hemlandet, vilken till och med deltog i förskolans verksamhet. När kulturella skillnader ligger till grund för meningsskiljaktigheter poängteras att man som pedagog måste vara tydlig med att vi har våra styrdokument att förhålla oss till.
41
Tid
Vad det gäller tiden till samverkan med vårdnadshavare till barn i behov av särskilt stöd, går specialpedagogernas uppfattningar isär. S2 anser inte att tiden till samverkan räcker till, eftersom de bara är två specialpedagoger i hela kommunen. Hon har en önskan om fler gemensamma möten och tätare kontakt med vårdnadshavarna. S1däremot upplever att tiden är tillräcklig och att hon tar sig den tid hon behöver för att bygga upp de viktiga relationerna med vårdnadshavarna.