Negativa upplevelser av sjuksköterskans bemötande

I samtliga artiklar beskriver våldsutsatta kvinnor situationer där de upplevt ett negativt bemötande från sjuksköterskor (Bradbury-Jones, Taylor, Kroll & Duncan 2014; Chang, Decker, Moracco, Martin, Petersen & Frasier 2005; Dienemann, Glass & Hyman 2005;

Leppäkoski, Paavilainen & Astedt-Kurki 2001; Lutenbacher, Cohen & Mitzel 2002;

Nemoto, Rodriguez & Mkandawire Valhmu 2006; Olive 2016; Pratt-Eriksson, Bergbom

& Lyckhage 2014; Tower, McMurray, Rowe, Wallis 2006; Ursula 2006; Örmon,

Torstensson-Levander, Sunnqvist & Bahtsevani 2014). Kvinnorna beskriver bland annat att sjuksköterskor haft brist på omtanke, empati och tålamod samt att de haft ett

otrevligt mottagande och inte visat något intresse för den våldsutsatta kvinnan eller hennes situation (Dienemann, Glass & Hyman 2005; Leppäkoski, Paavilainen &

Astedt-Kurki 2011; Pratt-Eriksson, Bergbom & Lyckhage 2014). Att bemöta

våldsutsatta kvinnor på detta sätt resulterar i att kvinnorna känner sig betydelselösa och obekräftade (Chang et.al 2005; Pratt-Eriksson, Bergbom & Lyckhage 2014; Ursula 2006) samtidigt som behovet av att bli omhändertagen på ett varmt sätt blir det centrala då VINR kan resultera i att den våldsutsatta även upplever sig sårbar och oskyddad (Chang et al. 2005; Dienemann, Glass & Hyman 2005; Pratt-Eriksson, Bergbom &

Lyckhage 2014). En våldsutsatt kvinna berättar om sin upplevelse där hon som vuxen inte får samma ömsinta bemötande av sjuksköterskan och sjukvården, som barn får.

Hon förklarar att när en individ blir utsatt för VINR, så förlorar individen sin

livskompass och vet varken vart denne ska ta vägen eller göra för att få hjälp. Kvinnan menar att individen befinner sig i samma mentala nivå som ett barn, det vill säga att vara sårbar och oskyddad (Chang et al. 2005).

Resultatet visar även att flera våldsutsatta kvinnor haft upplevelser där de känt sig nonchalerade av sjuksköterskan och där de upplevt att deras situation blivit förminskad (Bradbury-Jones et al. 2014; Leppäkoski, Paavilainen & Astedt-Kurki 2001; Nemoto, Rodriguez & Mkandawire Valhmu 2006; Pratt-Eriksson, Bergbom & Lyckhage 2014;

Tower et al. 2006; Örmon et al. 2014). I samtal med en psykiater upplevde en kvinna sig missbedömd då psykiatern menade att hon var galen och behövde medicin för att vara tyst om de övergrepp som hon utsatts för av sin partner. I samtalet närvarande en sjuksköterska som var väl medveten om övergreppen och kvinnan upplevde sig ensam i rummet och hade önskat mer stöd från sjuksköterskan som inte sa ett ord för att försvara

15

kvinnan (Nemoto, Rodriguez & Mkandawire Valhmu 2006). Våldsutsatta kvinnor beskriver att det är som att hamna i en existentiell ensamhet när sjuksköterskan ignorerar dem efter att de avslöjat sin situation och berättat att de är utsatta för VINR.

Känslan och upplevelsen av skuld och skam blir en kamp i lidandet för överlevnad (Pratt-Eriksson, Bergbom & Lyckhage 2014).

En våldsutsatt kvinna berättar om en annan situation där hon blivit illa bemötta av en sjuksköterska:

“When I gave birth to my third child, my body was bruised and the nurse asked me, and I'm sitting here trying to cover bruises as I'm laboring.... And she said,

‘Oh, my God, were you in a car accident?’ and I said ‘No, my husband did this,’

and nothing else was ever said or done.... I was beaten the day or so before, and they never said a word about it once I told her what happened.”

(Lutenbacher, Cohen & Mitzel 2002, s. 60).

Att leva med våld i nära relation gör inte kvinnan enbart sårbar i den bemärkelsen att hon blir utsatt för våld där hennes mänskliga rättigheter kränks. Det tycks även finnas en rädsla hos våldsutsatta kvinnor som handlar om att hamna i ytterligare ett trauma genom ett dåligt bemötande från sjuksköterskan och sjukvården överlag (Pratt-Eriksson, Bergbom & Lyckhage 2014; Ursula 2006).

4.1.2 Att inte bli tagen på allvar

Att vara våldsutsatt kan upplevas som att inte bli sedd och tagen på allvar av sjukvården eller att den våldsutsatta till och med blir skuldbelagd för att vara utsatt för VINR (Pratt-Eriksson, Bergbom & Lyckhage 2014; Tower et al. 2006). På en psykiatrisk klinik i Sverige intervjuades våldsutsatta kvinnor om deras upplevelser av sjuksköterskans bemötande vilket visade att en del kvinnor upplevde att sjuksköterskans fokus låg på kvinnornas diagnos snarare än det lidande de upplevde relaterat till det våld de utsatts för. De upplevde ett kränkande bemötande där våldet förminskades och som lämnade kvinnorna med en känsla av skuld i sin situation (Chang et al. 2005; Örmon et al. 2014).

En annan kvinna berättade att hon fick känslan av att vårdpersonalen såg ner på henne och våldsutsatta kvinnor överlag, samt att de hade en attityd där de ansåg att det var kvinnornas eget fel att de var utsatta för VINR (Pratt-Eriksson, Bergbom & Lyckhage 2014). Våldsutsatta kvinnor berättar om ett livslångt kämpande för att bearbeta känslan av att det inte är deras fel att de blivit eller blir utsatta för våld, för att sedan få höra det

16 motsatta av sjuksköterskan (Örmon et al. 2014).

Många av kvinnorna upplevde att VINR oftast inte togs på samma allvar som fysiska åkommor eller sjukdomar som exempelvis cancer. En våldsutsatt kvinna upplevde att när sjuksköterskan var medveten om att kvinnan levde med VINR så förändrades sjuksköterskans sätt att se på henne. Kvinnan kände sig dömd och till slut upplevde hon att hon inte förtjänade vård på samma sätt som andra, vilket gjorde att hon undvek att söka vård i fortsättningen (Tower et al. 2006).

“She thought I was an accident victim. When I said it was domestic, Oh, go take a seat … That’s exactly what you get. Like a great big hand in your face that says go away, we don’t want to have to deal with it … If I had cancer, if I had been run over by a car, it would have been good enough.”

(Tower et al. 2006, s. 193).

Resultatet av aktuell litteraturstudie visar att det förekommit situationer där våldsutsatta kvinnor öppnat upp sig för en sjuksköterska och berättat att de varit utsatta för våld varpå sjuksköterskans svar på detta endast varit en klapp på axeln, något som kvinnorna upplevt som nedvärderande. Sjuksköterskan beskrivs även ha försökt hjälpa våldsutsatta kvinnor genom att säga att de är starka, intelligenta och smarta vilket istället förminskat våldet och lämnat kvinnorna med känslan av att de varit osynliga (Örmon et al. 2014) och i vissa fall gjort att kvinnorna inte orkat söka vård igen (Tower et al. 2006). I andra fall fick våldsutsatta kvinnor höra att de skulle vara tysta och ta sig samman vilket de upplevde som kränkande (Örmon et al. 2014).

Många våldsutsatta kvinnor upplever att det enda sättet att bli sedd och få hjälp är genom att avsiktligt skada sig själv eller hota med suicid. Trots detta upplever kvinnorna att de ändå inte blir betrodda och får höra att de inte talat sanning vilket resulterat i att kvinnorna känt sig övergivna av vården (Örmon et.al 2014). Upplevelsen från många våldsutsatta kvinnor är att varken sjuksköterskan eller annan vårdpersonal tagit deras situation på allvar och att de blivit orättvist behandlade då berusade individer som kommit in på akutmottagningen fått hjälp först, trots att de kommit in efter den våldsutsatta kvinnan (Leppäkoski, Paavilainen & Astedt-Kurki 2001).

17 4.1.3 Att befinna sig i en otrygg miljö

I flertalet artiklar berättar våldsutsatta kvinnor om att de blivit omhändertagna av sjuksköterskor på en plats där de inte känt sig trygga och säkra (Chang et al. 2005;

Dienemann, Glass & Hyman 2005; Leppäkoski, Paavilainen & Astedt-Kurki 2001;

Lutenbacher, Cohen & Mitzel 2002; Olive 2016; Örmon et al. 2014). Många berättar att de blivit hänvisade till ett rum där sjuksköterskan frågat ut dem om förekomst av VINR, samtidigt som deras förövare suttit bredvid och i vissa fall även agerat tolk åt kvinnan (Chang et al. 2005; Lutenbacher, Cohen & Mitzel 2002). Resultatet visar även att kvinnor som sökt akutsjukvård efter att ha blivit utsatta för våld av sin partner, upplevt det som obekvämt att bli placerade i ett väntrum fullt av andra människor. Våldsutsatta kvinnor beskriver att de haft en önskan att få sitta i ett lugnare, avskilt rum där de inte behövt visa alla andra patienter på akutmottagningen vilka skador de orsakats (Olive 2016). Fler kvinnor berättar även om tillfällen då de lämnats ensamma efter samtal med sjuksköterskan om det våld de har utsatts för vilket lämnat dem med ångest (Örmon et al. 2014). Våldsutsatta kvinnor framhåller att sjuksköterskan spelar en viktig roll i att frågan om VINR kommer vid ett lämpligt tillfälle där den våldsutsatta kvinnans

sårbarhet inte blir påverkad. Olämpliga tillfällen kan exempelvis vara då kvinnan inte är påklädd vid undersökningar eller liknande (Chang et al. 2005).