Resultatdiskussion

5:2:1 Bristen på stöd i bemötandet

Det finns en tydlig skillnad mellan hur våldsutsatta kvinnor upplever sjuksköterskans bemötande gentemot hur sjuksköterskan, enligt hennes kompetensbeskrivning (Svensk sjuksköterskeförening 2017), bör vara och bemöta patienter. I sjuksköterskans

20

kompetensbeskrivning ingår det att kunna identifiera hälsa utifrån varje unik individ och värna om behov, rättigheter och möjligheter för att främja hälsa. I resultatet

framkommer det att många våldsutsatta kvinnor upplever sjuksköterskans bemötande som bristande, empatilös och ibland även nedvärderande (Bradbury-Jones et al. 2014;

Chang et al. 2005; Dienemann, Glass & Hyman 2005; Leppäkoski, Paavilainen &

Astedt-Kurki 2001; Lutenbacher, Cohen & Mitzel 2002; Nemoto, Rodriguez &

Mkandawire Valhmu 2006; Olive 2016; Pratt-Eriksson, Bergbom & Lyckhage 2014;

Tower et al. 2006; Ursula 2006; Örmon et al. 2014). Eriksson (1994) menar i sin teori om lidandet, att den vanligaste formen av vårdlidande är kränkning mot patientens värdighet och värde som människa. En kränkning kan vara att bli nonchalerad eller att inte “se” hela människan. All form av kränkning är ett lidande för patienten och sjuksköterskans uppgift är att ge patienten möjlighet att uppleva sitt eget värde och förhindra kränkningar. Trots att våldsutsatta kvinnor mest upplever ett negativt

bemötande från sjuksköterskan, så beskriver de hur de önskar att bli bemötta (Tower et al. 2006). De önskar sig en sjuksköterska som tar sig tiden att lyssna på dem (Olive 2016) utan att lägga in egna värderingar av kvinnans berättelse samt en sjuksköterska som ser kvinnan för den hon är och inte enbart som ett våldsoffer (Leppäkoski, Paavilainen & Astedt-Kurki 2001; Tower et al. 2006; Örmon et al. 2014). Ett sådant bemötande upplever kvinnorna som en bekräftelse och att de är värda ett liv som vem som helst (Tower et al. 2006).

5:2:2 Tidsbrist och oengagemang

Något som framgått i resultatet är att våldsutsatta kvinnor har en önskan att träffa en sjuksköterska som de kan anförtro sig till, som tar sig tid att lyssna på dem och som inte dömer ut dem (Ursula 2006). Trots detta upplever våldsutsatta kvinnor ofta det motsatta (Leppäkoski, Paavilainen & Astedt-Kurki 2001; Pratt-Eriksson, Bergbom & Lyckhage 2014; Tower et al. 2006; Örmon et al. 2014) vilket kan bero på att sjuksköterskor själva upplever svårigheter i att bemöta våldsutsatta kvinnor (Goldblatt 2009). Detta på grund av faktorer som exempelvis tidsbrist, vilket innefattar en känsla av att inte ha tid att sätta sig in i kvinnans situation rent känslomässigt. Sjuksköterskor har ibland även haft en stigmatiserigsattityd där de ifrågasätter varför den utsatta kvinnan inte “bara” lämnar den våldsamma relationen (Brykczynski, Crane, Medina & Pedraza 2011; Goldblatt 2009). Tidsbrist är något som verkar vara ett återkommande problem varpå

sjuksköterskor tenderar att brista i sitt bemötande av våldsutsatta kvinnor (Beynon et al.

21

2012; van der Wath, van Wyk & Jance van Rensburg 2013) vilket bland annat kan bero på att sjuksköterskor helt enkelt inte anser sig hinna att ta sig tiden att lyssna på

våldsutsatta kvinnor och vad de har att berätta. Sjuksköterskor beskriver dessutom att en förutsättning till att våldsutsatta kvinnor ens ska våga öppna upp sig och berätta vad de är utsatta för, så krävs det att de känner sig trygga och att de har byggt upp ett

förtroende för sjuksköterskan, något som ofta inte är möjligt på grund av tidsbrist (Häggblom & Möller 2006). Oftast ansvarar en och samma sjuksköterska över fler patienter under sitt arbetspass vilket sjuksköterskor beskriver som en tidspress i sig (Goldblatt 2009).

Kvinnornas upplevelser av sjuksköterskans bemötande och kämpandet att få hjälp, lämnar dem i många fall rädda och ensamma (Pratt-Eriksson, Bergbom & Lyckhage 2014), vilket kan återspeglas i Erikssons (1994) teori om lidandet och kampen om överlevnad. Teorin bygger på en kamp mellan det goda och det onda, mellan hopp och hopplöshet. För att lindra lidandet behövs ett hopp om det goda och det är bundet till en ömsesidighet av givande och tagande. Att inte bli tagen på allvar och uppleva känslor som ensamhet, skuld och sårbarhet är ett stort lidande och något majoriteten av kvinnorna i resultatet upplevt (Bradbury-Jones et al. 2014; Chang et al. 2005;

Dienemann, Glass & Hyman 2005; Leppäkoski, Paavilainen & Astedt-Kurki 2001;

Lutenbacher, Cohen & Mitzel 2002; Nemoto, Rodriguez & Mkandawire Valhmu 2006;

Olive 2016; Pratt-Eriksson, Bergbom & Lyckhage 2014; Tower et al. 2006; Ursula 2006; Örmon et al. 2014).

5:2:3 Vikten av att våga fråga våldsutsatta kvinnor om de är utsatta för VINR

Sjuksköterskor har en nyckelroll när det gäller att upptäcka förekomst av VINR (NCK 2021). Region Uppsala har under 20 år tillsammans med NCK tagit fram Uppsala-modellen som är ett vårdprogram med rutiner och handlingsplaner för screening av VINR inom hälso- och sjukvården. Deras arbete har bland annat lett till att mödravården i hela Sverige har rutinscreening för VINR (NCK 2017). Screening för att identifiera eventuell VINR är något många kvinnor upplever som positivt (Bradbury-Jones et al.

2014; Chang et al. 2005; Dienemann et al. 2005; Lutenbacher et al. 2002; Nemoto, Rodriguez & Mkandawire Valhmu 2006; Olive 2016; Tower et al. 2006; Ursula 2006;

Örmon et al. 2014) och frågan om VINR kan anses som ett tillfälle att ge våldsutsatta kvinnor information och stöd. Kvinnor betonar dock att det måste finnas en plan om

22

kvinnan är utsatt, där kvinnan kan känna sig trygg och säker med att ha berättat och att hon då också får hjälp (Chang et al.2005). Att som sjuksköterska våga fråga om VINR upplevs av våldsutsatta kvinnor som positivt och det ger kvinnorna ett hopp i lidandet (Bradbury-Jones et al. 2014; Chang et al. 2005; Leppäkoski, Paavilainen & Astedt-Kurki 2001; Nemoto, Rodriguez & Mkandawire Valhmu 2006; Tower et al. 2006;

Ursula 2006; Örmon et al. 2014). Eriksson (1994) menar att tröst och kärlek kan lindra lidandet och skapa mod att våga möta lidandet och därmed göra att människan får sitt livshopp tillbaka.

5:2:4 Vikten av att ha kunskap gällande VINR

Det finns god anledning att tro att kvinnor som lever i en våldsam relation är de som besitter den bästa kunskapen och erfarenheten gällande hur de önskar bli bemötta av sjuksköterskan. Trots negativa upplevelser så fortsätter många kvinnor beskriva hur ett bra bemötande både från sjuksköterskan men även från sjukvården i stort, kunnat hjälpa dem i deras situation (Tower et al. 2006). För att på bästa sätt kunna bemöta och hjälpa våldsutsatta kvinnor bör sjuksköterskan besitta kunskap i hur våldsutsatta kvinnor önskar bli bemötta. Detta för att kunna bygga upp en patient-sjuksköterska relation som bygger på förtroende, tillit och respekt och som i sin tur kan vara en förutsättning för att den våldsutsatta ska våga berätta om sin situation. Något som visat sig vara viktigt är att sjuksköterskan besitter kunskap och erfarenhet gällande VINR eftersom det annars kan utgöra ett hinder i bemötandet av våldsutsatta kvinnor (Beynon et al. 2012). Många våldsutsatta kvinnor vittnar om att de upplevt sjuksköterskan som okunnig inom VINR (Bradbury-Jones et al. 2014; Chang et al. 2005; Dienemann, Glass & Hyman 2005;

Leppäkoski, Paavilainen & Astedt-Kurki 2001; Lutenbacher, Cohen & Mitzel 2002;

Pratt-Eriksson, Bergbom & Lyckhage 2014; Tower et al. 2006; Ursula 2006; Örmon et al. 2014) och Eriksson (1997) menar att en sjuksköterska många gånger skapar ett lidande omedvetet genom brist på reflektion och kunskap om människans lidande. Den 1 juli 2018 infördes ett nytt examensmål i högskoleförordningen som innebar ökad kunskap om VINR inom vissa utbildningar på grundnivå, däribland

sjuksköterskeprogrammet (Jämställdhetsmyndigheten 2020).