NEJ TILL DRABANTSTADSIDÉN

I Stockholms Generalplan 1952 diskuterades tanken på eventuella drabantstäder. Det var dock en fråga för re- gionplaneringen att ta ställning till. I Regionplan 1958 avvisades dock denna tanke. Det främsta motivet var att om drabantstadens princip skulle drivas fullt ut skulle det leda till att storstadsområdet skulle dräneras på ar- betsplatser. För att undvika alltför renodlade sovstads- miljöer i förorterna och för att ta vara på den gemen- samma arbetsmarknadens fördelar skulle man i stället sprida industri och annan verksamhet som inte behöver ligga centralt till ytterområdena. Eftersom Regionplan 1958 räknade med en måttligt snabb befolkningstillväxt kunde utbyggnaden huvudsakligen ske i form av kom- pletteringar av befintliga samhällsbildningar.

Till höger Ebenezer Howards princip för stadstillväxt genom ett system av nya trädgårdsstäder, åtskilda av jordbruksområden och förbundna med transportleder i form av järnvägar och kanaler. Till vänster en schemaplan för ett förortssamhälle med cirka

10 000 invånare kring en förortsbanestation (ur Det framtida Stockholm, 1945). Till höger schemaplan för en ABC-stadsdel. Centrumfunktioner centralt och arbetsplatser till höger på bilden (ur Stockholms generalplan 1952).

Ett undantag var dock den så kallade Halmsjöstaden, som senare kom att utvecklas till Märsta. Eftersom den nya storflygplatsen vid Halmsjön, det vill säga Arlanda, kom att ligga så långt bort från Stockholm behövde den försörjas med personal som kunde bo på närmare håll. Därför föreslogs att ett samhälle skulle byggas vid stam- banan nära flygplatsen. Genom att också bygga andra arbetsplatser där, med behov av goda kommunikatio- ner, skulle detta samhälle kunna utvecklas till en dra- bantstad med cirka 40 000 invånare. Idag har Märsta verkligen utvecklats till ett samhälle med relativt hög grad av självständighet. Befolkningen är ännu bara 35 000 invånare och pendlingsutbytet är stort med öv- riga Storstockholm. Till skillnad från de flesta andra förortskommuner har Sigtuna kommun, där Märsta och Arlanda ligger, många arbetsplatser och en betydande inpendling.

En annan princip, som slogs fast i Regionplan 1958, var att det centrala arbetsområdet skulle spela samma dominerande roll i framtiden. Den expansion av city- verksamheter som man räknade med, skulle kunna lo- kaliseras till innerstaden även framgent genom att indu- strier, som inte hade några speciella skäl att ligga kvar, skulle flytta ut. För detaljhandelns del förutsågs dock på längre sikt ett behov av större bilorienterade regionala centra med stort omland. Två lägen pekades ut för detta, ett vid Älvsjö i söder och ett någonstans på Järvafältet i norr. Några cityannex var det dock inte tal om.

IDÉER I SKISS 66

I Skiss 66 räknade man med att befolkningen skulle öka mycket snabbare än enligt Regionplan 1958. Den be- folkning som enligt regionplanen skulle uppnås först 1990 räknade man nu med skulle vara uppnådd redan 1970 eller 1975. I själva verket skedde det inte förrän omkring 1985. I Skiss 66 räknade man med att Uppsala ganska snart skulle vara i samma situation i förhållande till Storstockholm som Södertälje. Med starkare eller

svagare verkan ansåg man också att influensen skulle sträcka sig till stora delar av östra Mellansverige, fram- förallt i Mälardalen och bort till Örebro. En storregion skisserades med runt tre miljoner invånare.

Storstockholm beräknades växa så att kring år 2000 mer än två tredjedelar av bebyggelsen skulle vara ny. Regionplanerarna ställde sig åter frågan om inte den nya bebyggelsen i stället skulle kunna läggas i en helt ny stad. Den kanske kunde ligga mellan Stockholm och Västerås eller mellan Stockholm och Nyköping. En så- dan drabantstad skulle i så fall kunna få drygt en miljon invånare och vara lika stor som Storstockholm. Region- planerarna kom fram till slutsatsen att eventuella för- delar på sikt var så tvivelaktiga att de stora svårigheterna under utbyggnadstiden inte motiverade en sådan stra- tegi.

I arbetet med Skiss 66 ägnades arbetsplatsstrukturen ett stort intresse. Tankar fanns om stora regionala stra- tegiskt valda utbyggnadsområden för arbetsplatser och service. Planskissen byggde på ekonomiska teorier som formulerats av professor Folke Kristensson och en grupp kring honom vid Handelshögskolan i Stockholm. De hade bland annat studerat kontaktmönster mellan verk- samheter inom näringslivet. De fann att vissa sektorer var särskilt beroende av att personliga kontakter kunde upprätthållas för att verksamheten skulle fungera bra. Vissa företag skulle också ha fördel av att finnas nära an- dra för att få snabb information och tillgång till gemen- samma resurser, det vill säga vad vi numera brukar kalla

Alternativa begyggelsestrukturer med lika restid för kollektiv- transporter till stadskärnan. Illustration ur Skiss 66.

externa skalfördelar. Andra verksamheter var mindre känsliga och kontakter kunde upprätthållas väl med te- lefon eller andra tekniska hjälpmedel utan personliga möten. Ytterligare andra var inte nämnvärt beroende av kontakter över huvudtaget.

För att ge näringslivet de bästa förutsättningarna att fungera, borde de kontaktintensiva branscherna lokali- seras centralt i city. Det gällde verksamheter som arbe- tar med ledning och förvaltning och service till dessa, till exempel hotell och restauranger.

Mindre kontaktintensiva branscher kunde placeras längre ut från stadskärnan i halvcentrala lägen, till ex- empel informationstillverkning och kvalificerad pro- duktion. Ännu längre bort borde verksamheter med ännu mindre kontaktbehov men med krav på stora, sammanhängande ytor, som till exempel partihandel, rutintillverkning eller externhandel, läggas.

Kristenssons idéer var en viktig teoretisk bakgrund för den fysiska regionplaneringen och för hur marken lämpligen borde användas. En verksamhets behov av kommunikationer hade i och för sig länge varit viktigt för val av lokalisering. Bilbetjänade verksamheter place- rades i goda väglägen och personaltäta i bra kollektiv- trafiklägen. Företag med behov av stort markutrymme eller störande verksamheter hade placerats längre från övrig bebyggelse, medan verksamheter med många

kunder, som varuhus, banker och teatrar hade placerats i centrala lägen.

Det nya var att betona vikten av att ge näringslivet bästa förutsättningar att fungera och erbjuda mark efter näringslivets differentierade kontaktbehov. Goda kon- takter var en viktig förutsättning för att företagen skulle fungera väl.

Kristensson betonade att cityverksamheternas efter- frågan på mark kunde leda till trängsel, med följden att city bitvis slutar att fungera. Regionplanerarna hade då möjligheten att erbjuda annan mark och styra lokalise- ringarna till lämpliga platser.

STAGNATIONSPERIODEN

Enligt Kristenssons principer pekades i Skiss 66 fyra re- gionala centra ut vid Arninge i Täby, på Järvafältet, mel- lan Kungens kurva och Flemingsberg i Huddinge samt Jordbro i Haninge. Dessutom pekade regionplanerarna ut Odensala norr om Märsta och Tveta söder om Söder- tälje. I Regionplan 1970 prioriterades Hansta på Järva- fältet och Huddinge. På längre sikt fanns också de övriga lägena med i bilden. Även i Regionplan 1973 fanns de re- gionala arbetsområdena kvar i texten, men gavs ingen särskild beteckning på regionplanekartan. Hansta an- gavs nu som utredningsområde och skulle så småning- om utgå ur planerna och bli naturreservat.

Regionplan 1978, som präglades av regionens lång- samma tillväxt, behandlade inte längre de regionala arbetsområdena. Arbetsplatserna antogs fortsätta att decentraliseras även om regioncentrum förblev domi- nerande.

I Regionplan 1991 var ett av målen att verka för en god näringslivsutveckling. Arbetsplatserna borde enligt planen lokaliseras till välbelägna kärnor och stråk. En utjämning mellan olika delar av regionen eftersträvades också. I syfte att åstadkomma en flerkärnig region redo- visades nitton regionala utbyggnadsområden. Det var dock inte längre frågan om regionala arbetsområden,

A. Central företagsledning. B. Informationstillverkning.

C. Produktutveckling (komplicerad produktion). D. Rutintillverkning och partihandel

E+F. Rutintillverkning.

I Skiss 66 presenterades tankar kring hur man skulle lokalisera olika branscher beronde på deras behov av kontakter med omvärlden.

utan lika ofta områden med stora utbyggnadsmöjlig- heter för bostäder. Av de utpekade områdena i Region- plan 1991 har en mer omfattande utbyggnad endast påbörjats i ett fåtal.

Analyserna av näringslivets behov från Skiss 66, som resulterade i fyra till sex regionala centra, fick allt min- dre aktualitet i de följande regionplanerna och princi- perna om decentralisering och utjämning tog allt mer över. Den ekonomiska krisen under 1990-talet ställde regionplaneringen inför nya förutsättningar. Det gällde nu åter att ge näringslivet förutsättningar för förnyelse och tillväxt. Inför arbetet med RUFS 2001 behövde där- för ny kunskap tas fram så att planeringen åter kunde bygga på de ekonomiska drivkrafterna.