UTBLICKAR MOT ÖSTERSJÖOMRÅDET

Även om järnridån hade fallit och kommunismen i Östeuropa avskaffats när avslutningen av arbetet med

Regionplan 1991 pågick var det naturligt att de nya geo- politiska förutsättningarna för Östersjöområdet kunde behandlas med bredd och djup först i samband med RUFS-arbetet. Omvandlingen av de tidigare planeko- nomierna och diktaturerna till marknadsekonomier och demokratier gick snabbt.

Vilka geografiska områden som räknas till Östersjö- regionen varierar. Om man till Östersjöregionen inklu- derar Sverige, Norge, Danmark, Finland, Estland, Lett- land, Litauen, Polen, norra Tyskland (Schleswig-Hol- stein, Mecklenburg-Vorpommern, Berlin-Brandenburg och Hamburg), nordvästra Ryssland och Vitryssland bor här cirka 100 miljoner invånare.

Ett Östersjöperspektiv i Stockholmsregionens plane- ring och utveckling innebär att planeringen och andra insatser ska syfta till att stärka Stockholmsregionens konkurrenskraft inom Östersjöområdet. Men det inne- bär också att Stockholmsregionen ska engagera sig för att i samarbete med andra parter förbättra olika för- hållanden i hela Östersjöområdet. Östersjöregionen ska kunna fungera som en delregion i ett utvidgat EU. Est- land, Lettland, Litauen och Polen har sökt medlemskap i EU. Fastän inte Ryssland är kandidatland till EU bör samarbetet kunna inkludera även nordvästra Ryssland. Berlin och S:t Petersburg, med vardera cirka fem mil- joner invånare, är de största storstadsområdena. Ham- burg och Warszawa, som har vardera 2,5 miljoner in- vånare, kommer därefter i storlek. Köpenhamns- och Stockholmsregionerna har vardera cirka två miljoner invånare.

GATEWAY

I Östersjöperspektivet i RUFS ingår både att utveckla Stockholmsregionen som centrum i Östersjöområdet och att verka för en positiv utveckling i hela Östersjö- området.

Efter hand som tillväxten ökar i Östersjöområdet väntas konkurrensen mellan storstäder och delregioner

inom området också öka. Det är framförallt Öresunds- regionen och Helsingforsregionen som målmedvetet mäter sig med Stockholmsregionen. Målet är att Stock- holmsregionen ska bli en ”gateway”, det vill säga inkörs- port till en region med ett antal nav inom olika områden och med hög tillgänglighet till globala nätverk.

Den totala handeln mellan de nordiska länderna och de forna östekonomierna kommer enligt prognoser att öka kraftigt. Polen väntas behålla sin ställning som den dominerande importören från de nordiska länderna och Ryssland som den störste exportören. Estland, Lettland och Litauen väntas öka sin andel av exporten till Nor- den.

Totalt cirka sex procent av Sveriges export går till Finland, Ryssland, Estland och Lettland. Dessa länders exportandel till Sverige är emellertid betydligt större, av till exempel Estlands export går nästan 20 procent till Sverige, och Stockholmsregionen är en viktig export- marknad för dessa länder.

Turismen och besöksnäringen, som är världens snab- bast växande näringsgrenar, har en stor potential i Östersjöområdet. För att marknadsföra Stockholms- regionen som besöksmål skapades Stockholm Informa- tion Service (SIS). Stockholms stad är numera ensam huvudman för verksamheten.

Regeringen har prioriterat Östersjösamarbetet och menar att Östersjöregionen har förutsättningar att bli en av världens starkaste och mest dynamiska tillväxt- regioner. Riksdagen har bland annat anslagit en miljard kronor till den så kallade Östersjömiljarden. I en nyligen gjord utvärdering konstateras dock att satsningarna inte givit de resultat som kunde förväntas.

För de internationella kontakterna spelar sjöfarten och flyget en viktig roll. Även för en fortsatt utveckling av turismen i hela landet är det viktigt att lätt kunna nå Stockholmsregionen från andra länder. Arlandas roll som nav inom flygtrafiken är en avgörande förutsätt- ning.

Med Arlandas tredje landningsbana har kapaciteten tryggats tjugo år framåt i tiden. Men även de regionala flygplatserna i Mälardalsområdet fyller en viktig funk- tion.

Färjetrafiken i Östersjön är av stor betydelse, inte minst för de nya marknader som uppstått i det forna Östeuropa. Det är viktigt att hamnarna anpassas till denna nya situation. Väg- och järnvägsinvesteringar är nödvändiga för att öka tillgängligheten till hamnarna i regionen. För närvarande finns färjeförbindelser mellan Stockholmsregionen och Finland, Tallinn, Riga och Gdansk. Det kan synas märkligt att någon färjeförbin- delse inte etablerats mellan Stockholm och S:t Peters- burg, vilket rimligen bör kunna ske inom en nära fram- tid.

När det gäller hamnkapacitet är denna tillfredsställ- ande i Stockholmsregionen, men vissa kompletteringar behöver göras. Det gäller bland annat att ersätta hamn- kapaciteten om oljehanteringen vid Loudden läggs ner. En utbyggnad av hamnkapaciteten i Norvik i Nynäs- hamn är angelägen. En begränsande faktor är bristande kapacitet på väg- och järnvägssidan i anslutning till vissa hamnar. Även problemen med säkerheten och fram- komligheten vid Sandhamnsleden behöver åtgärdas, t.ex. genom en utbyggnad av Horstensleden.

Miljöfrågorna är ett viktigt område för Östersjösam- arbetet. Östersjön drabbas både av vattenburna förore- ningar och atmosfäriskt nedfall. Trots många åtgärder för att minska miljöbelastningen är situationen otill- fredsställande.

I Sverige har de vattenburna utsläppen kraftigt mins- kats genom utbyggnaden av reningsverken. Stora inves- teringar har under senare år gjorts i nya och förbättrade avloppsreningsverk i framförallt Estland, Lettland, Litauen, Polen och nordöstra Tyskland. Ryssland och Polen svarar för de största utsläppen av närsalter i Öster- sjön.

De luftburna föroreningarna kommer till stora delar

från centrala och västra Europa. Utsläppen har minskat från Östeuropa genom att en rad gamla industrier har lagts ner. Utsläppen väntas dock öka igen, främst genom ökad biltrafik.