• No results found

Särskiljande för NHL är att organisationen allt sedan bildandet 1917 byggts på kommersiella intressen, där ishockeysportens popularitet möjliggjort de ekonomiska förtjänsterna. De fyra klubbar som träffades på Windsor hotell i Montreal och undertecknade NHL:s konstitution var: Montreal Canadiens, Montreal Wanderers, Ottawa Senators samt Quebec Bulldogs. Vid den tiden var den professionella ishockeyn emellertid i mycket dåligt skick, även om franchiseägarna i samband med NHL:s bildande konstaterade att man nu kunde börja

göra affärer och tjäna pengar.226 Av denna anledning etablerade NHL-

ägarna principen om ömsesidigt beroende, en princip ägarna arbetat efter sedan dess. I början av 1920-talet hade NHL utvecklats till en regional affärsverksamhet, om än tämligen stabil. NHL var nu en liten, men vinstgivande affärsverksamhet i den kommersialise-

rade ishockeyindustrin.227 Första gången en NHL-klubb såldes (för

Can$5 000, cirka 410 000 kronor 2018) och omlokaliserades var

1920, när Quebec flyttades till Hamilton i Kanada.228

224 Wong, John (2005), s. 28–57.

225 Wong, John (2005), s. 19–20 och s. 27. Se också Richard Gruneau och David Whitson (1993), kapitel 3–4 samt Bruce Kidd och John Macfarlane (1972).

226 Wong, John (2005), s. 71–77.

Det historiska datumet då NHL officiellt bildades, efter att den åtta år gamla NHA omorganise- rades i NHL, var den 26 november 1917. NHL spelades för första gången säsongen 1917/1918. Wong, John (2005), s. 71–77 samt McKinley, Michael (2009), s. 77.

227 Wong, John (2005), s. 71 och s. 80–81 samt Gruneau, Richard och Whitson, David (1993), s. 99 och s. 103.

Allteftersom den kommersiella ishockeyn utvecklades ville dess ägare öka intäkterna, och ett sätt var att försöka saluföra ishockeyn i USA. NHL-ägarna kunde genom expansionen till USA utnyttja den pro- fessionella kanadensiska ishockeyns arbetarklassrötter och spelets samhälleliga traditioner i saluföringen. Genom radion – och senare televisionen – kunde kanadensarna genom frivillig amerikanisering, närmast religiöst hängivet, följa NHL från de stora amerikanska städerna och den flärd, kommers och underhållning som NHL och

den stora världen erbjöd.229 Enligt Gruneau och Whitson blev NHL

en symbol för amerikaniseringen av den kanadensiska kulturen.230

Enligt historikern John Wong var det, förutom möjligheterna, hoten från andra ligor som föranledde NHL:s expansion till USA. Det första amerikanska NHL-laget, Boston Bruins, såg dagens ljus 1924

då Charles Adams köpte in sig i ligan.231 Efter att ishockeyn på allvar

etablerats i USA blev ligan i viss mån unik, då NHL-klubbar fanns i både Kanada och USA. Detta kan ses som ett ytterligare signum för Major League-modellen – att klubbar i två länder är med i samma liga. Under tidsperioden hade NHL också lyckats eliminera konkur- rensen från övriga professionella ishockeyligor och kontrollerade

Stanley Cup.232 I samband med NHL:s expansion söderut under

1920-talet påverkades inte enbart NHL, utan hela den professionella ishockeykartan ritades om. Enligt vissa forskare köptes och flyttades Hamilton som första kanadensiska ishockeyklubb över gränsen till USA 1925. Hamilton Tigers blev New York Americans och en del i Madison Square Gardens nöjesutbud. NHL:s monopol över ishock-

eyn började ta form.233 Första gången en NHL-klubb i USA flyttades

över den norra gränsen till Kanada, var när Atlanta Flames blev

Calgary Flames 1980.234

Enligt John Wong var det NHL:s skapande av Minor League-system under 1930-talet, parallellt med ökade inträdesavgifter till NHL för

229 Kidd, Bruce och Macfarlane, John (1972), s. 109; Gruneau, Richard och Whitson, David (1993), s. 274–275 samt Wong, John (2005), s. 85–86.

230 Gruneau, Richard och Whitson, David (1993), s. 275.

231 Wong, John (2005), s. 85–86 och s. 82–106 samt Kidd, Bruce och Macfarlane, John (1972), s. 110.

232 Wong, John (2005), s. 82–106; Gruneau, Richard och Whitson, David (1993), s. 99 samt Kidd, Bruce och Macfarlane, John (1972).

233 Gruneau, Richard och Whitson, David (1993), s. 92–106 samt Wong, John (2005), s. 87–99 och s. 107–120 samt McKinley, Michael (2009), Hockey: A People’s History, s. 90–98.

234 Diamond, Dan (1991, c), ”The 99 Era”, s. 258. Detta är en egen notering som inte framkommer av referensen.

nya franchiser, som lade grunden för NHL:s monopolistiska ställ-

ning.235 Det avgörande blev att den sista fristående och betydelse-

fulla amatörishockeyorganisationen i Kanada 1936 underordnade

sig NHL.236 En orsak till att Canadian Amateur Hockey Association

(CAHA) var beredd att ingå farmaravtal med NHL var pengar. CAHA

behövde pengar – och NHL kunde tillgodose behovet.237 Genom

1936 års NHL-CAHA-avtal hade NHL säkerställt sin position inom ishockeyindustrin, och genom ishockeymonopolet kontrollerades

spelarna.238 År 1936 började också etermedia på allvar intressera

sig för NHL-ishockeyn. Det mycket populära lördagsnöjet Hockey

Night in Canada, vilket sponsrades av Imperial Oil, skulle bli kvar i

radio fram tills programmet flyttade till televisionen 1952.239 Med-

vetenheten om publikens betydelse resulterade i att NHL-ledningen fattade två viktiga beslut vid denna tidpunkt. I syfte att underlätta för publiken att följa pucken bestämdes 1949 att den grå isen skulle färgas vit. Detta också för att underlätta kommande tv-sändningar, även om man inte då trodde så mycket på televisionen. Några år senare, närmare bestämt 1956, fattades ett epokgörande beslut. Den nya regeln innebar att en utvisad spelare skulle släppas in direkt vid första baklängesmålet. Skälet till förändringen framkallades av att en utvisning vid denna tid varade i två minuter, oavsett hur många mål

motståndaren gjorde under det numerära övertaget.240 En regeländ-

ring för att göra spelet jämnare alltså.

Under 1960-talet kom NHL att förändras. NHL hade ju tidigt insett betydelsen av en oviss och jämn liga, men nu ställdes dess ägare inför nya utmaningar. Den ekonomiska obalansen mellan klubbarna började märkas i matcherna och serietabellen. Detta var naturligtvis inte gångbart. Hur skulle NHL-ägarna komma till rätta med den hotande obalansen och därigenom risken för minskade intäkter? Enda vägen att gå var att ännu en gång reglera spelarmarknaden – den enskilt största utgiftsposten för ägarna. NHL-ägarna beslutade således att tidigt under säsongen 1962/1963 införa draft-reglerna.

235 Wong, John (2005), s. 107–120. 236 Wong, John (2005), s. 143–151.

237 Kidd, Bruce och Macfarlane, John (1972) s. 55.

238 Wong, John (2005), s. 143–151 samt Kidd, Bruce och Macfarlane, John (1972), s. 55 och s. 114–121.

239 McKinley, Michael (2012), Hockey Night in Canada: 60 Seasons, s. 28; McKinley, Michael (2009), s. 144–145 samt Gruneau, Richard och Whitson, David (1993), s. 100–101 och s. 103–106. 240 Persson, Gunnar (2008), ”NHL i täten för ishockeyns ständiga förändring”.

Med dessa kunde NHL-ägarna fördela nya spelare till de sämsta klubbarna först. Grundprincipen är enkel: worst-to-first. Genom att införa förfarandet i fråga jämnade ägarna till NHL ut obalansen mellan klubbarna, och därigenom verkade man för att göra ligan mer

spännande.241 Genom entry draft utesluter inte ägarna till NHL någon

spelare som är tillräckligt bra. För den enskilde ishockeyspelaren är draft-reglerna däremot en ytterligare begränsning av den fria arbets- marknaden – men de uppfyller sin funktion att upprätthålla balansen mellan klubbarna. De arbetsrättsliga aspekterna är sekundära. Draft-reglerna var inte den enda nyheten under 1960-talet. En stor nyhet var att NHL säsongen 1967/1968 utökades med sex nya klubbar. Denna expansion går under benämningen ”den stora expan- sionen”, då NHL sedan säsongen 1942/1943 hade utgjorts av sex klubbar, Original Six: Boston Bruins, Chicago Blackhawks, Detroit Red Wings, Montreal Canadiens, New York Rangers och Toronto

Maple Leafs.242 För att ägarna till de sex nya klubbarna – California

Seals, Los Angeles Kings, Minnesota North Stars, Philadelphia Flyers, Pittsburgh Penguins och St. Louis Blues – skulle få tillträde till NHL var de villiga att betala US$ 2 miljoner (ungefär 95 miljoner kronor 2018) vardera i inträdesavgift. Utöver denna expansion var NHL

stängd för utomstående.243 Vilka var då de avgörande faktorerna

för en expansion? Det fanns flera, men den kanske enskilt viktigaste orsaken var att klubbägarna till Original Six kommit till insikt om att man var tvungen att spela ishockey i fler än fyra amerikanska städer för att kunna bibehålla lukrativa avtal med de amerikanska tv- bolagen, samtidigt som man utökade ishockeyns popularitet i Nord-

241 Diamond, Dan (1991, a), ”Six-Team Stars”, s. 159.

NHL:s Amateur Draft genomfördes första gången 1963 i Montreal och i juni 1969 införde NHL sin första universella amatördraft. År 1979 ändrades namnet till NHL Entry Draft. Sedan början av 1980-talet (med vissa undantag i slutet av 1980-talet och början 1990-talet) kan alla 18-, 19- och 20-åringar bli draftade. Icke nordamerikanska spelare som inte blivit draftade kan klubbarna signa som free agents när de fyllt 22 år. Den första direktsända NHL Entry Draft i Kanada genomfördes 1984 av Canadian Broadcasting Corporation (CBC) och Radio-Canada; i USA genomfördes den första direktsändningen 1989 av SportsChannel America. Diamond, Dan (1991, b), s. 188; NHL–NHLPA (2013), Collective bargaining agreement between National

Hockey League and National Hockey League Players’ association 2012–2022, article 8 samt

NHL, ”NHL Draft History”.

242 Diamond, Dan (1991, a), s. 170; Diamond, Dan (1991, b), s. 179–184 samt Pincus, Arthur (2001), s. 103–104.

243 Pincus, Arthur (2001), s. 104. Se även Brian O’Neill (1991), ”Clarence Campbell and Expansion ´67”.

amerika.244 För att tillgodose kravet på fler ishockeyspelare började

NHL-ägarna nu också snegla mot den europeiska kontinenten.245

Den europeiska invasionen av NHL – även spelare från andra sidan järnridån – påbörjades under 1980-talet. Detta var en tid då NHL:s globala hegemoni stärktes. Expansionen skulle också komma att få stora konsekvenser för spelarersättningarna. Fler klubbar fanns att

bjuda på de bästa spelarna.246 Under denna tid väcktes även tanken

på och arbetet med att bilda fackförbund. Utvecklingen av spelar- facket skulle komma att få stor betydelse framöver, detta då spelarna

sedan NHL bildats varit i ägarnas händer.247

NHL:s ekonomiska styrka har i dag ett starkt samband med televisio-

nens utveckling.248 År 1951 tv-sändes i CBC den första NHL-matchen

någonsin mellan Toronto Maple Leafs och Montreal Canadiens. Sedan dess har ägarna till NHL sett betydelsen och fördelarna av

televisionen: mera pengar.249 Den första direktsända NHL-matchen

sändes den 11 oktober 1952, då mellan Montreal Canadiens och

Detroit Red Wings.250 Premiären för Hockey Night in Canada på

engelska sändes 1 november 1952, då mellan Montreal Canadiens och Toronto Maple Leafs. Därefter sändes NHL-matcher på engelska

regelbundet på tv.251 Spridningseffekterna av ishockey via televisionen

innebär därtill att NHL-klubbarnas ägare aldrig behöver betala för marknadsföring. Medierna (framför allt tidningarna) följer NHL gratis, en slutsats som inte gäller för de lukrativa sändningsrättighe-

terna.252 En kvarleva från tiden då CBS Games of the Week började

sändas från de amerikanska NHL-lagens städer säsongen 1956/1957 är de kommersiella avbrotten under matcherna, som innebar att

244 Gruneau, Richard och Whitson, David (1993), s. 103–106 samt Kidd, Bruce och Macfarlane, John (1972), s. 37–38.

245 En europé som tidigt lyckades i NHL var Börje Salming, som började spela för Toronto Maple Leafs säsongen 1973/1974.

246 Kidd, Bruce och Macfarlane, John (1972), s. 37, s. 113 samt Gruneau, Richard och Whitson, David (1993), s. 258–259.

247 Gruneau, Richard och Whitson, David (1993), s. 124–130; Kidd, Bruce och Macfarlane, John (1972), s. 60. Jämför NHL–NHLPA (2013), Collective bargaining agreement between National

Hockey League and National Hockey League Players´ Association 2012–2022. För fördjupning

om NHL-strejken säsongen 2004/2005, se Michael McKinley (2009), s. 328–331.

248 Kidd, Bruce och Macfarlane, John (1972), s. 31–33 samt Gruneau, Richard och Whitson, David (1993), s. 105–106.

249 Diamond, Dan (1991, a), s. 106–107. 250 McKinley, Michael (2012), s. 28. 251 McKinley, Michael (2009), s. 144–146. 252 Kidd, Bruce och Macfarlane, John (1972), s. 135.

det blev tillåtet med tre 30-sekunders och ett 60-sekunders reklam- uppehåll i varje period. Toronto-sportkrönikören Ted Reeve skrev bland annat: ”Gather round chillun and observe the way The N-H-L rules the C-A-H-A, and while you’re at it you can see as well How

the C-B-S rules the N-H-L.”253

Att ishockey var populärt i televisionen innebar att de stora ameri- kanska tv-bolagen började visa allt större intresse för att få sända NHL-hockey. Och NHL-ägarna var inte sena att förstå detta. Inför NHL:s 50-årsjubileum tecknade NHL och CBS, som en del av expan- sionen från kust till kust, 1967 ett kontrakt värt US$ 3,5 miljoner (vilket motsvarar ungefär 166 miljoner kronor 2018) för Game of the

Week.254 För att ytterligare öka intresset för matcherna och NHL:s attraktionskraft introducerade NHL 1968 en stor regeländring. Spelet fick nu en helt ny dimension. Det blev tillåtet att tackla över

hela banan; innan dess var det enbart tillåtet på egen planhalva.255 Vid

denna tidpunkt saknade sargerna och isytan i NHL reklam, vilket kan te sig märkligt. Svenska Ishockeyförbundets hedersledamot Rudolf ”R:et” Eklöw hade sin analys över situationen klar då han i Årets

ishockey 1973 mycket riktigt konstaterade att det var televisionen

som fick betala kalaset i Nordamerika när sargerna och isytan inte visade reklam. Enligt uppgift kunde det röra sig om så mycket som

US$ 27 000 per minut (cirka 800 000 kronor 2018).256

Som en effekt av de ökade kommersiella inslagen utökades NHL

under 1970-talet med nya franchiser.257 Underhållning som kom-

mersiellt medel blev centralt. Fler matcher kräver fler underhållare. Av denna anledning utvidgade NHL-ägarna sin jakt på europeiska spelare. European Central Scouting, som är en del av NHL Central Scouting (etablerat säsongen 1975/1976), öppnades med syfte att

dammsuga den globala spelarmarknaden.258 Det är ett mycket

253 Kidd, Bruce och Macfarlane, John (1972), citat s. 32 och s. 36. Jämför Andrei S. Markovits och Steven L. Hellerman (2001), s. 154–159. 254 Markovits, Andrei S. och Hellerman, Steven L. (2001), s. 154–155.

Vad gäller penning- och valutaomräkning har jag genomgående använt mig av Myntkabinettets prisomvandlare, www.myntkabinettet.se.

255 Kidd, Bruce och Macfarlane, John (1972), s. 26–37; Persson, Gunnar (2008), s. 24 samt Kuper- man, Igor (2007), ”Tarasov’s Unstoppable Dynasty”, s. 55.

256 Eklöw, Rudolf ”R:et” (1973), ”Utbytet med team Canada: Sekundjakt i århundradets match- serie”, s. 35–36.

257 Diamond, Dan (1991, b), s. 215. År 1972. 258 NHL Central Scouting (2016-02-21).

väl utbyggt system, enligt European Scouting Services chef Göran

Stubb.259 Under 1970-talet försökte också en konkurrerande liga,

World Hockey Association (WHA) bildad 1972, ta upp kampen med NHL. En bidragande orsak till att WHA åtta år senare gick under var

den ekonomiska pressen.260 Sedan WHA, som uppstod ur av svårig-

heterna att köpa NHL-lag, konkurrerades ut av NHL, har det inte funnits någon reell konkurrens på den nordamerikanska kontinenten. Här måste poängteras att alla farmarlag inte ägs av NHL-lag – det finns således fria aktörer. Det bör dock också poängteras att det nordamerikanska ishockeylandskapet är uppbyggt i ett hierarkiskt klustersystem, som innebär att NHL-lagen har tentakler ut i sportens minsta ungdomsklubb och organisation.

En del i det ökade amerikanska ishockeyintresset får tillskrivas Wayne Gretzkys övergång 1988 från Edmonton Oilers till Los Angeles Kings, som också kallades ”the trade of the century”. En effekt av Gretzkys flytt blev att ishockey alltmera exponerades i den amerikanska televi-

sionen, genom kanaler som ABC, Fox och ESPN.261 Sportkrönikören

Al Strachan på Toronto Sun hade sin bild klar över NHL-ägarnas expansionsplaner till USA. ”The National Hockey League would

sell its soul to get a large television audience in the United States.”262

Ishockey och televisionen hade nu definitivt funnit varandra, och mediet är numera en av de enskilt största inkomstkällorna för NHL. Att det började handla om riktigt stora pengar bekräftas av att ABC/ ESPN/ESPN2 betalade US$ 600 miljoner för sändningsrättigheterna till NHL för säsongerna 1999/2000–2003/2004. I Kanada sänds ishockey numera i bland annat kanaler som TSN och Rogers Sports-

net.263 Med televisionens hjälp utökades intresset och marknaden

för ishockeyn, vilket i sin tur avspeglas i försäljningsstrategier.264

259 Telefonintervju Göran Stubb (2016-10-04).

260 Diamond, Dan (1991, b), s. 206–207 s. 215–219 och s. 226–243. Se även Gross, George (1978), ”USA och Kanada” samt Gruneau, Richard och Whitson, David (1993), s. 226, s. 231 och s. 242. 261 svtplay.se (2015), Wayne Gretzky – flytten till LA; Diamond, Dan (1991, c), s. 302–303; Pincus,

Arthur (2001), s. 167–171 samt Gruneau, Richard och Whitson, David (1993), s. 133–138. 262 McKinley, Michael (2006), s. 281.

263 Gruneau, Richard och Whitson, David (1993), s. 105; Pincus, Arthur (2001) s. 90–91; Andrews, David L. (2004), s. 9 samt Whitson, David, Harvey, Jean och Lavoie, Marc (2004), ”Government Subsidisation of Canadian Professional Sport Franchises: A Risky Business”, s. 87. Jämför Bruce Kidd och John Macfarlane (1972), s. 31–34.

264 Försäljning (merchandising) har utgjort ett betydelsefullt inslag i NHL:s intäkter. Allt kan säljas till supportrar: matchtröjor, t-shirts, kepsar, mössor, halsdukar, begagnade klubbor, puckar, kaffe- koppar, nyckelringar, golfbollar, signerade och osignerade tavlor samt porträtt, vimplar, pennor, bilar med mera. Jämför Bruce Kidd och John Macfarlane (1972).

För att ytterligare öka möjligheterna till inkomster via försäljning (merchandising) öppnade ägarna till NHL 1966 ett dotterbolag, National Hockey League Services, i syfte att administrera försälj-

ningen centralt.265

Under 1990-talet genomgick NHL en omvandling. Ligan blev allt större och mäktigare. Den växte så mycket att NHL skulle nämnas

med de övriga i Major Leagues – MLB, NFL och NBA266 – även om

NHL var och är mindre än de övriga, vilket framkommer av Forbes årliga rankningslista. Vid millenieskiftet utökades NHL återigen, nu till att omfatta 30 klubbar (franchises). Expansionen innebar en till- växt av klubbägarnas ekonomiska återbäring, men i gengäld fick de arbetsrättsliga problem med spelarna och spelarfacket (the National Hockey League Players’ Association, NHLPA). Samma årtionde blev det också allt svårare för de kanadensiska klubbarna att konkurrera med de amerikanska. De amerikanska städernas storlek och den ame- rikanska dollarns starkare ställning ökade svårigheterna för de kana- densiska klubbarnas franchises att klara konkurrensen. Nya arenor i de nya ishockeystäderna växte fram, och många gånger bekostades

dessa av skattebetalarna.267 Det finns flera exempel på hur ägare till

NHL-klubbar i det avseendet utnyttjat sin maktposition för att få

sin vilja igenom och därmed kunna tjäna mera pengar.268 Ägarna av

NHL har agerat efter mottot: ”To stay in business, you place your

operations in places that will keep you in business.”269 Det senaste

rekordlånga tioåriga tv-avtalet (till och med säsongen 2020/2021) mellan NHL och NBC värderas enligt information publicerad på NHL:s officiella hemsida till totalt US$ 2 miljarder (motsvarande 14

miljarder kronor 2018).270

I dag är NHL inte enbart en paraplyorganisation för de skilda NHL- lagens ägare. NHL är en industri. En industri som omsätter miljarder

265 Kidd, Bruce och Macfarlane, John (1972), s. 130.

266 Pincus, Arthur (2001), s. 168–171. Jämför Michael McKinley (2006), s. 278–280 samt Mark. S. Rosentraub (1999), s. 37.

267 Gruneau, Richard och Whitson, David (1993), s. 207 och s. 230–235 och Pincus, Arthur (2001), s. 168–171. Jämför Bruce Kidd och John Macfarlane (1972), s. 168–169 samt Mark S. Rosentraub (1999).

268 Jämför Mark S. Rosentraub (1999). För fördjupning se också Richard Gruneau och David Whitson (1993), s. 224 och s. 229–230.

269 Kidd, Bruce och Macfarlane, John (1972), s. 164.

dollar varje år. Enligt den amerikanska affärstidningen Forbes årliga granskning av NHL:s affärer var New York Rangers 2016 högst vär- derat till ett värde av US$ 1,25 miljarder. Lägst värderat var Carolina Hurricanes, till motsvarande US$ 230 miljoner. Totalt värderades alla

NHL-franchises av Forbes 2016 till US$ 15,52 miljarder.271 Dessa

ekonomiska siffror bekräftar den realekonomiska verkligheten. NHL har i princip en hegemonisk position inom världsishockeyn, vilket gör det mycket svårt för andra ishockeyorganisationer att på allvar utmana den nordamerikanska jätten. Dessutom kan franchises ingå i en större koncern, där ägaren förvärvat klubben som en del i att

kunna dra nytta av skattesystemet, så kallad vertical integration.272

Här kan noteras att även om den ekonomiska vinsten är central finns det numera också tecken på det omvända. År 2009 nödsakades NHL köpa och ta över driften av Phoenix Coyotes på grund av klubbens

dåliga finanser, tills ny ägare tog över driften 2013.273 I samman-

ställningen (tabell 3) nedan ges information om NHL-franchisen säsongen 2017/2018.

271 Forbes (2017), ”NHL Team Values 2016”. 272 Gerrard, Bill (2004), s. 256–259.

273 Compton, Brian (2013), ”Optimistic new owners take over Phoenix Coyotes”. Enligt olika uppgifter för 140 miljoner dollar.

Tabell 3: NHL säsongen 2017/2018 – klubb (franchise), stad, befolk- ning avrundad till närmsta lämpliga tusental samt arena, byggår och kapacitet274

Eastern Conference Western Conference

Atlantic division Central division

Boston Bruins, Boston Metro Area (2 000 000), TD Garden Arena (1995, 17 565)

Chicago Blackhawks,

Chicago Naperville-Elgin Metro Area (9 500 000),

United Center (1994, 21 640) Buffalo Sabres,

Buffalo-Cheektowaga-Niagara Falls Metro Area

(1 130 000), KeyBankCenter (1996, 19 070) Colorado Avalanche, Colorado Springs (710 000), Pepsi Center (1999, 18 007)

Detroit Red Wings,

Detroit-Warren-Dearborn Metro Area (4 300 000),

Joe Louis Arena (1979, 20 027) Detroit Events Center (2017, 20 000)

Dallas Stars,

Dallas-Fort Worth-Arlington Metro Area (7 200 000), American Airlines Center (2001, 18 544)

Florida Panthers,

Miami-Fort Lauderdale-West Palm Beach Metro Area

(6 100 000),

BB&T Center (1998, 19 250)

Minnesota Wild,

Saint Paul City (300 000), Xcel Energy Center (2000, 18 064)

274 Min sammanställning bygger på information från NHL:s hemsida, NHL-klubbarnas och are- nornas hemsidor, www.hockeyattendance.com; www.cencus.gov (U.S. Cencus Bureau är del av U.S. Department of Commerce, 2017-10-03) samt Statistics Canada, www.statcan.gc.ca (2017- 10-03). Sammanställningen visar inte klubbarnas associationsrättsliga ställning. Ha i åtanke att befolkningsunderlaget är avrundat och baserar sig på Metro Area, exempelvis Anaheim Ducks som är del av Los Angeles Metro Area och New Jersey Devils som är del av New York Metro Area

Montreal Canadiens, Montreal Metro Area (4 000 000),

Bell Centre (1996, 21 288)

Nashville Predators,

Nashville-Davidson-Murfreesboro- Franklin Metro Area (1 870 000), Bridgestone Arena

(1996, 17 113) Ottawa Senators,

Ottawa-Gatineau Metro Area (1 350 000),

Canadian Tire Center (1996, 19 153)

St. Louis Blues,

St. Louis County (1 000 000), Scottrade Center

(1994, 19 150) Tampa Bay Lightning,

Tampa-Saint Petersburg-Clearwa- ter Metro Area

(3 000 000),

Amalie Arena (1996, 19 204)

Winnipeg Jets, Winnipeg Metro Area (810 000),

MTS Centre (2004, 15 004) Toronto Maple Leafs

Toronto Metro Area (6 250 000),

Air Canada Center (1999, 18 800)

Metropolitan division Pacific division

Carolina Hurricanes, Raleigh City (460 000), PNC Arena (1999, 18 680)

Anaheim Ducks,

Los Angeles-Long Beach-Anaheim Metro Area

(13 300 000),

Honda Center (1993, 17 190) Columbus Blue Jackets,

Columbus Metro Area (2 050 000), Nationwide Arena (2000, 18 144) Arizona Coyotes, Phoenix-Mesa-Scottsdale Metro Area (4 650 000),

Gila River Arena (2003, 17 125)

New Jersey Devils,

New York-Newmark-Jersey City Metro Area

(20 100 000), Prudential Center (2007, 16 514)

Calgary Flames, Calgary Metro Area (1 500 000),

Scotiabank Saddledome (1983, 19 289)

New York Islanders,

New York-Newmark-Jersey City Metro Area

(20 100 000), Barclays Center (2012, 18 103)

Edmonton Oilers, Edmonton Metro Area (1 400 000),

Rogers Place (2016, 18 641)

New York Rangers,

New York-Newmark-Jersey City Metro Area