4 Alternativa handlingssätts betydelse för försvarlighetsbedömningen vid brottsligt
4.4 Högsta domstolens tillämpning av alternativa handlingssätt i försvarlighets-
4.4.1 NJA 1969 s 425
Det första nödvärnsmålet som prövades i HD efter reformeringen av nödvärnsrätten år 1965 var NJA 1969 s. 425. I målet hade en person blivit uppträngd av en angripare mot sin bil. Den angripne försökte handgripligen avlägsna angriparen utan framgång. Angriparen fortsatte sitt angrepp genom att utdela ett knytnävslag mot den angripne. Den angripne besvarade angreppet genom att själv utdela ett antal knytnävslag mot angriparen. Händelsen utspelade sig på en allmän plats i anslutning till den angripnes bil. I hovrätten dömdes den angripne för misshandel. Det på grund av att denne ansågs ha kunnat avvärja angreppet genom att avlägsna sig från platsen.145 HD rev emellertid upp hovrättens dom. HD ansåg att den angripnes gärningar inte
varit uppenbart oförsvarliga. Det ansågs inte ha någon betydelse huruvida den angripne hade kunnat; ”…undgå vidare angrepp genom att avlägsna sig från platsen…”146 Samtliga
ledamöter var eniga domslutet.
HD ansåg alltså inte att den angripne i första hand hade behövt avlägsna sig från platsen, för att undvika handgemänget. Det ansågs varit rättfärdigat för den angripne att vidta motvärnsvåld i första hand. Domen ger uttryck för att HD bibehöll den tidigare linjen som förelegat innan BrB inträde. Det vill säga att det ska finnas en tolerans för den angripne att kvarstanna och bemöta brottsliga angrepp med motvärnsvåld.147 Något krav på flykt kan inte identifieras med stöd av
rättsfallet. Tvärtom förstärker målet uppfattningen om att den angripne har rätt att direkt bemöta brottsliga angrepp. Faktumet att det hypotetiskt sett varit möjligt att vidta ett mindre ingripande alternativt handlingssätt, påverkade inte den angripnes rätt till självförsvar.
4.4.2 NJA 1970 s 58
I NJA 1970 s 58 hade den angripne i likhet med NJA 1969 s 425 också blivit utsatt för ett brottsligt angrepp mot person. I målet hade den angripne hamnat i en situation där denne hotades av ett överhängande brottsligt angrepp. Angriparen hade närmat sig den angripne med höjda knytnävar. Den angripne besvarade det överhängande brottsliga angreppet genom att utdela ett knytnävslag mot angriparen. Knytnävsslaget träffade angriparen med en sådan kraft att denne föll till golvet och ådrog sig en skallfraktur. Precis som i NJA 1969 s 425 ansågs den angripnes handlande varit uppenbart oförsvarligt av hovrätten och den angripne dömdes för misshandel. Men även i detta mål rev HD upp hovrättens dom. HD bedömde att motvärnsvåldet inte varit uppenbart oförsvarligt och menade att den angripnes knytnävsslag skulle rättfärdigas. Det eftersom knytnävsslaget hade syftat till att avvärja det överhängande brottsliga angreppet. HD menade att motvärnsvåldet inte kunde anses som uppenbart oförsvarligt, vid ett beaktande av angreppets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. HD resonerade även kring vilka övriga omständigheter som förelegat. Angriparen hade varit berusad och dessutom hade det uppehållit sig flera andra män i lokalen. Det var omständigheter som hade kunnat motivera att den angripne borde ha vidtagit ett mindre ingripande alternativt handlingsätt. Till följd av att angriparen varit berusad hade den angripne möjligen kunnat övermannat angriparen på ett
145 NJA 1969 s. 425, s. 426. 146 A,a,, s 428.
26
mindre ingripande sätt. Den angripne hade också kunnat bett de andra männen i lokalen om hjälp. Trots dessa omständigheter bedömde emellertid HD att den angripnes åtgärder inte varit uppenbart oförsvarliga. Att HD resonerade kring övriga omständigheter ger uttryck för att HD beaktat alternativa handlingssätt i överläggningen. HD kom emellertid tydligtvis fram till att den angripne i första hand inte varit nödgad att vidta ett mindre ingripande alternativt handlingssätt. HD sällade sig således till den praxis som redan etablerats i NJA 1969 s. 425. Det vill säga att den angripne i första hand inte behöver vidta andra mindre ingripande alternativa handlingsätt. Utan att den angripne har rätt att bemöta brottsliga angrepp med våld.
4.4.3 NJA 1971 s 442
I närtid till de föregående två målen avgjorde HD ytterligare ett nödvärnsmål beträffande ett brottsligt angrepp mot person. HD prövade således tre mål som behandlade samma kärnfråga under ett relativt kort tidsintervall. Den nära förbindelsen i tid mellan målen skulle kunna förklaras av att lagstiftningen på området var ny och att HD därför ville etablera en tydlig praxis på området. I NJA 1971 s 442 hade det brottsliga angreppet inträffat på natten i den angripnes bostad. I likhet med i de båda tidigare målen, NJA 1969 s 425 och NJA 1970 s 58, fälldes den angripne också först i hovrätten. Hovrätten ansåg att den angripnes motvärnsvåld varit uppenbart oförsvarligt. I enlighet med de två föregående målen revs emellertid den fällande domen upp av HD även i detta mål. HD ansåg inte att motvärnsvåldet varit uppenbart oförsvarligt. I målet hade angriparen ådragit sig mycket allvarliga skador till följd av den angripnes motvärnsvåld. HD konstaterade att den angripne hade utfärdat ett knytnävsslag av stor kraft mot angriparen. HD ansåg dock att även om den angripne; ”…skulle ha kunnat avvärja
N:s angrepp med mindre ingripande våld, saknas dock tillräckligt stöd för antagande att han i mera avsevärd mån överskridit vad som varit för ändamålet erforderligt.”148 Angreppet hade
skett mitt i natten i den angripnes bostad. Utöver det hade angriparen också uttalat allvarliga hotelser i samband med angreppet. De omständigheterna talade för att en betydande fara förelegat för den angripne och motiverade den angripnes allvarliga motvärnsvåld. Det bedömdes därför att motvärnsvåldet inte varit uppenbart oförsvarligt. HD resonerade inte kring huruvida några mindre ingripande alternativa handlingssätt hade kunnat vidtagits.
4.4.4 NJA 1977 s 655
I NJA 1977 s 655 hade den angripne försvarat sig mot ett brottsligt angrepp genom att avlossa ett dödligt pistolskott. Angriparen hade utdelat ett eller två slag på hakan på den angripne. Efter angreppet hade angriparen följt efter den angripne vilket slutade med att denne avlossade det dödliga skottet mot angriparen. Angriparen hade inte varit beväpnad och angreppet hade inträffat på en upplyst gata där folk varit i rörelse. HD bedömde att motvärnsvåldet varit uppenbart oförsvarligt. HD resonerade kring övriga omständigheter såsom att mindre ingripande alternativa handlingssätt hade kunnat vidtagits. Den angripne ansågs kunnat avvärjt angreppet på ett mindre ingripande sätt. HD ansåg att det med ”all sannolikhet” hade räckt med att den angripne medvetandegjort angriparen om att denne var beväpnad, för att angreppet skulle avvärjts.149 Ett sådant alternativt handlingssätt hade varit ett mindre ingripande
148 NJA 1971 s 442, s. 452.
27
handlingsätt att avvärja angreppet på. Sättet HD resonerar på har emellertid kritiserats i doktrin av Wallén.150 Det eftersom det inte finns något stöd för att folk som befinner sig i närheten av
ett angrepp ingriper. Wallén menar att HD i målet gör sig; ”… skyldig till mer än lovligt
orealistiska spekulationer.”151 Det framstår emellertid som att det avgörande skälet till att
motvärnsåtgärderna bedömdes som uppenbart oförsvarliga, var för att den angripne; ”… inte
befunnit sig i en situation, där han ägt tillgripa ett så riskfullt förfarande som han gjort.”152
Den angripne hade inte befunnit sig i någon livsfarlig situation. Angriparen hade exempelvis inte varit beväpnad. Av lagens förarbeten framgår att motvärnsåtgärderna inte får ha stått i missförhållande till angreppet.153 Då det inte hade förelegat någon livsfarlig situation kan
livsfarligt motvärnsvåld inte motiveras. För bedömningen av huruvida åtgärderna varit uppenbart oförsvarliga, är det således tillräckligt att det förelegat ett missförhållande mellan angreppet och motvärnsåtgärderna. Att det därutöver också förelegat omständigheter som talade för att den angripne kunnat vidtagit ett mindre ingripande alternativt handlingssätt, hade därför ingen avgörande betydelse för utgången i målet. Fram till och med detta mål har således alternativa handlingssätt fortfarande inte tillmätts någon avgörande betydelse i tillämpningen.
4.4.5 NJA 1990 s 210
I NJA 1990 s 210 blev en person jagad och angripen av en grupp av personer. Den angripne bemötte angreppet med en tapetkniv och knivskar en angripare över halsen och ansiktet. HD ansåg att den angripne befunnit sig i ett mycket trängt läge. Trots det bedömdes det att motvärnsvåldet varit uppenbart oförsvarligt. Den angripne hade under händelseförloppet visat för angriparna att han var beväpnad med kniv. Uppvisandet av kniven hade dock inte avskräckt angriparna. Trots att den angripne alltså inledningsvis hade försökt avvärja angreppet genom en mindre ingripande åtgärd, rättfärdigades inte den angripne. Orsaken till det var att det efterföljande motvärnsvåldet ansågs varit så pass ingripande.154 HD resonerade inte kring
huruvida den angripne hade kunnat vidtagit något mindre ingripande handlingssätt.
Efter konstaterandet av att motvärnsåtgärderna varit uppenbart oförsvarliga prövades frågan om den angripne svårligen kunnat besinna sig. HD bedömde att den angripne hade hamnat i en plötslig situation där ett snabbt beslut hade behövts fattats. Den angripne hade tidigare blivit utsatt för misshandel och angriparna hade inte blivit avskräckta när han hade viftat med kniven. Den angripne hade också uppgivit att han varit mycket rädd och fruktat för att bli allvarligt misshandlad. Utifrån dessa omständigheter ansåg HD att den angripne svårligen kunnat besinna sig. Den angripne ursäktades därför av nödvärnsexcessbestämmelsen i 24 kap. 6 § BrB. I målet synliggörs tydligt hur reglerna om excess kan komma att komplettera nödvärnsbestämmelsen.
4.4.6 NJA 1990 s 370
I NJA 1990 s 370 konstaterade HD att en nödvärnssituation hade förelegat när en person blivit utsatt för ett våldtäktsförsök. Den angripne hade besvarat angreppet genom att ta ett strypgrepp
150 Wallén. 151 Wallén, s. 161.
152 NJA 1977 s 655, s. 664. 153 Se NJA II 1962, s. 344 ff. 154 NJA 1990 s 210, s. 218.
28
och strypa angriparen som sedermera återfanns död. HD uttryckte att den angripne hade haft rätt att bemöta angreppet genom att vidta ett strypgrepp på angriparen. Den angripne ansågs ha haft rätt att strypa angriparen så pass länge som krävts för att försätta angriparen i medvetslöshet. Den angripne hade dock inte haft rätt att strypa angriparen till döds. Rätten till strypgreppet hade således upphört efter att angriparen blivit medvetslös. Dödsfallet bedömdes ha orsakats utifrån våld som sträckt sig längre än det tillåtna. Den angripnes motvärnsåtgärder bedömdes därför som uppenbart oförsvarliga.155 HD utvecklade inte domskälen vidare. En
eventuell förekomst av alternativa handlingssätt utreddes inte. Slutsatsen som kan dras utifrån målet är att det vid ett allvarligt brottsligt angrepp, kan vara tillåtet att strypa en angripare till medvetslöshet. Däremot är det inte tillåtet att strypa en angripare till döds.
4.4.7 NJA 1995 s 661
Det första målet att prövades av HD efter den redaktionella förändringen av nödvärnsbestämmelsen år 1994 var NJA 1995 s 661. I målet hade en person blivit utsatt för ett rån. Den angripne hade besvarat angreppet genom att avlossa två pistolskott mot en av rånarna. HD ansåg att en putativ nödvärnssituation möjligen förelegat. Den angripne dömdes dock till straffansvar eftersom motvärnsvåldet ansågs uppenbart oförsvarligt. Den angripnes motvärnsåtgärd att avlossa två pistolskott mot bilen rånaren suttit i, bedömdes som en för drastisk åtgärd. Åtgärden hade medfört en allvarlig risk för rånarens liv.156 Det var inte en
proportionerlig åtgärd. I målet diskuterades inte huruvida den angripne kunnat vidtagit något mindre ingripande alternativt handlingssätt. Alternativa handlingssätt tillmättes således ingen betydelse för målets utgång.
4.4.8 NJA 1999 s 460
I det aktuella målet NJA 1999 s 460 hade en person blivit angripen av ett knytnävsslag. Den angripne hade dock lyckats undvika att bli träffad av slaget genom att ducka. Angreppet besvarades på så sätt att den angripne slog tillbaka. Motvärnsslaget träffade angriparen i ansiktet. Angriparen ådrog sig till följd av motvärnsslaget skador i form av två avslagna tänder och ett sår i läppen. Motvärnsvåldet bedömdes som relativt allvarligt. HD ansåg att den angripne hade kunnat avvärjt angreppet genom ett mindre ingripande alternativt handlingssätt. Den angripne ansågs kunnat ha avlägsna sig från platsen istället. Trots det bedömdes inte den angripnes handlande som uppenbart oförsvarligt. Det eftersom den angripne ska ha en relativt bred marginal till sitt förfogande vid bemötande brottsliga angrepp i en nödvärnssituation. HD bedömde därför att motvärnsvåldet inte varit uppenbart oförsvarligt.
Utöver alternativa handlingssätt beaktades i målet ytterligare en övrig omständighet. I försvarlighetsbedömningen beaktades det att angriparen varit ”påtagligt större och kraftigare” än den angripne. 157 Det är en sådan övrig omständighet som enligt förarbetena kan motivera
en högre grad av våldsanvändning.158
155 NJA 1990 s 370, s. 387. 156 NJA 1995 s. 661, s. 675. 157 NJA 1999 s. 460, s. 464. 158 Prop. 1993/94:130, s. 32.
29
4.4.9 NJA 2005 s 237
I NJA 2005 s 237 hade en person blivit angripen av ett knivstick i bröstet. Den angripne besvarade angreppet genom att utfärda fem knivstick tillbaka. Knivsticken träffade vitala kroppsdelar på angriparen vilket resulterade i dennes död. HD bedömde att en nödvärnssituation förelegat. Vid bedömningen av försvarlighet förklarade domstolen att dödligt motvärnsvåld kan bedömas som försvarligt och rättfärdigat. Det krävs då emellertid att den angripne befunnit sig i en trängd livshotande situation. HD valde därefter att dela upp försvarlighetsbedömningen i två steg på ett sätt som inte gjorts tidigare.
I det första steget prövades det huruvida det hade förelegat något uppenbart missförhållande mellan motvärnsgärningarna och den skada som hotat genom angreppet. HD bedömde att den angripne befunnit sig i en livsfarlig situation. Det ansågs inte ha förelegat något missförhållande mellan motvärnsgärningarna och det brottsliga angreppet.159 I första steget av försvarlighets-
bedömningen bedömdes således motvärnsgärningarna inte som uppenbart oförsvarliga. I det andra steget bedömde HD huruvida våldet klart avvikit från vad som behövts för att avvärja angreppet. Det vill säga om det trots att det inte förelegat något missförhållande mellan angreppet och motåtgärderna, funnits något annat sätt att avvärja faran på. I denna del uttryckte HD att det vid dödligt motvärnsvåld måste ställas höga krav på att det inte förelegat några alternativa handlingssätt. Om den angripne hade kunnat vidtagit något mindre ingripande alternativt handlingssätt, kunde den angripnes dödliga motvärnsvåld inte rättfärdigas. Motvärnsvåldet skulle i sådant fall bedömas som uppenbart oförsvarligt. HD motiverade den stränga tolkningen med hänvisning till rätten till liv enligt art. 2, Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. (EKMR) HD bedömde att den angripne i målet hade kunnat vidtagit ett mindre ingripande alternativt handlingssätt. Händelsen hade utspelat sig i ett område i närheten av där människor befann sig och tiden för händelsen hade varit mitt på dagen. HD ansåg också att det hade funnits flyktvägar att tillgå för den angripne. Den angripne borde ha kunnat påkallat hjälp eller använt mindre ingripande våld mot mindre vitala kroppsdelar på angriparen ansåg HD. Därutöver ansåg HD även att en jämförelse av skadorna mellan angriparen och den angripne, talade emot att det dödliga våldet varit nödvändigt. Utifrån dessa omständigheter bedömde HD att det kunde krävas att den angripne skulle ha vidtagit ett mindre alternativt handlingssätt istället. Den angripne borde ha bemött angreppet på ett mindre ingripande sätt och därefter begett sig från platsen. Den hypotetiska förekomsten av alternativa handlingssätt diskvalificerade därmed den angripne från att undgå straffansvar. I det andra steget av försvarlighetsbedömningen ansågs således motvärnsgärningarna varit uppenbart oförsvarliga. Det spelade då ingen roll att motvärnsåtgärderna i det första steget av försvarlighets- bedömningen inte ansetts stå i missförhållande till angreppet.
Det som var mest anmärkningsvärt med försvarlighetsbedömningen i målet var att HD uttryckte att dödliga motvärnsåtgärder endast kan rättfärdigas om; ”… något alternativ för att avvärja
angreppet inte förelegat.”160 Uttalandet ger uttryck för att HD tillämpade det numera upphävda
nödvändighetskriteriet. Nödvändighetskriteriet följde tidigare av strafflagen men avskaffades
vid reformeringen av straffrätten år 1965, se tidigare avsnitt 4.3. Enligt lagmotiven till brottsbalken ska det inte längre ställas något krav på att motvärnsåtgärderna ska ha varit
159 NJA 2005 s 234, s. 247. 160 A.a., s 248.
30
nödvändiga för avvärjandet. Motvärnsåtgärder ska numera kunna rättfärdigas även om de inte varit absolut nödvändiga. Det ska räcka med att motvärnsgärningarna ”med skäl” uppfattats som nödvändiga.161 Det finns skäl att utreda denna konflikt närmare. En fördjupad analys i
frågan kommer därför vidtas i uppsatsens senare avsnitt 5.3.
Efter bedömningen av nödvärnsrätten prövades också frågan om nödvärnsexcess. Det vill säga frågan om den angripne svårligen kunnat besinnat sig utifrån subjektiva omständigheter. Förutsättningarna som beaktades var farans art, vilken reaktionstid som funnits till förfogande samt den angripnes individuella egenskaper. HD ansåg emellertid att den angripne inte kunde frias från straffansvar genom nödvärnsexcess. Den angripne ansågs inte varit helt oförberedd på att ett angrepp kunde inträffa. Dessutom bedömdes det att det funnits ett visst tidsutrymme för övervägande. Den angripnes kunde således varken rättfärdigas eller ursäktas och dömdes därmed för dråp.
4.4.10 NJA 2009 s 234
I NJA 2009 s 234 hade en person blivit angripen med kniv. Angreppet besvarades genom att den angripne slog angriparen med en hammare mot dennes huvud. Efter hammarslagen upphörde angreppet tillfälligt. Angreppet återupptogs därefter igen en stund senare. Vid det andra angreppet riktade den angripne ännu kraftigare slag med hammaren mot angriparen. Det resulterade i att angriparen ådrog sig mycket allvarliga och bestående kroppsskador. Angriparen blev exempelvis blind på ena ögat. HD bedömde att en nödvärnssituation förelegat vid båda angreppssituationerna. I målet tillämpades samma försvarlighetsbedömningsförfarande som etablerades i NJA 2005 s 237. Det vill säga den tvåstegsuppdelade försvarlighetsbedömningen. I det första steget av försvarlighetsbedömningen bedömde HD att det inte förelegat något missförhållande mellan motvärnsåtgärderna och angreppet. Det eftersom den angripne åtminstone putativt upplevt angreppet som livshotande. Utifrån det första steget ansågs således den angripnes motvärnsåtgärder inte uppenbart oförsvarliga.
I det andra steget av försvarlighetsbedömningen prövades det huruvida motvärnsvåldet klart avvikit från vad som krävts för avvärjandet av faran. Det vill säga om den angripne hade kunnat vidtagit något mindre ingripande alternativt handlingssätt istället. HD beaktade då det faktum att händelseförloppet tycktes ha varit relativt utdraget. Därutöver beaktades uppgifter som uttryckt att angriparen ska ha varit ur balans efter den första angreppssituationen. Angriparen ska efter den första angreppsituationen ha varit så påverkad av hammarslagen att han raglat runt och betett sig konstigt. HD uttryckte; ”Det kan inte antas annat än att S.W. då var så påverkad
av de redan utdelade hammarslagen att det skulle ha varit möjligt att avvärja vidare angrepp med mindre ingripande våld.”162 Omständigheterna ansågs sammantaget motivera att