J U R I D I C U M
Nödvärnsrätten
Alternativa handlingssätts betydelse för försvarlighetsbedömningen
vid brottsligt angrepp mot person?
Jonatan Hjertton
HT 2020
JU101A Examensarbete inom juristprogrammet, 30 högskolepoäng Examinator: Erika Lunell
Sammanfattning
Nödvärnsrätten är en rättfärdigande omständighet i det objektiva ledet som kan rättfärdiga en angripen person att vidta, normalt sett, otillåtna åtgärder mot ett brottsligt angrepp. Rätten till nödvärn begränsas emellertid utifrån dess övergripande syften. De övergripande syftena är att tillfredsställa den angripnes enskilda intresse av självförsvar, det allmänna intresset av att inte legitimera en våldsupptrappning i samhället samt angriparens rätt till liv. Det är essentiellt att dessa intressen viktas mot varandra.
Frågeställning för uppsatsen är vilken betydelse alternativa handlingsätt har för försvarlighets-bedömningen vid brottsliga angrepp mot person. Vid utredningen av frågeställningen har det konstaterats att alternativa handlingssätt haft betydelse för tillämpningen av nödvärnsrätten ända sedan 1734 års lag. Nuvarande utformningen av nödvärnsrätten har sitt ursprung från reformeringen av brottsbalken år 1965. Från år 1965 till och med år 2005 beaktades alternativa handlingssätt som en del av en sammanvägd bedömning. Sedan år 2005 har emellertid en ny form av tvåstegsuppdelad försvarlighetsbedömning etablerats i praxis genom NJA 2005 s 237 och NJA 2009 s 234. Utifrån de målen utökades alternativa handlingssätts betydelse. I målen uppställdes dessutom ett nytt krav på nödvändighet. Vid de allvarligaste nödvärnssituationerna krävs det, för att den angripne ska kunna rättfärdigas, att inga andra mindre ingripande alternativa handlingsätt varit möjliga. Den stränga tillämpningen gentemot den angripne går till viss del emot lagmotiven. För i lagmotiven har det uttryckts att motvärnsåtgärder bör kunna rättfärdigas när den angripne ”med skäl” ansett dem nödvändiga. Vid ett brottsligt angrepp ska den angripne dessutom ha en relativt bred handlingsmarginal till sitt förfogande och dennes omdöme ska inte ställas på de svåraste proven vid de svåraste angreppen.
I de fall den angripnes handlande ansetts gå utöver vad nödvärnsrätten tillåter, kan dock den angripne komma att ursäktas genom bestämmelsen om nödvärnsexcess. Nödvärnsexcess är en subjektiv ansvarsfrihetsgrund som kompletterar nödvärnsrätten. Den utgör en säkerhetsventil för när den angripne ansetts ha befunnit sig i ett särskilt utsatt läge och därför svårligen kunnat besinna sig. Beaktandet av alternativa handlingssätt i försvarlighetsbedömningen för att avgöra om en enskild kan hållas ansvarig för brott, framstår som en anomali i jämförelse med straffrätten i övrigt. Idén om att låta hypotetiska antaganden bli avgörande i straffansvarsfrågan är en idé som övergetts i andra delar av straffrätten. Inom uppsåtsläran fanns det, som jämförelse, tidigare en uppsåtsform som kallades eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov. Det eventuella uppsåtet nyttjade likt alternativa handlingssätt också hypotetiska antaganden vid avgörandet av straffansvarsfrågan. Den uppsåtsformen avskaffades emellertid efter kritik. Trots att den stränga tillämpningen av alternativa handlingssätt gentemot den angripne till viss del går emot lagmotiven, följer ändå tillämpningen lagstiftarens övergripande syfte. Intresse-avvägningen mellan den enskildes rätt till självförsvar, de allmännas intresse av inte bidra till en våldsupptrappning i samhället och angriparens rätt till liv tillfredsställs.Vid tillämpningen av alternativa handlingssätt balanseras intressena. Hade det inte ställts strikta krav på den angripne att i första hand vidta det minst ingripande handlingsättet, hade intresset av att inte bidra till en våldsupptrappning i samhället och angriparens intresse av rätt till liv inskränkts.
Förkortningar
BrB Brottsbalken (1962:700)
EKMR Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
HD Högsta domstolen
HovR Hovrätt(en)
JT Juridisk tidskrift
NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning I
NJA II Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning II
NSL Narkotikastrafflagen (1969:64)
Prop. Regeringens proposition
RF Regeringsformen (1974:152)
SOU Statens offentliga utredningar
SvJT Svensk Juristtidning
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
1.1 Bakgrund ... 1
1.2 Problemformulering och syfte ... 2
1.3 Metod ... 3
1.4 Teoretiska utgångspunkter och material ... 4
1.5 Disposition och avgränsningar ... 8
1.6 Etiska övervägningar ... 8
2 Nödvärnsrättens förhållande till brottsbegreppet ... 9
2.1 Kapitelinledning ... 9
2.2 Brottsbegreppet ur ett nödvärnsrättsligt perspektiv ... 9
2.3 Brottsbegreppet utifrån AB-modellens fyrstegsmodell ... 10
2.3.1 A1, A2, B1 och B2 – Fyra grupper av rekvisit ... 10
2.4 Sammanfattning av kapitlet ... 12
3 Nödvärnsbegreppets innehåll ... 13
3.1 Kapitelinledning ... 13
3.2 Nödvärnsrättsbestämmelsen ... 13
3.2.1 Bedömningen om nödvärnssituations föreliggande vid brottsligt angrepp mot person ... 14
3.2.2 Försvarlighetsbedömningen vid brottsligt angrepp mot person ... 15
3.3 Kompletterande bestämmelser till nödvärnsrätten ... 18
3.3.1 Nödvärnsexcess ... 18
3.3.2 Putativt nödvärn och putativ nödvärnsexcess ... 19
3.4 Sammanfattning av kapitlet ... 20
4 Alternativa handlingssätts betydelse för försvarlighetsbedömningen vid brottsligt angrepp mot person ... 21
4.1 Kapitelinledning ... 21
4.2 Alternativa handlingssätts betydelse för nödvärnsbedömningen utifrån tidigare lag och lagförarbeten företrädandes brottsbalken... 21
4.3 Lagstiftarens stöd för beaktande av alternativa handlingssätt i
försvarlighets-bedömningen utifrån brottsbalken och dess förarbeten ... 23
4.4 Högsta domstolens tillämpning av alternativa handlingssätt i försvarlighets-bedömningen vid brottsligt angrepp mot person ... 25
4.4.1 NJA 1969 s. 425 ... 25 4.4.2 NJA 1970 s 58 ... 25 4.4.3 NJA 1971 s 442 ... 26 4.4.4 NJA 1977 s 655 ... 26 4.4.5 NJA 1990 s 210 ... 27 4.4.6 NJA 1990 s 370 ... 27 4.4.7 NJA 1995 s 661 ... 28 4.4.8 NJA 1999 s 460 ... 28 4.4.9 NJA 2005 s 237 ... 29 4.4.10 NJA 2009 s 234 ... 30 4.4.11 NJA 2012 s 45 ... 31 4.5 Sammanfattning av kapitlet ... 32
5 Koherens eller konflikt mellan ändamål och tillämpning av alternativa handlingssätt - En problemanalys ... 34
5.1 Kapitelinledning ... 34
5.2 Förändringen av försvarlighetsbedömningen – En precisering av rätten eller praxisdriven rättsutveckling? ... 34
5.3 Nödvändighet, försvarlighet och handlingsmarginal... 36
5.4 Nödvärnsexcessbedömningens påverkan av alternativa handlingssätt... 38
5.5 Hypotetiska antaganden som grund för straffansvar – Jämförelse med eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov ... 39
5.6 Sammanfattning av kapitlet ... 41
6 Slutsats ... 43
6.1 Alternativa handlingssätts betydelse för försvarlighetsbedömningen vid brottsligt angrepp mot person ... 43
1
1 Inledning
1.1 Bakgrund
En av rättsstatens främsta uppgifter är att skydda dess medborgare mot våld. Det är en av straffrättens mest obestridda utgångspunkter att ett tillfogande av skada på annan person, utgör en brottslig gärning. För att ett brott ska kunna konstateras krävs det emellertid att två objektiva förutsättningar kan konstateras. Dels att gärningen är straffbelagd, dels att inga rättfärdigande omständigheter föreligger. En gärning är straffbelagd om det uttryckts ett förbud i lag mot gärningen, vilket följer av 1 kap. 1 § Brottsbalken (1962:700) (BrB). Rättfärdigande omständigheter är omständigheter som på objektiv grund kan rättfärdiga en normalt sett otillåten gärning.1 En sådan rättfärdigande omständighet är nödvärnsrätten som regleras i 24
kap 1 § BrB. Nödvärnsrätten är den angripnes rätt att vidta motvärnsåtgärder vid ett brottsligt angrepp mot person eller egendom. Rätten innebär att den angripne rättfärdigas att vidta motåtgärder som normalt sett skulle ansetts otillåtna. En otillåten gärning såsom misshandel, som beskrivs i 3 kap. 5 § BrB, utgör således inte ett brott om rätt till nödvärn förelegat.
Nödvärnsrätten är emellertid inte oinskränkt utan begränsas genom en särskild försvarlighets-bedömning. Försvarlighetsbedömningen uppgift är att avgöra vilka motvärnsåtgärder som ska anses falla innanför nödvärnsrättens omfång. Bedömningen företas utifrån från ett antal olika omständigheter. Utifrån praxis kan det konstateras att en av omständigheterna som prövas är huruvida den angripne kunde vidtagit något mindre ingripande alternativt handlingssätt, istället för det handlingsätt som den angripne faktiskt valde.2 Om det varit möjligt att vidta ett mindre
ingripande alternativt handlingssätt, kan det utgöra skäl för att motåtgärderna inte ska rättfärdigas. Den angripnes handlingsalternativ värderas således retroaktivt vid försvarlighets-bedömningen. Vilka alternativa handlingsätt som varit möjliga verkar utifrån praxis kunna bli avgörande för straffansvarsfrågan.3 Straffansvarsfrågan avgör huruvida den angripnes
motvärnsgärningar utgjort exempelvis en misshandel eller om de kan rättfärdigas.
Nödvärnsrätten är ett rättsligt institut som inte sällan åsamkar rättspolitisk uppmärksamhet. Senast ett nödvärnsmål fick rättspolitisk uppmärksamhet var när Svea hovrätt den 22 januari 2020, i mål B 3703–19, dömde en man till 18 månaders fängelse för vållande till annans död. I media refererades mannen till som Gårdsägaren. I målet hade hovrätten konstaterat att rätt till nödvärn förelegat, men att motvärnsgärningarna gått utöver vad som nödvärnsrätten tillåter. Hovrätten motiverade bland annat den fällande domen med att den angripne inte vidtagit några andra skyddsåtgärder, bortsett från att denne beväpnat sig med ett vapen.4 Det beaktades således
i målet vilka mindre ingripande alternativa handlingssätt som varit möjliga. Domen överklagades men nekades prövningstillstånd av HD. Riksdagsledamöter riktade utifrån domen kritik mot Justitiedepartementet. De menade att en angripen person i dagsläget har för litet utrymme att agera i nödvärn.5 Justitieministern besvarade kritiken genom att vidmakthålla att
1 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 208.
2 Se exempelvis NJA 1999 s 460, NJA 2005 s 237 och NJA 2009 s 234. 3 NJA 1999 s 460, NJA 2005 s 237 och NJA 2009 s 234.
4 Svea hovrätt, mål B 3703–19, s. 4. 5 2019/20:1844.
2
den angripnes intressen väl tillvaratas under nuvarande lagstiftning.6 Justitieministerns
utlåtande gav uttryck för att denne var tillfreds med den nuvarande nödvärnsbestämmelsens räckvidd. En fråga som väcktes utifrån domen var emellertid vilken betydelse alternativa handlingsätt bör tillmätas i försvarlighetsbedömningen vid brottsliga angrepp mot person? Av domskälen i målet framgår det att domstolen resonerade kring vilka mindre ingripande alternativa handlingssätt som kunnat vidtagits. Hovrätten anförde att den angripne exempelvis hade kunnat hotat angriparen med ett lyft vapen, skjutit ett varningsskott eller på annat sätt undvikit närkontakt.7 Vad som dock inte framgår är i vilken mån de hypotetiskt möjliga
alternativa handlingssätten medverkade till att den angripnes nödvärnsinvändning inte bifölls. Det föreligger därför skäl att närmare utreda vilken betydelse alternativa handlingsätt tillmäts i försvarlighetsbedömningen vid ett brottsligt angrepp mot person.
1.2 Problemformulering och syfte
I varje enskilt nödvärnsmål där det konstaterats att en nödvärnssituation förelegat ska en försvarlighetsbedömning vidtas. Försvarlighetsbedömningen sätter gränserna för vilka motvärnsåtgärder som ska anses som uppenbart oförsvarliga. Försvarlighetsbedömningen är en individuell bedömning som utgår från varje falls unika sakomständigheter. Bedömningen styrs bland annat av vilket intresse som hotats samt av vilka sätt som hotet kunnat avvärjas på.8 En
av de omständigheterna som i praxis visat sig kunna påverka försvarlighetsbedömningen är vilka alternativa handlingssätt den angripne haft till förfogande.9 Det framstår som att när det
ansetts att den angripne kunnat vidtagit andra mindre ingripande alternativa handlingssätt, än det faktiskt företagna, har det påverkat försvarlighetsbedömningen. Alternativa handlingssätt framstår därför som en omständighet som beaktas vid tillämpningen av nödvärnsrätten. Trots det verkar det inte finnas något allmängiltigt svar på vilken betydelse hypotetiska handlingssätt bör tillmätas i försvarlighetsbedömningen. Den faktiska betydelsen av alternativa handlingssätt i försvarlighetsbedömning vore därför av vikt att utreda, sedan den uppenbarligen får konsekvens för rättstillämpningen. Utgångspunkten för uppsatsen är således att utreda vilken betydelse alternativa handlingsätt har för den nödvärnsrättsliga försvarlighetsbedömningen. Uppsatsens ansats motiveras av att det inte finns något svar på frågan i vilken mån alternativa handlingsätt har betydelse för försvarlighetsbedömningen. Ansatsen motiveras också av att alternativa handlingssätts betydelse för tillämpningen av nödvärnsrätten, inte varit föremål för någon fördjupad utredning i vare sig doktrin eller statlig utredning sedan år 1993.10 Det trots att
det sedan 1993 har tillkommit ett flertal HD-avgöranden som behandlat frågan om alternativa handlingssätt.11 Avgörandena har kommenterats i doktrin. Kommentarerna har dock varit
relativt kortfattade och huvudsakligen fokuserat på andra aspekter av nödvärnsbedömningen.12
Det har inte tagits något enhetligt grepp på alternativa handlingsätts betydelse för
6 Ju2020/02716/POL.
7 Svea hovrätt, mål B 3703–19, s. 4 f.
8 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 216. 9 Se NJA 2005 s 237 och NJA 2009 s 234.
10 Prop. 1993/94:130.
11 NJA 1999 s 460, NJA 2005 s 237 och NJA 2009. 12 Se exv. Norée, angående frågan om framkallat nödvärn.
3
försvarlighetsbedömningen, vilket innebär att det finns en kunskapslucka på området. Det är en kunskapslucka denna uppsats ämnar att fylla.
Den huvudsakliga frågeställningen som uppsatsen ämnar besvara är följaktligen: Vilken
betydelse har alternativa handlingssätt för försvarlighetsbedömningen vid brottsligt angrepp mot person?
1.3 Metod
Metod är beteckningen på det tillvägagångsätt som den huvudsakliga frågeställningen ämnas besvaras på. I innevarande avsnitt beskrivs den metod som använts för utredningen i uppsatsen. För besvarandet av den huvudsakliga frågeställningen, om alternativa handlingssätts betydelse
för försvarlighetsbedömningen vid brottsligt angrepp mot person, behöver inledningsvis två
delfrågor besvaras. Genom utredningen av delfrågorna kan nödvärnsrättens syfte, funktion och applikationsområde förstås. Det är nödvändigt att förstå grunderna för nödvärnsrätten för att försvarlighetsbedömningen och alternativa handlingssätt ska kunna utredas. För besvarandet av den huvudsakliga frågeställningen blir först möjlig när de allmänna grunderna för nödvärns-rätten utretts. De två delfrågorna lyder enligt följande; hur förhåller sig nödvärnsbegreppet till
brottsbegreppet samt vilket är nödvärnsbegreppets innehåll?
Den första delfrågan motiveras av att det krävs en förståelse för nödvärnsrättens relation till brottsbegreppet för att nödvärnsrättens syfte och funktion ska kunna förstås. Brottsbegreppet är grundläggande för straffrätten eftersom begreppet beskriver vilka gärningar som utgör brott. För att kunna utreda alternativa handlingssätts betydelse för nödvärnsrätten, behöver nödvärnsrättens förhållande till brottsbegreppet kontextualiseras. Den andra delfrågan om nödvärnsrättens innehåll är en i huvudsak materiell fråga. Utredningen av frågan ämnar beskriva nödvärnsrätten utifrån gällande rätt. I denna del utreds vilka rekvisit en nödvärns-situation utgörs av samt utifrån vilka utgångspunkter en försvarlighetsbedömning vidtas. Delfrågan motiveras av att det krävs grundläggande kunskaper om nödvärnsrätten för att betydelsen av alternativa handlingssätt sedermera ska kunna utredas. Om de allmänna grunderna för nödvärnsrätten inte är utredda, kan inte alternativa handlingssätts betydelse för nödvärnsrätten förstås. Besvarandet av dessa två delfrågorna kommer utgöra en nödvändig grund för den vidare utredningen av den huvudsakliga frågeställningen.
För att delfrågorna och den huvudsakliga frågeställningen fullständigt ska kunna besvaras, måste samtliga förarbeten som lett fram till den nuvarande utformningen av nödvärnvärnsrätten granskas. Det krävs också att samtliga mål undersöks i vilka HD utfört en försvarlighetsbedömning vid brottsligt angrepp mot person. När allt material som ryms inom frågeställningens omfång undersökts och sammanställts återstår uppsatsens huvudsakliga uppgift. Uppgiften att på ett pedagogiskt sätt återge rättskällorna och besvara frågan om;
alternativa handlingssätts betydelse för försvarlighetsbedömningen vid brottsligt angrepp mot person. Frågorna kommer uteslutande besvaras med stöd i rättskällorna, se avsnitt 1.4.
4
1.4 Teoretiska utgångspunkter och material
Den rättsvetenskapliga vetenskapen skiljer sig från flera andra vetenskaper på sådant vis att juridiken, till skillnad från de flesta andra vetenskaper, befinner sig i ständig förändring. För de flesta andra vetenskaper som exempelvis naturvetenskapen förutsätts det studerade objektet vara konstant.13 Till följd av att rättsvetenskapen är föränderlig måste dock rätten alltid
preciseras till tid och rum för att ett juridiskt spörsmål ska kunna besvaras. Vad rätten är vid tidpunkten för en viss juridisk utredning brukar kallas gällande rätt. Gällande rätt utgör således enbart en ögonblicksbild av rättens beskaffenhet vid en viss faktisk tidpunkt.14 Det innebär att
slutsatserna som presenteras i uppsatsen utgår ifrån rättens beskaffenhet vid tidpunkten för utredningen. Om lagstiftaren skulle utföra en liten materiell lagkorrigering av nödvärns-bestämmelsen efter uppsatsen slutförts, skulle det således kunna äventyra hela utredningens giltighet. Utredningar som blir obsoleta på grund av lagändringar ska dock ändå inte förkastas.15
Utredningar av äldre rätt kan nämligen tjäna syftet av att förklara den senare lagens uppkomst. Syftet med ett juridiskt utredningsarbete är att systematisera och tolka gällande rätt för besvarandet av en viss rättsfråga.16 Vid ett straffrättsligt utredningsarbete där syftet är att
besvara en rättsfråga utifrån ett rättsinternt källmaterial är den straffrättsdogmatiska metoden den mest vedertagna. Den straffrättsdogmatiska metodens uppgift är att fastställa gällande rätt och synliggöra hur rättskällorna författningar och praxis samverkar.17 Metodens premiss är
således att fastställa gällande rätt och därefter analysera hur gällande rätt svarar mot lagens ändamål. Uppsatsens huvudsakliga frågeställning, om vilken betydelse alternativa handlingssätt har i försvarlighetsbedömningen vid brottsligt angrepp mot person, kan endast besvaras genom utredning och analys av gällande rätt. Utifrån uppsatsens frågeställning förefaller därför den straffrättsdogmatiska metoden vara den mest lämpliga. För utredning och analys av gällande rätt är både den straffrättsdogmatiska metodens och uppsatsens syfte. Den straffrättsdogmatiska metodens utgångspunkt är lagstiftningen.18 För att kunna besvara vad
som är gällande rätt ska alltid lagen konsulteras i första hand, då lagen är en ”fullt objektifierad
rättskälla” färdig för direkt tillämpning.19 Det räcker emellertid inte med att endast konsultera
lagen för att utreda gällande rätt. Lagen är till följd av vår lagstiftningsmetod allmänt och principiellt formulerad. Lagen hade varit svåröverskådlig och svår att applicera om varje otillåten gärning behövde detaljpreciseras i lag. Av den orsaken uppställs istället generella rekvisit för att träffa flera uppsättningar av gärningar i varje brottsbeskrivning.20 Det medför att
lagen ofta är för oprecis för att ensamt ligga till grund för avgörandet om ett visst straffbud uppfyllts. Lagen måste ses i ljuset av dess förarbeten och sammanvägas med domstolens praxis, för att en viss juridisk fråga ska kunna besvaras.21 Domstolens roll är att rättstillämpa och praxis
13 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 101. 14 Sandström, s. 287 f.
15 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 105. 16 Peczenik, Teori och metod, s. 33.
17 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 19. 18 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s 19.
19 Strömholm, s. 502.
20 Se Lon L. Fullers rättssäkerhetskriterier om generella föreskrifter, Dahlman 2007 s. 106 samt Penner &
Melissaris White’s, s. 29 f.
5
måste därför alltid följa lagens syfte. Domstolen ska vara lojal mot lagstiftaren.22 Det innebär
att domstolen inte har uttrycklig behörighet att rättsbilda. Domstolens uppgift som rättstillämpare är att lösa specifika juridiska spörsmål. För att göra det strävar domstolen efter att inordna varje enskilt mål innanför den ram lagstiftaren uppställt genom lag och förarbeten. Förarbetena har en framträdande roll som tolkningsverktyg för domstolen vid tillämpningen.23
På straffrättens område eftersträvas koherens mellan lagens syfte och tillämpningen, vilket följer av legalitetsprincipen som är en princip bärande på straffrättens område.24
För det aktuella utredningsobjektet alternativa handlingssätt är det således viktigt att tillämpningen har stöd av lagen och dess förarbeten. Tillämpningen ska ha stöd utifrån lagstiftarviljan. Vad som ska understrykas är dock att betydelsen av den faktiska tillämpningen i praxis ska tolkas med försiktighet. Det följer av att domstolens avgöranden alltid formas av de särskilda omständigheter som förelegat i det specifika prövade målet.25 Prejudikatvärdets
omfång i ett enskilt mål är inte alltid uppenbart. Rättsdogmatikens uppgift att systematisera och tolka gällande rätt har därför i det avseendet en viktig funktion.26 Genom systematisering och
tolkning av praxis i enskilda fall, in casu, kan generella slutsatser utrönas vilket bistår rättspraxis.27 Den funktionen av rättsdogmatiken är särskilt betydelsefull för utredningen av den
huvudsakliga frågeställningen i uppsatsen. Det eftersom alternativa handlingssätts betydelse för tillämpningen inte är klarlagd. Däremot finns det en mängd rättsfall i vilka alternativa handlingssätt tillämpats. Utifrån en systematisering av samtliga mål där HD vidtagit en försvarlighetsbedömning, kan betydelsen av alternativa handlingssätt analyseras. Sålunda kommer förhoppningsvis generella slutsatser uppenbara sig utifrån de enskilda fallen.
Vid utredningen av praxis har rättsdogmatiken också en uppgift att kritiskt granska vad som är
gällande rätt.28 Identifierar rättsdogmatiken en konflikt mellan lagens syfte och tillämpningen
i praxis blir detta särskilt intressant för rättsvetaren att granska. Utrymmet där lag och tillämpning möts lämpar sig att utredas vid större rättsdogmatiska utredningar likt denna uppsats. Uppdagas en konflikt mellan lag och tillämpning anmodas rättsvetaren utreda huruvida konflikten kan inordnas i den straffrättsliga systematiken i övrigt eller om konflikten ännu är oprövad. Rättsdogmatiken lämpar sig bättre att besvara sådana frågor om rättens generella beskaffenhet jämfört med domstolen. Det följer av att rättsdogmatiken besitter andra verktyg jämfört med domstolen.29 Domstolen är vid sina avgöranden alltid avgränsade till att pröva det
juridiska spörsmålet utifrån de särskilda yrkandena och grunderna som framlagts i ett visst mål. Det innebär att domstolens i sina domskäl endast kan besvara vad som gäller i det enskilda målet. Domstolen prövar nämligen bara vad som är nödvändigt för avgörandet i just det enskilda målet. Den rättsdogmatiska utredningen är däremot inte bunden att pröva juridiska spörsmål utifrån på förhand fastlagda omständigheter. Genom den rättsdogmatiska utredningen medges en möjlighet att förändra och addera fiktiva omständigheter på ett sätt som gynnar en
22 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s 99. 23 Lernestedt, s. 59.
24 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 69 f. 25 Strömholm, s. 503.
26 Peczenik, Teori och metod, s. 33 f. 27 A.a., s. 34.
28 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 19 29 Peczenik, Teori och metod, s. 33.
6
uppställd rättsfrågas besvarande.30 Rättsdogmatiken kan således uttala sig om rättens
beskaffenhet på ett mer generellt och abstrakt sätt, jämfört med domstolen som är mer inriktad på att besvara frågor i det enskilda fallet.31 Dessa skäl motiverar också varför den
rättsdogmatiska metoden lämpar sig för uppsatsens utredningsobjekt. Genom att pröva alternativa handlingssätt utifrån fiktiva omständigheter kan betydelsen av en viss tillämpning ytterligare belysas.
Till följd av att rättsdogmatiken är en konstruktion som utgår från ett källmaterial som är upprättat och format av människor kan rättsdogmatiken inte prövas och motbevisas genom vetenskapliga experiment. Rättsdogmatiken innehåller inga sanningspåståenden i det hänseendet.32 Rättsdogmatikens anspråk på vetenskaplighet stöttas istället upp av koherens och
avgränsning. För att en juridisk slutsats ska kunna anses vetenskaplig krävs det att slutsatsen stöttas upp av det källmaterial som avgränsats genom rättskälleläran samt att påståendet är koherent.33 Det är gränserna för metoden och det, enligt rättskälleläran, avgränsade
källmaterialet som gör rättsdogmatiska metoden vetenskaplig.34
Rättskällorna beträffande den straffrättsliga disciplinen utgörs av lagstiftning, förarbeten, praxis och doktrin.35 Rangordningen mellan rättskällorna är inte alltid uppenbar och det finns fall där
det inte är klart vilken rättskälla som bör tillmätas störst betydelse. I vilken ordning rättskällorna ska tillämpas är i svensk rätt en oskriven regel.36 Obetingat det innehar emellertid lag högst
rang bland rättskällorna.37 Lagen har en auktoritär särställning. Det följer av 1 kap. 1 §
regeringsformen (1974:152) (RF) att den offentliga makten utövas under lagarna. Lagrummet är ett uttryckligt stöd för legalitetsprincipen. För att förstå lagen behöver emellertid lagens förarbeten också beaktas. Förarbeten har liksom lagen en auktoritär tyngd.38 I förhållande till
lagen utgör emellertid förarbeten en sekundär rättskälla.39 De har dock stor praktisk betydelse
i svensk rätt för motivering av lagen. Vid en straffrättsdogmatisk utredning bör lagen och förarbeten utredas i första hand för att lagstiftarviljan ska kunna utrönas. I denna uppsats har det lagts stor tyngd på att utreda de förarbeten som föranledde reformering av nödvärnsrätten år 1965. Reformeringen föranleddes av en mängd olika utredningar varför detta underlag fått en framstående betydelse för uppsatsen. Utöver de förarbeten som ligger till grund för den nuvarande nödvärnsbestämmelsen har också äldre lag och förarbeten företrädandes brottsbalken utretts. Kontinuitet främjar förutsägbarhet och därför kan upphävd lagstiftning också utgöra en rättskälla för juridisk argumentation. Det är något som kan främja rättssäkerheten.40 I uppsatsen undersöks upphävd lagstiftning och dess förarbeten i avsnitt 4.2.
Den upphävda lagen och dess förarbeten granskas för att förstå vilka motiv som bidragit till den nuvarande nödvärnsbestämmelsens utformning. Alternativa handlingssätts betydelse enligt
30 Peczenik, Teori och metod, s. 33. 31 A. st.
32 Sandgren, s. 15. 33 A.a., s. 16. 34 Sandström, s. 288.
35 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 101 f. 36 Dahlman 2011, s. 24.
37 Strömholm, s. 334.
38 Peczenik, Teori och metod, s. 35. 39 Strömholm, s. 358 f.
7
gällande rätt idag har sannolikt påverkats av tidigare lag och dess förarbeten. Det ska dock
betonas att obsolet lagstiftning inte självständigt kan utgöra rättskällebasis för vidhäftade av ett visst juridiskt förhållande idag. Obsolet lagstiftning kan emellertid utgöra viktig stöd-argumentation.41
Praxis och prejudikat fyller en viktig funktion eftersom de preciserar rätten innanför lagstiftarviljans anspråk. Prejudikat innehar också såsom lag och förarbeten en auktoritär tyngd.42 För domstolen handlar det om att sortera varje enskilt fall innanför den av lagstiftaren
uppställda ordningen. Skulle domstolen utföra fristående lösningar på juridiska problem, skulle skillnaden lagstiftning och rättstillämpning tillintetgöras.43 Domstolen har således inget mandat
till eget tyckande eller rättsbildande. Högsta domstolens och även hovrättens avgöranden kan inneha prejudicerade verkan.44 Har praxis fastställts av HD på ett visst område bör den praxisen
följas. Utifrån rättssäkerhetsskäl ska en enhetlig rättstillämpning ska eftersträvas.45 Vid
utredningen av uppsatsens huvudsakliga frågeställning kommer praxis få en betydande ställning. HD har prövat nödvärnsrätten vid åtskilliga tillfällen sedan den nuvarande nödvärns-bestämmelsen infördes i BrB år 1965. För att alternativa handlingssätts betydelse för försvarlighetsbedömningen ska kunna utredas behöver samtliga av dessa mål granskas. Det innebär att praxis kommer utgöra ett omfattande underlag för uppsatsens utredning.
Doktrinen innehar viss auktoritet eftersom den utgör en rättskälla som kan påverka den juridiska argumentationen. Jämfört med de övriga rättskällorna är däremot doktrinen hierarkisk underordnad de mer auktoritära rättskällorna författningar, förarbeten och praxis.46 Doktrinens
syfte är att systematisera, strukturera och beskriva rättens beskaffenhet. Doktrinen kan också påverka gällande rätt eftersom domstolen inte sällan konsulterar doktrin, för att finna argument för avgörandet av en viss fråga.47 Det finns stoff i doktrinen som kan ha avgörande betydelse
för exempelvis hur en viss rättsregel bör tolkas.48 Doktrin kan dock inte ensamt användas som
grund för juridiska slutsatser. En juridisk slutsats behöver främst stöd av de överordnade rättskällorna lag, förarbeten och praxis för att slutsatsen ska kunna anses som vetenskaplig. En annan viktig funktion för doktrinen är att den, vid utredning av gällande rätt, kan användas i vägledningssyfte för att underlätta navigerandet genom den juridiska materian.Vid arbetet med uppsatsen har doktrinen som rättskälla främst använts i jämförelsesyfte för att vidimera mina egna slutsatser. Genom att jämföra mina egna slutsatser mot vilka slutsatser som företagits i doktrin, har vederhäftigheten av mina egna slutsatser kunnat avgöras.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att det viktigaste rättskällematerialet för uppsatsens utredning utgörs av förarbeten och praxis. Det vill säga det samlade förarbetsmaterial som föregått nödvärnsbestämmelsen samt HD:s samlade praxis på området som träffas av frågeställningen. Doktrinen har främst nyttjats i jämförelsesyfte.
41 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 105. 42 Peczenik, Teori och metod, s 35. 43 Strömholm, s. 431 f.
44 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 103. 45A.st.
46 Peczenik, Teori och metod, s. 42 f. 47 A.a., s. 43 f.
8
1.5 Disposition och avgränsningar
Uppsatsen är indelad i sex kapitel. Det första kapitlet behandlar det tillvägagångssätt som uppsatsens utredning kommer genomföras på. Kapitel två och tre är i huvudsak deskriptiva. Kapitlen presenterar en allmän grund för vad nödvärnsrätten är utifrån gällande rätt. Kapitel två redogör för hur nödvärnsrätten förhåller sig till brottsbegreppet. Syftet med kapitlet är att kontextualisera nödvärnsrätten till den straffrättsliga ordningen i vilken nödvärnsrätten verkar. När nödvärnsrätten placeras i sitt sammanhang synliggörs nödvärnsrättens ändamål och funktion. Kapitel tre utreder nödvärnsrättens innehåll. Det vill säga vilka beståndsdelar bestämmelsen består av och vilka omständigheter som beaktas vid försvarlighetsbedömningen. I det fjärde kapitlet besvaras uppsatsens huvudsakliga frågeställning om; vilken betydelse
alternativa handlingssätt har för försvarlighetsbedömningen vid brottsligt angrepp mot person.
I kapitlet granskas frågeställningen inledningsvis utifrån tidigare lag och förarbeten företrädandes brottsbalken. Syftet med att utreda vilken betydelse alternativa handlingssätt haft utifrån numera upphävd lagstiftning, är att de äldre lagmotiven kan förklara den nuvarande bestämmelsens utformning. I det fjärde kapitlets efterföljande avsnitt utreds alternativa handlingssätt utifrån nuvarande lag och förarbeten. I det avsnittet besvaras vilken syn lagstiftaren har på alternativa handlingssätts betydelse utifrån den nuvarande bestämmelsen. I det fjärde kapitlets avslutande avsnitt utreds alternativa handlingssätts betydelse utifrån tillämpningen i HD. Det är i tillämpningen som betydelsen av alternativa handlingssätt materialiseras. Det femte kapitlet är en fördjupande problemanalys med utgångspunkt från resultatet av frågeställningens besvarande i det föregående fjärde kapitlet. I kapitlet fördjupas analysen av alternativa handlingssätts betydelse i tillämpningen jämfört mot lagens ändamål. Därutöver utreds även alternativa handlingssätts påverkan på excessbedömnigen i det femte kapitlet. Sist i det femte kapitlet utreds det huruvida det är lämpligt att hypotetiska antaganden, genom tillämpningen av alternativa handlingssätt, tillåts påverka straffansvarsfrågan. Lämpligheten utreds genom en jämförelse med den övriga straffrättsliga ordningen. I det sjätte och sista kapitlet sammanfattas och preciseras de slutsatser uppsatsen har frambringat.
Avgränsningarna för uppsatsen följer av den huvudsakliga frågeställningens omfång. Det innebär att endast nödvärnssituationen brottsligt angrepp mot person kommer utredas. De övriga nödvärnssituationerna som följer av 24 kap. 1 § BrB om brottsligt angrepp mot egendom, om den som hindrar ett återtagande av egendom på bar gärning, om den som olovligen inträngt och om den som vägrar lämna bostad efter tillsägelse har således avgränsats bort.
1.6 Etiska övervägningar
Vid uppsatsförfattande finns det skäl att visa etisk hänsyn till de individer som omnämns i olika rättsfall. De rättsfallsreferat som HD publicerar idag är redan anonymiserade av respekt för berörda parters integritet. I äldre referat och domar från hovrätten kan det dock förekomma namn på berörda parter. För att säkerställa total anonymitet och för att åstadkomma ett enhetligt rättsfallsrefererande kommer därför uppsatsen kategoriskt och neutralt benämna de berörda parterna i målen som den angripne och angriparen. Omständigheter såsom ålder och kön kommer endast adresseras när omständigheterna haft betydelse i målet.
9
2 Nödvärnsrättens förhållande till brottsbegreppet
2.1 Kapitelinledning
I innevarande kapitel ska uppsatsens första delfråga besvaras. Den första delfrågan är; hur
förhåller sig nödvärnsbegreppet till brottsbegreppet? Ett besvarande av den första delfrågan är
nödvändigt för att uppsatsens huvudsakliga frågeställning, om alternativa handlingssätts
betydelse för försvarlighetsbedömningen vid angrepp mot person, sedermera ska kunna utredas.
Nödvärnsrätten behöver kontextualiseras till straffrätten i övrigt för att kunna förstås. Var i den straffrättsliga ordningen som nödvärnsrätten placeras har betydelse för hur den bedöms.
2.2 Brottsbegreppet ur ett nödvärnsrättsligt perspektiv
Nödvärnsrätten är ett rättsligt institut som kan rättfärdiga den angripne att vidta motvärns-åtgärder vid ett brottsligt angrepp. Ändamålet är att skydda den enskildes intresseförlust vid ett brottsligt angrepp, genom att rättfärdiga den att vidta motåtgärder. Har en nödvärnssituation förelegat kan den angripne få vidta motvärnsåtgärder som normalt sett skulle bedömts som otillåtna. I vilken utsträckning den angripnes motvärnsåtgärder kan rättfärdigas, påverkas av nödvärnsrättens övergripande syfte. Det övergripande syftet är att tillfredsställa den angripnes enskilda intresse av rätt till självförsvar, det allmänna intresset av att inte legitimera en våldsupptrappning i samhället och angriparens enskilda intresse av rätt till liv. De två förstnämnda intressena följer av lagmotiven. 49 Det sistnämnda intresset om angriparens rätt till
liv, följer av praxis med hänvisning till EKMR art. 2.50 Det är nödvändigt att dessa intressen
viktas mot varandra. Till följd av att samtliga av dessa intressen behöver tillgodoses, begränsas den angripnes rätt till självförsvar genom en särskild försvarlighetsbedömning. Försvarlighets-bedömningen ämnar åstadkomma en jämvikt mellan intressena. Hur försvarlighets-bedömningen utformats utreds närmare i avsnitt 3.2.2. För förståelse av hur nödvärnsrätten kan rättfärdiga normalt sett otillåtna gärningar, behöver det först utredas vad som utgör ett brott. Ett brott kan formellt beskrivas som ett orsakssamband där flera rättsfaktum medför en viss rättsföljd.51 I BrB regleras det vilka gärningar som utgör brott. Utöver BrB regleras brott även
i ett antal specialstraffrättsliga författningar.52 I 1 kap. 1 § BrB beskrivs brott som en gärning
beskriven i lag för vilken straff är föreskrivet. Beskriven i lag innebär att gärningen ska ha funnits återgiven i skriven lag vid tidpunkten för gärningstillfället. Vad som menas med straff följer av 1 kap. 3 § BrB. I det lagrummet framgår att med straff menas böter och fängelse. Har dessa rekvisit uppnåtts är gärningen brottsbeskrivningsenlig.
Brottsbeskrivningsenlighet är en grundförutsättning för att brott ska ha kunnat ha förelegat.53
Det räcker emellertid inte enbart med att gärningen uppnått brottsbeskrivningsenligt för att den ska bedömas som brottslig. En viss gärning kan nämligen i sin gärningsbeskrivning uppfylla brottsbeskrivningsenlighet men ändå inte utgöra brott. För att gärningen ska bedömas som brottslig, krävs det också att det inte har förelegat några rättfärdigande eller ursäktande
49 Se Prop. 1993/94:130, s. 29 f. 50 NJA 2005 s 237, s. 248.
51 Asp, Lernestedt & Ulväng, s. 169 f.
52 Exempelvis trafikbrottslagen (1951:649) (TBL), narkotikastrafflagen (1969:64) (NSL), m.fl. 53 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 33 ff.
10
omständigheter. Därutöver krävs det dessutom även att det allmänna skuldkravet uppnåtts.54
Nödvärnsrätten är ett exempel på en sådan rättfärdigande omständighet som, i det objektiva ledet, kan ansvarsbefria den angripnes handlande. 55 Nödvärnsexcess är ett exempel på en
ursäktande omständighet, i det subjektiva ledet, som kan ansvarsbefria den angripnes handlande. Vid prövning av det allmänna skuldkravet bedöms det om gärningen skett uppsåtligen eller oaktsamt.56 Samtliga av dessa omständigheter måste prövas vid bedömning av
brott. Redogörelsen för hur förfarandet går till utreds i nästkommande avsnitt 2.3.
2.3 Brottsbegreppet utifrån AB-modellens fyrstegsmodell
Det finns ett antal olika metoder som kan användas för utredning av om en viss gärning utgör brott. Trots att olika metoder förekommer ska de olika förfarandena ge samma resultat. Skillnaden mellan metoderna utgörs endast av i vilken ordning de olika omständigheterna prövas. Förfarandet som används för utredning av brott i denna uppsats är modellen. AB-modellen är en doktrinär beskrivning av det rättsliga förfarandet som leder fram till avgörandet av, huruvida en viss gärning ska bedömas som otillåten eller inte.57 Modellen återger de
förutsättningar som måste uppfyllts för att ett brott ska kunna anses begånget.
I AB-modellen delas rekvisiten för brottslig gärning in i två huvudgrupper. Grupp A kallas för
rekvisit för otillåten gärning och grupp B kallas för rekvisit för personligt ansvar.58 Dessa två
grupper delas därefter in i två undergrupper vardera. Det innebär ett totalt antal av fyra grupper av rekvisit. Grupperna delas in enligt följande: A1– Brottsbeskrivningsenlighet, A2- Frånvaro
av rättfärdigande omständigheter, B1- Det allmänna skuldkravet och B2- Frånvaro av ursäktande omständigheter. Vid bedömning av om en gärning ska anses som otillåten krävs det
att den bedöms utifrån samtliga av dessa fyra grupper av rekvisit. Om gärningen är beskriven i lag och det inte finns några rättfärdigande omständigheter kan själva gärningen bedömas som otillåten, A1 – A2. För att personligt ansvar ska kunna konstateras krävs det dock också att det allmänna skuldkravet uppnåtts samt att det inte föreligger några ursäktande omständigheter, B1 – B2. Dessa fyra grupper av rekvisit representerar således fyra olika förutsättningar som måste uppfyllts för att ett brott ska kunna konstateras. De fyra grupperna av rekvisit utvecklas i efterföljande avsnitt 2.3.1.
2.3.1 A1, A2, B1 och B2 – Fyra grupper av rekvisit
Den första gruppen av rekvisit, A1, som måste uppfyllas för att ett brott ska kunna konstateras är att gärningen uppnår brottsbeskrivningsenlighet. Det innebär att en gärning ska kunna beskrivas av en uppsättning rekvisit beskrivna i lag.59 Misshandelsbrottet beskrivs exempelvis
i 3 kap 5 § BrB genom lydelsen att om någon; ”… tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom
eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd …”
54 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 36 f.
55 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 210. 56 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 36 f.
57 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 58 ff, s. 24 ff, och Borgeke & Månsson, s. 24 f. 58 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 58 ff.
11
ska denne dömas för misshandel. Har någon uppfyllt dessa rekvisit kan gärningen, objektivt sett, anses som misshandel på A1-nivån.
Den andra gruppen av rekvisit, A2, som ska prövas är rättfärdigande omständigheter. Har brottsbeskrivningsenlighet konstaterats i föregående steg, ska det prövas huruvida några
rättfärdigande omständigheter förelegat eller inte. Rättfärdigande omständigheter är särskilda
objektiva undantagsgrunder. Dessa undantagsgrunder kan rättfärdiga en gärning som på A1-nivån bedömts som otillåten.60 Har någon på A1-nivån ansetts begå en misshandel, kan
gärningen komma rättfärdigas på A2-nivån genom exempelvis nödvärn. Nödvärnsrätten i 24 kap. 1 § BrB är ett exempel på en rättfärdigande omständighet som kan rättfärdiga en misshandelsgärning.61 Utöver nödvärnsrätten finns det också flera andra rättfärdigande
omständigheter såsom laga befogenhet 24 kap. 2 § BrB, nöd 24 kap. 4 § BrB, samtycke 24 kap 7 § BrB, förmans order 24 kap. 8 BrB med flera. De alternativa handlingsättens betydelse bedöms innanför nödvärnsrätten och därför kommer uppsatsens utredning framförallt att utföras på A2-nivån.
Den tredje gruppen av rekvisit, B1, utgörs av det allmänna skuldkravet. Det allmänna skuldkravet är avgörande för bedömningen av en gärningsmans personliga ansvar. De olika typerna av skuldkrav som förekommer i svensk straffrätt är uppsåt och oaktsamhet. Huvudregeln är att det krävs uppsåt för att en gärning ska bedömas som brott. I de fall ansvar för brott utfaller redan vid oaktsamhet framgår det av respektive brottsbeskrivning, enligt 1 kap. 2 § BrB. Uppsåtsläran är omfattande. Det finns olika typer av uppsåt som avsiktsuppsåt,
insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt.62 Förenklat sett regleras de olika uppsåtsformerna av
gärningsmannens medvetenhetsgrad, det vill säga i vilken mån har gärningsmannen insett innebörden av sitt handlande.63 I praxis har det numera fastställts att likgiltighetsuppsåtet utgör
uppsåtets nedre gräns. Har gärningsmannen varit likgiltig inför följden av sitt handlande kan uppsåt ansetts ha förelegat.64 Har gärningsmannen inte haft uppsåt ska det prövas om denne
varit oaktsam. För även om gärningsmannen inte förstått vad han gjort, kan det bedömas som att han borde ha förstått.65 Bedöms det som att han borde han förstått innebörden av sitt
handlande, ska han anses ha agerat oaktsamt. Saknas däremot både uppsåt och oaktsamhet, kan straffansvar inte utfalla.66 Det finns mycket mer att skriva om uppsåt och oaktsamhet. Utifrån
uppsatsens huvudsakliga frågeställning är det däremot inte motiverat att utreda de olika uppsåtsformerna och oaktsamhetsrekvisiten närmare. De situationer när frågan om uppsåt och oaktsamhet blir relevant för nödvärnsfrågor är framförallt när det varit frågan om en inbillad nödvärnssituation, s.k. putativt nödvärn. Vid en inbillad nödvärnssituation kan nämligen den angripne aldrig ha agerat uppsåtligen. Det eftersom denne då inbillat sig att det förelegat en nödvärnssituation. I dessa situationer kan motvärnsåtgärderna inte bedömas som uppsåtliga. Om motvärnsåtgärderna skulle anses varit uppenbart oförsvarliga i en putativ nödvärns-situation, kan således inte den angripne dömas för ett uppsåtsbrott. Mer om putativt nödvärn följer i avsnitt 3.2.2
60 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 63 f. 61 A.a., s. 63 och s. 210.
62 A.a., s. 287 ff. 63 A.a., s. 274. 64 Se NJA 2004 s. 176.
65 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 270. 66 A.a., s. 64.
12
Den fjärde och sista gruppen av rekvisit, B2, som kan frigöra en gärning från straffansvar är
ursäktande omständigheter. Ursäktande omständigheter är omständigheter som kan ursäkta en
gärningsmans ansvar för brott. Det även om denne utfört en otillåten gärning med uppsåt eller av oaktsamhet. En ursäktande omständighet som kan bli aktuell vid en nödvärnssituation är bestämmelsen om excess i 24 kap. 6 § BrB.67 I de fall en nödvärnssituation ansetts föreligga
men den angripnes vidtagna åtgärder bedömts som uppenbart oförsvarliga, kan den angripne ändå i vissa fall frias genom excessbestämmelsen. Om det utifrån subjektiva omständigheter bedöms att den angripne svårligen kunnat besinna sig träder bestämmelsen om nödvärnsexcess in. Subjektiva omständigheter som kan föranleda att en angripen inte bedömts kunnat besinnat sig, kan bland annat utgöras av omständigheter som angriparens individuella egenskaper. Med individuella egenskaper avses bland annat, nervositet, lättskrämdhet, häftigt lynne samt även tillfälliga tillstånd såsom rädsla och panik.68 Farans art och huruvida faran varit stor,
överhängande eller om angreppet inträffade plötsligt bör också beaktas enligt samma lagmotivering.69 Har händelseförloppet varit väldigt hastigt och den angripne därför tvingats
fatta ett snabbt beslut, kan det också utgöra skäl för att den angripne svårligen kunde besinnat sig.70 Excessbestämmelsen kommer att redogöras för mer ingående i avsnitt 3.3.1.
Bestämmelsen om excess är dock inte den enda ursäktade omständigheten som kan ansvarsbefria en normalt sett brottslig gärning. Övriga ursäktande omständigheter, är bland annat psykisk störning 30 kap. 6 § BrB, straffrättsvillfarelse 24 kap. 9 BrB och frivilligt
tillbakaträdande 23 kap. 3 § BrB.
2.4 Sammanfattning av kapitlet
Syftet med nödvärnsrätten utifrån lagens förarbeten är att balansera två motstående intressen. De motstående intressena är den angripnes rätt att försvara sig mot brottsliga angrepp och det allmännas intresset av att inte bidra till en våldsupptrappning i samhället. I praxis har också ett tredje skyddsvärt intresse preciserats, intresset av angriparens rätt till liv. I förhållande till brottsbegreppet utgör nödvärnsrätten en undantagsgrund. En undantagsgrund som kan undanta en gärning från straffansvar, trots att gärningen normalt sett är otillåten. Rätten till nödvärn är en rättfärdigande omständighet i det objektiva ledet. Utifrån AB-modellens fyrstegsmodell placeras nödvärnsrätten in under A2-nivån. Vid bedömning av nödvärnsrätten kan också bestämmelsen om nödvärnsexcess aktualiseras. Nödvärnsexcess är en bestämmelse som också likt nödvärnsrätten kan undanta en gärning från straffansvar, trots att gärningen normalt sett är otillåten. Bestämmelsen träder in när det bedömts att den angripne svårligen kunnat besinna sig, enligt 24 kap. 6 § BrB. Nödvärnsexcessbestämmelsen är en ursäktande omständighet i subjektiva ledet. Excessbestämmelsen placeras enligt AB-modellen in under B2-nivån.
67 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 65. 68 Prop. 1988:7, s. 141.
69 Prop. 1993/94:130, s. 45 f.
70 Se NJA 1990 s 210, s. 218, den angripne friades av nödvärnsexcess i en situation där den angripne blivit
13
3 Nödvärnsbegreppets innehåll
3.1 Kapitelinledning
I innevarande kapitel ska uppsatsens andra delfråga besvaras. Den andra delfrågan är; vilket är
nödvärnsbegreppets innehåll? Delfrågan ämnar utreda vad nödvärnsrätten är och på vilka
grunder den vilar. Delfrågan är nödvändig att besvara för att den huvudsakliga frågeställningen om; alternativa handlingssätts betydelse för försvarlighetsbedömningen vid brottsligt angrepp
mot person, ska kunna besvaras. Nödvärnsrättens grunder behöver vara klara om de alternativa
handlingssätten betydelse för nödvärnsrätten ska kunna förstås. För besvarandet av delfrågan behöver nödvärnsbestämmelsen och kompletterande bestämmelser utredas utifrån gällande
rätt. Innevarande kapitels uppgift är således att utreda den ram inom vilken nödvärnsrätten
bedöms.
3.2 Nödvärnsrättsbestämmelsen
Bedömningen av huruvida rätt till nödvärn förelegat är en bedömning vidtas utifrån omständigheterna i respektive mål. Bedömningen utgår från 24 kap. 1 § BrB vilket är det lagrum som reglerar frågan om nödvärn. För synliggörande av den grund som bedömningen av nödvärnsrätten utgår ifrån följer nedan en fulltextcitering av 24 kap. 1 § BrB;
”En gärning någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.
Rätt till nödvärn föreligger mot
1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom 2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom
återtas på bar gärning,
3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller
fartyg, eller
4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.”
Utifrån nödvärnsbestämmelsens ordalydelse kan rekvisiten för nödvärnsrätten identifieras. Ur dess ordalydelse kan det dessutom utläsas att bedömningen av rätten till nödvärn sker i huvudsak två steg. I det första steget utreds det huruvida en nödvärnssituation förelegat.71 För
att det ska kunna fastslås krävs det att rekvisiten för en nödvärnssituation kan uppfyllas. Rekvisiten beskrivs i 24 kap. 1 § pt. 1–4 BrB. Rekvisiten är alternativa vilket innebär att det räcker med att ett av rekvisiten 1 – 4 har uppfyllts, för att en nödvärnssituation ska kunna konstateras. Om en nödvärnssituation inte ansetts förelegat avslås nödvärnsinvändningen. Har det däremot kunnat konstaterats att en nödvärnssituation förelegat, går bedömningen av nödvärnsrätten vidare till det andra steget i bedömningen. I det andra steget ska det bedömas huruvida den angripnes vidtagna åtgärder varit uppenbart oförsvarliga eller inte.72 Den
bedömningen brukar kallas försvarlighetbedömningen och utförs med utgångspunkt från 24
71 Se exv. bedömningen i NJA 1999 s 460, s. 464. 72 A.st.
14
kap. 1 § 1 st. BrB. Det framgår av lagrummet att en gärning som den angripne utför i nödvärn endast kan rättfärdigas om den inte varit uppenbart oförsvarlig utifrån angreppets beskaffenhet,
det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt.
För att kunna förstå nödvärnsrätten och de alternativa handlingssätten betydelse för försvarlighetsbedömningen, är det viktigt att förstå hur nödvärnsbedömningen går till. I efterföljande avsnitt 3.2.1. och 3.2.2 utreds därför nödvärnsbedömningen närmare.
3.2.1 Bedömningen om nödvärnssituations föreliggande vid brottsligt angrepp mot person
Det första steget som behöver utredas vid en nödvärnsinvändning är huruvida en nödvärnssituation har förelegat. En nödvärnssituation ska anses ha förelegat om någon av de situationsbeskrivningarna som följer av nödvärnsbestämmelsen är uppfyllda, se 24 kap 1 § 1– 4 pt. BrB. Situationerna som uppräknas i lagtexten är uttömmande beskrivningar av när rätten till nödvärn kan inträda.73 Utifrån uppsatsens huvudsakliga frågeställning blir dock endast den
första punkten relevant att utreda vidare. Det är nämligen den första punkten som reglerar nödvärnsrätten vid brottsliga angrepp som riktats mot person. Angrepp mot egendom som också regleras enligt första punkten samt nödvärnssituationerna som beskrivs i 2–4 pt. blir inte väsentliga att definiera. Det eftersom de nödvärnssituationerna faller utanför den huvudsakliga frågeställningens omfång. För att kunna fastställa vad som definierar en nödvärnssituation vid brottsligt angrepp mot person, behöver de olika rekvisiten utredas.
Det första rekvisitet som behöver uppfyllas är att angreppet ska ha varit påbörjat eller
överhängande. Vad som avses med påbörjat är att det brottsliga angreppet mot person ska ha
inletts. Det innebär att nödvärnsrätt exempelvis inte föreligger när ett angrepp har upphört, såtillvida inte ett nytt angrepp varit överhängande.74 Nödvärnsrätten gäller således från och med
att det brottsliga angreppet är överhängande eller påbörjats till och med att angreppet avslutats.75 Det som menas med överhängande är att angreppet ska ha varit nära förestående.
Har det bedömts att det förelegat ett överhängande hot om brottsligt angrepp mot person, måste den angripne inte invänta att angreppet påbörjats för att få vidta motåtgärder. I lagmotiven har detta illustrerats genom ett ”exempel”. Exemplet är att om en fartygsbefälhavare känner till att besättningen tänkt döda honom när fartyget kommer till en viss plats. Då ska fartygsbefälhavaren inte behöva vänta tills fartyget kommer fram till den platsen, för att få vidta motvärnsåtgärder.76 Nödvärnsrätten kan således nyttjas preventivt i vissa fall. Det har
motiverats av att om förebyggande åtgärder vidtas i ett tidigare skede, kan det möjligtvis innebära att det inte krävs lika ingripande åtgärder. Motiveringen ligger i linje med lagstiftarens syfte om att nödvärnsrätten inte ska bidra till en upptrappning av våldet i samhället.77 Det andra
rekvisitet som behöver uppfyllas är att det rört sig om ett brottsligt angrepp. För att nödvärn ska kunna nyttjas mot en angripare måste dennes angrepp uppfylla rekvisiten för brott.78
Nödvärnsrätten kan inte brukas mot andras nödvärnsgärningar eftersom nödvärnsrätten inte utgör brott.79 Det finns emellertid vissa undantag från brottsliga angrepp som nödvärnsrätten
73 Prop. 1993/94:130, s. 28 f. 74 A.st.
75 SOU 1988:7, s. 73 f.
76 Se SOU 1953:14 s. 395 samt SOU 1988:7 s. 73. 77 Prop. 1993/94:130, s. 28.
78 A.st.
15
inte får brukas mot. Ärekränkningsbrotten i 5 kap. BrB är exempelvis undantagna. Såtillvida att ärekränkningen inte utgjort ett angrepp mot person.80 Det tredje rekvisitet är att angreppet
ska vara riktat mot person. Det innebär att det krävs att det är en människa som utsatts för det brottsliga angreppet.
För övrigt bör det också understrykas att rätten till nödvärn upphör när det påbörjade eller överhängande brottsliga angreppet mot person upphört.81 För domstolen blir det en
bedömningsfråga när ett angrepp anses ha upphört och bedömningen skiljer sig från fall till fall. Det är inte alltid uppenbart om ett angrepp upphört efter det första slaget utdelats eller om det fortfarande anses pågå. I NJA 1969 s 425 bedömde exempelvis HD att en nödvärnssituation beståendes av ett flertal slag skulle bedömas som ett angrepp. I NJA 2009 s 234 delades däremot nödvärnssituationen upp i två delar eftersom det hade varit en paus mellan angreppen. Mellan de två angreppen hade den angripne således inte haft rätt till nödvärn. Ytterligare en sak att nämna är att det inte ligger inte inom nödvärnsrättens omfång att vidta hämndåtgärder efter ett angrepp upphört.82 I de fall den angripne anses ha agerat utöver vad som ryms inom
nödvärnsrättens omfång, kan emellertid ursäktande omständigheter i vissa fall träda in i nödvärnsrättens ställe. En sådan ursäktande omständighet som kan straffbefria den angripne är
nödvärnsexcess i 24 kap 6 § BrB. Nödvärnsexcess redogörs mer ingående i senare avsnitt 3.3.1.
Bedöms det att rekvisiten för en nödvärnssituation inte är uppfyllda avvisas nödvärns-invändningen. Anses rekvisiten däremot uppfyllda går bedömningen av nödvärnsrätten vidare till steg två. Det blir då aktuellt att utföra en försvarlighetsbedömning av huruvida den angripnes agerande varit uppenbart oförsvarligt eller inte. Det är i försvarlighetsbedömningen som alternativa handlingssätt kan komma att få betydelse för nödvärnsrätten. Försvarlighets-bedömningen utreds vidare under följande avsnitt 3.2.2.
3.2.2 Försvarlighetsbedömningen vid brottsligt angrepp mot person 3.2.2.1 Allmänt om försvarlighetsbedömningen
Har det i det första steget kunnat konstaterats att en nödvärnssituation förelegat går nödvärnsbedömningen vidare till det andra steget. I det andra steget ska det då avgöras om den angripnes motåtgärder hållit sig inom ramen för vad nödvärnsrätten tillåter. Det är oftast det andra steget, vid en nödvärnsinvändning, som är det mest svårbedömda. Det andra steget om försvarlighet är en bedömning som utgår utifrån omständigheterna i varje enskilt mål. I förarbetena framgår det ska finnas ”… en relativt bred marginal till förmån för den angripne
vid bedömandet av om han hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten.” 83 Utifrån lagens
ordalydelse i 24 kap. 1 § 1 st. BrB utgår bedömningen om försvarlighet utifrån tre omständigheter. Dessa tre omständigheter är; angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt. Det betyder att nödvärnsrätten är relativ.84 Om domstolen vid
en samlad bedömning av dessa tre omständigheter bedömer att den angripnes åtgärder inte varit uppenbart oförsvarliga, utgår straffrihet.
80 Se NJA 1990 s 210. 81 Prop. 1993/94:130, s. 28 f.
82 Se NJA 1970 s. 280 och NJA 1980 s. 606.
83 Prop. 1993/94:130, s. 30 och SOU 1953:14, s. 377. 84 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 216.
16
För att förstå hur de tre olika omständigheterna bedöms och samverkar i försvarlighets-bedömningen utreds de var för sig i de efterföljande avsnitten 3.2.2.2, 3.2.2.3 och 3.2.2.4. Alternativa handlingssätt, vilket är uppsatsens utredningsobjekt, bör enligt lagens förarbeten sorteras in under omständigheter i övrigt.85 Avsnitt 3.2.2.4 om omständigheterna i övrigt
kommer därför bli av särskild vikt att utreda utifrån uppsatsens syfte.
3.2.2.2 Angreppets beskaffenhet
Inledningsvis ska det understrykas att angreppets beskaffenhet till viss del kompletteras och överlappas av kategorin omständigheterna i övrigt. Gränsdragningen mellan vilka omständigheter som placeras i respektive kategori är inte kategorisk. I förarbetena löses denna gränsdragningssvårighet genom att lagstiftaren uttryckt att de omständigheter som inte kan inrymmas inom angreppets beskaffenhet, istället bör infalla under omständigheterna i övrigt.86
I praxis kan det urskiljas att domstolen sällan redogör för inom vilken kategori respektive beaktansvärd omständighet sorteras in. Oftast uttrycker HD inte heller vilket av de beaktansvärda skälen som lett fram till domslutet. Utan skälen läggs ofta ihop till en helhet av HD på exempelvis följande sätt; ”… med hänsyn till angreppets beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt […]”87 Vilka omständigheter som ansetts följa av angreppets
beskaffenhet och vilka som ansetts följa av omständigheterna i övrigt blir då inte synliggjort. Utgångspunkten är att vid beaktande av angreppets beskaffenhet bedöms de yttre omständigheterna såsom var och när angreppet inträffade. Omständigheter som var och när angreppet inträffade kan i olika grad motivera olika motvärnsåtgärder. En åtgärd som bedömts uppenbart oförsvarlig när den vidtagits på en allmän plats mitt på dagen, skulle kunna bedömas som ej uppenbart oförsvarlig om den vidtagits på en avskild plats mitt i natten. På en allmän plats mitt på dagen skulle det exempelvis kunna gå att få assistans av människor i närheten.88
På en avskild plats mitt i natten är den angripne däremot mer utelämnad åt sig själv, vilket kan motivera mer ingripande motåtgärder.89 Angriparens fysiska egenskaper i relation till den
angripnes fysiska egenskaper bör också beaktas under angreppets beskaffenhet enligt lagens förarbeten.90 Omständigheter som att angriparen varit fysiskt överlägsen den angripne i fråga
om storlek, styrka och ålder kan påverka bedömningen. Om den angripne exempelvis varit fysiskt underlägsen angriparen skulle det kunna motivera ett mer ingripande motvärnsvåld och vice versa.91
3.2.2.3 Det angripnas betydelse
I förarbetena uttrycks det mycket lite om vilken betydelse det angripnas betydelse ska tillmätas. Det enda som uttrycks är att det är en omständighet som ska beaktas.92 I praxis har
85 Prop. 1993/94:130, s 31 f. 86 A.st.
87 NJA 1970 s 58, s 61.
88 I NJA 2005 s 237, s. 248, bedömdes det till den angripnes nackdel att angreppet inträffat mitt på dagen i närhet
av bostadsbebyggelse.
89 I NJA 1971 s 442 beaktades det till den angripnes fördel att angreppet skett på natten. 90 SOU 1988:7, s. 72.
91 Prop. 1993/94:130, s. 31 f.
17
omständigheten det angripnas betydelse inte heller preciserats mer ingående. Den enda precisering som uttryckts är att det är en omständighet som ska beaktas i försvarlighets-bedömningen.93 Den knappa behandlingen i lagens förarbeten och praxis tycks också
ofrånkomligen ha begränsat det angripnas betydelses behandling i doktrin. I princip det enda som nämns beträffande det angripnas betydelse i doktrin, är att det är en omständighet som innebär att hänsyn ska tas till det intresse som angrips. Det innebär att ett angrepp mot liv och hälsa medför en större kränkning än ett angrepp mot egendom.94 Utifrån omständighetens
knappa behandling i rättskällorna framstår det som att omständighetens innebörd förväntas vara underförstådd. Vid en ordalydelsetolkning framstår det som att omständigheten det angripnas betydelse är ett uttryck för vilket skyddsvärde det angripna har. Vilket också är vad som uttryckts i doktrin. En av de överordnade principerna för bedömningen av motvärnsåtgärdernas försvarlighet är proportionalitetsprincipen.95 Det innebär således att ett angrepp mot person ger
den angripne bredare marginal för sina motåtgärder, jämfört med de marginaler som ges vid ett angrepp mot egendom.
3.2.2.4 Omständigheterna i övrigt
Omständigheter som bör beaktas men inte kan sorteras in under angreppets beskaffenhet bör sorteras in under omständigheterna i övrigt.96 Omständigheter i övrigt kan ses som en
säkerhetsventil där sådant som inte passar in under de två första bedömningsgrunderna kan sorteras in. Lagstiftaren uttrycker att den angripnes egenskaper, såsom kroppskrafter, kan komma att beaktas under omständigheterna i övrigt.97 En svag person kan exempelvis i högre
utsträckning tillåtas försvara sig med ett tillhygge jämfört med en stark person.98 Lagstiftaren
har också uttryckt att angrepp av minderåriga och psykiskt abnorma kan innebära att den angripne i större utsträckning förväntas ge vika, jämfört med om angriparen varit stor och stark.99
Omständigheterna i övrigt är en särskilt viktig omständighet sett utifrån uppsatsens huvudsakliga frågeställning. Det är nämligen under omständigheterna i övrigt som det kan beaktas huruvida den angripne hade kunnat vidtagit något mindre ingripande alternativt handlingssätt. Bedöms det att den angripne hade kunnat avvärjt angreppet på ett mindre ingripande sätt beaktas det här.100 Vad som kan utgöra ett mindre ingripande alternativt
handlingssätt kan exempelvis vara att be om hjälp från en granne eller av polis. I vissa fall kan också ett rop på hjälp vara tillräckligt för att avvärja ett angrepp.101 Utgörs orsaken till angreppet
av att angriparen förväxlat den angripne med någon annan, kan det räcka med att den angripne upplyser angriparen om villfarelsen för att avvärja angreppet.102 Uppräkningen av vad som kan
utgöra omständigheter i övrigt som följer av förarbetena, är endast en exemplifiering av omständigheter. Uppräkningen är inte uttömmande. Det lämnas därmed åt domstolen att
93 Se exempelvis NJA 2009 s 234, s. 240 f. och NJA 1999 s. 460, s. 464.
94 Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 217 och Holmqvist m.fl., BrB kommentar, BrB 24:1 s. 7. 95 Prop. 1993/94:130, s 29 f.
96 A.a., s 31 f. 97 SOU 1988:7, s. 72.
98 Se Prop. 1993/94:130, s. 31 f. och NJA 1971 s. 442. 99 Prop. 1993/94:130, s 31 f.
100 A.a., s. 31. 101 A.st.
