Slutsats - Nödvärnsrätten : Alternativa handlingssätts betydelse för försvarlighetsbedömningen

6.1 Alternativa handlingssätts betydelse för försvarlighetsbedömningen vid

brottsligt angrepp mot person

Alternativa handlingssätt är en övrig omständighet som beaktas i försvarlighetsbedömningen vid brottsliga angrepp mot person. Det förekommer stöd för tillämpningen utifrån lagens förarbeten. Tillämpningen i praxis av alternativa handlingssätt får överlag anses koherent med lagstiftarens ändamål. Lagstiftaren bekräftade i en offentlig utredning år 1993 att tillämpningen av nödvärnsrätten i praxis överensstämde med lagstiftarens syften. Sedan år 1993 har emellertid tillämpningen ytterligare definierats i praxis. I två senare mål, NJA 2005 s 237 och NJA 2009 s 234, har HD preciserat tillämpningen av alternativa handlingssätt vid de allvarligaste nödvärnssituationerna. HD inrättade genom dessa mål en ny typ av tvåstegsuppdelad försvarlighetsbedömning. Den nya tvåstegsuppdelade försvarlighetsbedömningen tycks ha utökat betydelsen av övriga omständigheter, såsom alternativa handlingssätt, i försvarlighets- bedömningen. Orsaken till att betydelsen av alternativa handlingssätt har ökat tycks bero på att frågan om huruvida motvärnsåtgärderna stått i proportion till avvärjandet av faran numera bedöms separerat, separat ifrån bedömningen av huruvida motvärnsåtgärderna stått i missförhållande till angreppet. Det innebär att övriga omständigheter som bedöms i det andra steget av försvarlighetsbedömningen ges en större betydelse. Det eftersom de inte längre bedöms som en del i en helhetsbedömning. Innan NJA 2005 s 237 utfördes försvarlighets- bedömningen som en helhetsbedömning där samtliga omständigheter viktades mot varandra. I den försvarlighetsbedömningen hade inte alternativa handlingssätt någon framträdande betydelse.

Ytterligare en orsak till att alternativa handlingssätt fått en utökad betydelse i praxis, är att HD genom NJA 2005 s 237 införde ett krav på nödvändighet. I NJA 2005 s 237 hade den angripne besvarat ett livsfarligt angrepp med livsfarliga motvärnsåtgärder. Vid sådana ingripande motvärnsåtgärder uttryckte HD att inga mindre ingripande alternativa handlingssätt får ha varit möjliga. Det gäller även om det livsfarliga motvärnsvåldet inte stått i missförhållande till angreppet. Vid livsfarliga nödvärnsangrepp som bemötts av livsfarliga motvärnsåtgärder måste således motvärnsåtgärderna ha varit absolut nödvändiga för avvärjandet, för att kunna rättfärdigas. Utifrån HD:s uttalanden i NJA 2005 s 237 ställs det således mycket höga krav på den angripnes handlande i de allvarligaste nödvärnssituationerna. Det framstår till och med som att HD i målet tillämpar nödvärnsrätten såsom den var utformad innan införandet av brottsbalken. Innan reformeringen av nödvärnsrätten år 1965 uppställdes det nämligen ett krav på att motvärnsgärningarna skulle ha varit nödvändiga. Kravet följde av den dåvarande strafflagen och kallades nödvändighetskriteriet. Nödvändighetskriteriet innebar att en motvärnsgärning endast kunde rättfärdigas om den varit nödvändig för avvärjandet. Nödvändighetskriteriet avskaffades emellertid vid reformeringen av nödvärnsrätten år 1965 och kriteriet ersattes av den försvarlighetsbedömningen som numera gäller. Enligt lagmotiven till den nuvarande brottsbalken ska det inte längre krävas att motvärnsgärningarna ska ha varit absolut nödvändiga för avvärjandet. Numera ska det räcka med att en den angripne ”med skäl” uppfattat motvärnsåtgärderna som nödvändiga. Trots det verkar det alltså som att HD i NJA 2005 s 237 tillämpar det numera obsoleta nödvändighetskriteriet. Kriteriet tycks därmed fortfarande tillämpas vid de allvarligaste motvärnsåtgärderna, trots att det inte längre finns något lexikaliskt stöd för en sådan tillämpning. Det innebär också att alternativa handlingsätt

har en särskilt stark betydelse vid de allvarligaste nödvärnssituationerna. Det på grund av att om det bedöms att den angripne hade kunnat vidtagit ett mindre ingripande alternativt handlingssätt, kan inte kravet på nödvändighet anses uppfyllt.

I lagmotiven har det utöver frågan om nödvändighet också uttryckts att den angripnes omdöme, vid de allvarligaste angreppen, inte ska ställas på de svåraste proven. Utifrån det förarbetsuttalandet framstår det som att bedömningen av den angripnes motvärnsåtgärder, vid de allvarligaste angreppen, borde vara särskilt generös till den angripnes förmån. Men som tidigare konstaterats tycks snarare tillämpningen i praxis vara som strängast mot den angripne, vid de allvarligaste angreppen. I NJA 2005 s 237 ställdes det exempelvis mycket höga krav på den angripnes omdöme. Det krävdes att den angripne borde ha vidtagit ett mindre ingripande alternativt handlingssätt, trots att den angripne varit utsatt för ett mycket allvarligt angrepp. Det tyder på att HD anser att den angripne ska ställas på de svåraste proven vid de allvarligaste angreppen. Vilket är en motsatt tillämpning av det lagmotiven uttryckt.

HD:s stränga tillämpning av nödvärnsbestämmelsen framstår emellertid som försvarlig vid en granskning av nödvärnsrättens kompletterande bestämmelser. Nödvärnsbestämmelsen kompletteras nämligen av bestämmelsen om nödvärnsexcess i 24 kap. 6 § BrB. Excess- bestämmelsen träder in i nödvärnsrättens ställe när den angripnes motvärnsvåld bedömts som uppenbart oförsvarligt. Ett exempel på hur excessbestämmelsen kan komplettera nödvärns- rätten återfinns i NJA 2009 s 234. I målet bedömdes den angripnes motvärnsvåld varit uppenbart oförsvarligt utifrån nödvärnsbestämmelsen. Efter nödvärnsprövningen bedömdes dock den angripnes motvärnsåtgärder utifrån bestämmelsen om nödvärnsexcess. I den bedömningen ursäktades den angripne straffansvar. Det eftersom det ansågs att denne svårligen hade kunnat besinna sig. Målet visar på den växelverkan som sker mellan nödvärnsrätten och nödvärnsexcessen. Excessreglerna utgör en säkerhetsventil för de fall när den angripnes motåtgärder objektivt bedömts som uppenbart oförsvarliga, men den angripne till följd av subjektiva skäl ändå bör ansvarsbefrias. Subjektiva skäl kan bland annat utgöras av att den angripne befunnit sig i chocktillstånd. Till följd av att nödvärnsrätten kompletteras av excess- bestämmelsen, framstår den stränga försvarlighetsbedömningen som HD tillämpade i NJA 2005 s 237 och NJA 2009 s 234 som något mer försvarlig. För genom excessbestämmelsen ges den angripne ytterligare en möjlighet till att ansvarsbefrias.

Det finns en annan intressant aspekt med NJA 2009 s 234 som är av relevans utifrån uppsatsens huvudsakliga frågeställning. I målet uttrycktes det nämligen att excessbedömningen kan påverkas av varför motåtgärderna ansetts uppenbart oförsvarliga i försvarlighetsbedömningen. Ifall den angripnes motvärnsåtgärder bedömts uppenbart oförsvarliga på grund av att mindre ingripande alternativa handlingssätt ansetts förelegat, ska det tala till den angripnes fördel i excessbedömningen. Det finns därmed större chans för att den angripne att frias i excessbedömningen, om motvärnsåtgärderna bedömts uppenbart oförsvarliga på grund av att de inte ansetts nödvändiga för avvärjandet av faran, jämfört med om de ansetts uppenbart oförsvarliga på grund av att de ansetts stå i missförhållande till angreppet. Preciseringen av att alternativa handlingsätt kan ha inflytande över excessbedömningen till fördel för den angripne, var ett tillägg jämfört med bedömningen i NJA 2005 s 237.

Ytterligare en slutsats som konstaterats under uppsatsens utredning är att tillämpningen av alternativa handlingssätt i försvarlighetsbedömningen, kan medföra att frågan om straffansvar avgörs utifrån hypotetiska antaganden. Det förefaller anmärkningsvärt att en fråga av sådan

vikt, tillåts påverkas av efterhandskonstruerade hypotetiska alternativa handlingssätt. Att döma någon till ansvar för brott utifrån hypotetiska antaganden framstår som en anomali jämfört med den övriga straffrätten. Inom andra straffrättsliga discipliner har idén om att avgöra straffansvarsfrågor utifrån hypotetiska antaganden övergetts. Inom uppsåtsläran tillämpades exempelvis tidigare en uppsåtsform som kallades eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov. Den uppsåtsformen nyttjade hypotetiska antaganden vid bedömningen av en gärningsmans skuld. Uppsåtsformen var emellertid mycket kritiserad och avskaffades sedermera i praxis. Mot bakgrund av det framstår det som förlegat att hypotetiska antaganden tillämpas inom nödvärnsrätten. Straffansvarsfrågan borde även inom nödvärnsrätten utgå ifrån den angripnes faktiska gärningar och inte utifrån hypotetiska antaganden om hur denne kunnat agera.

Under frågeställningens utredning har det kunnat konstaterats att det förekommer vissa konflikter mellan lagmotiv och tillämpning beträffande alternativa handlingsätts betydelse. Dessutom kan lämpligheten i att låta hypotetiska antaganden spela en avgörande roll i straffansvarsfrågan ifrågasättas. Trots det har emellertid alternativa handlingssätt en viktig funktion i försvarlighetsbedömningen vid de allvarligaste angreppen. Utifrån angriparens intresse av rätt till liv är det rimligt att ett rättfärdigande av dödliga motvärnsåtgärder endast tillämpas restriktivt. I vissa fall är det också uppenbart att den angripne hade kunnat avvärja ett visst angrepp genom ett mindre ingripande alternativt handlingsätt. I dessa uppenbara fall kan alternativa handlingssätt utgöra ett användbart verktyg för att motivera att den angripnes motvärnsåtgärder varit uppenbart oförsvarliga. Utifrån nödvärnsrättens övergripande syfte bör tillämpningen av alternativa handlingssätt också anses koherent. Nödvärnsrättens övergripande syfte är att tillgodose den enskildes intresse av rätt till självförsvar, det allmännas intresse av att inte legitimera en våldsupptrappning i samhället samt angriparens intresse av rätt till liv. Samtliga av dessa intressen behöver sörjas för. Om skyddet för något av intressena utvidgas innebär det således att ett motstående intresse försummas. Det är därför viktigt att dessa intressen viktas väl. Utifrån gällande rätt framstår det som att samtliga av dessa intressen för närvarande balanseras väl mot varandra. Det finns för närvarande inte heller några indikationer på att lagstiftningen är på väg att ändras. Trots att det finns viss problematik med tillämpningen av alternativa handlingssätt tyder ändå det mesta på att de lege lata kommer att bestå.

Källförteckning

Offentligt tryck

Propositioner

Prop. 1962:10 Med förslag till brottsbalk

Prop. 1993/94:130 Ändringar i brottsbalken m.m. (ansvarsfrihetsgrunder m.m.)

Statens offentliga utredningar

Förslag till Allmän Criminallag, Andra Upplagan, - med de förändringar, hwilka Lag Commiteen wid slutlig granskning af Förslaget infört, Stockholm, Tryckt hos Bernh. M. Bredberg, 1839. [cit. Förslag till Allmän Criminallag]

SOU 1923:9 Förslag till strafflag allmänna delen samt förslag till lag angående villkorlig frigivning jämte motiv

SOU 1934:56 Revision av gällande lagbestämmelser om nödvärnsrätt m.m. SOU 1953:14 Förslag till brottsbalk

SOU 1988:7 Frihet från ansvar – om legalitetsprincipen och om allmänna grunder för ansvarsfrihet

SOU 1996:185 Straffansvarets gränser, del 1

NJA, avdelning II

NJA II 1994 s. 460 NJA II 1962 s. 344

Riksdagsdokument

Skriftlig fråga 2019/20:1844 av Markus Wiechel [cit. 2019/20:1844]

Ju2020/02716/POL - Svar på skriftlig fråga 2019/20:1844, besvarad av Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) [cit. Ju2020/02716/POL]

Litteratur

Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, uppl. 2, Iustus Förlag AB, Uppsala, 2013. [cit. Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder]

Asp, Petter, Lernestedt, Claes, Ulväng, Magnus, Katedralen – tre texter om straffrätt, Iustus Förlag AB, Uppsala, 2009. [cit. Asp, Lernestedt & Ulväng]

Borgeke, Martin, Månsson, Catharina, Studier rörande allmän straffrättspraxis med mera, Jure Förlag AB, Stockholm, 2019. [cit. Borgeke & Månsson]

Borgeke, Martin, Nödvärnsrätten vid allvarliga angrepp på person, Nödvärnsrätten vid

allvarliga angrepp på person. En ny HD-dom med skiljaktig mening, Juridisk Tidskrift, nr 3

2009/10, s. 571 – 589. [cit. Borgeke, JT]

Carlén, Richard, Kommentar öfver Strafflagen, P.A. Norstedt & söner, Stockholm, 1866. [cit. Carlén]

Dahlman, Christian, Rätt och rättfärdigande – en tematisk introduktion i allmän rättslära, uppl. 1:1, Studentlitteratur AB, Lund, 2007. [cit. Dahlman 2007]

Dahlman, Christian, Rätt och rättfärdigande – en tematisk introduktion i allmän rättslära, uppl. 2:3, Studentlitteratur AB, Lund, 2011. [cit. Dahlman 2011]

Jareborg, Nils, Allmän kriminalrätt, Iustus Förlag AB, Uppsala, 2009. [cit. Jareborg, Allmän kriminalrätt]

Norée, Annika, Framkallat nödvärn – ett knivigt fall, Juridisk Tidskrift, nr 2 2005/06, s. 409- 416 - [cit. Norée]

Peczenik, Alexander, Juridikens teori och metod, 1 uppl., 1, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1995. [cit. Peczenik, Teori och metod]

Peczenik, Alexander, Vad är rätt? – Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk

argumentation, uppl. 1, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 1995. [cit. Peczenik, Vad är rätt]

Penner, J.E., Melissaris, E., McCoubrey & White’s Textbook on Jurisprudence, uppl. 5, Oxford University Press, Oxford, 2012. [cit. Penner & Melissaris]

Larsson, Monica, Kvinnors rätt till nödvärn, Svensk Juristtidning, 2002 s. 668 – 685 [cit. Larsson]

Lernestedt, Claes, Straffrättens karta och landskap, uppl. 1:1, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2013. [cit. Lernestedt]

Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare – Ämne, material, metod och

argumentation, uppl. 3:1, Norstedts Juridik, Stockholm, 2015. [cit. Sandgren]

Sandström, Marie, Rätt eller vetenskap? Till frågan om rättsvetenskapens nytta, Svensk Juristtidning, 2002 s. 282 – 292, [cit. Sandström]

Strömholm, Stig, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, uppl. 5:3, Norstedts Juridik AB, 1996. [cit. Strömholm]

Ulväng, Magnus, Likgiltighetsuppsåt, Svensk Juristtidning, 2005, s. 1 – 17 [cit. Ulväng] Wallén, Per-Edwin, Nödvärnsrätten, Advokaten, 1987, s. 156 – 169 [cit. Wallén]

Lagkommentarer

Brottsbalken en kommentar Del II (13–24 kap.) Brotten mot allmänheten och staten m.m. Holmqvist, Lena, Leijonhufvud, Madeleine, Per Ole Träskman Suzanne Wennberg, upplaga 7:1, 2013 författarna och Norstedts Juridik AB [cit. Holmqvist m.fl., BrB kommentar.]

Brottsbalken en kommentar Del II (13–24 kap.) Brotten mot allmänheten och staten m.m. Stefan Johansson, Hedvig Trost Per Ole Träskman Suzanne Wennberg, upplaga 9:1, 2019 författarna och Norstedts Juridik AB [cit. Johansson m.fl., BrB kommentar]

Rättsfallsregister

Högsta domstolen NJA 1969 s 425 NJA 1970 s 58 NJA 1970 s 280 NJA 1971 s 442 NJA 1976 s 183 NJA 1977 s 655 NJA 1978 s 356 NJA 1980 s 606 NJA 1990 s 210 NJA 1990 s 370 NJA 1995 s 661 NJA 1999 s 460 NJA 2004 s 176 NJA 2005 s 237 NJA 2009 s 234 NJA 2012 s 45

Hovrätterna

Svea hovrätts dom i mål B 3703–19 den 22 april 2020

Författningar

Brottsbalk (1962:700)

Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Missgärningsbalken från 1734 Narkotikastrafflagen (1968:64) Regeringsformen (1974:152) Strafflagen från 1864 Trafikbrottslagen (1951:649)

In document Nödvärnsrätten : Alternativa handlingssätts betydelse för försvarlighetsbedömningen vid brottsligt angrepp mot person? (Page 49-55)