Skolverket fick 2009 i uppdrag av regeringen att arbeta fram ett förslag till nya kursplaner i grundskolans samtliga ämnen. När Skolverkets förslag gick ut på remiss ledde kursplanen i religionskunskap till het debatt och Skolverket mottog ett hundratal protestbrev (Lovisa Olsson 2010, 10 oktober). Skolverket hade föreslagit att de fem världsreligionerna1 skulle behandlas lika, vilket innebar en nedtoning av kristendomen. Skolverkets ämnesansvarige, Maria Westå-ker, förklarade att de hade ”breddat undervisningen mot fler religioner och andra livsåskåd-ningar och kanske tydliggjort det mer än vad det varit tidigare” (Weståker se Olsson 2010, 10 oktober). Efter kritik från dåvarande utbildningsminister Jan Björklund (Fp, nuvarande L) re-digerade Skolverket sitt förslag. Men regeringen var fortfarande inte nöjd och i oktober 2010 beslutade därför regeringen att göra tillägg i Skolverkets förslag för att kristendomens betydelse skulle lyftas fram (Olsson 2010, 10 oktober). Nedan följer en beskrivning av hur olika skolpo-litiska aktörer argumenterade i frågan om kristendomens plats i den svenska skolan. Med min beskrivning gör jag inte ett försök till att fånga hela debatten. Istället redovisas här ett urval i syfte att påvisa de likheter och skillnader som finns i argumenten, för att på så sätt fånga både variationer och teman.
7.2 Politiska beslutsfattare
I samband med att regeringen presenterade Lgr11 förklarade Jan Björklund (FP) för Karin Run-blom på Sveriges Radio att:
Skolverket föreslog att man i den nya läroplanen skulle jämställa de fem stora världsre-ligionerna och ägnar ungefär lika mycket tid och lika mycket fördjupningsstudier åt alla. Eftersom den totala tiden för religionskunskap är densamma skulle det betyda att tiden och utrymmet för kristendom skulle minska väsentligt. Det tror vi vore olyckligt.
(Björklund se Runblom 2010, 10 oktober)
Vidare förklarar Björklund att oavsett om man själv bekänner sig som kristen eller inte så är det ”ett faktum att kristendomen har haft det inflytandet och det är därför som eleverna i vårt
1 I Sverige räknas judendom, kristendom, islam, hinduism och buddhism som världsreligioner, men antalet världsreligioner skulle mycket väl kunna vara såväl fler som färre.
land behöver lära sig en hel del om detta. Det är en del av vårt kulturarv” (Björklund se Run-blom, 2010, 10 oktober).
31
Jan Björklund drar paralleller till andra skolämnen och nämner att svenska elever läser mycket mer om Sveriges och Nordens historia än vad de läser om exempelvis Indiens historia. Han menar att det inte handlar om at Sveriges historia på något sätt är finare eller bättre än något annat lands historia. Han avslutar med:
Men i vår skola i Sverige läser man mer om det som har påverkat vårt lands utveckling, även om man också ska läsa och ta del av andra länders historia och de religioner som dominerar i andra delar av världen.
(Björklund se Runblom 2010, 10 oktober)
Rossana Dinamarca, dåvarande riksdagsledamot och skolpolitisk talesperson för Vänsterpartiet argumenterar emot i en debattinsändare:
Självklart ska kristendomen inte ha någon särställning i skolan – det borde liberala och socialistiska debattörer kunna enas om. Allt annat måste betraktas som en eftergift för det mest fundamentalistiska partiet i regeringen, Kristdemokraterna. Men det är inte första gången de övriga borgerliga partierna har böjt sig för kristdemokratiska krav. Tidigare har man tillåtit religiösa skolor och att skolans värdegrund ska bygga på kristen tradition och västerländsk humanism.
(Dinamarca 2010, 12 oktober)
Dinamarca (2010, 12 oktober) skriver att Vänsterpartiet inte bara vill ”ha neutralitet mellan religioner utan också att det finns en jämvikt mellan det religiösa och det sekulära”. Vidare undrar Vänsterpartiet om det är rimligt att ”det ska finnas ett särskilt ämne för att ge elever kunskaper om religioner” (Dinamarca 2010, 12 oktober). Vänsterpartiet anser att de religiösa förklaringarna får större tyngd i skolan när det gäller existentiella frågor, jämfört med icke-religiösa livsåskådningar och ideologier, eftersom religionerna har ett eget ämne. Att elever ska få förståelse för svenska högtider som påsk och jul kan ske genom historiska förklaringar i historieämnet menar Dinamarca och anser inte att det skulle motivera till ett särskilt fokus på kristendom. Hon ger även andra exempel på ämnesinnehåll och förmågor som skulle kunna utvecklas inom främst skolämnena samhällskunskap och historia. Vänsterpartiet ifrågasätter religionskunskap som ett obligatoriskt ämne i skolan, och vill hellre se att eleverna på frivillig basis skulle få möjlighet att välja detta i gymnasiet (Dinamarca 2010, 12 oktober). Avslutnings-vis kritiserar Dinamarca Jan Björklund och Folkpartiet (nuvarande Liberalerna),
Tidigare har det handlat om språktest för invandrade eller burkaförbud. Kanske är det i detta sammanhang vi ska se deras försök att bygga en kristen (och genuint svensk) iden-titet?
32
Margaretha Pålsson (M), dåvarande ordförande för Utbildningsutskottet, svarar på Vänsterpar-tiets debattinlägg. Pålsson motiverar fokus på kristendomen med grund i dess påverkan på det svenska samhället, ”I tusen år har kristendomen haft stort inflytande över hur våra lagar är konstruerade, vilka helgdagar vi är lediga och hur många av våra traditioner ser ut” (Pålsson 2010, 20 oktober). Pålsson gör jämförelse med andra skolämnen och skriver att, ”Väldigt få tycker att det är konstigt att vi på historie- och samhällskunskapslektionerna läser mer om vår historia och vårt svenska styrelseskick i stället för övriga länders historia och styrelseskick” (Pålsson 2010, 20 oktober). Pålsson framhåller att det skulle vara positivt om elever, i det mång-kulturella Sverige, fördjupade sig i alla världsreligioner lika mycket som i kristendomen, men att det helt enkelt inte hinns med. Vidare menar Pålsson att de prioriteringar som gjorts inte har några förlorare utan att det är något som gynnar alla elever:
Elever med rötter i andra kulturer vinner på att skolan fokuserar på varför vårt land och vår kultur fungerar på ett visst sätt. Men också för att det är lättare för oss som bor i Sverige att acceptera och känna oss trygga med andra kulturer om vi har kunskap om vår egen.
(Pålsson 2010, 20 oktober)
7.3 Anställda inom förvaltningen
7.3.1 Fjärrbyråkrater
Ulf Jämterud (2011) frilansskribent för tidningen Religion & Livsfrågor intervjuade Maria We-ståker och Johan Linder, båda undervisningsråd på Skolverket, för att de skulle få ge sina per-spektiv på arbetet med de nya kurs- och ämnesplanerna i religionskunskap. Weståker var hu-vudansvarig för de samhällsorienterande ämnena på grundskolan och Linder hade motsvarande ansvar för gymnasieskolan. I artikeln beskriver Weståker att hon inledningsvis bjöd in några av landets främsta religionsdidaktiker och experter i ämnet till ett ämnesforum där man resonerade om vad en ny kursplan bör innehålla. Man hade också bjudit in lärarutbildare, ämnesföreningar och lärargrupper till samråd. Dessutom hade företrädare för olika religiösa grupper också fått komma med synpunkter (Jämterud 2011: 7).
Weståker bemöter kritiken om att kristendomen skulle ha förlorat betydelse i och med Skolver-kets kursplaneförslag, med att förklara att kristendomens särställning aldrig var tänkt att för-ändra. Istället menar hon att intentionen var att skriva fram fler religioner: ” Idag finns det fler människor med olika religioner i vårt samhälle, och därför tyckte vi det var viktigt att namnge
33
dessa religioner” (Weståker se Jämterud 2011: 8). Varken Weståker eller Linder anser att Jan Björklund och regeringens förändringar var särskilt anmärkningsvärda:
Det är inget konstigt med det. Vi jobbar ju på uppdrag av regeringen och de har all rätt att ändra i våra förslag, det är så vi jobbar […] Vi har egentligen ingen anledning att kommentera detta, det är bara att konstatera att det är så den demokratiska processen fungerar.
(Weståker & Linder se Jämterud 2011: 8)
Islamologen Jonas Svensson, en av de forskare som deltog i Skolverkets utredningsgrupp, rik-tade däremot stark kritik mot regeringens tillägg. Han menar att regeringens tilläggsformule-ringar implicit uttrycker att ”kristendomen inte ska jämföras med andra religioner, att den till sin natur är annorlunda” (Svensson 2010, 13 oktober). Enligt Svensson hade Skolverket i sitt förslag tagit hänsyn till kristendomens särskilda roll när det gällde det centrala innehållet i re-ligionskunskap som gäller den historiska utvecklingen och kristendom i Sverige nu och förr. Det Svensson (2010, 13 oktober) anser är de största skillnaderna handlar om att regeringen inte ville att kristendomen enbart skulle ingå som en religion bland andra världsreligioner i uppräk-ningar. Dessa förändringar, menar Svensson (2010, 13 oktober) har ett ”helt annat skäl än om-tanke om elevers kunskaper i svensk historia och kultur”. Han menar att det är ett religiöst ställningstagande som inte bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet och som dessutom ”rimmar mycket illa med kravet på att skolans undervisning ska vara icke-konfessionell” (Svensson 2010, 13 oktober).
7.3.2 Närbyråkrater
Micael Pettersson (2010, 4 mars) rektor, lärare och läromedelsförfattare skrev ett debattinlägg i Svenska Dagbladet (SvD). Enligt Pettersson speglar den nya kursplanen i religionskunskap dagens samhälle utan att förlora förankringen till traditioner och historia. Pettersson försvarar kristendomens särställning i kursplanen och argumenterar emot förslag om att flytta religionens kulturhistoria till andra ämnen. Han skriver:
Om vi skall förstå hur samhälle och religion påverkar varandra måste också kulturhisto-rien integreras. Svenskämnet och historieämnet kan inte bära denna del på den lilla tid de har till förfogande.
(Pettersson 2010, 4 mars)
Enligt Pettersson (2010, 4 mars) ska religionsundervisningen hjälpa eleverna att förstå det sam-hälle de lever i, vilket görs bäst genom att låta eleverna studera ”sin egen och sin familjs historia
34
och närområdets geografi före maoriernas historia eller Nya Zeelands geografi”. Han menar att en sådan progression är lämplig utifrån barnens kognitiva utveckling. Petterson anser att de kristna berättelserna ska få företräde framför vissa andra religiösa berättelser för att barnen ska kunna förstå sin omvärld och eftersom ”de har ett större förklaringsvärde för förståelsen av vår kultur”. Pettersson poängterar dock att detta inte får utesluta att man även använder andra re-ligioners berättelser. Han förklarar att lärare som lyfter både livsfrågor och etiska problem i de kristna berättelserna, för att sedan relatera dessa till andra livsåskådningar ger eleverna möjlig-het att få ”vår kulturs stora berättelser till livs, träna ett kritiskt tänkande och få kunskap om andra livsåskådningar” (Pettersson 2010, 4 mars).