4 Historisk utveckling
4.2 Nya nationella perspektiv och ändrat synsätt
med funktionsnedsättning har gått från att under stora delar av 1900-talet ses som en medicinsk angelägenhet med ett liv på institution till att i dag vara en fråga om mänskliga rättigheter med fokus på själv-ständighet och möjlighet att leva och bo i samhället som andra.
Under 1950-talet började nya synsätt ta form som ledde till institu-tionernas avvecklande och förändrade synen att personer med funktionsnedsättning främst betraktades utifrån ett medicinskt perspektiv. Ett sådant perspektiv var normaliseringsprincipen. Dess påverkan anses ha haft särskild betydelse för personer med funk-tionsnedsättning och deras levnadsvillkor. Utgångspunkten för principen var att personer med intellektuell funktionsnedsättning skulle ha tillgång till livsmönster och livsvillkor som var så lika andra människors som möjligt. I början rörde normaliseringsprincipen framför allt personer med intellektuell funktionsnedsättning, men kom med tiden att få betydelse för mer generella resonemang beträffande insatser för personer med funktionsnedsättning.
Under 1960-talet började institutionerna avskaffas till förmån för mindre och mer hemlika boendeformer20 och det vidtogs flera åtgärder för att förbättra möjligheterna till eget boende under 1960- och 1970-talet. Regeringen tillsatte en statlig utredning som kom att föreslå den lagstiftning som sedan blev 1967 års lag (1967:940) om omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen).
Lagen var inriktad på att ge personer med intellektuell funktions-nedsättning undervisning, vård, bostad och daglig sysselsättning.21
I takt med att principen om normalisering och integrering fick större genomslag under 1970-talet ansågs det vara fel att omsorgs-lagen täckte sådant som annan lagstiftning borde omfatta. Under denna tid tilltog kritiken mot att framför allt skolundervisning och boende för personer med funktionsnedsättning var segregerade från övriga samhället.22 Socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen, som trädde i kraft i början av 1980-talet, slog fast allas rätt till social
20 SOU 1999:21 Lindqvists nia – nio vägar att utveckla bemötandet av personer med funk-tionshinder, s. 112.
21 Prop. 1999/2000:79 Från patient till medborgare, s. 15.
22 Prop. 1999/2000:79, s. 15.
SOU 2021:14 Historisk utveckling
grundtrygghet och god hälso- och sjukvård. Omsorgslagen från slutet av 1960-talet framstod i det sammanhanget som ålderdomlig.23
År 1981 föreslog omsorgskommittén en ny lagstiftning och i den följande propositionen med förslag till lag om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. betonades att lagen skulle vara som ett komplement till, och inte en ersättning för, andra lagar.
Lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklings-störda m.fl., även kallad den nya omsorgslagen, trädde i kraft den 1 juli 1986 och var liksom den tidigare lagstiftningen en rättighets-lag.24 De som omfattades av lagstiftningen skulle tillförsäkras vissa angivna insatser så som gruppbostäder för vuxna, samtidigt som vårdhem och specialsjukhus successivt skulle avvecklas.25 Den nya omsorgslagen innebar också att särskolan fördes över från omsorgs-lagen till skolomsorgs-lagen.26
Den nya omsorgslagen kom att utgöra modell för utformningen av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), vilken trädde i kraft den 1 januari 1994. Införandet av LSS utgjorde en viktig del i att avvecklandet av institutionerna i Sverige tog fart på allvar27.
För att människor med funktionsnedsättning skulle få möjlighet att bo i en egen bostad vidtogs även andra åtgärder under 1970-talet.
Införandet av boendeservice, som föregick bostad med särskild service enligt socialtjänstlagen, medförde att personer med om-fattande funktionsnedsättningar fick möjlighet att ha ett eget hem.
Tidigare hade de enda alternativen varit att bo på institutioner eller hos anhöriga. Andra exemepel på åtgärder var att hemtjänsten byggdes ut, bostadsanpassningsbidraget infördes och att hjälpmedels-försörjningen förbättrades.28
Under 1970-talet började även det miljörelativa perspektivet få fäste i Sverige. Synsättet kom successivt att ersätta det medicinska perspetivet. Utvecklingen innebar att kraven på anpassning och förändring flyttas från individen till samhället. Det är genom för-ändringar i miljö och verksamheter människor med funktionsned-sättning ska tillförsäkras delaktighet i samhället. Det miljörelativa
23 Prop. 1999/2000:79, s. 15.
24 Prop. 1984/85:176 med förslag till lag om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.
25 Lindberg Lars & Grönvik Lars (2011), Funktionshinderspolitik – en introduktion, s. 45–46.
26 SOU 1998:66 Från urvalsskola till en skola för alla, s. 51.
27 Lindberg L & Grönvik L. (2011) s. 45–46.
28 SOU 1999:21, s. 112.
perspektivet är rådande än i dag inom svensk nationell funktions-hinderspolitik. Det är härifrån som principen om universell utform-ning tar sitt avstamp.29
Normaliseringsprincipen kom efterhand att ersättas av målsätt-ningen om full delaktighet och jämlikhet, vilken uttrycks bland annat i FN:s standardregler från 1993.30 Standardreglerna gav väg-ledning i hur hinder för delaktighet för personer med funktionsned-sättning kan undanröjas och hur ett tillgängligt samhälle kan skapas.
De anses vara centrala för rättighetsperspektivets genombrott och det första steget som sedan ledde fram till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, vilken antogs i FN:s generalförsamling i december år 2006.31
Sverige ratificerade FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och dess fakultativa protokoll år 2008 och de trädde i kraft för svensk del i januari år 2009.32 Denna utveck-ling har stärkt och synliggjort att mänskliga rättigheter också om-fattar personer med funktionsnedsättning, vilka är rättighetsbärare som andra. Konventionen berör alla samhällsområden och delar av en människas liv, den innebär i sig inga nya rättigheter utan tydliggör redan tidigare fastslagna rättigheter i relation till personer med funktionsnedsättning.33
Konventionens artikel 3 fastställer centrala och grundläggande principer så som respekt för olikheter, individuellt självbestäm-mande, icke-diskriminering, fullständigt och faktiskt deltagande i samhället, lika möjligheter som andra samt tillgänglighet, vilken ses som både en rättighet i sig och som en förutsättning för andra rättig-heter34. Artikel 19 anger särskilt en lika rätt för alla personer med funktionsnedsättning att leva självständigt och att delta i samhället med lika valmöjligheter som andra.35
Begreppet universell utformning har en central roll i konven-tionen med syftet att vara utgångspunkten för att forma ett samhälle som så långt som möjligt är öppet och tillgängligt för alla och så långt det är möjligt undvika stigmatiserande särlösningar. Det bör dock inte tolkas som en motsättning till att det också finns situationer när
29 Lindberg L & Grönvik L. (2011), s. 64–65.
SOU 2021:14 Historisk utveckling
individuella lösningar behövs som komplement till det generella.36 Konventionen ger därmed uttryck för behovet av både generella och individuella lösningar för att ett samhälle för alla ska kunna uppnås.
Riksdagen beslutade år 2017 om regeringens proposition Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken (prop. 2016/17:188).
Propositionen innehåller ett nytt nationellt mål till vilket riksdagen gjorde ett tillägg. Det beslutade målet är därmed att
med utgångspunkt i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full del-aktighet för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund. Målet ska bidra till ökad jämställdhet och till att barnrättsperspektivet ska beaktas.37
Propositionen anger vidare fyra prioriterade inriktningar för hur målet ska kunna uppnås. Arbetet ska inriktas mot
1. principen universell utformning och behovet av att utforma sam-hället med medvetenhet om den mångfald som finns i befolk-ningen,
2. att identifiera och undanröja befintliga brister i tillgängligheten för att skapa förutsättningar för personer med funktionsnedsätt-ning att vara delaktiga på jämlika villkor som övriga befolkfunktionsnedsätt-ningen, 3. att tillhandahålla individuella stöd och lösningar för individens självständighet då den generella tillgängligheten i samhället inte alltid är tillräcklig för enskilda och individuella stöd och lösningar kan vara avgörande för möjligheten till delaktighet, samt
4. att förebygga och motverka diskriminering.38
Inriktningen ger uttryck för behovet att inrikta arbetet mot både generella och individuella stöd och lösningar och att båda delar är nödvändiga för att det nationella målet inom funktionshinders-politiken ska kunna uppnås.
36 SOU 2019:23 Styrkraft i funktionshinderspolitiken, bilaga 3, s. 291–292.
37 Prop. 2016/17:188, bet. 2017/18:SoU5, rskr. 2017/18:86.
38 Prop. 2016/17:188, s. 22-30, bet. 2017/18:SoU5, rskr. 2017/18:86.
4.3 Tillkomsten av LSS och insatsen bostad