Nya perspektiv på kunskap och makt

PR-funktionen såsom diskurs kan betraktas utifrån Foucaults genealogiska perspektiv. PR kan då ses ett vapen i en diskursiv kamp mellan mäktiga viljor bottnande i (materiella) intressekonflikter:

In public relations, discourse is deployed as a political resource to influence public opinion and achieve political, economic, and sociocultural transformation. Most simply, a discourse may be thought of as a set of statements. That set of statements or discourse, according to Foucault (1996), comprised “the existence of rules of formation for all its objects, for all its operations, for all its concepts, and for all its theoretical options”.292

Detta maktperspektiv innebär dock fler dimensioner än Michels. Foucaults maktdiskussion saknar en klar ”vinnare” såtillvida att makten kan sägas ”ägas” av någon och därmed utövas av någon över någon annan. Makten ses inte som något som kan innehas av en speciell part, den kan bara utövas, inte ägas.293 _{Vilka som än ska ses som elit eller oligarki – PR-branschens}

kunder eller dess utövare – så är de föremål för maktens teknologier även dem. Makten är relationell, ogripbar och oupplösligt förknippad med kunskap. Konsulterna i detta exempel blir genom sin kunskap även objekt för kunskap; de disciplineras, konstitueras och skapas genom makten och kunskapens mekanismer.294 _{När Foucault för fram panoptikum som}

metafor för människors organisering295_{, är det som en produkt av moderniteten, och inte}

reserverat för dem som står utanför kunskapen och makten. Det har framförts att Foucaults analys ger makten status av ständigt närvarande strukturerande relation, vilken kan ses som ytterligare en skärpning av Michels perspektiv. Med Foucaults termer har makten en historiska strukturerande effekt.296 _{Jämför med Foucaults diskussion kring hur ”de}

vansinniga” under den tidigmoderna epoken övertar rollen som ”de spetälska” haft under medeltiden.297 _{Idéstrukturer och värderingar finns kvar och när de vansinniga träder in på}

scenen är det rentav i exakt samma fysiska lokaler som de spetälska.

En väsentlig aspekt i diskussionen utifrån Foucaults maktperspektiv är dock den kreativa effekten:

Man måste sluta med att alltid beskriva maktens verkningar med negativa termer, att säga att den ”utesluter”, ”utövar repression”, ”hämmar”, ”censurerar”, ”abstraherar”, ”maskerar” och ”döljer”. I verkligheten är makten produktiv: den producerar en verklighet, den producerar ämnesområden och sanningsritualer. Individen och den kännedom man kan förvärva om honom tillhör denna produktion.298

I slutändan av den produktiva process som kunskapen och makten utgörs av är det alltså individen som utformas:

292 _{Motion & Veaver (2005) s. 52.} 293 _{Townley (1993), s. 520.}

294 _{Jfr Andersson & Bergstedt i Ellström et al (Red) (1996), s. 99.} 295 _{Foucault (1974/1998), s. 233-244.}

296 _{Blomberg (2004), s. 80-82.} 297 _{Foucault (1961/1983).} 298 _{Foucault (1974/1998), s. 227.}

Examineringen befinner sig slutligen i centrum för de förfaranden som utformar individen som ett resultat av och ett föremål för makt, ett resultat av och ett föremål för vetande. Det är examineringen som genom att kombinera hierarkisk övervakning och normaliserande sanktioner svarar för sådana viktiga disciplinära funktioner som fördelning och klassificering, maximalt utnyttjande av tid och kraft, kontinuerlig genetisk kumulering, optimal sammanställning avfärdigheter. Det är alltså examineringen som svarar för framställningen av individualiteten som en organisk, genetisk och kombinatorisk cell.299

Kompetens i Foucaults termer verkar disciplinerande. Den innebär att människan görs till såväl ett subjekt för kunskap (att vara kompetent) som ett objekt för kunskap (att bli bedömd och konstruerad utifrån sin kompetens). Att konstruera en profession går då i linje med att konstruera en kompetens. Den maktteknologiska kunskapsutvecklingen, där politikern såsom den offentliga företrädaren övergår i att bli den publicistiska eller lobbande experten, innebär att en mängd karaktäristika läggs på konsulten och hennes vardag. Den professionaliseringssträvan som finns innebär en disciplinerande faktor, men med ett begränsat resultat. Att bli Specialist, Tjänsteman eller Magiker innebär att maktteknologin utvecklar en strukturerande verkan med individuell konstruktion som resultat. Dock återstår

Visionären som enda idealtyp som konstituerats någorlunda i enlighet med den ursprungliga

konstruktionen – politikern. Samtidigt ska kommas ihåg att visionära tendensen, om än inte i dess renodlade form, återfunnits hos samtliga respondenter. Längst borta från denna diskurs har de som tenderat att vara Specialister varit. Det går att betrakta denna tvetydighet som att kraven på offentlighet, på anti-elitism och egalitära ideal ännu har bäring när PR- kompetensen konstituterar sina bärare. I spänningen mellan dessa föreställningar och den disciplinerande effekt självkännedomen utgör, har konstruktionen splittrats mellan den politiske Visionären å sin sida och Tjänstemannen, Magikern och Specialisten å sin sida. Anar vi utvecklingen att den engagerade påtryckare snarare tar formen av den visionäre professionelle snarare än politikern?

Denna bild kan sägas gå igen när PR beskrivits med ett postmodernt perspektiv, fast då i en något mer positiv anda. Då har nämligen delvis nya fenomen kommit att belysas. Det har påpekats att en stor del av PR-teorin har utarbetats efter en kontext som snarare tar en modernistisk ansats än en postmodern.300 _{Detta har inneburit att PR-funktionen}

huvudsakligen har setts såsom ett styrverktyg för företagsledningen.301 _{Genom postmoderna}

glasögon har PR-funktionen och dess utövare bland annat jämförts med frivilliga aktivisters roll i samhällsdebatten.302 _{Ett postmodernt perspektiv har även betraktat PR-utövare som}

förändringsagenter som ger röst åt de maktlösa.303 _{Undersökningar genom detta perspektiv}

har bland annat hävdat att PR-professionella är föremål för ”emotional violence” i de organisationer de arbetar för och att det förklarar utövarnas dåliga rykte, då det är praktikerna som hamnar i skottgluggen för kritik av moralisk art.304 _{Utvägen för dessa}

praktiker blir att ikläda sig en postmodern aktivistroll. De fattar därigenom beslut utifrån sin egen moral och värdegrund istället för organisationens. Med en term lånad från Foucault

299 _{Foucault (1974/1998), s. 225.}

300 _{Se Holtzhausen & Voto (2002) s. 59 som även explicit hänför Grunig och liknande teoretiker till} funktionalismens i enlighet med Burrell & Morgans (1979) resonemang.

301 _{Dalfelt & Falkheimer (2001).} 302 _{Holtzhausen & Voto (2002), s. 60.} 303 _{Holtzhausen (2000).}

ägnar de sig åt lokal och omedelbar handling.305 _{Denna syn ger alltså vid handen en bild av}

praktiker inom PR-professionen såsom aktivister på ett inter-organisatoriskt, politisk slagfält som genomsyras av maktrelationer och detta till följd av ett normsystem som klyver konstruktionen i två delar. Ovan förda diskussion om Visionären speciella status går alltså igen, då hon kan sägas vara iförd den ”postmoderna aktivistrollen”, denna gång i konsultform. Detta är alltså en analys av PR-yrket som tillerkänner det en högre frihetsgrad och som snarare kan sägas stå i viss motsättning till Foucaults analys, då dess utövare själva utövar makt och förmår delta i den diskursiva kampen.