En splittrad konstruktion

Denna kluvna diskussion som vi anfört ovan kan sägas gå igen hos respondenterna såtillvida att de förhåller sig till samhällskonsekvenserna av sitt yrke på delvis olika sätt. De betonar som vi har sett olika aspekter av sitt arbete, syftet med det och konsekvenserna av det. Återigen måste vi dock fråga oss varför respondenterna – som alla har mycket liknande kunskaper och erfarenheter – delvis har olika meningsstrukturer? Varför uppfattar de sig själva som olika och ser på världen på olika sätt? Varifrån kommer dessa skilda strukturer? Respondenter har givetvis skilda personligheter, med skilda temperament, egenskaper och förhållningssätt till livet. Det går dock att skissera ett svarsalternativ som går en bit bortom detta. Genom att återkoppla till hur individer formulerar sina meningsstrukturer, genom att dra lärdomar från organisationsteorin och fundera över mänsklig rationalitet, kan vi komma ytterligare en bit på vägen.

En PR-konsult som kommer från den politiska världen bär med sig en meningsstruktur och ett förhållningssätt. Denna kommer sedan att finnas med när hon konstituerar sin kompetens. Men människors sociala vardag är inte skapad isolerade från större och djupare sammanhang. Den vardagliga värld vi verkar inom är på olika sätt återspeglingar av vad som händer runtom oss. På samma sätt skapar och återskapar vi oss själva i ett större sammanhang, som går bortom det vardagliga sammanhang vi befinner oss i.307

Vi kan inte konstituera oss själva hur som helst, inte tolka världen efter helt egna premisser. En alltför personlig tolkning och individuell meningsstruktur tenderar att inte läsas in av andra människor med följden att vi isoleras och gör oss omöjliga i den sociala världen. De skillnader mellan respondenterna som diskuterats, kan sägas förklaras som en återspegling i ett litet format av en bredare diskurs kring hur samhällets organisering ser – och bör se – ut. De meningsstrukturer och tolkningar respondenterna bär med sig är sålunda reflektioner av en djupare och bredare diskurs som sträcker sig bortom diskussionen om PR. Institutioner och konstruktioner med bäring långt utanför den lokala kontexten kan på så sätt återspeglas i den egna livsvärlden. Med begreppet institutionell interaktion diskuterar Sjöstrand hur detta utbyte mellan individer och institutioner går till.308 _{Institutioner innebär ramar för hur}

individer kan agera, vilket skänker viss frihet under begränsande normer. Enligt Granovetter, återgiven av Sjöstrand, är alla individuella handlingar inbäddade i normer och institutioner utanför individen själv.309

Giddens placerar i sin analys individen mittemellan omgivningens strukturer och dess egen osäkerhet inför de oändliga valmöjligheter som den senmoderna epoken innebär:

För självet är en av de fundamentala komponenterna i vardagslivet helt enkelt valet. Det finns naturligtvis ingen kultur som helt eliminerar valet i vardagslivet, och alla traditioner är i realiteten ett val mellan ett otal möjliga beteende mönster. Men traditionen eller etablerade vanor strukturerar definitionsmässigt tillvaron inom relativt fastlagda ramar.310

Giddens ser individen som under utförandet av ”självets reflexiva projekt”, som svar på den existentiella ångest en fragmentiserad värld innebär när modernitetens alla valmöjligheten

307 _{Schutz (1956) och Blomberg (2004b).} 308 _{Sjöstrand (1997), s. 77.}

309 _{Sjöstrand, (1997), s. 76-78.} 310 _{Giddens (1991/1997), s. 100.}

står till buds. Det reflexiva projektet syftar till hur identitetens skapas och konstitueras (och förändras) genom en reflexiv och kontinuerlig uppbyggnad av en självberättelse, det vill säga historien om sig själv, den egna självbiografin.311

I modernitetens posttraditionella ordning […] blir självidentiteten en reflexivt organiserad strävan. Självets reflexiva projekt, som består i att upprätthålla sammanhängande men ständigt reviderade biografiska berättelser, äger rum i en kontext av många valmöjligheter som filtreras genom abstrakta system. I det moderna sociala livet får begreppet livsstil en speciell betydelse. Ju mer traditionen mister sitt grepp, och ju mer vardagslivet rekonstitueras mot bakgrund av det dialektiska samspelet mellan det lokala och det globala desto mer tvingas individerna att komma fram till en livsstil bland många olika alternativ.312

PR-konsulterna står alltså (precis som alla andra) fria att anamma livsstilar och att själva uttrycka sitt reflexiva projekt. Betraktar vi politiken och den politiska verksamheten som livsstilar, snarare än idella åtagande, växer en delvis ny bild av PR-konsulten fram. Giddens refererar till Bergers ”pluralisering av livsvärldarna”, att de livsmiljöer som står till buds är fragmenterade och segmenterade, framförallt i och med dimensionen som avskiljer det offentlig från det privata, (alltså samma dimension som vi har tolkat som en skillnad bland respondenterna). När denna dimension läggs till analysen framstår skillnaderna respondenterna emellan som någonting annat, och mer fundamentalt, än enbart olika syner på sin yrkesroll. Det går att betrakta skillnaderna mellan idealtyperna som orienteringar mot en viss livsstil med de handlingsmönster och livsplanering som följer på denna. Giddens benämner hela denna process livspolitik och ser det som en väsentlig del i samhällsutvecklingen, eftersom den ”utgör den centrala dagordningen för det institutionellt bortträngda”.313 _{Denna bild är därmed lätt att överföra till diskussionen om ”visionära”}

tendenser bland respondenterna, men även de övriga idealtyperna kan förstås utifrån detta synsätt.

Återknyter vi detta resonemang till Weicks diskussion sker de sociala, meningsskapande processerna inte enbart i en riktning som leder till att likartade meningar läggs på arbetet, utan de lika kan lika gärna bidra till sprickan. Meningsskapande sker som vi har sett som en del i konstruktionen av identiteten (som inte heller av Weick ses som given eller oföränderlig), den är tillbakablickande och ständigt pågående. Den meningsstruktur som omger arbetet, och därmed konstituerar kompetensen, kan alltså betraktas som en del i den reflexiva konstruktionen av självidentiteten, som en del i livsplaneringen och som kapitel i det ständiga författandet av självberättelsen. Meningsskapandet fokuserar ju även på antydningar och drivs av rimlighet snarare än exakthet, vilket gör att vi kan ana hur det kan komma sig att meningsstrukturerna kan förändras och ta sig olika uttryck. Självberättelserna som meningsskapande konstruktioner tar olika vägar och konstitueras olika alltefter individens livsberättelse omdanas.

Sammantaget får vi genom denna analys även en mer individuellt kopplat förklaringsmodell till hur meningsstrukturer kring arbetet kan förstås. Vi kan dessutom nyansera den

311 _{Giddens (1991/1997).} 312 _{Giddens (1991/1997), s. 13.} 313 _{Giddens (1991/1997), s. 263.}

traditionella bilden ytterligare genom att problematisera synen på människan. Istället för rationell och nyttomaximerande kan hon istället betraktas som multirationell.314