Av Arne Stade
I en uppsats f föregående årgång av Aktuellt och historiskt, rubricerad
"Segern" vid Södra Stäket 1719, har jag underkastat de fåtaliga kända källorna om den mycket omskrivna och legendomspunna striden vid Södra Stäket den 13 augusti 1719 en kritisk prövning.I
Prövningen gav ett i stort sett överraskande negativt resultat. Det vi sade sig, "att de skrifter som företrädesvis utnyttjats vid historie skrivningen, och därför kommit att prägla den allmänna uppfattningen, är så genomsyrade av tendens för att uttrycka sig milt att de därige nom blivit i det närmaste värdelösa som historiska källor". Den skrift som detta omdöme i första hand drabbade var överste Rutger Fuchs' bekanta "stridsberättelse", hittills mer eller mindre uppfattad som "hu vudkällan".
Åtminstone i ett avseende gav undersökningen likväl ett överraskan de positivt utslag. Det framgick nämligen också, att den kortfattade re dogörelse för Stäket-striden som lämnas i det sörmländska regements historieverket "Utkast till en historia om Kgl Södermanlands regemen te" (från slutet av 1700-talet) en redogörelse som starkt avviker från "stridsberättelsens" på den för helhetsbedömningen avgörande punkten sannolikt är riktig. Det var alltså icke, så som "stridsberättel sen" gör gällande, Södermanlands regemente i sin helhet, under överste Fuchs' direkta befäl, som angrep den överlägsna ryska landstignings styrkan och genomförde striden. Den truppenhet som först ingrep och i huvudsak ensam genomkämpade striden var i stället regementets and ra bataljon under överstelöjtnant Henrik Johan von Essen. Överste Fuchs med Livbataljonen inträffade på stridsplatsen först under stridens slutfas och spelade överhuvud taget en ganska blygsam roll. Äran av "segern", i den mån man med fog alls kan tala om en sådan, borde alltså strängt taget icke tillkomma Södermanlands regemente så som enhet utan blott regementets Andra bataljon. Det hindrar inte, att
regementet isin helhet ändå vid Södra Stäket kan antas ha."på ett utom ordentligt sätt ådagalagt sina krigiska förtjänster", för att låna en for mulering från 1927 års "fanutredning". "Segernamnet" på regementets fana bör också kunna motiveras därmed.
Kan antas ... Överhuvud taget är - såsom det också framhålles i uppsatsen - "vår säkra kunskap om striden vid Södra Stäket ... ytter ligt mager". Det betyder, att varje ytterligare, hittills förbisett, vittnes mål - om än i sig självt utan omvälvande betydelse - som kan tänkas bli framdraget i ljuset, måste tilldra sig stort intresse. Händelsevis har faktiskt, sedan min uppsats framlades, två sådana nya vittnesmål uppmärksammats. Det är fil. doktor Gunnar Arteus som har förtjänsten härav. Med hans samtycke kommer dessa vittnesmål här att återges samt något kommenteras.
Den friinstående hattpolitikern och kulturpersonligheten Carl Gus taf Tessin (f. 1695, d. 1770) är känd inte minst för sin på äldre dagar (från 1757) förda stora s.k. Åkerö-dagbok. En mindre voluminös före gångare till detta gigantiska verk - egenhändiga, delvis retrospektiva, minnesanteckningar täckande tiden oktober 1748-maj 1752 - har framdragits och publicerats av Sigrid Leijonhufvud. Det är i dessa an teckningar som Tessin vid ett tillfälle kommer in på striden vid Södra Stäket.2
Den långa notis, vari Stäket-striden beröres, inleds med reflexionen, att "la reputation des hommes depend en verite des circonstences du tems" oc;h har som sens moral del i vår tid mera än på Tessins välbe kanta faktum, att "les historiens ne sauroient prendre trop de precau tfon pour n'etre pas trompes". För att belysa riktigheten av dessa på ståenden återger Tessin en episod från december 1751, då drottning Lovisa Ulrika vid middagsbordet råkade fråga, "si quelqu'un ne pou voit pas Lui <lire les ci.rconstences de cette Action glorieuse et eclatante que Mr. de Fuchs fit a Helsingborg". Det svar som gavs - dock icke av Tessin - gick i korthet ut på att Fuchs såsom bataljonschef (vid Dalre gementet) hade anfallit det danska gardet och därvid blivit sårad. "Cet accident fut releve comme un prodige de valeur".
Tessin fortsätter: "Voici le fait, tel q�e tout le monde le s�ait. Mr. de Fuchs fit la faute de faire feu en meme tems que l'Ennemi. Il eut le ge nouil fracasse, et son bataillon fut mis en deroute; mais ensuite ralie par Mr. de Falkenberg ... a qui la gloire de la Suite fut diie.
A Stäke, Mr. de Fuchs n'arriva qu'apres coup. [kurs. här.]
L' An 1747 est bien different de l'an 1751!"
Sigrid Leijonhufvud kommenterar notisen på följande sätt:3
"Dalregementet, vid vilket Rutger Fuchs i oktober 1709 blev kapten, deltog ej i slaget vid Hälsingborg; den omtalade bragden utfördes vid Gadebusch 1712, då Fuchs avancerat till överstelöjtnant ... den som. då Fuchs blev sårad, tog befälet över regementet och fullföljde segern var majoren C.L. Leijonhufvud ... . Den av Tessin omnämnde överste löjtnanten vid Västmanlands regemente Melcher Falkenberg blev däre mot sårad i slaget vid Hälsingborg .... . Som en av mösspartiets hu vudmän fick d.v. överståthållaren Fuchs röna åtskilliga obehag under riksdagen 1747 .... " 4
De krigshistoriska sakförhållanden som utgivarinnan omnämner är inte ägnade att stärka tilltron till Tessin såsom sagesman. Så inte heller det förhållandet, att Tessin och Fuchs var politiska motståndare och att Tessins anmärkningar tydligt är avsedda att diskreditera Fuchs. A an dra sidan fälls anmärkningen om Fuchs' försenade ankomst till Stäket i förbigående, som ett parentetiskt apropå . Det finns också ett särskilt skäl att lystra när Tessin yttrar sig om Stäket-striden. Boo herrgård på Värmdö-sidan av sundet, vilken brändes av ryssarna vid deras första rekognosceringsbesök i mitten av juli 1719, var Tessins barndomshem (och hans egendom till mitten av 1740-talet). Det får därför förutsättas, att han gjort sig speciellt noggrant underrättad om alla omständigheter i samband med den strid som det ryska landstigningsföretaget utlöste och alltså i detta fall visste vad han talade om.'
I den s.k. Stockholmsarmen, under befäl av fältmarskalken Ducker, vilken på försommaren 1719 sammandrogs till huvudstadens försvar mot befarade ryska angrepp, ingick, förutom infanteri, också ett antal kavalleriregementen. Bland dessa var Östgöta kavalleriregemente, som anlände från sitt hemlandskap i början av juni och tilldelades be vakningsuppgifter i kustområdet söder om Stockholm. Regementet be stod av två bataljoner. I Livbataljonen ingick såsom nr 4 Skänninge kompani. Äldste löjtnant vid detta kompani var Nils Palmstierna. s
Denne var född 1696 och dog 1766. Han blev löjtnant vid Östgöta kavalleriregemente 1718 och ryttmästare 1723. I fransk tjänst avancera de han till överste. Återkommen till fäderneslandet 1735 inledde han en intensiv politisk verksamhet i hattpartiets tjänst, vilken 1746 förskaf-