Det bör avslutningsvis noteras att begreppen energi- och elintensitet berörs och behandlas olika i Lag om program för energieffektivsering (2004:1196), Lag om elcertifikat (2003:113) och Lag om skatt på energi (1994:1776). Skillnaderna har bidragit till ett inslag av otydlighet för de industriföretag som berörs av flera av dessa regelverk samtidigt (Energimyndigheten, 2007b). Lag om skatt på energi
reglerar vilka företag som omfattas av koldioxidskatt och energiskatt – och därmed också vilka differentierade skattesatser som utgår för olika sektorer. Enligt de an- passningar till energiskattedirektivet som trädde i kraft i lagen den 1 januari 2007 definieras ett energiintensivt företag som ett företag där erlagda energi- och koldi- oxidskatter uppgår till minst 0,5 procent av förädlingsvärdet. Denna kvot ska inne- fatta de energiskatter som företaget har betalt som ett resultat av dess bränsleför- brukning, men däremot inte den energiskatt som är att hänföra till företagets elan- vändning. Vid anpassningen anammades således inte den så kallade 3-
procentsregeln vilken utgår från företagets samtliga energikostnader i förhållande till produktionsvärdet.
Beträffande nedsättning av (eller undantag från) elskatt ska enligt lagen om skatt på energi andra utgångspunkter gälla än de regler (om bl.a. energiintensiva företag) som enligt samma lag ska användas vid beskattning av bränslen. 0.5- procentsregeln har således ingen betydelse för fastställandet av elskatten. El som används i industriella tillverkningsprocesser betalar 0,5 öre/kWh vilket i stort sett motsvarar miniminivån för el i EU:s energiskattedirektiv. Till skillnad mot för vid tillämpning av lag om skatt på energi, ska ett företag vid tillämpning av lag om program för energieffektivisering anses vara energiintensivt om antingen 3 pro- cents eller 0,5-procentregeln är uppfylld. PFE anammar således båda reglerna i enlighet med energiskattedirektivet.
Till skillnad från lag om skatt på energi samt lag om program för energief- fektivisering, behandlar lag om elcertifikat i stället elintensitet. Definitionen av de företag som är elintensiva enligt elcertifikatsystemet och därmed undantagna från kvotplikten har sin utgångspunkt i SOU 2001:77, vars genomgång av internationel- la förhållanden visade att de länder där den svenska industrin har sina huvudsakliga konkurrenter inte tillämpar någon motsvarighet till den kostnad som kvotplikten i elcertifikatsystemet representerar. Detta motiverade enligt utredningen att den elintensiva industrin helt skulle undantas från kvotplikten. Riksdagen beslutade därför baserat på denna utredning samt SOU 2003:38 att undanta den elintensiva industrin. Undantaget definierades i lagtext utifrån branschtillhörighet enligt SNI- kod och omfattade järnmalmsgruvor, andra metallmalmsgruvor, massaindustrin, pappers- och pappindustri, baskemikalieindustri, järn- och stålverk, andra metall- verk och gjuterier, cementindustri och kalkbruk samt petroleumraffinaderier. Un- dantaget från kvotplikt avsåg endast el som användes i de processer vilka är speci- fika för dessa elintensiva företag, dvs. de som användes i tillverkningsprocessen (Energimyndigheten, 2007b). Denna grova indelning av företag utifrån branschtill- hörighet är enkel ur ett administrativt hänseende. Den tar dock inte hänsyn till det enskilda företagets el- eller energiintensitet, vilket skapar en begränsad träffsäker- het såtillvida att företag med en hög elintensitet inte undantas från kvotplikt om branschen som helhet inte är att betrakta som tillräckligt elintensiv (och vice ver- sa).
Energimyndigheten (2005c) bedömde därför att undantaget från kvotplikt mer lämpligt utgår från företagens energikostnader i förhållande till produktions- värde – i enlighet med skattedirektivets definition av energiintensiva företag. Re- geringen (prop. 2005/06:154) uppfattade dock inte denna definition som optimal på
grund av dess utgångspunkt i energi, och inte, elintensitet. Enligt de förändringar i lagen om elcertifikat som trädde i kraft den 1 januari 2007 baserades därför defini- tionen av elintensiva företag på den mängd el som det enskilda företaget använder i sin tillverkningsprocess i förhållande till dess försäljningsvärde. Detta innebär konkret att ett företag definieras som elintensivt om det bedriver tillverkning som i denna process under ett kalenderår använder minst 40 MWh el för varje miljon kronor av försäljningsvärdet av företagets produktion (Energimyndigheten, 2007b).
Den 1 januari 2009 skedde ytterligare förändringar i definitionen. Företag är per definition elintensiva om det: (a) bedrivs och under de senaste tre åren har be- drivits industriell tillverkning i en process i vilken det används i genomsnitt minst 190 MWh el för varje miljon kronor av förädlingsvärdet av den elintensiva indu- strins produktion; eller (b) bedrivs ny verksamhet med industriell tillverkning i en process i vilken det använts i genomsnitt 190 MWh el för varje miljon kronor av förädlingsvärdet av den elintensiva produktionen; eller (c) bedrivs verksamhet för vilken avdrag får göras för skatt enligt lagen om skatt på energi betraktas numera som elintensiva (Energimyndigheten, 2010c). Den nya definitionen innebär att elintensiteten för en industri beräknas utifrån elanvändningen i tillverkningsproces- sen i förhållande till företagets förädlingsvärde. Vidare, i och med den nya defini- tionen kan även företag som bedriver verksamhet för vilken avdrag för energiskatt på el får göras enligt lagen om skatt på energi bli registrerade som elintensiva indu- strier. Därmed harmonierar dessa båda lagstiftningarna bättre med varandra (Ener- gimyndigheten, 2009b).
4
Erfarenheter av styrmedel i
industrin: empiriska studier och
industrins synpunkter
4.1 Introduktion
Detta kapitel syntetiserar resultaten från tidigare studier som behandlar de energi- och klimatpolitiska styrmedlens effekter på den energiintensiva industrin i Sverige. Kapitlet fokuserar således främst på styrmedlens reella påverkan och behandlar t.ex. inte s.k. ex ante studier i vilka olika modeller används för att simulera de möj- liga effekterna av olika styrmedel. Vi kartlägger också de åsikter om olika existe- rande och möjliga framtida styrmedel som framförts av företrädare för industrin, dels utifrån publicerade rapporter men även egna intervjuer med företrädare för alla de industrisektorer som klassificeras som energiintensiva (enligt PFE-kriterierna). Kontakten med dessa företrädare skedde via e-post och telefon kring ett antal frå- gor som fokuserade på ändamålsenligheten samt förhållandet mellan styrmedlen. Frågorna var öppna och allmänna, och dessa presenteras i bilaga A. Deltagande aktörer var Jernkontoret, Skogsindustrierna, Sandvik, Plast- och Kemiföretagen och SIK- Institutet för Livsmedel och Bioteknik. Intervjuundersökningen uppfyller inga vetenskapliga kriterier angående urval eller representativitet och resultaten ska därmed betraktas som indikativa. Den refereras dock till som Mansikkasalo (2010).