6.1.1 Integritetsskydd eller identitetsskydd?
Kriminaliseringen av olovlig identitetsanvändning syftar till reglering av sådana förfaranden där en person olovligen använder sig av en annan persons identitetsuppgifter och på så sätt utger sig för att vara denna person. Vad gärningspersonen sedan gör efter användandet är egentligen bara relevant för straffbestämmelsen till den grad effekten orsakar en skada eller olägenhet för den drabbade. Det är med andra ord själva användandet av identiteten som kriminaliseras och detta är viktigt att ha minnet när man pratar om vad lagstiftningen avser att skydda.
Identitet är ett begrepp som ofta förekommer i diskussioner om och mellan människor och används inom många olika vetenskaper såsom psykologi, sociologi, genusvetenskap, historia o.s.v. Begreppet förekommer också förbigående inom juridiken som något viktigt och skyddsvärt och precis som för begreppet personlig integritet är det svårt att ge någon allmänt hållen definition. Men till skillnad från begreppet personlig integritet har några försök till definition av begreppet identitet inte gjorts inom juridiken, möjligtvis för att det egentligen inte varit behövligt.
Det finns dock ett värde i att även diskutera identitet när man inom juridiken behandlar ämnet personlig integritet. Det är genom vår identitet som vi utmärker oss som människor och det som gör oss till unika individer. Identitet är vår beskrivning av oss själva och hur vi vill att omgivningen ska uppfatta oss. Det är bland annat för att möjliggöra detta identitetsskapande, som kontroll och skydd av den information som rör den enskilde och dennes sfär blir viktigt. Häri blir den personliga integriteten fundamental för att skydda individers identitet.
Men vad är det som lagstiftaren avser att skydda med kriminaliseringen av olovlig identitetsanvändning? Är det den personliga integriteten eller den personliga identiteten? Svaret måste bli både och. Men det är naturligare att inom juridiken tala om ett skydd för den personliga integriteten som ändå måste anses som ett allmänt accepterat skyddsintresse.
6.1.2 Kriminalisering av olovlig identitetsanvändning
Att använda sig av någon annans identitet är i sig inget nytt fenomen utan har varit ett problem i alla fall sedan 90-talet och med stor sannolikhet betydligt längre än så och det kan anses vara lite anmärkningsvärt att det tog så lång tid innan en lagstiftningsåtgärd kom till.
51 Egendomskommittén som stod för betänkandet hade dock inte kriminalisering av olovlig identitetsanvändning inom sitt direktiv, vilket var att undersöka om det fanns ett behov av att stärka det straffrättsliga skyddet för egendom. Men kommittén ansåg att olovlig identitetsanvändning rymdes inom ramen för uppdraget att ta upp vissa andra frågor i syfte att förstärka det straffrättsliga skyddet för egendom. Och det kan kanske sägas vara på tiden att någon gjorde det.
Kopplingen till egendomsskyddet är dock inte långsökt i sig. De flesta av de domarna som redovisats i uppsatsen avser olovlig identitetsanvändning som ett led i bedrägeribrott och det var med denna utgångspunkt som kommittén föreslog en kriminalisering. Även om bedrägeri redan var kriminaliserat fanns det ingen straffbestämmelse som specifikt avsåg förfarandet att använda sig av någon annans identitetsuppgifter för att utge sig för att vara den personen. Det straffrättsliga skyddet för bedrägeriet riktade sig inte mot personen som fick betalningskraven utan mot det företag eller kreditinstitut där gärningsmannen köpte varor eller tecknade lån. Eftersom bedrägeri inte anses begånget mot den person vars identitet används lämnades denne utan någon ställning som målsägare och därmed utan någon insyn i den straffrättsliga processen. Samtidigt måste den som drabbats av den olovliga identitetsanvändningen lägga ner mycket tid och energi på att försöka klara upp situationen med långtgående effekter i form av spärrat personnummer eller adressändring.
Kriminaliseringen syftar på de förfaranden där någon genom att olovligen använda en annan persons identitetsuppgifter utger sig för att vara denne och därigenom ger upphov till skada eller olägenhet för den drabbade. Identitetsuppgifter är ett nytt begrepp och avser uppgifter som, var för sig eller tillsammans, kan användas för att identifiera en viss person. Mellan identitetsuppgifter och personuppgifter är det lätt att det kan bli en viss begreppsförvirring eftersom både namnen och det som uppgifterna omfattar ligger nära varandra. Det måste ändå anses som en oundviklig risk för förvirring eftersom uppgifter som används för att identifiera någon också är uppgifter som avser en identifierbar person. Det innebär att en identitetsuppgift alltid kommer att utgöra en personuppgift. I förarbetena anges specifikt att identitetsuppgifter inte ska avse en lika bred krets av uppgifter som personuppgifter och det verkar överlag som om identitetsuppgifter är att betrakta som en begränsad grupp av personuppgifter.
För straffansvar krävs det även att identitetsuppgifterna i sin tur är unika för en viss person så att det är tydligt att det är just den personen som avses. Detta innebär att enbart använda sig av
52 ett vanligt förekommande namn inte i sig är tillräckligt utan i sådana fall krävs att namnet används med något annat kopplat till personen, som ett fotografi eller en adress. Häri kan det bli svårt att avgöra vad som är ett vanligt förekommande namn och som tidigare nämnts i hovrättsdomen mål nr B 6490-17 som avsåg instagram-kontot kan det bli olika bedömningar. I förarbetena anges att det i varje enskilt fall måste bedömas om uppgiften eller kombinationen av uppgifterna är tillräckliga för att identifiera en viss person. Det kan dock uppstå osäkerhet i exakt vilka uppgifter som kan anses utgöra sådana uppgifter som används för att identifiera någon. Omfattas ett uppdiktat namn men med detaljerad redogörelse för vad personen arbetar med som direkt träffar en utpekad person exempelvis justitieministern? Av förarbetena kan det tolkas som att alla uppgifter som överhuvudtaget kan peka ut någon avses men på denna punkt hade det varit önskvärt om detta förtydligats ytterligare.
I betänkandet anges att kravet på skada eller olägenhet utesluter straffansvar för harmlösa förfaranden som parodier. Regeringen tar också upp detta men menar istället att det framgår regelmässigt av situationen att det är fråga om just en parodi eller satir och det därför inte kan anses falla inom rekvisitet att utge sig för att vara någon annan. I mitt tycke måste det anses som en rimligare utgångspunkt att parodier eller satirer utesluts på grund av att det faktiskt inte är en fråga om att utge sig för att vara en annan person än att det inte kan anses medföra skada eller olägenhet. En väldigt rå och elak parodi kan medföra påtaglig olägenhet för den drabbade speciellt om det är fråga om en relativt okänd person där allmänheten inte har någon referens för att bedöma om det är en parodi eller inte.
Det kan dock ifrågasättas om det verkligen är så tydligt som regeringen antyder att det faktiskt rör sig om en satir eller parodi när det handlar om situationer på internet där man inte ser personen som utövar satiren eller parodin. Att avgöra om något faktiskt är satir har varit svårt i en artikel om att äta irländska barn,143 att göra en sådan bedömning i ett 140 tecken långt Twitter-inlägg kan mot den bakgrunden bli nära till omöjligt. Häri finns det en risk att en person som använder sig av en annans identitet i syfte att chikanera den personen anger satir som syfte för att slippa straffansvar. Det är inte helt klart hur sådana situationer kommer att bedömas. Det kan eventuellt bli så att domstolen får göra en bedömning om det från en utomståendes perspektiv kan se ut som om uttalandena kommer från den drabbade personen. En sådan bedömning hindras dock av att det för straffansvar krävs att samtliga rekvisit omfattas av gärningsmannen uppsåt, det vill säga att gärningsmannen i alla fall måste ha haft
143 Jonathan Swift, A Modest Proposal for Preventing the Children of Poor People From Being a Burden of Their Parents or Country, and for Making Them Beneficial to the Publick, Dublin 1729.
53 likgiltighetsuppsåt att utge sig för att vara den personen. Det kan häri bli svårt att bevisa ett sådant uppsåt och handlingar som ändå kan anses straffvärda riskerar att inte beivras.
6.1.3 Ändamålsenligt skydd för den personliga integriteten?
Syftet med kriminaliseringen av olovlig identitetsanvändning är att skydda enskilda från att få sin identitet använd av någon annan. Att drabbas av att någon olovligen använder sig av ens identitet uppfattas troligen som en allvarlig integritetskränkning och ett betydande obehag. Det kan även leda till en långtgående osäkerhet hos den drabbade som inte vet om dennes identitet använts på andra sätt än det som hitintills visat sig och personen kan därför behöva bevaka sina konton, brevlåda eller sociala medier under lång tid. I princip kan vem som helst drabbas av olovlig identitetsanvändning.
Även om det fanns straffbestämmelser som i olika mån kunde aktualiseras fanns det inte tidigare något skydd som passade in på förfarandet olovlig identitetsanvändning. I den vanligaste formen av olovligt identitetsanvändande som ett led i ett bedrägeribrott riktade sig som tidigare nämnts straffbestämmelsen inte mot den som drabbades av identitetsanvändningen utan den som gärningsmannen ingick avtal med. Det innebar att den som drabbades av den olovliga identitetsanvändningen saknade straffrättsligt skydd. Det kan därmed anses tydligt att det fanns en brist i det straffrättsliga skyddet för den drabbade och däri en brist i skyddet för den personliga integriteten. I detta avseende måste det ändå anses som en klar förbättring av integritetsskyddet.
Det är svårt att säga om den nya kriminaliseringen kommer att ge en märkbar avskräckande effekt när det kommer till olovlig identitetsanvändning som begås som ett led i förmögenhets- eller bedrägeribrott. Det kan i alla fall antas att det kommer ha liten effekt för att förhindra organiserade brottslingar från att systematiskt begå bedrägeribrott genom att använda andra personer identiteter. Möjligtvis bryr de sig inte om att de bryter mot ännu ett brott.
Det kan dock verka mer avskräckande i förhållande till den oorganiserade tillfällighetsbrottslingen som nu även riskerar att behöva betala kränkningsersättning till målsägaren för den olovliga identitetsanvändningen. Det kan även finnas en psykologisk effekt där det rent mentalt kan finnas en viss barriär mot att begå ett brott riktat mot någon annan person än mot ett företag. Syftet med kriminaliseringen verkar också främst vara riktat mot den sortens brottslighet som sker som ett led i bedrägeribrott. Där uppstår det egentligen inte några frågor om huruvida det är den personen som avses eftersom gärningsmannen måste använda sig av både fullständigt namn och personnummer alternativt samordningsnummer.
54 Det uppstår inte heller några frågor kring huruvida det ska betraktas som satir eller parodi. Ändamålet att beivra dessa förfaranden med kriminaliseringen måste anses som uppfyllt.