Outokumpu och Carbomax

En relation som existerade innan relationen initierades med Euragglo var med Outokumpu. Carbomax och Outokumpu har haft en lång relation som sträcker sig tillbaka i tiden till redan innan den cirkulära lösningen fanns. Även den här relationen kan vid första anblick förenklas till att ses som en köp- och säljare relation, där Carbomax under långa utbyten sålde kolprodukter och olika typer av legeringar till Outokumpu. Men det finns mer än så att ta hänsyn till. Båda parter uppger att deras långa relation har lett till att de har god kännedom om varandra och har med åren utbytt mycket erfarenhet sinsemellan. Relationen och interaktionen rörande den cirkulära lösningen bör således analyseras och ses utifrån det långa tidsperspektiv som Prenkert (2016) menar kännetecknas av att kortsiktiga episoder av interaktion rutiniseras där kontaktmönster skapas. Den cirkulära lösningen har även givit upphov till nya typer av interaktioner och nya kontaktmönster, som förändrar de tidigare rutinerna.

Omgivningen och atmosfären för de båda företagen kan samtidigt argumenteras vara känd av båda parter, i och med att de hade en relation sedan tidigare har de haft god kännedom om varandra. Från den cirkulära lösningens start har Outokumpu varit med och provbriketterat olika materialtyper. Carbomax hade hög metallurgisk kompetens och den cirkulära lösningen i form av en anläggning med brikettpressar medan Outokumpu bistod med mycket tekniskt material som insatsvara. En samordning av tekniska aktiviteter har således skett där Outokumpu levererat material för provbrikettering som Carbomax sedan har använt i briketteringspressen.

60 Detta är något som faller i linje med Håkansson och Snehotas (1995) argumentation där aktivitetslänkar kontinuerligt skapas mellan två parter som resulterar i en samordning av olika aktiviteter. I dessa aktivitetslänkar har resurser haft en vital roll. Genom aktiviteter bestående av tester och prover med brikettering som företagen genomfört har Outokumpus avfall som resurs kombinerats med Carbomax tekniska kompetens och inte minst tekniska material i form av kol och andra tillsatser. Dessa resurser har sedan kombinerats på ett sätt som ökar verkningsgraden och innebär i praktiken att företagen bundits samman genom att kombinera resurser som lett till nya resurskombinationer och inte minst resursbindningar mellan företagen. Aktivitetslänkarna, som primärt bestått av att kombinera resurser, kan ses ha resulterat i starka resursbindningar företagen emellan. Inte minst blir detta särskilt intressant i och med att resurser i form av material som det ena företaget kombinerar med det andra per definition är klassat som avfall, och det andra som produkt i form av exempelvis kol. Genom att Outokumpu och Carbomax genomfört aktiviteter som länkat dem samman i aktivitetslänkar kan det utläsas att respektive företags resurser tillsammans över tid kombinerats för att transformeras till en helt ny slutprodukt i form av briketter som i sin tur utgör en ny resurs för Outokumpu. Det är inte heller att försumma Håkansson och Snehotas (1995) argument gällande att alla företag innehar olika kompetens och kunskap, vilket gör att de via aktiviteter ger upphov till att utbyta deras olika erfarenheter och informativa resurser. Outokumpu kan därav ha haft god kunskap om sitt avfall och Carbomax om sina resurser i form kol och andra tillsatser vilket gjort att deras ömsesidiga kunskapsutbyte även varit av stor betydelse för att transformera dessa resurser och få en hög verkningsgrad som utfall. Dessa aktivitetslänkar kan därav ses som relativt starka, och inte minst komplicerade.

Den strategiska utvecklaren på Outokumpu argumenterar även för att den cirkulära lösningen kräver input i form av avfall för att fungera. Enligt tidigare resonemang är det Outokumpu som binder resurser i form av material som input till den cirkulära lösningen. Samtidigt är det möjligt att argumentera för att Outokumpu är i behov av den cirkulära lösningen för att på ett kostnadseffektivt och miljömässigt sätt ta tillvara på sina restprodukter. Outokumpu och Carbomax kan därav ses få tillgång och är i behov av varandras resurser, något som Håkansson och Snehota (1989) menar kännetecknas som ömsesidigt beroende. Detta ömsesidiga beroende mellan de två parterna innebär att de får tillgång till varandras resurser även om de initialt är kontrollerade av den andra. Utan Outokumpus restprodukter har Carbomax inget tekniskt material som input till den cirkulära lösningen, och utan Carbomax tekniska kompetens och tekniska resurs i form av brikettpressar transformeras inte resurser till nya produkter som

61 Outokumpu kan ta tillbaka. Samarbetet ter sig således tydligt där ett ömsesidigt beroende mellan de två företagen finns. Men för att aktivitetslänkarna och resursbindningarna ska organiseras är det av betydelse att identifiera de aktörer som förfogar över dessa.

Likt analysen av relationen mellan Euragglo och Carbomax och dess institutionella strukturer är det specifika individer som har spelat stor roll för att möjliggöra dessa aktivitetslänkar och resursbindningar. Carbomax marknadschef uttryckte specifikt att det är enstaka individer som har underlättat allt arbete kopplat till den cirkulära lösningen. Den strategiska utvecklaren på Outokumpu argumenterade särskilt för att verklig förändring i form av cirkulära lösningar är beroende av individer med engagemang och driv. I fallet med Euragglo utpekades specifika individer som stått för den sociala struktur som skapat aktörsband. I relationen med Outokumpu är det svårare att utläsa specifika individer som utgör respektive aktör. Emellertid är det tydligt att det är individer som har förfogat över särskilt kunskap och fattat beslut som har gett upphov till starka aktörsband som har lett till starka aktivitetslänkar och resursbindningar. Carbomax marknadschef menar att det funnits individer på företag som har varit mer benägna att testa saker och sett möjligheter i att göra något som är kostnadseffektivt och bra för miljön. I och med Outokumpus drivande roll i att provbrikettera material och att de är Sveriges största återvinningsföretag är det möjligt att argumentera för Outokumpu som en viktig aktör tillsammans med Carbomax för den cirkulära lösningen. Det gör att aktörsbandet kan ses ha skapat vad Håkansson och Snehota (1995) beskriver som ömsesidigt engagemang och förtroende mellan Outokumpu och Carbomax som aktörer. Det är viktigt att påpeka att två aktörer aldrig är isolerade eller oberoende av resterande aktörer och aktörsband som finns i nätverket. I det här fallet blir det särskilt intressant att titta på den andra parten som benämns som viktig och betydelsefull för den cirkulära lösningen - Höganäs AB.