JIT och outsourcing inom CSCM

Just in time konceptet är beprövat och ger positiva SCM effekter i annan tillverkande industri (Modig & Åhlström, 2012). Konceptet har prövats inom CSCM men JIT- leveranser av mindre partier passar inte CSCM på samma sätt som andra industrier (R1). I synnerhet beror det på att byggarbetsplatser inte är anpassade till att ta emot leveranser likt fabriker i

industriområden med helt andra förutsättningar. På byggarbetsplatser tas leveranser ofta emot på trånga platser eller i en “lerpöl” som R1 beskriver mottag av leveranser på

byggarbetsplatser. Flertalet leveranser med mindre kvantiteter är enligt R1 byggarbetsplatsens

35

fiende och inte räddning, alltså är inte JIT-konceptet (Kim & Ha, 2003) alltid lämpligt eftersom JIT ofta innebär högre antal leveranser till produktionsplatsen sett ur en helhet.

Däremot beskriver exempelvis respondenterna 1, 3 och 6 den tidiga fasen av byggprojektet som lämplig för JIT-leveranser då det är färre antal entreprenörer på arbetsplatsen. Denna distinktion mellan leverans av betongelement och övrigt material grundar sig troligen i byggindustrins karaktär av flera autonoma entreprenörer som tillkommer i byggprojektets mittenfas som måste samarbeta och samsas om utrymmet vid montageplatser och

lossningszoner då CSCM utmaningarna blir större (R6). Byggprojektets tidiga fas liknar mer traditionell industri då färre olika entreprenörer arbetar på arbetsplatsen, och JIT-konceptet fungerar bra enligt empirin i den tidiga fasen. För att den mer komplexa mittenfasen (Kong et al., 2018) av byggets CSCM ska fungera krävs det olika strategier (R3), alltså modifieringar av JIT-konceptet anpassade efter CSCMs unika karaktär med olämplig miljö och högt antal inblandade parter från olika företag. Det visar alltså på en skillnad mellan CSCM som intervjurespondenterna verkar i och tillverkande industri som Modig & Åhlström (2012) beskriver, där JIT är anammat av ledande industriföretag. Men kan inte anammas på samma sätt inom CSCM enligt intervjurespondenternas svar att döma.

Att leveranserna ankommer till byggprojektets produktion JIT är önskvärda av samtliga respondenter. Men eftersom produktionsplatsen består av många olika entreprenörer skulle dagliga direktleveranser till vardera entreprenad resultera i ett högt antal transporter till produktionsplatser som är i linje med vad Kong et al. (2018) och R1 beskriver. Därmed har användning av samlastningsterminaler blivit allt mer populärt inom bygg enligt såväl Ekeskär

& Rudberg (2016) som intervjurespondenterna, där samtliga på något sätt använt sig av samlastningsterminal inom sin CSCM. Tredjepartslogistik kan möjliggöra JIT-leveranser till de olika entreprenörerna där de olika entreprenörernas nödvändiga produktionsmaterial samlastas i en tredjepartslogistikers samlastningsterminal. För att sedan levereras till produktionsplatsen i lastbilar med hög fyllnadsgrad, med rätt material med nödvändig kvantitet för dagens produktion. Samlastning av material hos en tredjepartslogistiker som exempelvis R1 beskriver möjliggör alltså JIT-leveranser utan ett ökat antal transporter (Kong et al., 2018) till produktionsplatsen, även i byggprojektets utmanande mittenfas. Vilket innebär fördelar som Kim & Ha (2003) beskriver, utan nackdelen med större antal transporter (Kong et al., 2018).

Detta kan även ge andra effektivitetsförbättringar då byggnadsarbetare med flera inblandade aktörer kan fokusera på sin kärnkompetens, då TPL-aktören erbjuder mervärdestjänster som

36

denna är specialiserad på (Jamali & Barzoki, 2019). R2 beskrev ett projekt där

tredjepartslogistikern levererade material utanför byggnadsarbetarnas arbetstid för att avlasta produktionsplatsen som normalt är hårt belastad under arbetstid. Det anser vi vara en bra anpassning av ett SCM-koncept till byggbranschens karaktär då belastningen på de

begränsade lossningsytorna på byggprojekt blir mindre om leveranserna sprids ut över dygnet och inte är begränsade till ordinarie arbetstid. Att spara tid på logistik aktiviteter blir ännu viktigare med tanke på att byggarbetares kompetens blir alltmer sällsynt enligt R5 och därmed blir maximering av arbetarens tid på kärnkompetensen viktig i likhet med vad Jamali &

Barzoki (2019) beskriver. Ytterligare exempel på sådan maximering av tid lagt på kärnkompetensen är som R2 beskrev: att inbärning av nödvändigt produktionsmaterial kvällen innan till montageplats utförd av en specialiserad tredje part, så att byggarbetaren har nödvändigt produktionsmaterial på plats vid arbetsdagens början i stället för att slösa tid på väntan på material och materialförflyttning (Ekeskär & Rudberg, 2016). Det kan tolkas som en modifierad version av JIT anpassad efter CSCMs unika karaktär.

5. 5 Supply Chain Risk Management

Risker i försörjningskedjan har ökat och därmed har SCRM-konceptet fått ökad betydelse för organisationer (Tummala & Schoenherr, 2011). Vi tolkar respondenternas svar som att de upplever en hög risk i sin CSCM. Där försenat material som innebär försening av produktion är ett framstående orosmoment som beskrivs av framför allt R5. Det exemplifieras även av R1 som beskriver att mer material än vad som egentligen behövs beställs då försörjningsrisken upplevs som hög inom CSCM.

Respondenternas förebyggande arbete är också relativt likt varandras, där de förebygger risker i försörjningskedjan med framför allt externa terminaler i stället för att arbeta med

riskminimering genom insamling av information och djupare samarbete med leverantörer, vilket Matook et al. (2009) beskriver som ett vinnande koncept för riskminimering.

Respondent 4 menar att byten av leverantörer sker ofta och att priset är drivkraften i likhet med Friedl & Wagner (2012), vilket betyder att djupare samarbeten inte utvecklas (Matook et al., 2009) och att leverantörer inte utvärderas utifrån leveranssäkerhet utan snarare gällande pris (R6). Även att försörjningskedjorna inom byggnadsindustrin blivit mer globala (R2) betyder ökad risk och större utmaningar för riskhantering. Mer centraliserat inköp med insamling av data till en central plattform (Sysoiev, 2013) och samarbeten med leverantörer som sträcker sig till organisatorisk nivå (Sysoiev, 2013) och varar längre än enskilda projekt

37

skulle innebära minskad risk (Tummala & Shoenherr, 2011). Då ramavtal i kombination med samarbeten mellan leverantörer och köpare enligt R1 kan innebära prioritet och ökad

pålitlighet (R3) i likhet med Salam & Khan, (2018), som inte fås vid armlängds-förhållanden med leverantörer (Matook et al., 2009).

Vi tolkar R2, R3, R4, R5 och R6 svar som att de tre första stegen i riskhanterings-metoden (Matook et al. 2009) används av respondenterna, men att de brister på fjärde och femte steget vilket syftar till att minimera risken genom närmare samarbete med leverantörer och

entreprenörer. R1 urskiljer sig från resterande respondenter genom utöver att samla

information om leverantörsprestanda i Bi-system, eftersträvar djupare samarbeten med färre leverantörer för att minska risken i försörjningskedjan som är i linje med vad Kumar et al.

(2018) hävdar ska öka antalet DIFOT leveranser.

Att dela information är en förutsättning för förutsebarhet som är kritiskt för minskning av förseningar (Shi et al., 2016). Informationsdelning (Shi et al., 2016) nämns av R1, R3, R4 och R5, och kan vara en öppning för samarbeten (Proch et al., 2017) som kan minska risken i försörjningskedjan (Sysoiev, 2013). Sysoiev (2013) och R1 beskrev detta i kontexten av frågor kring samarbeten där öppenhet och utbyte av erfarenheter med andra aktörer inom försörjningskedjan leder till ökad prestanda och minskad risk vilket är i linje med det teoretiska ramverket (Proch et al., 2017), (Matook et al., 2009), (Zeng et al., 2015). Som tidigare beskrivet i studien är den återkommande problematiken kring risk management enligt respondenterna, byggindustrins temporära projektkaraktär med frånvaro av utvecklade

samarbeten, låg grad av centralisering- och digitalisering. Detta försvårar arbetet med SCRM inom CSCM där koncepten och metoderna som beskrivs i den teoretiska referensramen används begränsat av respondenterna som verkar inom CSCM. R1 var undantag och hade anammat fler SCM koncept och metoder i sin CSCM än resterande.