Palliativ vård

Palliativ vård är ett förhållningssätt som syftar till att förbättra livskvalitén för patienter med obotlig sjukdom eller skada samt deras närstående. Syftet är att förebygga och lindra lidande, samt att upprätthålla och/eller förbättra livskvaliteten. Detta genom bedömning och

behandling av såväl fysisk som existentiell smärta och psykosociala eller andliga problem som kan uppstå i samband med livshotande sjukdom eller skada. Palliativ vård bekräftar döendet som en normal process och avser varken att påskynda eller skjuta upp döden med avsikt att hjälpa inblandade att leva ett aktivt liv fram till döden, samt erbjuda stöd för närstående att hantera patientens sjukdom och sin egen sorg (WHO, 2002). Enligt Svensk Sjuksköterskeförening (2019) har sjuksköterskor ett personligt ansvar för att yrket utförs professionellt i enlighet med gällande lagstiftning och styrdokument, med fokus på att uppnå bästa möjliga livskvalité och välbefinnande fram till döden. Sjuksköterskors kompetens och kontinuitet på jobbet upplevs som avgörande för kvalitén på vården (Kirsebom m.fl., 2017).

Bland de mest centrala åtgärderna för sjuksköterskor i palliativ vård är att regelbundet

4

genomföra symtomskattning med evidensbaserade instrument samt göra bedömningar i livskvalitetshöjande syfte (Socialstyrelsen, 2013).

2.4.1 Värdegrund

Värdegrunden inom palliativ vård sammanfattas av fyra ledord: närhet, helhet, kunskap och empati. Närhet återspeglar att både patient och närstående vid livet slutskede ofta inte vill vara ensamma, att vårdpersonal ska finnas närvarande och kan lyssna på deras önskemål och erbjuda vad hen behöver. Närhet för patienten innebär också närhet till närstående som även de behöver stöd i att hantera sjukdomen eller förståendet av döden. Helheten innebär att patienten och närståendes sammanlagda behov ska vägas in, såväl fysiska, psykiska, existentiella och sociala. Empati bygger på det ömsesidiga givandet och tagandet i den kontinuerliga kontakten med svår sjukdom och död, och bygger på personalens förmåga att visa empati. Att känna in patientens situation, visa omtanke och samtidigt bibehålla sin professionalitet. Begreppen självbestämmande, värdighet och livskvalitet utgör centrala mål för den palliativa vården. Kunskapen symboliserar den kunskap personalen behöver för att erbjuda optimal vård och hjälpa patienterna uppnå livskvalité (Regionalt Cancercentrum, 2021).

2.4.2 Faser

Palliativ vård omfattar två faser: tidig och sen fas. Den tidiga fasen har sin början när patienten konstateras ha en obotlig progressiv sjukdom eller skada och kan variera från typ av sjukdom och situation (Socialstyrelsen, 2013; Ternestedt m.fl., 2012). Den tidiga fasen kan pågå i månader eller år där målet är en livsförlängande behandling och ett förhållningssätt som främjar livskvalitén ur patientens perspektiv. Övergången mellan tidig och sen fas kan vara flytande och svår att fastställa, det vill säga när vårdinsatserna övergår från att vara livsförlängande till att vara lindrande (Socialstyrelsen, 2013). Sen palliativ fas kan röra sig om veckor eller dagar och har som mål att lindra lidande samt främja livskvalité för patient och närstående (Socialstyrelsen, 2013; Ternestedt m.fl., 2012). När döden är inom en

överskådlig framtid övergår vården till vård i livets slutskede med det huvudsakliga målet att vara lindrande (Socialstyrelsen, 2013).

2.4.3 De fyra hörnstenarna

Enligt Statistiska Centralbyrån (2022) avlider årligen mellan 90 000 – 100 000. Den palliativa vården i Sverige vilar på ett fundament som utgörs av de fyra hörnstenarna och de finns för att vägleda vårdpersonal och chefer inom vårdens olika nivåer, med syftet att stötta den svårt sjuke eller äldre person och dennes närstående. Hörnstenarna utgörs av

symtomlindring, teamarbete, kommunikation och närståendestöd (Socialstyrelsen, 2013).

Symtomlindring är en grundläggande del av den palliativa vården och syftar till att lindra smärta och andra svåra symtom samtidigt som patientens autonomi och integritet beaktas.

5

Symtomlindringen involverar såväl psykiska, sociala, existentiella behov som fysiska behov (Socialstyrelsen, 2013; SOU 2001:6).

För att kunna täcka hela vårdbehovet så krävs ett gott samarbete av hela teamet kring patient och närstående. Teamarbete innebär enligt Regionalt Cancercentrum (2021) ett samarbete mellan professioner och symboliserar den personcentrerade vården. Patienten ska genom hela processen ges möjlighet att medverka i beslut om vård och behandling, och enligt Patientlagen (2014:821) ska även möjlighet ges att avböja de förslagna åtgärderna. Det anses vidare att det är det multiprofessionella teamet som gemensamt avgör när det är lämpligt att övergå till palliativ vård (Jünger m.fl., 2012). Teamets gemensamma centrala mål enligt Jünger m.fl., (2012) är livskvalité. De gemensamma bedömningarna har sin utgångspunkt i det existentiella, sociala, psykologiska och fysiska, allt för att optimera välbefinnande hos patienten (Regionalt Cancercentrum, 2021). En viktig aspekt är att professionerna kring patienten, det multiprofessionella teamet, kan tillgodose ett komplext vård- och

omsorgsbehov med syftet att lindra lidandet och bevara eller höja livskvalitén både i tidigt och sent palliativt skede, samt i livets slutskede (Regionalt Cancercentrum, 2021).

Teamarbete minskar också riskerna för vårdskador enligt Svensk Sjuksköterskeförening (2016).

Delaktighet och självbestämmande tillgodoses genom en god kommunikation där planer utformas tillsammans för att hitta de bästa alternativen (Socialstyrelsen, 2020). Enligt Westerlund m.fl., (2018) är hemmet den plats för palliativ vård och död som en majoritet av befolkningen föredrar. Dock märks en skillnad i till exempel kön, ålder och utbildningsnivå i frågor rörande palliativ vård. Tydligt är att döden som samtalsämne överlag uppfattas som tabu eller ett känsligt ämne att samtala kring (Westerlund m.fl., 2018). För att delaktighet och självbestämmande ska vara möjligt behövs redan i ett tidigt skede en god

kommunikation och samarbete mellan alla i teamet där också patient och närstående ingår (Høgsnes m.fl., 2016). När kommunikationen brister mellan olika personalgrupper så kan det bland annat bero på problem inom organisationen såsom resurs- eller kompetensbrist, och ofta kan det röra sig om vid akuta eller pressade situationer (Svenska

sjuksköterskeföreningen, 2016).

Närstående ska göras delaktiga i vårdandet om de så önskar, och i ett senare skede när personen avlidit, ska stöd och samtal erbjudas de efterlevande (Socialstyrelsen, 2020). Den sociala distanseringen under pandemin innebar en känslomässig börda för såväl patienter, närstående och personal. Närstående ansåg att den sociala distanseringen hade en negativ inverkan på den palliativa vården på flera plan, framför allt vad gällde oro för deras nära och det ökade informationsbehovet (Hugelius m.fl., 2021). Likaså kunde en utdragen

sorgeprocess bli en följd av att inte ha fått vara delaktig när en nära anhörig vårdades palliativt och sedan avled. Det som kunde hjälpa något under besöksförbudet var användandet av digitala hjälpmedel vid kommunikationen och på så vis ”se” sina sjuka familjemedlemmar (Hugelius m.fl., 2021). Av alla som avlider under ett år är ca 80% i behov av palliativ vård (Socialstyrelsen, 2013).

6