Resultatdiskussion

Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av den palliativa vården på äldreboende under Covid-19. Det framkommer i resultatet att totalt 97% av sjuksköterskorna under 2020 hade konstaterade fall av Covid-19 på sin enhet och 99% uppgav att deras enheter erlades med besöksförbud. Riktlinjer infördes för att skydda de känsligaste i befolkningen som ett led i att förhindra smittspridning (HSLF-FS 2020:78; Rothan & Byrareddy, 2020). Tidigare forskning belyser att tidiga dödsfall av Covid-19 anträffades främst hos äldre personer, där nedsatt immunförsvar var en trolig grund och möjliggjorde snabb utveckling av

virusinfektionen (Medina & Tzeng, 2021; Rothan & Byrareddy, 2020). Symtom hos äldre personer var främst hosta, feber, dyspné, oro/ångest och medvetandepåverkan (Martinsson m.fl., 2021a; Niu m.fl., 2020; Strang m.fl., 2021). Nya rutiner gällande skyddsutrustning vid

25

omsorgsnära kontakt infördes: visir och munskydd skulle bäras, och skyddsförkläde vid risk för kroppsvätskor (AFS:2018; SOSFS 2015:10). I resultatet framkom att 92% av

sjuksköterskorna upplevde att deras arbetsgivare försåg dem med uppdaterad information gällande Covid-19, totalt 90% uppgav att de erhöll adekvat skyddsutrustning. En reflektion är att kommunikationen gällande ny information från arbetsgivare gällande skyddsutrustning och smittläge mm, torde ha fungerat på ett tillfredställande sätt. Det är verksamhetsansvarig på respektive äldreboende som ansvarar för att boende och närstående erhåller information, rekommendationer och allmänna råd som Folkhälsomyndigheten utfärdade (HSLF-FS 2021:46).

Gällande stöd av palliativ konsult visar resultatet att 71% av respondenterna aldrig erhöll stöd av palliativt specialistteam eller palliativ konsult. Detta överensstämmer med vad

Socialstyrelsen (2016) beskriver att kommuner inte har vetskap om de palliativa rådgivningsteamens existens. Det kan reflekteras att informationen gällande palliativa rådgivningsteam är bristfällig, många sjuksköterskor har aldrig hört talas om att de har tillgång till ett externt team. Ändå visar forskning på att vidareutbildning i palliativ vård för sjuksköterskor och annan vårdpersonal kan ha en positiv effekt på måendet och minska förekomst av stress och ångest som kan uppstå i arbetet med döende personer (Chisbert-Alapont m.fl., 2021). Ett antagande är att chefer inom den kommunala äldrevården även de brister i sin kunskap om att externa rådgivningsteam för palliativ vård existerar.

Kommunikation har en stor betydelse för relationen i teamet och hur vården utvecklas.

Teamarbete är samarbete mellan professioner och symboliserar den personcentrerade vården (Patientlagen, 2014:821), vilket är i enlighet med Ternestedt m.fl., (2012)

samtalsmodell de 6 S:N. När en ny brytpunkt nås hålls en kontinuerlig dialog tillsammans med patienten och övriga i teamet med människan som kärnan i den personcentrerade vården, och det som framkommer vid dessa samtal ska sedan användas i planeringen av den fortsatta vården. Det framkommer av resultatet att 42% uppger att de oftast arbetade

teambaserat under pandemin, med förtydligande om de professioner som ingått i teamet, det vill säga sjuksköterska, undersköterska, läkare, fysioterapeut, och arbetsterapeut. Enligt Svensk Sjuksköterskeförening (2016) kan teamarbete minimera risken för vårdskador.

Kirsebom m.fl., (2017) belyser att sjuksköterskans kontinuitet och kompetens på jobbet är avgörande för kvalitén på vården. Jünger m.fl., (2012) anser att det multiprofessionella teamet gemensamt avgör när det är lämpligt att övergå till palliativ vård. En reflektion kring teamarbete under pandemin är att restriktionerna kan ha medfört att en del sjuksköterskor upplevde att man inte arbetade så teambaserat som man önskade. Detta kan stämma överens med att vårdpersonal på äldreboenden kände ökat ansvar relaterat till att fler arbetsuppgifter lades på dem jämte en känsla av ökat ansvar och ökade förväntningar, ofta i samband med den palliativa vården av patienter med konstaterad Covid-19 (Spacey m.fl., 2021).

Det framkom i resultatet att teamronder vid livet slutskede i 37% aldrig genomfördes medan 11% uppger att det alltid genomfördes, vilket kan stämma överens med Martinsson m.fl., (2021b) och Strang m.fl., (2020) att patienter på äldreboende undersöktes av läkare i lägre utsträckning under de sista dagarna i livet jämförelsevis med patienter inneliggande på sjukhus. Vellani m.fl., (2021) belyser även att PAL i lägre utsträckning genomförde besök på äldreboenden på grund av smitttorisken. Reflektionsmässigt kan frågan ha missuppfattats av

26

sjuksköterskorna, och kan ha behövt en vidare utveckling då en andel av sjuksköterskorna valde att besvara frågan som ”Vet ej”. Ett annat antagande är att på många äldreboenden genomförs ronder av patienter vid behov på veckobasis, varje enskild patient togs inte upp på rond varje vecka, och eventuellt att frågan av denna anledning kan ha blivit missvisande.

I resultatet uppmärksammades att patienter på äldreboende i palliativt skede under Covid-19 symtomskattades i lägre grad under 2020 än under året före. Enbart 25% av

sjuksköterskorna uppgav att de alltid använde sig av skattningsinstrument medan

skattningsinstrument för ångest, andnöd och illamående användes till 46%. Totalt 18% av sjuksköterskorna uppgav att de aldrig använde skattningsinstrument för dessa symtom.

Detta stämmer överens med vad Martinsson m.fl., (2021b) och Strang m.fl., (2020) lyfter i sina studier. Ett antagande är att sjuksköterskorna främst använt sig av sina visuella sinnen och i stället gjort en okulär bedömning av patienterna i skattning av deras symtom och litat på sin intuition, erfarenhet och kliniska blick vid symtomskattning. Regionalt Cancercentrum (2021) lyfter vikten av symtomskattning med instrument inom den palliativa vården, och belyser att via noggrann utvärdering kan välbefinnande hos patient och närstående främjas.

Värdegrunden inom den palliativa vården omfattas av empati, närhet, kunskap och helhet, och det hör till sjuksköterskans dagliga arbete att regelbundet planera, utvärdera och

symtomskatta patienter samt genomföra bedömningar i livskvalitetshöjande syfte (Regionalt Cancercentrum, 2021; Socialstyrelsen, 2013). Vidare framkommer det av resultatet att majoriteten av sjuksköterskorna erfarenheter var att de på ett adekvat sätt kunde

symtomlindra patienterna med vid behovsläkemedel, då 74 % uppger att det alltid fanns adekvata ordinationer för smärtlindring. Ternestedt m.fl., (2012) beskriver via sin metod de 6S:N, att symtomlindring är en del av den personcentrerade vården inom palliativ vård för att kunna uppnå välbefinnande hos patienten. Sjuksköterskan i den palliativa vården ska också regelbundet genomföra symtomskattning och bedömningar i syfte att höja livskvalitén (Socialstyrelsen, 2013) vilket stämmer väl överens med resultatet. Dock påvisar tidigare forskning att sjuksköterskor och annan vårdpersonal upplevde att de inte kunde erbjuda patienterna personcentrerad vård som en följd av Covid-19, vilket bidrog till etisk stress och känsla av hjälplöshet samt ökad förekomst av psykisk ohälsa (Hossain & Clatty, 2021; Luo m.fl., 2020; Pappa m.fl., 2020; Wu m.fl., 2020). Detta stämmer överens med resultatet via fritextsvar kommunicerar en sjuksköterska ut att den etiska stressen var påtaglig och föranleddes av bland annat besöksförbud och beslut av PAL som var svåra för

sjuksköterskorna att stå för. Det kan reflekteras kring att detta var vanligt förekommande då många boenden inte hade läkare tillgängliga i samma utsträckning som före pandemin och att beslut fattades utan att ha tittat fysiskt på patienterna. En lärdom av detta återfinns i att kommunikation och stödjande åtgärder saknades under Covid-19 pandemin och den etiska stress som sjuksköterskorna redovisade påverkade deras upplevda erfarenheter. Genom fler stödjande insatser och uppföljningar ute i verksamheterna tror examensarbetesförfattarna att den etiska stressen som upplevdes kunde ha minskats, vilket kan vara till hjälp för framtida krishantering.

Att kommunicera iklädd munskydd och visir är en utmaning, flertalet fynd i resultatet påvisar att kommunikationen med både patienter och närstående försämrades under pandemin, 57% uppgav att kommunikationen med patienterna försämrades, medan 50%

27

uppgav att kommunikationen med närstående försämrades. Detta stämmer överens med vad Hugelius m.fl., (2021) och Spacey m.fl., (2021) belyser, genom att den sociala distanseringen påverkade vården för närstående och patienterna känslomässigt. En reflektion kring

kommunikationen är att mycket av den kommunikation som genomfördes under pandemin var digital och skedde i mångt och mycket via främst telefon, eventuellt kan detta ha medfört att stor del upplevde att kommunikationen således inte försämrades utan snarare

förbättrades. Anledningen torde vara att närstående i högre utsträckning ringde eller kommunicerade via andra digitala vägar när de inte kunde besöka sina närstående. Det kan reflekteras över att anhöriga fick en mer individanpassad information i och med de

omställningar som genomfördes på grund av Covid-19 pandemin och de restriktioner som många äldreboenden ålades med. Även Ternestedt m.fl., (2012) belyser att närstående och patienter kan behöva anpassad information, och rätt till att neka information rörande sitt eller närståendes hälsotillstånd. Vidare beskriver Ternestedt m.fl., (2012) att detta kan vara en strategi för att orka med.

Vidare i resultatet påvisas det att totalt 71% uppger att det saknades stöd och tips i hur kommunikationen kunde förbättras ut till patienter och närstående relaterat till den skyddsutrustning de använde. Närstående ska göras delaktiga i vården och erbjudas stöd skriver Socialstyrelsen (2020) så belyser även WHO (2002) att den palliativa vården syftar till att hjälpa alla inblandade och erbjuda stöd för närstående att hantera patientens sjukdom och sin egen sorg. Även Ternestedt m.fl., (2012) modell de 6 S:N belyser de sociala

relationerna som viktiga i den palliativa vården. Ändå påvisar resultatet att delaktigheten i vården inte var en självklarhet då 32% redovisar att närstående sällan inkluderades. Vilket stämmer överens med vad Strang m.fl., (2020) redovisar att samtal om livet slutskede och närvaro av närstående vid dödsögonblicket efterföljdes i lägre utsträckning för äldre personer på äldreboende med bekräftad Covid-19. Høgsnes m.fl., (2016) beskriver att kommunikation och samarbete mellan alla i teamet inklusive närstående är viktig och behövs redan i tidigt skede, anledningen är att bibehålla livskvalité och lindra lidande. Detta är i enlighet med vad Socialstyrelsen (2020) belyser, det vill säga att delaktighet samt självbestämmande

tillgodoses via kommunikation. Detta stämmer överens med Ternestedt m.fl., (2012) modell de 6 S:N där självbestämmandet utgör en stor del av den palliativa vården och har betydelse för integriteten, och där de sociala relationerna med hjälp av omvårdnadsåtgärder och medicinska insatser ska kunna bibehållas. Svensk Sjuksköterskeförening (2016) skriver vidare att när kommunikation uteblir kan det röra sig om pressade situationer. En tolkning av examensarbetesförfattarna är att det var en mycket pressad situation för samtliga

sjuksköterskor som arbetade med covidsmittade patienter, lägg där till skyddsutrustning och nedsatt hörsel eller kognitiv förmåga hos de patienter som vårdas, många komponenter som leder till svårigheter med kommunikationen. En lärdom av denna studie är att

kommunikationen var en svår komponent att lösa tillfredställande för både patienter och närstående. Genom fler stödjande åtgärder kring kommunikationen kan missnöje och ökad arbetsbelastning minska störningsmomenten och underlätta kommunikationen för samtliga inblandade. Strategier för kommunikation iklädd skyddsutrustning är något som behöver utarbetas för att framledes minimera de missnöje över kommunikationen som återfanns i resultatet.

28

Resultatet visar att 67% alltid registrerade avlidna i Svenska Palliativregistret, 90% uppgav att det är patientansvarig sjuksköterska som registrerar dödfallen i registret, ändock påvisar resultatet att det råder viss otydlighet kring registreringen då hela 13% uppger “Vet inte” som svar på frågan om alla avlidna registrerades oavsett dödsorsak. En tolkning är att detta påvisar viss okunskap eller brist på rutiner huruvida registreringen gick till under pandemin, vilket leder oss till nästkommande fynd i resultatet. Det gäller hur ofta de tar del av

statistiken från Svenska Palliativregistret då så många som 19% uppger att de aldrig tar del av denna vilket får sägas vara en hög andel.

I resultatet framkommer det att 71% av sjuksköterskorna svarade att de var nöjda med den palliativa vård de kunnat erbjuda patienterna under pandemins första år. En tanke är att ett professionellt och värdigt förhållningssätt ingår i sjuksköterskeprofessionen, arbetet medför att möta och samverka med patienterna för att främja livskvalité och motverka ohälsa. Detta är i enlighet med Ternestedt m. fl., (2012) modell de 6 S:N där det personcentrerade

förhållningssättet och synen på människovärdet är relaterat till människan som person, inte till vad hon presterar eller gör. Ett annat antagande är att de vid behovs ordinationer som redan ingår i den palliativa vårdplanen per basis har fungerat tillfredställande och att sjuksköterskorna känt sig trygga i sina arbetsuppgifter och i den palliativa vårdens förhållningssätt.