I det här avsnittet har vi valt att ge en sammanfattning av hur våra informanter beskriver det vanliga förfarandet vid patientens initiala kontakt med
verksamheten, och hur den vidare kan komma att gestaltas. Vi har även valt att berätta om verksamhetens förfarande vid krisintervention och avskilt från detta hur strukturen och tillgängligheten får konkreta uttryck i patientarbetet inom organisationen.
4.3.1 Patientens väg in i verksamheten
Det finns två vägar in i verksamheten för patienten, båda går via en läkare. Den ena är genom remiss som läkaren fattar beslut om och den andra är via ett tidsbokat möte med en läkare för initialkontakt. Det vanliga förfarandet beskrivs av samtliga informanter ske genom att läkaren gör en bedömning av patienten, om patientens problematik är av psykiatrisk karaktär fattar läkaren beslut om vidare insatser. Då kan läkaren antingen gå direkt till en case manager och fråga om denna har möjlighet att ta sig an patienten och för att presentera dem för varandra. Det absolut vanligaste är dock att läkaren direkt i tidbokningssystemet kan se vilken case manager som har tid och möjlighet att ta en ny patient och därefter boka in ett möte i den personens schema. Läkaren gör en bedömning av vilka medicinska interventioner och vilka terapeutiska interventioner som är aktuella och lämnar sedan över patienten till den utsedda case managern. Efter att en case manager utsetts är det dennes uppgift att fungera som ”spindel i nätet” genom att hjälpa patienten att få förtroende för honom/henne men även för programmet. Det tål att nämnas igen varför det är viktigt att patienten får förtroende för case
managern och programmet, detta eftersom det är patienten som bestämmer, samt att alla interventioner bygger på att patienten frivilligt deltar. Case managerns funktion är alltså att stötta och att lotsa utvecklingen i en positiv riktning.
De behandlarna vi har pratat med berättar att de träffar sina patienter varje vecka. Den naturliga kopplingen kan vara att man ses för att dela patientens dosett eller att man bokat möte att träffas. Exempel vi fick av case managerna på hur de här mötena kunde se ut var att man försökte finna individuella lösningar som passar den enskilda patienten. Att inte alltid träffas på case managerns kontor utan i stället gå en runda tillsammans kunde ha ett specifikt syfte i patientarbetet. T e x har en patient en tendens att fastna i negativa tankebanor när träffarna ägt rum inne på behandlarens kontor och case managern har då provat en lösning för att bryta detta beteende genom att gå ut och promenera med patienten. Det har visat sig att patienten då lättare kan se andra alternativ. Hembesök görs även när man tycker att det finns en funktion med detta i behandlingsarbetet. Det kan också finnas en funktion i att patienten faktiskt kommer till mottagningen eftersom just den patienten kan behöva komma utanför sitt hem och ha rutiner att förhålla sig till. En informant berättar att resursgruppsmötena ofta får en mer avspänd karaktär om de hålls i patientens hemmiljö. De mindre resursgruppsmötena hålls
fördelaktigt i patientens hemmiljö eftersom det som informanten uttrycker det ”… ska ju inte vara något hospitaliserat, det handlar ju om deras vardag…”
De flesta av de tillfrågade säger att de träffar resursgruppen cirka var tredje månad. Dock kan detta variera efter patient och dennes egentliga behov i den aktuella situationen. Resursgruppsmötet består alltid av patienten, case managern samt läkaren, sedan är det upp till patienten om det är fler som ska ingå och vem det i så fall är. Andra än case managerna inom INM: s verksamhet kan fungera som en resurs till patienten, denna får då funktion av att tillhöra patientens resursgrupp. Behöver patienten exempelvis hjälp med sin ekonomi, finns det en kurator som kan bistå med ekonomisk rådgivning i form att denne hjälper patienten att utforma en budget. Samarbetet med anhöriga betonas vara av stor vikt i flera avseenden. Delvis för att de kan vara en betydelsefull del av patientens sociala nätverk och kanske har stort inflytande och påverkan i dennes liv.
Ytterligare en aspekt kan vara att de anhöriga har stått ensamma med problemen under en längre tid och är i stort behov av stöd och hjälp. Case managerna vi intervjuade uppgav att de gjorde enskilda intervjuer med alla i resursgruppen. De utgår från de arbetsblad i form av manualer som finns inom
IP-modellen. Även i utvärderingsredskapet kvalitetsstjärnan finns det avsnitt som man går igenom med de anhöriga. Huvudsakligen utgår man från samma frågor oavsett om det är patienten som intervjuas eller anhöriga.
Vid händelse av en akut situation, finns det beredskap i form av att case managerna tillsammans med patienten och resursgruppen har upprättat en krisinterventionsplan. Det finns manualer för hur detta ska göras och vi får det berättat för oss av case managerna att strukturen kring detta fungerar bra. I krishanteringsplanen ska det tydligt beskrivas vad patienten ska göra vid en akut situation.
4.3.2 Tillgänglighet och struktur
Tillgänglighet beskrivs vara A och O i organisationens arbete. Vi får
beskrivningar av hur de försöker skapa utrymme för att kunna ta emot patienter även när de dyker upp oanmälda. Detta gör de genom att de försöker hitta ”hål” i sitt schema eller tar en bit av sin rast för att möta patienten. Behandlarna säger sig uppleva att detta är något patienterna värderar väldigt högt vid en kris, eftersom det ofta är i sådana tillfällen som man kan påverka situationen. Vilket även i förlängning kan förhindra inläggning på slutenvård och detta är något som de anhöriga och samverkans parter också uppskattar. Samtliga informanter uttrycker det som en självklarhet att i det yttersta försöka vara tillgänglig för patienten. De lyfter fram att en flexibilitet är viktigt för att kunna anpassa sitt arbete vid akuta situationer, ”… är det akut så är det akut och då avbokar jag de andra…” (Informant 1). Dock säger alla att detta tillhör ovanligheterna.
Genom kontinuerligt resursgruppssamarbete med olika instanser beskrivs hur dessa inblandade verksamheter över tid blir mer transparenta och eventuellt att fördomar om hur de olika myndigheterna och organisationerna fungerar blir färre. Det framhålls av behandlarna att det är lätt att få kontakt med både kommun och försäkringskassan när man behöver fråga något. Ofta beskrivs det ske en direkt kontakt mellan berörda yrkesfolk ”… oftast ringer de direkt till oss eller mig…” (Informant 1).
Flera av de tillfrågade tar upp exempel och jämför sin verksamhet och situation med den mer reguljära öppenvårdspsykiatrin. De framhåller att deras arbetssätt i jämförelse med denna upplever att man inom INM jobbar snabbt och enkelt och att det inte tas tid från patienten till tidskrävande behandlingskonferenser. Vilket
de understryker gör att de har större flexibilitet i hur de lägger upp sin arbetstid, vilket i förlängningen ger dem bättre möjligheter att möta upp patienternas behov. En informant uttrycker det som att IP är ett verktyg och sätt att organisera arbetet, men att man inte använder programmet fullt ut på alla sina patienter. Att de i sitt arbete hela tiden gör avvägningar för att avpassa manualerna och programmet efter den enskilde patientens problematik och situation. Medarbetarna lyfter vidare fram att de upplever att det finns ett förtroende för deras kompetens vilket ger dem ett stort handlingsutrymme för hur de själva väljer att tillämpa
programmet.
4.4 Arbetsgruppen som verksamhet - tillgänglighet och hög struktur