Pedagogernas berättelser

Vi ämnar slutligen att se hur läroplansmålen och undervisningsbegreppet kan analyseras tematiskt och jämföras med det vi tagit fram från pedagogernas berättelser. Pedagogernas berättelser hjälper oss få syn på deras praktik i utemiljön och hur barngrupp, miljö, planering, läroplansmål, väder, material samt undervisning kan samverka (se diagram 2). Detta är därmed en analys utifrån pedagogernas perspektiv vilket betyder att vi inte observerat barnen eller materialet i denna återgivning. Det är därför viktigt att betona att detta är våra tolkningar av datan vilket innebär att vi inte kan återge eller tyda exakt vad som hänt, utan vi som forskare blir en del av denna analys. Vi lyfter även några möjliga ingångar som kan inbjuda till ett perspektivskifte utifrån en neomaterialistisk lins. Vi börjar med att återge berättelserna i korthet med en tillhörande analys för att sedan analysera dem tillsammans.

I berättelse 1 möter vi en pedagog som beskriver hur hon introducerar en grupp barn för utomhuskritor. Barnen ritar på marken och på husväggen, de blir inspirerade av solen till att rita solar och att prata om färgen “gul”. Pedagogen beskriver att denna aktivitet kopplas till flera av läroplansmålen såsom nyfikenhet, kreativitet och lust att leka och lära samt förståelse för samband i naturen och för naturens olika kretslopp (Lpfö 2018, s. 13–14).

40

Tolkat ur ett neomaterialistiskt perspektiv så sker det inte någon reflektion kring hur miljön kan ha påverkat dem i undervisningssituationen, trots att pedagogerna beskriver deras miljö. När pedagogen använder utomhuskritor med barnen beskriver hon “jag som pedagog ritade en sol samtidigt som vi pratade om att solen sken denna dag och att solen hade samma färg som den gula kritan i min hand” (Pedagog - berättelse 1). Här kopplas färgen gul till solen, men det ses som att pedagogen valt färgen och sedan gjort en koppling till solen. Ur ett neomaterialistiskt synsätt skulle man istället kunna se det som att det sker en intra-aktion mellan solen och pedagogen, vilket styr hennes val att välja just en gul krita. Pedagogen nämner att de ritar på asfalten och husväggen. Det kopplar vi till husväggens ljusa färg vilken är som ett blankt pappersark som kan locka och inbjuda till att ritas på. Färgerna uttrycker sig annorlunda på asfalt kontra husvägg vilket kan ha lett till att barnen testat med olika färger:

Det blev många solar i både gult och i andra färger. Barnen pratade om att solen är gul och den är varm, den kan göra snö till vatten. (det fanns lite blötsnö på marken) som vi tog i handen och som snabbt smälte av solens strålar i handen.

(Pedagog - berättelse 1) Materialet lockar således till utforskning och det blir även en intra-aktion mellan solen, dess gula färg samt fysikaliska fenomen där solens effekter erfars genom fasövergången där snön blir till vatten i barnens händer.

I berättelse 2 möter vi en pedagog som beskriver en planerad undervisningsstund ute i skogen där skulle det finnas ett snällt monster som gruppen kallade för Gräsmonstret. Tanken med aktiviteten var att bygga en koja till monstret. Bygget ledde till ett samlande av pinnar vilket i sin tur ledde till lite matematikövningar. Ur ett neomaterialistiskt perspektiv kan vi tolka det som att skillnader och likheter i materialet - pinnarna - lockar barnen till att spontant utforska och jämföra dessa. Aktiviteten kopplas till målen ur läroplanen som beskriver att barnen ska få förutsättningar att utveckla förmåga att kunna fungera enskilt och i grupp, samarbeta samt bygga tillitsfulla relationer och känna sig trygga i gruppen (Lpfö 2018, s. 13). Pedagogen i berättelse 2 säger att “vi har under en tid varit just vid denna plats för att leta och upptäcka spår och efter några gånger började barnen prata om att de ville bygga en koja till

Gräsmonstret”. Att leka olika djurlekar är vanligt förekommande i naturmiljöer och detta

styrker Änggård med sin forskning. Barnen kan leka att de tar hand om djur vilket går att koppla till berättelse 2 då bygget relateras till omsorg eftersom Gräsmonstret behöver någonstans att bo (Änggård 2008, s. 226).

41

Analyserna av båda berättelserna går att koppla till Eriksson Bergström (2013). Hon hänvisar till Selander (2003) som menar att de didaktiska frågorna vad, varför och hur bör kompletteras med frågan var? Man bör alltså ställa sig frågan var undervisningen kan ske. Hon hänvisar även till Gitz-Johansen, Kampmann och Kirkeby (2001) som skriver att de fysiska ramarna bör diskuteras i samband med de pedagogiska intentionerna och likaså bör de pedagogiska intentionerna diskuteras i relation till den kontext som de fysiska ramarna utgör (Eriksson Bergström 2013, s. 12). Vi menar att utomhusmiljöer är en egen kontext av de fysiska ramarna inom förskolan och vi ser tydligt de pedagogiska intentionerna i dessa berättelser. De båda pedagogerna hade ett syfte med sina aktiviteter och det inkluderade utevistelse utifrån den kontext de fysiska ramarna utgjorde. På Förskola 2 kunde de gå till skogen medan de på Förskola 1 fick vara kvar på gården men med ett nytt och spännande material. På denna förskola har barnen endast tillgång till en väldigt begränsad gård vilket gör att pedagogen får ett större ansvar att ordna undervisande aktiviteter utomhus med olika material medan barnen på Förskola 2 har tillgång till en skog som underlättar undervisningen mycket då pedagogen inte behöver tänka på material. Skogen i sig lockar till mycket lek, bland annat kojbygge. Vi kopplar det till Änggårds (2009) kategori naturen som sagovärld där skogen används för att fantisera om och iscensätta äventyr (Änggård 2009, s. 98). I berättelse 2 är Gräsmonstret en fantasi och barnen iscensätter detta genom att bygga en koja.

Båda pedagogerna beskrev i sina berättelser att det var soligt. Detta kan tolkas som att solen, ett bättre väder, bidrog till en bättre aktivitet eftersom det formade både pedagogers och barns förhållningssätt samt humör och möjliggjorde att vissa aspekter kom att synliggöras. Vi tolkar aktiviteten i berättelse 1 som mer spontan medan aktiviteten i berättelse 2 var planerad. Pedagogen i berättelse 2 hade barnens behov i åtanke då hon ansåg att de behövde vara mer i skogen, öva på sin fantasi samt att samarbeta:

Under min planering inför denna undervisningsstund så har mitt fokus mest legat på att jag vill få dem till att samarbeta och finna glädjen till att vara i skogen. Jag ville att deras fantasi skulle ta över och att de skulle vilja leka och bygga i skogen. Min erfarenhet är att de inte är så mycket i skogen och deras fantasi behöver utvecklas.

(Pedagog - berättelse 2) Detta visar att pedagogen i berättelse 2 tog ställning till sin undervisningsaktivitet genom att tänka igenom avsikten och syftet med den. Detta är något som alla förskollärare bör göra (Sheridan & Williams 2018, s. 21). Pedagogen var uppenbarligen medveten om att de har

42

tillgång till en skog vilket också möjliggjorde en roligare planering av undervisning. Detta går återigen att koppla till Grahns forskning som visar att naturmiljön erbjuder en dynamik som är svår att frambringa i en planerad miljö. Naturen vänder sig inte till en speciell grupp av

människor då den är mångfacetterad och därför kan varje individ tolka och använda dess mångfald utifrån sina egna behov (Grahn et al. 1997, s. 91). Vi menar att pedagogen i

berättelse 2 gör detta då hon använder skogen som en plats och dess material utifrån behovet för den planerade aktiviteten. Här kan man ur ett neomaterialistiskt perspektiv se hur

utemiljön tydligt samverkar med material, idéer och människor.

I berättelserna är det tydligt att det utgår ifrån pedagogernas perspektiv och andra parter som miljön och barnen hamnar i bakgrunden. Detta kan ses som en naturlig konsekvens av att det är pedagogen som berättar, men det kan även kopplas till hur undervisning föreskrivs och bedrivs i förskolan. Det utgår alltid från pedagogen som riktar barns fokus mot ett objekt eller fenomen. Vi resonerar därmed att då pedagogen bedriver undervisning så kan andra parters agens undertryckas till att hamna i bakgrunden, eftersom undervisning understöds av starka normer utifrån ålder och ett antropocentriskt synsätt (Åsberg et. Al., 2011, Hird & Roberts 2011, se Lenz Taguchi 2014, s. 80). Undervisningen som bedrivs kopplar vi till Kaplans (1995) begrepp direkt fokus där barn måste upprätthålla fokus mot ett specifikt objekt eller mål (se Mårtensson & Boldemann et al. 2009, s 1150). Det går också att koppla till Änggård (2009) som menar att man kan se naturen som ett klassrum. Utemiljön blir ett ställe för barnen att lära sig på genom att de får utforska och undersöka. Hon hänvisar även till

Szczepanski (2007) som menar att en utemiljö ger möjlighet till ett upplevelsebaserat lärande (Änggård 2009, s. 89, 100). Pedagogerna återger i berättelserna situationer där barnen får vara med och uppleva, men även undersöka, natur och material i en utomhusmiljö.

Avslutningsvis har pedagogernas berättelser gett oss en bättre inblick i deras praktik utomhus, vilka läroplansmål som kan arbetas med och hur man kan se på miljö. Nedan kommer vi ge en visuell översikt av dataseten.