Pedofili och sexuellt umgänge med ungdom

I det förhållandevis voluminösa avsnittet angående ”sexuellt umgänge med barn och ungdom” förfaller det vara nödvändigt att poängtera att utredarna explicit utgår ifrån principen att ”syftet med lagstiftningen om sexualbrott bör vara att inskrida mot sexuella övergrepp”, vilket mer konkret innebär att ”frivilliga” sexuella förbindelser mellan barn och vuxna måste

betraktas i en tolerantare dager.268 _{Denna stipulation förefaller genomsyra hela utredningens}

förfarande.

Kommittén ägnar annars stort utrymme åt att söka bekräftelse för etablerandet av en ny åldersgräns för sexuellt umgänge med barn och ungdom. Tidigare hade myndighetsåldern för denna handling endast sanktionerats då tonåringen ifråga fyllt 15 år, något som utredarna önskar modifiera till 14 år.269 Denna liberalare position ifråga om sexuellt umgänge med

264 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 70-71.} 265 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 72.} 266 _Ibid.

267 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 70.} 268 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 89.} 269

ungdom rättfärdigas utifrån en rad aspekter och vetenskapliga hänvisningar. Initialt påvisar man att flickors genomsnittliga ålder för tilldragelsen av den första menstruationen numera inträffar vid 13 års ålder, vilket torde göra henne könsmogen vid relativt unga år.270 Dessutom ska mellan 15-20 % av ungdomarna ha uppgett att de bedrivit kopulation före 15 års ålder, i strid mot gängse lagstiftning.271 Sålunda pekar kommittén på att den framflyttade

sexualdebuten i korrelation med pubertetens tidigare manifestationer torde utgöra fullgoda premisser för att en ny straffskala borde introduceras.

Vidare hänvisar man till en enkätundersökning som skolöverstyrelsen låtit vidta, inom ramen för vilken åttondeklassare fick besvara frågor angående upplevda sexuella normeringar. Det visade sig att en majoritet av eleverna ansåg att sexuellt umgänge mellan tonåringar och vuxna borde sanktioneras så länge handlingen accepterades av båda kontrahenter. Utredarna drar utifrån denna studie konklusionen att en liberal och avslappnad inställning till heterogena former av sexuell samvaro är utbredd bland landets ungdomar, och att dessa generellt sett intar ett ”naturligare” förhållningssätt till sexualiteten än deras föräldrageneration.272 För att ytterligare söka konfirmera den egna argumentationen hänvisar man dessutom till en

statistiskt signifikant dansk attitydundersökning baserad på djupintervjuer, där ett större antal individer fick ta ställning till en rad kriminaliserade former av sexuella övergrepp, och ange sin egen syn på brottets beskaffenheter. Slutsatserna av denna undersökning visade att intervjuobjekten manifesterade en ovedersägligt tolerant inställning till sexuella övergrepp i allmänhet och sanktionerat sexuellt umgänge med barn i synnerhet. Hela 32 % av

urvalsgruppen ansågs att petting med en 16-årig dotter borde vara en legaliserad aktivitet, medan 33 % uttryckligen fördömde ett presumtivt samlag med 14-årig flicka som

depravation.273

Också JO:s direktiv och propåer vägs in beslutet om att stipulera en ny myndighetsålder för sexuellt umgänge mellan barn och vuxna. Här refererar och implicerar man sitt gillande till ett uttalande som JO gjort 1974, i vilket denna bland annat framhåller att nuvarande förbud mot ”könsligt umgänge mellan vuxen och barn under femton år” rimmar illa med den

rättsuppfattning som ungdomen förfäktar, och att den aktuella ordningen hotar att undergräva denna essentiella grupps förtroende för rättssystemet, vilket ”kan få olyckliga konsekvenser” i framtiden. Mer explicit pläderar JO för att den nuvarande lagstiftningens förespeglade

270 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 75.} 271 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 76-77.} 272 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 82.}

273 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 82-83. Den enda anförda formen av sexuellt övergrepp som nästintill}

enhälligt (93 %) förklarades vara synnerligen skändlig i den danska undersökningen, var utifall en eventuell gärningsman förgrep sig på en 4-årig flicka.

attityder ”släpar efter den gängse samhällsutvecklingen”,274 något som sexualbrottskommittén ämnar råda bot på. En signifikant anomali i förhållande till den generella toleranta normen som illustreras av övriga refererade undersökningar, utgörs av Skolöverstyrelsens förslag till nya riktlinjer för sex- och samlevnadsundervisningen som också den finns återgiven i

komprimerad form i Sexualbrottskommitténs betänkande. Skolöverstyrelsen motsätter sig definitivt en sänkning av myndighetsåldern för sexuellt umgänge, och menar dessutom att skolan ska inskärpa en restriktiv sexuell hållning hos eleverna,275 _{vilket går stick i stäv med}

utredningens stipulationer. Den senare argumenterar bland annat för att allmänheten bör illumineras om de sexuella avvikelsernas relativa harmlöshet, och att ”en utveckling mot en mer avspänd syn på sexuallivet också är ägnad att motverka oberättigade

skrämselföreställningar”.276

I sexualbrottskommitténs betänkande stadfästes alltså utifrån diverse hänvisningar till nationella såväl som internationella undersökningar att myndighetsåldern för sexuellt

umgänge skulle sänkas från 15 till 14 år. I detta sammanhang förefaller det också tillbörligt att interfoliera att kommittén samtidigt ämnade slopa förbudet angående ”sexuellt utnyttjande av barn eller ungdom i beroende ställning”. Lagen syftade ytterst till att beskydda exempelvis elever eller vårdtagare från att genom tvång eller manipulation idka könsumgänge med lärare respektive vårdare. Motiven bakom påbudets annullering framhålls vara att stadgan syntes ovidkommande, eftersom bara ett fåtal anmälningar av sådan karaktär rapporterades varje år.277 Således föreslog kommittén att presumtivt sexuellt umgänge mellan lärare och 14-årig elev skulle legitimeras. Samma argument rekapitulerades konsekvent gällande lagen om ”homosexuellt umgänge med barn och ungdom”. Homosexualiteten framställdes visserligen som en infantil sexuell böjelse som var förvärvad på grund av misslyckad social interaktion, men icke desto mindre ofarlig.278 _{Vidare förkastade man den indignerade ”förförelseteorin”}279

som uttryck för obskuranta idiosynkrasier, utan förankring i verkligheten eller tillförlitlig psykologisk forskning. Man stipulerade därför att diskrepansen som tidigare funnits mellan hur homosexuellt respektive heterosexuellt könsumgänge behandlats i gängse rättspraxis,

274 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 83-84.} 275 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 84-85.} 276 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 191.} 277 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 94.} 278 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 205.}

borde nivelleras,280 vilket mer explicit innebar att exempelvis homosexuellt umgänge mellan vuxen och en 14-årig pojke sanktionerades.

Angående den mer manifesta pedofilin, medgav visserligen utredarna att denna möttes med aversion och sågs som särdeles obscen av vuxenheten, men framhöll samtidigt att det

saknades forskningsmässiga förebehåll som bemyndigade den antipatiska inställningen.281 Man anförde ståndpunkten om att pedofili visserligen förekom men att fenomenet blivit allt mer sällsynt under senare år. Vidare hävdade man att fysiska skador på barnet efter sexuellt samröre med en pedofil var exceptionellt sällsynta,282 och att inte heller de direkta psykiska skadorna var frekventa, då man bland annat framhöll att: ”Konklusionen är, att sexuella övergrepp mot barn inte tycks ha någon speciell skadlig effekt för barnens

personlighetsutveckling.”283 Istället menade man att flertalet pedofiler led av ”infantila driftsstörningar” och att ”övergreppet” därmed begränsats till lasciva taktila smekningar och ömhetsbetygelser, vilket inte försatte barnet i någon överhängande fysisk eller psykisk fara. Man preciserade dock att barnet kunde tillfogas graverande psykiska konsekvenser av samröret med en pedofil, men då under förutsättningen att omgivningens reaktion var indiskret och fördömande:

Tillfälliga sexuella kontakter mellan barn och vuxna passerar ofta barnet förbi utan några synbara negativa konsekvenser i psykiskt hänseende. De allvarligaste skadorna erhålles också här om saken vållar uppståndelse vid upptäckt.284

Man konkluderade alltså att föräldrarnas reaktion och direkta uppträdande efter illuminering om den pedofila missgärningen var av kardinal betydelse för barnets fortsatta sexuella och emotionella progression. Man explicerade det som att:

Enligt samstämmig uppfattning kan uppståndelse i samband med upptäckten av en sexuell förbindelse mellan en vuxen och ett barn vålla barnet psykiska skador. Föräldrar med insikt härom kan vilja tona ner händelsen genom att ett undvika rättsligt förfarande. Dessa föräldrars önskemål bör normalt respekteras.285

280 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 100-101.} 281 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 81.} 282 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 191.} 283 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 193.} 284 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 80.} 285 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 93.}

Sexualbrottskommittén bestrider också den allmänt vedertagna uppfattningen som gör gällande att barnet alltid utgör offret i en sexuell pedofil relation. Man understryker därmed att unga flickor, särskilt i åldern mellan 12 och 14, inte sällan tar initiativet till ”mer eller mindre avancerat sexuellt umgänge med vuxna män”. Man stipulerar vidare att barnets delaktighet i den sexuella förbindelsens initiering ska vägas in i den rättsliga bedömningen då någon står åtalad för ”sexuellt umgänge med barn eller ungdom”.286 _{I anslutning till dessa}

resonemang fastställer man också att domstolen skall underlåta att döma till ansvar utifall ”ringa” fall av överträdelse av 14-årsgränsen föreligger.287 Således legitimeras sexuellt samröre med person under 14 år under vissa omständigheter, men det får endast röra sig om en ”ringa” allvarlig sexuell förseelse. Vad som mer explicit menas med den nebulösa termen ”ringa” i dessa anförda fall preciseras dock inte i utredningens förfarande. Summariskt kan framhållas att sexualbrottskommitténs förslag konkret explicerades till att ”mildra

straffskalan” för ”sexuellt umgänge med barn och ungdom”, och man önskade också ställa de presumtiva gärningsmännen i en tolerantare dager. Straffet för sexuellt umgänge med barn reducerades därför till böter eller fängelse i maximalt två år.288

2.4.5 Incest

Angående incest framhåller sexualbrottskommittén redan initialt att straffbestämmelserna rörande ”otukt med avkomling och otukt med syskon” är tillämpliga på frivilliga sexuella förbindelser mellan vuxna människor, vilket ter sig oförenligt med den kardinala normen i kommitténs betänkande, som gör gällande att potentiell kriminalisering endast ska inriktas på brott i anslutning till ”övergreppssituationer.” Intentionen med framställning är därmed enligt författarna att söka utröna huruvida det existerar bärkraftiga argument som kan legitimera en fortsatt kriminalisering av frivilliga incestuösa förbindelser. 289 För att övervägandet ska bli plausibelt utgår man ifrån tre allmänna förmenanden angående incest, som normalt tas som förevändningar för nödvändigheten av fenomenets fortsatta kriminalisering. Därmed angriper man problemet utifrån studier av brottsfrekvensen, utifrån antagandet att avkommorna skulle

286 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 188.} 287 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 90-91.} 288 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 92.}

289 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 103. Tidigare betraktades i stort sett alla sexuella förbindelser inom}

ramen för den ursprungliga familjekonstellationen som incest, vilket oavkortat bestraffades med döden. Sålunda karaktäriserades sexuellt umgänge med ingifta släktingar som incest. Man kunde alltså bestraffas för incestbrott även om man inte var biologiskt släkt med kontrahenten. 1973 hade dock samlag mellan halvsyskon

bli genetiskt undermåliga, och dessutom ämnar man analysera huruvida den ursprungliga familjekonstellationen påverkas negativt av ett incestuöst sexuellt förhållande.

Man inleder med att genom hänvisningar till relevant statistik söka påvisa att antalet anmälda fall av incestuösa övergrepp endast utgör en diminutiv parentes i förhållande till andra sexualbrott. Vidare konstaterar man att bara knappa tiotalet personer varje år blir dömda för förbrytelser mot incestlagstiftningen.290 _{Man interfolierar visserligen med att mörkertalet}

gällande incestbrott antagligen är stort, men att ”den primära incestuösa frestelsen torde vara alltför obetydlig eller rent av obefintlig för att behöva stävjas genom förbud.”291 Dessutom hänvisar man till påstått adekvata forskningsrön som gör gällande att incestuösa relationer mellan föräldrar och barn i regel är långvariga och emotionella projekt, det syntes därför kommittén knappast rimligt att dessa förbindelser skulle vara präglade av våld eller tvång från den äldre kontrahentens sida.292

I anslutning till diskussionen angående de genetiska argumentens bärkraft insisterar kommittén på att stringent forskning som emfatiskt kan underbygga spekulationerna om att barn födda till följd av incestförbindelse, i arvsbiologiskt hänseende skulle vara sämre rustade än konventionellt alstrade barn, lyser med sin frånvaro. Man bekräftar dock att det finns studier utförda som dokumenterar att anlagen för såväl allvarlig psykisk som fysisk krankhet är mer än dubbelt så höga för incestbarn jämfört med andra barn, men samtidigt uttrycker kommittén dubier angående dessa röns tillförlitlighet.293 Man konfirmerar dock antaganden som gör gällande att avkommor som genererats genom incestuösa förbindelser löper större risk att drabbas av allehanda sjukdomar, men man pläderar trots detta för att de senaste decenniernas restauration av sjukvården torde göra dilemmat insignifikant i sammanhanget.294 Vidare accentuerar man att det råder ett i princip universellt konsensus rörande incestens skabrösa karaktär, men att moderna regleringar i progressiva occidentala länder frambringat en lagstiftningsprocess inom ramen för vilken sexuell samvaro mellan anförvanter

avkriminaliserats. Sexualbrottskommittén finner därför att det genetiska argumentet mot incest inte har sådan bärkraft att ”det kan motivera en fortsatt straffrättsligt förbud mot samlag mellan syskon och mellan föräldrar och barn.”295

Angående incestens inverkan på familjelivet framhåller utredarna att de presumtiva övergreppen vanligtvis initieras av intellektuellt och psykiskt ”svaga” eller ”infantila”

290 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 151.} 291 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 197.} 292 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 222.} 293 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 106.} 294 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 107.} 295 _{SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 108.}

förövare, men att detta faktum är ovidkommande i utredningsarbetet. Man anser heller inte argumentet som implicerar att handlingen skulle vara ”stötande” eller sårande för allmän sedlighet vara plausibelt, då var och en borde vara legitimerad att koncipiera sin egen bild av vad som ryms inom begreppet ”stötandes” denotation.296 _{Vad som verkar degenererande för}

en individ behöver således inte nödvändigtvis göra det för en annan. Vidare explicerar man att incestuösa förbindelser inom ramen för kärnfamiljen kan ha en detroniserande inverkan på densamma, men att embryot till dessa interna kontroverser vanligtvis varit befintliga innan den incestuösa förbindelsen uppdagats.297

Vad angår de negativa verkningarna inom familjen av en incestförbindelse torde för övrigt dessa i hög grad kunna tillskrivas redan befintliga känslomässiga bindningar som i och för sig inte behöver taga sig uttryck i sexuella handlingar. Motsvarande problem finns i familjer där incest inte förekommer.298

Utifrån dessa resonemang konkluderar kommittén att lagstiftningen som förbjuder frivilligt sexuellt umgänge mellan syskon och mellan föräldrar och barn borde upphävas. Således stipulerar man att sexuella förbindelser mellan exempelvis en fader och en 14-årig dotter borde sanktioneras.