1. Introduktion
”Det är alltid bra att ha sin egen åsikt om en sak – speciellt om denna åsikt är densamma som majoritetens.”1
Salon Gahlin
1976 offentliggjordes betänkandet från en av riksdagen utsatt kommitté av sakkunniga som uppdragits att utreda huruvida bigotta fördomar och rena vanföreställningar hämmat
rättsväsendets och den allmänna opinionens inställning till sexuallivet och dess mer lasciva yttringar. I direktiven till de ansvariga utredarna framhöll chefen för justitiedepartementet, och tillika kommitténs tillskyndare Lennart Geijer, att det var det senaste decenniets radikala sexualpolitiska debatt som föranlett riksdagen att medelst hjälp av sakkunniga, söka ompröva de lagar och förordningar som legat till grund för juridiska bedömningar angående brott av sexuell och sedlighetssårande beskaffenhet.2 Det fullbordade dokumentet som fick
beteckningen Sexuella övergrepp orsakade ett ramaskri i den offentliga debatten, då
kommittén bland annat föreslog mildare straff och sänkt åldersgräns för könsumgänge med barn, avkriminalisering av flera olika typer av sexuella övergrepp, samt att berörda rättsliga instanser vid händelse av våldtäktsutredning skulle lägga tonvikten vid hur kvinnan agerade i samband med händelsen.3 Efter våldsamma haranger i massmedia där tonens panasch främst
angavs av den gryende feminismens apologeter, förkastades kommitténs betänkande av en samstämmig riksdag efter en momentan men indignerad debatt.4
Det föreföll som om initiativtagarna till det herostratiskt ryktbara dokumentet tagit fasta på de värderingar som postulerats av 1960-talets sexliberala generation, vilka bland annat förespråkade ett tolerant för att inte säga legitimerande förhållningssätt gentemot de sexuella avvikelserna.5 Diskrepansen mellan den syn som framfördes angående de sexuella
minoriteternas aktiviteter och sexuella övergrepp överhuvudtaget under 1960-talets
sexualpolitiska debatt, och det betydligt mer rigorösa för att inte säga fördömande perspektiv som omhuldas idag, torde därför vara uppenbar. Det syntes således vara statsvetenskapligt signifikant att studera hur detta förhållningssätt till de sexuella avvikelserna har förändrats över tid, med utgångspunkt i den kulturradikala sexualpolitiska debatten under 1960-talet, och
1 Sahlin Gahlin citerad ur Pallesen 1964, 9. 2 SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 25-26. 3 Från Sapfo till Cyborg 2006, 193.
4 Bergenlöv, Lindstedt Cronberg och Österberg 2002, 57. 5 Från Sapfo till Cyborg 2006, 195-196.
det komprometterade dokument anno 1976 angående Sexuella övergrepp, som bemöttes med animositet från allmänheten vid dess offentliggörande.
Det övergripande syftet med uppsatsen blir därmed att medelst en kontextuell
rekonstruktion av 1960-talets radikala sexualdebatt och ett nagelfarande av det berörda dokumentet, söka genomföra en komparation som kan avgöra huruvida det existerade en koherens i inställningen till de sexuella avvikelserna. Vidare hoppas jag genom detta tillvägagångssätt kunna explicera omständigheterna kring varför såväl politiker som allmänheten samstämmigt förkastade den omnämnda utredningens petitioner.
1.1
Problemdiskussion
Den radikala sexualpolitiska debatten som blossade upp under 1960-talet initiala skede var i analogi med kommensurabla debatter under senare 1800-tal och tidigt 1900-tal anförd av företrädesvis relativt unga kulturradikaler, vilka opponerade sig mot att konfessionens värderingar spelade en normerande roll på privatlivets och sexualitetens räjong.6 Däremot skilde sig 1960-talets sexualpolitiska debatt på flera essentiella punkter från föregående befryndade situationer så till vida att individualistiska principer kom att styra de kardinala aktörernas handlande och föreställningar snarare än kollektivistiska. Vidare föranledde debattens markanta radikalisering, som torde ha uppmuntrats av ett exceptionellt gynnande ideologiskt klimat, en diminutiv men ändock vital falang av sexliberaler att med emfas agitera för de sexuella minoriteternas emancipation.7 1960-talets sexualpolitiska debatt var på många sätt före sin tid, och uppmärksammades av indignerade men nyfikna journalister runt om i världen, som såg med perplex aversion på vad som utspelade sig i Sverige.8
Den kulturradikala generationens anstormning i den sexualpolitiska debatten mynnade ut i flera statliga utredningar som merendels sanktionerade den radikala agitationen. Resultatet av detta blev flera lagförändringar som avpolitiserade privatlivet och stadfäste ett individualiserat perspektiv på sexualiteten i svenskt rättspraxis, vilket bland annat tog sig uttryck i att fri abort legitimerades 1974, och att pornografin med få restriktioner släpptes fri 1969. När den
berörda sexualbrottskommittén 1976 offentliggjorde sitt betänkande stötte man dock som
6 Lena Lennerhed 1989, 30-31. 7 Lena Lennerhed 1994, 224.
8 Lennerhed 1994, 90-92. Sverige beskrevs överlag som ett mekaniserat land där befolkningen i brist på
konfessionell moralisk vägledning förlitade sig på ett vetenskapligt, hygieniskt och rationellt livsmönster. Den amerikanska korrespondenten Elizabeth Cowley karaktäriserade landet på följande vis: ”It is a bleak, beautiful, cold, clean country where romance comes wrapped in plastic and love is checked by social workers and
tidigare nämnts på patrull, och dokumentet annullerades nästintill omgående. Hur var detta möjligt?
Min antecipation som också utgör den primära utgångspunkten för uppsatsens
vidkommande, är att det torde ha funnits en ekvivalens angående föreställningen om de sexuella avvikelserna i 1960-talets eruptiva sexualpolitiska debatt, och det berörda dokumentet av intresse.9 Vidare hoppas jag genom denna metodologiska process kunna
precisera varför de sexliberala axiomen började ifrågasättas, och på sikt upphäva den politiska aktion som SOU 1976:9 rörande Sexuella övergrepp ytterst syftade till att åstadkomma. Förhoppningen är att medelst denna strategi kunna blottlägga den diskrepans som torde vara skönjbar i synen på de sexuella minoriteterna under 1960-talet i analogi med den restriktiva och antipatiska motsvarighet som gör sig gällande i dagens sexualpolitiska debatt.
Dessa hugskott ämnar jag tentera explicera genom att använda mig av en idéhistorisk analysmodell, som ytterst syftar till att klarlägga de ideologiska premisser som styrde aktörernas handlande, och utgjorde fundamentet för den sexualpolitiska debattens
övergripande struktur. Det är således de idéer och ideologier som torde ha ägt ett påtagligt inflytande över 1960-talets sexualpolitiska debatt och det efterföljande dokumentet, som uppsatsen enligt gängse idéhistorisk kutym riktar sitt huvudsakliga intresse mot.10 Jag tänkte mer explicit använda mig av de teoretiska och metodologiska grundsatserna i den
anglosaxiske idéhistorikern Quentin Skinners elaboreringar. Fördelen med Skinners
angreppssätt är att det tillåter uttolkaren att komparera de ideologiska premisser som torde ha utgjort den historiska kontexten med dem som torde ha styrt författarnas mening och intention med framställningen av ett specifikt dokument.11 En idékritisk analys i enlighet med Skinners metodologi kan förhoppningsvis därför exponera diskrepansen eller ekvivalensen mellan kontext och dokument.
Forskningen som tidigare förekommit behandlandes det herostratiskt ryktbara dokumentet som sexualbrottsutredningen producerade 1976, har endast varit marginell i sitt omfång.
Sexuella övergrepp omnämns vanligtvis som en konsternerad och misogyn parentes i 1900-talets sexualpolitiska debatt i de flesta idéhistoriska skildringar, och den latenta ideologiska dimensionen lyfts sällan fram. Exempelvis berör flera av de ledande föregångsmännen på
9 Denna antecipation är ingalunda undertecknads egen koncipiering, då flera av dignitärerna på området
implicerat att så är fallet. Däribland bör nämnas Lena Lennerhed, Åsa Borgenheim och Marie Lindstedt Cronberg.
10 Aspelin 1970, 165. I sin apologi utreder filosofen Gunnar Aspelin grundligt vad som innefattas inom ramen
för vetenskapsteori och idéhistoria. Vidare explicerar han konkret de mest grundläggande dragen i den idéhistoriska forskningsprocessen.
området endast Sexuella övergrepp sporadiskt, och allt som oftast i anslutning till
genusrelaterade frågeställningar,12 vilket vanligtvis innebär att en mer djupgående analys av synen på de sexuella minoriteterna lämnas därhän. Undantaget som bekräftar regeln utgörs av historikern Marie Lindstedt Cronberg som i den subtila antologin Offer för brott, ägnar nästintill ett helt kapitel åt det berörda dokumentet.
1.2
Teori och metod
Jag kommer i detta avsnitt att sammanväva teori och metod enligt gängse idéhistoriskt praxis, eftersom Skinners förhållningssätt inte explicit fastställer en demarkation mellan dessa
kontingenter. Jag ämnar dock initiera min framställning av de teoretiska vägvalen på en abstrakt och allmän nivå, för att sedan fragmentisera diskussionen till ett mer konkret och metodologiskt plan. Jag inleder därför med att redogöra koncist för det allmänna idéhistoriska förhållningssättet, för att sedan behandla de primära utgångspunkterna i Skinners
idéanalytiska modell. Avslutningsvis ämnar jag explicera konkret hur min tolkning av Skinners metodologiska förebild kommer att gestalta sig, samt presentera min frågeställning.
1.2.1 Den idéhistoriska skolans premisser
Som begreppet antyder studerar idéhistoriker primärt idéer, och möjligtvis ideologier, som kan ha påverkat vissa specifika sociala förhållanden vid en given tidpunkt. Idéer definieras här som:
En tankekonstruktion som till skillnad från de flyktigare intrycken eller attityderna utmärks av en viss kontinuitet. En sådan tankekonstruktion kan vara såväl en föreställning om verkligheten, som en värdering av företeelser eller en föreställning om hur man bör handla. Föreställningar om verkligheten kan röra både sociala fenomen och naturfenomen.13
Studier av politik har som bekant en nära koppling till studier av idéer och ideologier. Idéer är i sig essentiella för politiken, då de torde utgöra den politiska dimensionens och hela
samhällsutvecklingens mest centrala drivkraft.14
12 Åsa Borgenheim intresserar sig exempelvis på den uppvaknande kvinnorörelsens lamentationer över
dokumentet, och Erika Alm granskar synen på kön genom en lingvistisk analys av utredningens förslag.
13 Bergström och Boréus, 2005, 149. 14
Vanligtvis studerar idéhistorikern liksom även i detta fall en viss specifik politisk text, utifrån en rekonstruktion av den historiska kontext i vilken texten publicerades. Intentionen är således att uttyda den presumtiva koherensen mellan text och historisk kontext. I enlighet med gängse idéhistoriskt praxis kommer jag därför inledningsvis att studera den variation av disparata opinionsyttringar som sammantaget utgjorde de ideologiska premisserna i 1960-talets sexualpolitiska debatt i anslutning till diskussionen angående de sexuella avvikelserna. En essentiell utgångspunkt är att samtliga röster i debatten ska beredas utrymme i den kontextuella rekonstruktionen, vilket föranlett mig att redovisa för såväl pro som contra argument angående den eventuella emancipationen av de sexuella minoriteterna.15
Idéanalysen syftar alltså ytterst till en stringent undersökning av verkligheten utanför texten, eftersom ideologiska dokument och texter vanligtvis framställer ett budskap som anger en chimär illustration av politiskt konsensus, vilket sällan överensstämmer med den externa verkligheten som i regel karaktäriseras av motstridiga positioner och allmän debatt.16
Avsikten med min idéhistoriska analys blir därför dels att blottlägga de idémässiga strukturer som kan ha inverkat till det berörda dokumentets genesis, samt sedermera till dess offentliga lynchning och politiska demission, men också att studera huruvida den givna strukturen upplevdes av de grupper som på ett eller annat sätt var tongivande i den sexualpolitiska debatten.17
1.2.2 Quentin Skinners grundläggande teori och metodologi
Quentin Skinner promoverades 1978 till professor i modern historia på universitetet i
Cambridge, inom vars murar han ännu verkar och lär. Skinner lade grunden till sitt imposanta renommé som idéhistoriker genom en rad elaborerade studier angående de tidigmoderna politiska filosofernas alster rörande statsmaktens roll för samhället. Genom att analysera texter författade av Machiavelli, Thomas More och Thomas Hobbes kunde Skinner med påfallande stringens påvisa de tidigmoderna filosofernas nära anknytning till uppkomsten av den moderna statens teoretiska fundament.18 Skinner kritiserade den gängse metodologin inom den idéhistoriska inflytelsesfären, som han menade ledde även de mest luttrade forskare till dilettantiska och anakronistiska felslut. Detta berodde i mångt och mycket på att
disciplinens föregångsmän ditintills hade koncentrerat sig på vad de berörda dokumenten
15 Aspelin 1970, 167-168.
16 Bergström och Boréus, 2005, 170. 17 Aspelin 1970, 8-10.
ifråga stipulerade om vissa specifika problemområden, utan att forskaren tog notis om hur den historiska kontexten, inom vilken dokumentet komponerades påverkade dess mening och författarens intentioner.19
Syftet med Skinners teoretiska och metodologiska vägval är ytterst att medelst en kontextuell rekonstruktion, som för uppsatsens vidkommande kommer att behandla 1960-talets sexualpolitiska debatt i anslutning till den utbredda diskussionen om de sexuella minoriteternas presumtiva emancipation, söka exponera intention och meningen med framställningen av ett visst specifikt dokument, vilket som bekant kommer att utgöras av SOU 1976:9 angående Sexuella övergrepp. Idéer och ideologier postuleras i detta
sammanhang utgöra grunden för det politiska språket som är byggt på konventioner, vilka torde fungera som den gemensamma nämnaren i såväl nagelfaren text som granskad historisk kontext. Således kan textens latenta innebörd först förstås utifrån ett studium av dess
kontextuella konventioner.20 En kontextuell rekonstruktion är därför av kardinal essens, då denna torde blottlägga de konventioner som sammantaget utgjorde den berörda kommitténs ideologiska premisser.
Efter denna kartläggning av de konventioner som utgjort grundbultarna i texten och den historiska kontexten, bör man enligt Skinner söka analysera intentionen med framställningen av det berörda dokumentet. Publiceringen av ett politiskt normerande dokument syftar enligt vedertagen kutym ytterst till att modifiera de befintliga konventionerna. Det grundläggande motivet med den politiska teorin är således att uppnå en önskvärd politisk aktion.21
Exempelvis argumenterade Skinner med emfas för att Machiavellis latenta intention med publiceringen av Fursten var att söka uppnå legitimitet åt de egna politiska teserna, genom att manipulera med de redan etablerade ideologiska konventionerna.22 Politisk ideologi såsom den impregneras i historiska texter och dokument, syftar alltså nästan utan reservation till att åstadkomma en social eller politisk aktion. I detta fall förklaras den berörda kommitténs intention med offentliggörandet av sitt betänkande vara att förändra rådande lagstiftning på sexualitetens räjong i enlighet med en liberal och tolerantare diskurs, något som också redovisas explicit i dokumentets inledning.23 Vidare explicerar Skinner att de gängse
konventionerna alltid styr författarnas resonemang, vilket gör att en eventuell manipulation av de rådande konventionerna alltid har dessa som implicita premisser. Strävan efter att
19 Statsvetenskaplig tidskrift. Nr 2 1987. Erik Åsard, 102. 20 Meaning & context 1988, 8-10.
21 Meaning & context 1988, 11. 22 The Prince (1988) 2007, 11-12. 23
legitimera den egna ideologin och göra den konventionell, tar alltså alltid sin utgångspunkt i de befintliga konventioner man önskar annullera eller modifiera.24 För att erhålla en förståelse av en historisk texts kvintessens eller mening, blir det därför nödvändigt att initialt genomföra en kontextuell rekonstruktion, med intentionen att åskådliggöra de konventioner som torde ha styrt författaren eller författarnas ideologiska resonemang. Skinner uttrycker det som att man måste fokusera sin studie på författarens ontologiska perspektiv, för att få en förståelse för hur dennes empiriska övertygelser yttrade sig.25
Skinner postulerar att om upphovsmannen lyckas i sitt uppsåt att medelst författandet av ett specifikt politiskt dokument modifiera eller detronisera de gängse konventionerna, och således göra de egna ideologiska premisserna till konvention, så kommer samhällets
perceptioner, värderingar och attityder att förändras.26 Sexualbrottsutredningens betänkande desavouerades ju däremot som bekant av en nästintill enhällig riksdag 1976, vilket föranlett mig att utföra en diametralt motsatt analys. Istället för att explicera hur det berörda
dokumentets stipulationer transformerades till av samhället accepterade konventioner, ämnar jag istället redogöra för varför så inte blev fallet, utifrån den kontextuella rekonstruktionen och nagelfarandet av det berörda dokumentet.
1.2.3 Mening och kontext
Det finns alltså tre essentiella komponenter som sammantaget utgör det teoretiska och metodologiska fundamentet i Quentin Skinners idéanalys. Initialt (1) bör författaren som tidigare nämnts rekonstruera den historiska kontexten inom vilket det berörda dokumentet författades, den kardinala intentionen är att blottlägga tidsperiodens implicita konventioner och övergripande strukturella förändringar. Därnäst (2) ska forskaren studera och tolka de berörda historiska texterna som är ämne för analys medelst en exegetisk metodologi. Avslutningsvis (3) bör relationen mellan de samtida ideologiska konventionerna och den politiska aktion som texten ytterst syftar till att implementera studeras och om möjligt
kompareras.27 I denna essä kommer det huvudsakliga intresset fokuseras på den kontextuella rekonstruktionen och komparationen mellan ideologiska konventioner och anteciperad politisk aktion. Jag har därmed valt att i viss mån bortse från Skinners metodologi angående exegetisk texttolkning. Denna reservation beror delvis på att angreppssättet syntes mig
24 Meaning & context 1988, 14-15.
25 Statsvetenskaplig tidskrift. Nr 2 1987. Erik Åsard, 104. 26 Meaning & context 1988, 21.
överflödigt i detta sammanhang, eftersom sexualbrottskommittén redovisar sina intentioner explicit i det behandlade betänkandet. En lingvistisk analys enligt Skinners föresatser, med intentionen att manifestera dokumentets latenta mening torde därför vara umbärlig. Istället kommer jag primärt att utgå från en deskriptiv analys av dokumentet, och endast använda mig av den exegetiska interpretationen vid de undantagsfall då implicerande värderingar av
intresse uppenbarar sig. Skinners lingvistiska tolkningsprocedur lämpar sig dessutom bättre som metodologisk premiss för idéhistoriska studier som sträcker sig över ett längre tidsspann. Terminologin och språkets syntax torde ha genomgått essentiella modifikationer sen den tidigmoderna epokens högsommar, men knappast sett från 1960-talet sexualpolitiska debatt fram till idag.
Rekonstruktionen av den historiska kontexten syftar ytterst till att fungera som ett ramverk inom vilken de ideologiska konventionerna kan urskiljas och skärskådas, då den primära föresatsen med metodologin är att rendera forskaren vittgående kunskaper om de strukturer som torde ha influerat författarnas intentioner.28 Konventionerna avgör också om
resonemangen i den berörda texten kan stipuleras som rationella. Textens rationalitet stadgas alltså genom dess relation till de samtida konventionerna.29 Eftersom konventionerna ytterst avgör eventuella politiska aktioners implementering, måste dokumentets ontologi och
normativa slutsatser ta sina utgångspunkter i de rådande konventionerna, i annat fall torde den önskvärda politiska aktionen vara överspelad.30
Angående kontexten vill jag också markera att Skinner stipulerar att de studerade författarna fastställer vilken kontext som ska studeras och hur rekonstruktionen ska manifesteras.31 Detta postulat har föranlett mig att avgränsa undersökningen till 1960-talets sexualpolitiska debatt inom vars demarkationslinjer argument angående de sexuella minoriteternas benägenheter diskuterades utförligt, då det berörda dokumentet lägger tonvikten vid de rättshistoriska och psykologiska aspekterna av primärt pedofili, incest och exhibitionism.
Att förstå den latenta meningen med en viss specifik text blir alltså i princip detsamma som att erhålla insikt om författarnas intentioner med dokumentet ifråga, genom att med en
kontextuell rekonstruktion av den tangerade tidsperioden explicera de konventioner som torde ha utgjort författarnas ideologiska premisser. Det essentiella i nagelfarandet av dokumentet
28 Meaning & context 1988, 64-65. 29 Meaning & context 1988, 91. 30 Meaning & context 1988, 94. 31
blir således att konstatera författarnas explicita såväl som implicita intentioner, vilka torde avgöra omständigheterna kring den politiska aktion som dikteras.32
1.2.4 Min tolkning av Skinner
Jag har redan koncist redogjort för vissa reservationer jag sett mig nödgad att vidta, och i detta avsnitt ämnar jag ytterligare explicera omständigheterna kring de avsteg jag gjort från
Skinners autentiska metodologi, liksom vilka tolkningar jag nödsakats göra av hans mer nebulösa föresatser. Skinners teoretiska och metodologiska premisser har vid upprepade tillfällen utsatts för polemisk kritik,33 och då särskilt hans till synes diffusa stipulationer angående grundbultarna i den kontextuella rekonstruktionen.34 Skinner kritiseras
huvudsakligen för att han inte mer omfattande preciserar hur den kontextuella
rekonstruktionen ska manifesteras och för att han inte explicit redogör för vilka aspekter av den historiska kontexten som är de väsentligaste att belysa.35
Även om dessa påståenden långt ifrån saknar substans vill jag ändå interfoliera att Skinner om än utifrån en nebulös terminologi, faktiskt anger vissa mer eller mindre konkreta riktlinjer för hur den kontextuella rekonstruktionen ska gestalta sig, vilka jag ämnar applicera på den egna analysen. Först och främst betraktar Skinner den kontextuella rekonstruktionen som det moment vilket tarvar grundliga efterforskningar och som bör beredas det största utrymmet i analysen. Vidare explicerar han att rekonstruktionen bör vara voluminös för att kunna inkludera ett konglomerat av komponenter som sammantaget torde förklara kontextens strukturella kausalitet.36 Skinner förklarar dock aldrig i detalj vilka fragment av en historiskt kontext som bör rekonstrueras inom ramen för den egna studien, mer än att dessa ska sökas i den politiska sfären. Däremot stipulerar han vid upprepade tillfällen att författarnas
postulerade ideologiska principer och deras förmodade ontologiska perspektiv ska vara vägledande för hur forskaren ska gestalta den korrelerande kontextuella rekonstruktionen.37
32 Meaning & context 1988, 69.
33 Bland annat i boken Meaning & context, i vilken flera av Skinners ledande antagonister samlat sina
lamentationer. Boken avslutas med en apologi där Skinner söker besvara kritiken.
34 Statsvetenskaplig tidskrift. Nr 2 1987, 107. Artikelförfattaren Erik Åsard accepterar visserligen Skinners
intentioner och grundläggande premisser, men är samtidigt mycket kritisk mot metodologin på ett par essentiella punkter. Åsard anser bland annat att: ”Skinner are far more trenchant in posing relevant questions than in providing clear, unambiguous answers.”
35 Ibid.
36 Statsvetenskaplig tidskrift. Nr 2 1987, 108. 37 Meaning & context 1988, 108-109.
Detta har föranlett mig att rikta uppsatsens kardinala fokus mot 1960-talets sexualpolitiska debatt, och hur de sexuella avvikelserna betraktades inom ramen för denna, eftersom en synnerligen tolerant inställning gentemot de sexuella minoriteternas lasciva förehavanden, förfaller vara det bestående intrycket efter ett nagelfarande av det berörda dokumentet. I anslutning till resonemang angående hur man mer stringent fördjupar sin förståelse för de latenta ideologiska strukturerna i texten och kontexten, framhåller Skinner ett par
konklusioner som torde vara värda att beakta. I första hand bör forskaren åtminstone
knapphändigt explicera vilka konventioner som torde ha styrt intentionerna hos författare som skrivit kommensurabla texter, inom analog genre, under loppet av samma tidsspann.38 Således kommer jag att koncist redogöra för huruvida ett axplock av SOU som offentliggjordes åren kring decennieskiftet, med inriktning på frågor som tangerar sexualitetens räjong, anslöt sig till de konventioner som var ledande i sexualbrottskommitténs betänkande. Vidare menar Skinner att klassiska politiska opus och juridiska texter sällan ger explicita uttryck åt
samtidens konventioner, utan snarare råder ett diametralt motsatt förhållande. Därför blir det av essentiell betydelse att också granska den mer exoteriska litteraturen under den berörda tidsperioden, vilken torde ha appellerat till den stora allmänheten, och därmed mer explicit gett utlopp för de vedertagna konventionerna i fraseologin.39 Detta postulat har föranlett mig att skärskåda flera av tidens radikala och polemiska stridskrifter som har den gemensamma nämnaren att de alla satte sin prägel på debatten angående de sexuella minoriteternas presumtiva emancipation, på ett eller annat sätt.
Skinner menar vidare att en författare bör undvika att klassificera tidsperioder i paradigmer, och inom ramen för dessa söka explicera bornerade och rigida ideologiska strukturer.
Analyser som emanerar ur monokausala orsakssammanhang förefaller sällan bli fullständiga, och strukturella förhållanden brukar alternera och förändras över tid.40 1960-talets
sexualpolitiska debatt utgör till synes en tämligen klar kronologisk avgränsning, men ska ingalunda betraktas som något stipulerat paradigm, tvärtom kommer analysen
förhoppningsvis påvisa det komplexa och föränderliga ideologiska samspel som rymdes på den sexualpolitiska arenan under den givna epoken.
Om jag tillåter mig själv att summariskt rekapitulera vad som tidigare deklarerats, så syftar alltså uppsatsens uppslutning kring Quentin Skinners teoretiska och metodologiska vägval ytterst till att explicera förhållandet mellan nagelfaren text och historisk kontext, samt till att
38 Statsvetenskaplig tidskrift. Nr 2 1987, 105. 39 Meaning & context 1988, 12.
utifrån dessa premisser söka förklara intentionen bakom den anteciperade politiska aktionen och varför denna aldrig implementerades. Den mer preciserade och konkreta frågeställning blir således:
Hur manifesterade sig 1960-talets sexualpolitiska debatt angående de sexuella minoriteternas förehavanden? Vilka idéer och aktörer utgjorde kvintessensen i den historiska kontexten?
Vilka perspektiv på de sexuella minoriteternas förehavanden manifesterade sexualbrottsutredningen i dokumentet SOU 1976:9?
Exponeras en diskrepans eller ekvivalens mellan de argument som anfördes i 1960-talets sexualpolitiska debatt och de som förfäktades av sexualbrottskommittén, berörande de sexuella minoriteternas lasciva förehavanden?
Kan man utifrån komparationen mellan dokument och historiskt kontext explicera varför sexualbrottskommitténs anteciperade politiska aktion inte kom att sanktioneras av allmänheten och myndigheterna?
1.3 Begreppsdefinitioner
Jag ämnar att under denna rubrik närmare precisera vad jag primärt kommer att avse med nyttjandet av vissa begrepp, vars korrekta definitioner antingen är omtvistade eller nebulösa till sin karaktär. Begreppen som diskuteras anser jag vara av vital betydelse för uppsatsens vidkommande.
1.3.1 Kulturradikalism
1960-talets sexualpolitiska debatt anses i regel vara den studentikosa kulturradikalismens indiansommar i svensk politik. Kulturradikalismen som historisk politisk företeelse är svårdefinierad och ingalunda ett konstant fenomen. Denna disparata fraktion kan dock sägas ha sin uppkomst i 1800-talets radikala studentföreningar som vid upprepade tillfällen under århundradets mitt, förenades i flera nationella och internationella demonstrationer, vilka ytterst hade ett opinionsbildande syfte.41 Kulturradikalernas högsommar infann sig dock decennierna mellan 1880 och 1940, då fraktikonen började anta ett någorlunda enhetligt och
konkret aktionsprogram, inom ramen för vilken också en sexualpolitiskt handlingsplan såg dagens ljus. Gemensamt för denna divergerande grupp av kulturradikaler var att dess
företrädare oftast var relativt unga och ställde sig avoga gentemot de i samhället förhärskade konfessionella normerna liksom mot den etablerade boströmianska idealistiska filosofin.42 De
politiska områden som engagerade kulturradikalerna var generellt sett främst spörsmål som inbegrep äktenskapet, kvinnan och sexualiteten. Vidare präglades kulturradikalismens apologeter vanligtvis av en utvecklingsoptimistisk ontologiskt perspektiv, och fraktionen genomsyrades av såväl socialistiska som liberala värderingar, även om de föregående torde ha haft överhanden under genombrottsåren.43 Också 1960-talets kulturradikala generation var med vissa smärre men ändock essentiella reservationer acklimatiserade till denna
gemensamma tradition. Bland annat hade de socialistiska idéströmningarna inlett sin
resignation från kulturradikalismens agenda och istället hade det liberala och individualistiska perspektivet börjat dominera rörelsens föreställningar. Denna process tog sig uttryck i att inte bara de auktoritära konfessionella normerna chikanerades, utan också det upplevt statliga ”förmynderiet”.44
1.3.2 Sexliberalism
Sexliberalismen ter sig visserligen enklare att definiera som begrepp, men det är samtidigt vanskligt att definitivt avgränsa konceptet från den närbesläktade kulturradikalismen.
Sexliberalismen bör dock utifrån Lena Lennerheds stipulationer, preciseras som den i särklass radikalaste falangen av den mera övergripande kulturradikalismen.45 Sexliberalerna blandade den kulturradikala traditionens kungstankar med liberalism och den nya tidens filosofiska och psykologiska koncipieringar, vilket utmynnade i en radikal och utmanande sexualteori som bland annat förskrev att sexualiteten skulle privatiseras och göras fri från det statliga
”förmynderiet”. Vidare pläderade man också för att sexuallivets heterodoxa manifestationer borde bemötas med tolerans, och att flera av dessas lasciva handlingar borde
avkriminaliseras.46 Trots fraktionens diminutiva storlek, spelade den en avgörande roll som
42 Skoglund 1991, 55. Den boströmska filosofin hade sin relativa högsommar under slutet av 1800-talet och
emanerade ytterst från Lund och föregångsmannen Christopher Jakob Boströms proselyter. Boströmianerna hävdade ett hierarkiskt perspektiv på verkligheten där gud utgjorde den högsta graden av sanning.
43 Lennerhed 1989, 26. 44 Lennerhed 1994, 137. 45 Lennerhed 1994, 120. 46
opinionsbildande epicentrum i den sexualpolitiska debatten.47 Sexliberalismens betydelse för diskussionen angående de sexuella avvikelsernas eventuella legitimering kan därför inte underskattas, vilket föranlett mig att vidga ett längre avsnitt åt den disparata grupperingens överordnade ideologiska och ontologiska perspektiv i analysdelen.
1.3.3 Sexuella avvikelser och sexuella minoriteter
Det förefaller vara av kardinal essens för uppsatsens vidkommande att genomgående söka precisera vad som egentligen impliceras i begreppet sexuella avvikelsers denotation, och varför just detta begrepp, eller alternativt sexuella minoriteter, kommer att etikettera människor som hänger sig åt okonventionella och i vissa fall kriminaliserade sexuella böjelser, såsom exempelvis masochism, pedofili och incest.
Inom ramen för traditionell pansexualistisk forskning och 1960-talets sexualpolitiska debatt figurerade flera disparata och sällan smickrande benämningar som samlingsnamn på
ovanstående heterodoxa fraktions sexuella konstitutioner. Bland de frekvent förekommande beteckningarna märks bland andra sexuella minoriteter, sexuella abnormiteter, sexuella
avvikelser, sexuella perversioner, erotiska minoriteter och de asociala. Med tanke på att periodens forskning och aktörerna i 1960-talets sexualpolitiska debatt också inbegrep de homosexuella under de vederbörande beteckningarna har jag valt att använda begreppen
sexuella avvikelser och sexuella minoriteter som samlingsnamn på grupperingen, eftersom dessa syntes mig mindre komprometterande och normativa.
Däremot ämnar jag i uppsatsens fortsättning inte inkludera homosexualiteten som en sexuell
avvikelse, och denna form av sexuell konstitution kommer därför enbart att beröras sporadiskt, och då särskilt i anslutning till argument rörande de homosexuellas påstådda tendens till att ”förleda unga gossar”, vilket ju tangerar demarkationen för pedofili. Denna uppenbara avgränsning beror dels på att diskussionerna kring förevarande sexuella avvikelses konstitution och lasciva böjelser flagrant överskuggade debatten om övriga sexuella
minoriteters förehavanden med avseende på medialt utrymme och kontextuellt omfång.48 Dessutom skulle inkluderandet av de homosexuella i begreppets denotation för uppsatsens vidkommande innebära att den blev alltför voluminös och vidlyftig. Med sexuella minoriteter
47 Levin (1986) 1989, 294.
eller sexuella avvikelser avses istället andra former av okonventionell lasciv karaktäristik som framförallt pedofili, algolagni,49 skoptofili,50 incest51 och exhibitionism.
1.4 Material
Jag har ansträngt mig för att uppsatsen till övervägande del ska ta sina utgångspunkter i modern och tillförlitlig forskning, som elaborerat berör antingen de strukturella
förändringarna i 1960-talets sexualpolitiska debatt eller omständigheterna kring det berörda dokumentets tillblivelse och demission. I anslutning till den kontextuella rekonstruktionen har flertalet av samtidshistorikern Lena Lennerheds många ciselerade alster utövat ett uppenbart inflytande. Lennerheds primära vetenskapliga domän utgörs av just 1960-talets
sexualpolitiska debatt. Hennes avhandling Frihet att njuta har varit av oskattbart värde i utarbetandet av den historiska kontexten, och hon har också medverkat som redaktör till flera av de idéhistoriska antologier som använts i uppsatsens bearbetning. Även idéhistorikern Anders Frenanders eminenta avhandling Debattens vågor har utgjort en tillgång i
rekonstruktionen av den historiska kontexten, då han utförligt redogör för den intellektuella generationen kulturradikalers alternerande ståndpunkter inom ramen för trolöshetsdebatten, samt hur dessas perspektiv småningom resignerade från den kulturpolitiska dagordningen. Jag vill också omnämna Marie Lindstedt Cronbergs bidrag i antologin Offer för brott som
ypperligt värdefulla för uppsatsens vidkommande, då hon grundligt explicerar den svenska rättspraxisens diskurs och historiska utveckling i anslutning till lagöverträdelser som berör sexuella övergrepp.
Dessutom har som tidigare nämnts ett antal SOU urkunder som publicerats under 1960-talets slut och 1970-1960-talets preludium i enlighet med Quentin Skinners anvisningar granskats utifrån intentionen att söka fördjupa förståelsen för det kardinala dokumentets andemening.52 Vidare har jag liksom klargjorts i förbigående valt att referera till åtskilliga exoteriska stridskrifter som publicerats i anknytning till den kontaminerade debatten angående de
sexuella minoriteternas samhällsställning och konstitution, för att mer explicit kunna redogöra
49 Algolagni utgör ett samlingsbegrepp för såväl sadistiska som masochistiska böjelser. Angående den sexuella
sadismen torde en närmare explicering vara nödvändig då 1960-talets sexliberaler främst såg denna avvikelse som ett frivilligt sexuellt uttryckssätt, medan 1970-talets feminister stundtals gjorde gällande att sadismen var en övergripande patriarkalisk sexuell struktur som påtvingats kvinnan mot hennes vilja.
50 Avser voyeurism eller en närmast patologisk önskan till att åse andra människors könsakter.
51 SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 219. Med incest menas sexuellt umgänge mellan nära släktingar, och
då primärt mellan kontrahenter inom kärnfamiljen.
för de disparata konventioner som torde ha styrt författarnas ontologiska premisser. Jag vill också illuminera läsaren om att djupgående studier i den berörda tidsperiodens tidskrifts- och tidningsartiklar visserligen inte har genomförts i bokstavlig mening, däremot kommer jag vid tillfälle att referera till upplysande och väsentliga artiklar som nagelfarits av andra
intressenter, varav särskilt bör nämnas Lena Lennerhed och Anders Frenander. Den övervägande delen av den mindre esoteriska litteraturen har sovrats utifrån etablerade forskares referenser.
1.5 Avgränsningar
Flera essentiella reservationer har redan deklarerats och redovisats i uppsatsens tidigare avsnitt, jag ämnar dock under denna rubrik explicera två mer övergripande avgränsningar som jag sett mig nödgad att implementera. Med risk för att ägna mig åt tautologier vill jag återigen interfoliera att den kontextuella rekonstruktionen primärt kommer att avse hur frågan rörande de sexuella minoriteternas beskaffenheter behandlades inom ramen för 1960-talets
sexualpolitiska debatt. Denna rekapitulation ter sig nödvändig i sammanhanget då jag vill explicera att spörsmål rörande de sexuella avvikelserna ingalunda utgjorde kvintessensen i den sexualpolitiska debatten. Tvärtom föreföll diskussioner angående de sexuella
avvikelserna enbart fullgöra en parentes inom den övergripande debatten, även om det samtidigt bör framhållas att frågeställningen renderades en oproportionerligt stor allmän och medial uppmärksamhet inom den sexualpolitiska debatten hägn, beroende på problemets provokativa och konsternerande essens. Istället dominerades 1960-talets sexualpolitiska debatt av frågor rörande de homosexuellas konstitution och eventuella prerogativ, liksom av aborttillståndets inverkan på sedlighetsmoralen.53 Dessa korrelerande debatter kommer dock att förbigås eller enbart beröras sporadiskt, då de sällan anknyter till diskussionen angående de sexuella minoriteternas förehavanden.
En stringent analys av vilka ideologiska influenser 1960-talets sexliberaler och den tidigare omnämnda sexualbrottskommittén torde ha varit föremål för kan näppeligen bli fullständig om man bortser från det internationella idéarvet. Flera av de idéer som förefaller ha styrt den sexualpolitiska debattens aktörer emanerade från amerikanska och anglosaxiska förebilder.54 Jag har trots detta postulat undandragit mig ifrån att mer explicit analysera de internationella ideologiska influenserna, då ett dylikt företag torde göra uppsatsen alltför voluminös och
53 Sex: En politisk historia 2003, 110.
nebulös. Istället kommer det kardinala intresset fokuseras på omständigheterna kring den nationella sexualpolitiska debatten, och presumtivt internationellt ideologiskt inflytande kommer enbart att beröras om nödvändigt, med undantag om dess inverkan kan kasta ytterligare ljus över de inhemska aktörernas strategiska förfaringssätt.
Jag vill också framhålla att den allmänna indignation som blev resultatet av
sexualbrottskommitténs betänkande i huvudsak tog sina utgångspunkter i utredningens stipulationer angående kvinnans medansvar vid våldtäkt och övergrepp. Kritiken emanerade alltså först och främst ur ett gynocentriskt perspektiv som endast berörde reservationerna angående den toleranta inställningen till de sexuella minoriteternas förehavanden sekundärt.55 Uppsatsens metodologi utgår dock inte primärt från ett genusperspektiv, och expliceringar av kommitténs förebehåll rörande omständigheterna kring prostitution, koppleri och
konventionella våldtäkter kommer enbart att beröras i anslutning kring den bredare diskussionen om sexuella avvikelser.
1.6 Disposition
Inom ramen för det inledande analysavsnittet kommer jag utifrån min frågeställning dels redovisa för den genomförda kontextuella rekonstruktionen av 1960-talets sexualpolitiska debatt, samt söka explicera och presentera kvintessensen av argumenteringen i
sexualbrottskommitténs betänkande angående de sexuella minoriteternas beskaffenheter. Den kontextuella rekonstruktionen utgörs av tre sinsemellan korrelerande delar. Den initiala delen behandlar främst vilka idéer och ideologiska föregångsmän som torde ha utövat ett essentiellt inflytande på den sexualpolitiska debattens övergripande struktur och dess säregna radikalisering. Det är primärt samtidens psykologiska, filosofiska och politiska idéer som kommer expliceras, i egenskap av dess flagranta inverkan på det förhållningssätt som torde ha karaktäriserat debattens dominerande aktörer eller sexualbrottskommitténs
ställningstaganden.56 Ambitionen med den påföljande delen är att söka belysa vissa vitala aspekter av epokens generella politiska debatt, samt hur denna överordnade struktur ytterst skapade premisserna för sexliberalismen och den sexualpolitiska debattens
transformationsprocess. Analysen kommer att ta sina utgångspunkter i 1950-talets debatt för att sedermera utmynna i den politiska vänsterorientering som i mångt och mycket kom att
55 Lychnos: Årsbok för idé- och lärdomshistoria 2003, 225. 56
sätta sin prägel på 1970-talet.57 Avslutningsvis kommer jag att redogöra för de ledande aktörernas förehavanden och intressen, samt hur deras verksamhet eller agitation påverkade den allmänna uppfattningen om de sexuella minoriteternas predikament och den
sexualpolitiska debatten i sin helhet. Såväl enskilda som kollektiva aktörers intentioner och ställningstaganden kommer att vara ämne för analys, oavsett om dessa deklamerade en liberalare eller restriktivare syn på de sexuella avvikelsernas beskaffenheter.
Analysavsnittet kompletteras alltså genom granskningen av det berörda dokumentet. Jag kommer särskilt att accentuera kommitténs stipulationer rörande omständigheterna kring lagstiftningen gällande tre specifika sexuella minoriteters lasciva aktiviteter. Dessa avvikelser utgörs av exhibitionismen, pedofilin och incesten.58 Därutöver kommer hänsyn tas till de mera övergripande reservationerna som författarna explicerar i anslutning till diskussionen rörande de sexuella minoriteternas benägenheter. Därefter kommer komparationen mellan den
historiska kontextens ideologiska strukturer och den komprometterade
sexualbrottskommitténs föresatser att genomföras, med intentionen att söka besvara varför den postulerade politiska aktionen aldrig kom att implementeras.
I det avslutande slutsatsavsnittet ämnar jag redogöra för uppsatsen mest essentiella konklusioner. Jag kommer att återknyta till de teoretiska fundamenten för att mer stringent kunna explicera den radikala sexliberalismens demission från den politiska agendan, liksom för den indignation som ytterst blev resultatet av sexualbrottskommitténs betänkande. Vidare ämnar jag under denna avslutande rubrik kortfattat analysera de sexualpolitiska följderna av dokumentets offentliggörande, och därmed söka koppla samman dåtidens debatt med
nutidens. Fokus kommer hela tiden att riktas mot omständigheterna kring uteblivandet av den politiska aktion som anteciperades av företrädarna för SOU 1976:9.
57 Från Sapfo till Cyborg 2006, 180-181.
58 Detta urval beror på att just dessa tre chikanerade sexuella yttringar bereds det största utrymmet i utredningens
2. Analys
Analysen kommer att inledas med att jag redogör för vilka idéer som anfördes i 1960-talets sexualpolitiska debatt. Därefter kommer de debatter inom ramen för diskussionen angående den sexuella emancipationen, där argument för de sexuella minoriteternas deliberation eller repulsion anfördes, kortfattat att presenteras i någorlunda kronologisk ordning. Detta följs av en redovisning av de kardinala aktörer som utgjorde hörnstenarna i sexualdebatten, samt vad dessa ansåg om de sexuella minoriteternas avvikande beteenden. Dessa tre avsnitt utgör sammantaget rekonstruktionen av 1960-talets sexualpolitiska debatt, där skildringarna av de sexuella avvikelserna bildar det gemensamma huvudtemat. Avslutningsvis kommer jag att presentera de primära resultaten av mitt nagelfarande av SOU 1976:9, och denna utrednings lagförslag rörande de sexuella minoriteterna. Analysen kommer senare att utgöra fundamentet för en komparation mellan kontextuell rekonstruktion och granskat dokument.
2.1 Idéerna i debatten
I detta inledande avsnitt kommer jag summariskt att redogöra för de idéer eller ideologier som hade en eklatant inverkan på 1960-talets sexualpolitiska debatt, samt deras förhållanden till, eller beskrivningar av, de sexuella avvikelserna. Mina intentioner är ingalunda att utförligt söka karaktärisera själva kvintessensen av vardera idéströmning, utan snarare att kortfattat explicera deras relation till den svenska sexualpolitiska debatten och de sexuella
minoriteterna. Vissa av dessa idéer efterlyste en tolerantare inställning gentemot de sexuellt avvikande emedan andra verkade hämmande mot desammas presumtiva emancipation. Gemensamt för dem alla är dock att de var essentiella för den sexualpolitiska debattens
specifika utformning och den roll de sexuella minoriteterna kom att beredas inom denna.
2.1.1 Sigmund Freud och den infantila sexualiteten
Det klassiska psykodynamiska perspektivet så som det koncipierats av Sigmund Freud såg de ”sexuella avvikelserna” inbegripet homosexualiteten, som perversioner härrörande ur
driftsstörningar i barndomen och den tidiga adolescensen. Freud explicerade visserligen att abnorma sexualdrifter var naturliga och något biologiskt medfött som fanns bortträngd även hos den konforma människans undermedvetna, men menade samtidigt att konventionell
uppfostran och avsaknaden av traumatiserande upplevelser i barndomen stod som en garant för att dessa ”defekter” i sexualdriften inte skulle hemsöka det uppväxande barnet under adolescensperioden.59
De biologiskt nedärvda anlagen till ”perversiteter” blev enligt Freud särskilt påtagliga i studiet av barndomens sexuella beteendemönster. Den infantila sexualiteten som
karaktäriserades av flera differentierade erogena zoners betydelse för sexualdriften bredvid den genitala, samt oberoendet av kön hos det åtråvärda sexualobjektet, bortträngdes under en normaliserad adolescensperiod, då genitaliernas betydelse för sexualdriften blev
allenarådande och sexualobjektet fastställdes till det motsatta könet.60 Barndomens komplexa sexuella manér uppvisade därför enligt Freud en antydan till såväl heterosexuella som
homosexuella och zoofila drag i valet av sexualobjekt hos barnen, medan medlen för tillfredsställelse av sexualdriften ofta präglades av exempelvis algolagni, saliromani och exhibitionism.61 Då barnet inträdde i adolescensen där den ensidigt genitala sexualdriften förankrades i den sexuella konstitutionen, torde barndomens ”perversa” sexualbeteende vara förträngt, i annat fall kunde driftsstörningar i barndomen ha åsamkat den blivande tonåringen en sexuell regression, vilket tog sig uttryck i att de infantila formerna av den sexuella
konstitutionen blev permanenta. Således patologiserade Freud ”perversiteterna” och stipulerade dem som infantila driftsstörningar.62
Denna klassiska psykodynamiska förklaring till ”perversionernas” uppkomst och abnorma essens, liksom övriga beståndsdelar i det freudianska evangeliet, förfäktades länge av
fackmän och kulturradikaler under den hätska sexualpolitiska debatt som blossade upp under decennierna efter sekelskiftet, och som bland annat syftade till att illuminera allmänheten om preventivmedlens fördelar.63 Emellertid kom det psykodynamiska perspektivet med dess patologisering av ”perversiteterna” att utsättas för maliciös kritik tiden närmast före 1960-talets radikaliserade sexualdebatt, då den av särskilt sexliberalerna började anses som reaktionär och obskurant.64
Det var dock inte bara Freuds koncipieringar om de sexuella ”perversionerna” som malträterades av 60-talets kulturradikaler, utan också dennas så kallade sublimeringsteori. Freud hade hävdat att en viss form av socialt och traditionsbundet undertryckande av driftlivet var nödvändigt för att uppnå en högre form av kulturellt och civilisatoriskt polityr, samtidigt 59 Freud (1965) 1983, 15-17. 60 Freud (1965) 1983, 86-87. 61 Freud (1965) 1983, 37-41. 62 Freud (1965) 1983, 95. 63 Levin (1986) 1989, 255-256. 64 Lennerhed 2002, 186-193.
som man också kväste möjligheten och uppkomsten av ett sexuellt avvikande beteende.65 Den undertryckta driftsenergin kunde istället sublimeras till andra områden i tillvaron, som tedde sig socialt och kulturellt acceptabla. Kontentan av Freuds resonemang blev således att ett i det närmaste stoicistiskt undertryckande av sexualiteten var nyttigt för både individen och
samhället i stort, medan en fullständig hängivelse åt driftlivets nycker kunde leda till att man förlorade kreativitet och ambition på andra områden.66
Den kulturradikala kritiken mot Freud och det psykodynamiska perspektivet var som vi senare skall se ingalunda konsekvent, utan de klassiska freudianska koncipieringarna hyllades sublimt då det tjänade författarnas syften, och avhyvlades i motsvarande grad som hermetiskt dravel när tillfälle uppenbarade sig.
2.1.2 Alfred Kinsey som kulturradikal galjonsfigur
Alfred Kinsey revolutionerade 1948 västvärldens föreställning om sexualiteten och dess uttrycksformer genom sin voluminösa monografi Sexual behaviour in the Human Male.67 Han utgör med sin banbrytande forskning hörnstenen i den kulturradikala agitationen under 1960-talets sexualdebatt. Kinsey som ursprungligen var professor i zoologi vid universitetet i Indiana inledde sin karriär som hängiven samlare av gallsteklar, och det var studiet av dessa hybriders fortplantningsförmåga som initierade honom att också söka redogöra för den mänskliga sexualiteten och dess divergerande manifestationer.68
Närmare explicerat sökte Kinsey och hans proselyter studera människors sexuella beteende och sexualvanor genom att kvantitativt summera deltagarnas uppgivna orgasmer i anslutning till sex olika situationer eller alternativt tekniker, vilka Kinsey menade var de primära
omständigheterna för den mänskliga orgasmen. Dessa förfaringssätt till att uppnå orgasm var enligt Kinsey onani, nattliga pollutioner, heterosexuella samlag, homosexuella förbindelser och tidelag. Metoden ämnad för att skänka undersökningen validitet var djupintervjuer vilka inbegrep närmare 12 000 amerikanska män ur disparata ålderskategorier, och det
huvudsakliga tillvägagångssättet var helt sonika att tillfråga de utvalda hur och på vilket sätt dessa erhöll orgasmer. Kinsey avlägsnade sig medvetet från den freudianska ”metafysiken” genom att anlägga ett särpräglat etologiskt kvantitativt förfaringssätt, där han accentuerade att han undvikit varje form av social eller moralisk uttolkning av materialet. Också emotioner
65 Lennerhed 1994, 33. 66 Freud (1965) 1983, 61-62.
67 Boken utgavs i svensk översättning redan året därpå. 68
och affektioner förknippade med sexuallivet förkastades av Kinsey som ovidkommande med hänvisningen till att dessa inte var kvantitativt kommensurabla, och dessutom behövde heller inte dessa nödvändigtvis vara intimt förenade med själva sexualakten.69
Kinseys massiva studie utmynnade i flera revolutionerande slutsatser varav de mest essentiella för uppsatsens vidkommande torde vara att 37 % av männen uppgivit att dessa erhållit orgasm i intim förbindelse med en eller flera andra män, samt att 0.3 % av deltagarna deklarerat upplevd orgasm medelst tidelag vid åtminstone ett tillfälle. Kinsey beräknade också att approximalt 95 % av männen vid någon tidpunkt torde ha brutit mot lagen i samband med sexuella handlingar, vilket ådrog honom att sammanfatta rådande sexuallagstiftning som inhuman och dessutom omöjlig att efterleva.70
Vidare riktade Kinsey skarp kritik mot Freud och den psykoanalytiska traditionen som han menade patologiserade vissa former av sexuellt beteende utan reell grund. Kinsey fastslog att det inte fanns någon koherens mellan neuroser och sexuella avvikelser, utan han anförde istället konceptionen om att det motsatta scenariot tedde sig rimligare, alltså att det var omgivningens bigotta fördömande av ett avvikande beteende som skapade ångest och neuroser.71 Detta var ett argument som 60-talets svenska kulturradikaler ständigt skulle komma att upprepa i kampen för acceptans och erkännande av de sexuella minoriteternas rättigheter.
I anslutning till dessa konklusioner pläderade Kinsey för att flertalet sexuella avvikelser var naturliga och därför borde bemötas med tolerans från omgivningen. Angående tidelaget skrev han bland annat: ”De faktorer som spelar in i sexuella kontakter mellan djur och människor skiljer sig icke i grunden i något avseende från dem som förekommer vid erotiska reaktioner ifråga om människor”.72 Kinsey behandlade endast sexuella övergrep och våldsdåd
sporadiskt, men i uppföljaren till Sexual Behavior in the Human Male, den analogt
voluminösa Sexual Behavior in the Human Female vilken publicerades strax före författarens död 195373, såg han sig ändå tvungen att om än vid sällsynta tillfällen uppmärksamma
spörsmålet, eftersom en fjärdedel av de närmare 6 000 intervjuade kvinnorna delgett att de vid någon tidpunkt under barndomen eller adolescensen blivit utsatta för lasciva beröringar eller haft sexuell kontakt med vuxna män. Kinsey förkastade dock dessa redogörelser som
69 Lennerhed 1994, 40-42.
70 Lennerhed 1994, 45.
71 Sex: En politisk historia 2003, 86-87. 72 Alfred Kinsey citerad ur Lennerhed 1994, 46.
73 Boken publicerades i svensk översättning först 1968 men den engelska upplagan cirkulerade i kulturradikala
kretsar redan under inledningen av 1960-talet och citerades liksom föregångaren flitigt i sexualdebatten. Som titeln anger ämnade författaren utvärdera den amerikanska kvinnans sexualvanor, och det efter exakt samma metodologiska principer som de som presenterades i den föregående studien.
ovidkommande, då han ansåg att tabuiseringar och bigott sedlighetshysteri var långt mera hälsovådliga ur psykologisk synpunkt, än de påstått destruktiva handlingarna och
omständigheterna kring dessa i sig.74 Kinsey explicerade det som att: ”Det är svårt att inse varför barnet skulle bli skrämt av att någon rörde vid dess genitalier eller av att se någon annans genitalier eller till och med av mer specifikt sexuella närmanden om det inte hade förvärvat vissa av vår kultur betingade föreställningar”.75
Kinseyrapporten orsakade ett ramaskri i den svenska sexualpolitiska debatten under 1960-talet och blev i mångt och mycket en kulturradikalernas evangelium, vilket bland annat tog sig uttryck i att författarens bedrifter jämfördes med Darwins, och vissa eldsjälar ävenledes ansåg att Kinsey var för kunskapen rörande den mänskliga sexualiteten vad Columbus varit för det geografiska vetandet.76 Också det politiska etablissemanget kom att uppmärksamma rapporten som utgjorde grundbulten i flera petitioner och utredningar, varav SOU 1969:2 angående sexuallivets utveckling i Sverige särskilt bör nämnas, eftersom det var ett modest utformat tentativt försök till att omsätta det kinseyanska metodologin på svenska förhållanden.77
2.1.3 Marx och de obskuranta normernas förfall
Marxismen kom att spela en undanskymd men långt ifrån betydelselös roll i 1960-talets infekterade sexualpolitiska debatt, detta mycket på grund av sexliberalernas järngrepp över initiativet i debatten tillsammans med det normlösa idealet, som föreskrev ett förkastande av alla former av utopiska kollektivistiska anteciperade framtidsscenarion. Inom den
kulturradikala idétraditionen hade dock de marxistiska visionerna länge stått i förgrunden. Dels var de banérförande aktörerna under 1880-talets respektive 1920-talets sexualdebatter studieförbundet Verdandi, och vid det senare tillfället det politiskt obundna Clartéförbundet, båda tydligt influerade av marxismen.78 Dels var marxistiska och feministiska tongångar framträdande i det av socialister, syndikalister och psykoanalytiker grundade RFSU ännu under 1960-talet.79 Den norska läkaren och tillika RFSU-medlemmen Nic Hoel gav 1933 ord
åt sina förhoppningar på följande sätt: ”Jag antar – ett antagande, som säkert kommer att stöta
74 Framstegets arvtagare (1998) 2002. 213. 75 Alfred Kinsey citerad ur Lennerhed 1994, 53. 76 Lennerhed 1994, 54-56.
77 SOU 1969:2 Om sexualiteten i Sverige 1969, 8-12. 78 Lennerhed 1994, 25-26.
på motstånd på många håll – att en förändring av kvinnans ställning i samhället, som gör en normal sexualutveckling möjlig först helt kan genomföras i ett socialistiskt samhälle”.80 Den marxistiska formen av kulturradikal agitation så som den gestaltade sig under 1960-talet, förfäktade ståndpunkten att rådande borgerliga sexualmoral var ett resultat av arkaiska traditioner och obskurantism som av överheten inrättats som reaktionära konventioner.81 De priviligerade klassernas ideal var det monogama äktenskapet mellan man och kvinna vilket garanterade att de rigida egendomsförhållandena upprätthölls samtidigt som man fördömde sexuella och sociala avvikelser som patologiska anomalier. Sålunda betraktades de sexuella minoriteterna som parias i det kapitalistiska samhällssystemet. Den radikala förändringen skulle ske då den sociala revolutionen kom, vilken skulle emancipera människan från såväl ekonomiskt som sexuellt förtryck. Borgerlighetens reaktionära samlevnadsnormer skulle därmed tillintetgöras och sexualiteten frigöras. I det nya samhället avsågs vidare ett
mångfacetterat urval av kollektiva såväl som individuella former av samlevnad och sexuella uttryck accepteras och uppmuntras.82 Därigenom bereddes också de sexuella minoriteterna en fristad i den marxistiska utopin, och flera av dessa betraktades stundtals som progressiva. Således gjorde både de kulturradikala marxisterna och sexliberalerna gemensam sak i kampen för att frigöra sexualiteten från traditionella och konfessionella normer. Det marxistiska perspektivet som dock spelade en undanträngd roll i samband med att den antikollektivistiska trolöshetdebatten, fick en renässans i och med den tilltagande
politiseringen och internationaliseringen av debatten som kom att ske i efterdyningarna av 1968 års vänsterorientering.83 Den pånyttföda marxismen kom emellertid att inta en ny skepnad, delvis till följd av att kvinnorna kom att etablera sig i den sexualpolitiska debatten. De sexuella avvikelserna undantaget homosexualiteten undanträngdes därför eller fördömdes som skabrösa i 70-talets kvinnodominerade samlevnadsdebatt. Istället återkom kvinnans sexuella emancipation på dagordningen och överhuvudtaget blev jämställdheten debattens ledord snarare än avmoralisering och individuell frihet.84
80 Lennerhed 2002, 152.
81 Eriksson 1965, 11.
82 Sexual love and western morality (1975) 1995, 138. 83 Framstegets arvtagare (1998) 2002, 210-211. 84 Lennerhed 1994, 249.
2.1.4 Sexliberalismen
Den uppmärksamme läsaren bör ha i medvetande att jag tidigare koncist har redovisat för den sexliberala karaktäristiken, och intentionen blir härmed att rekapitulera och ytterligare
fördjupa denna redogörelse. Sexliberalismen som politiskt fenomen kan inte sammanföras med någon enskild teoretiker eller föregångsman, inte heller kan den kompareras med den ortodoxa liberala politiska ideologin, även om många av grundbultarna i den sexliberala ontologin har sitt ursprung i denna. 1960-talets sexliberalism kan ses som en utlöpare av en tradition vilken syftade till sexuell frigörelse och som varit en vital beståndsdel i
kulturradikalismen. Sexliberalerna kom i kölvattnet av den ideologiskt gynnsamma
trolöshetdebatten och den tilltagande avmoraliseringsprocessen att utvecklas till den drivande komponenten i den disparata kulturradikala rörelsen.85
Kvintessensen i den sexliberala agitationen var en nitisk övertygelse om att individen hade en okränkbar rätt till privat lycka och social välfärd, som ingen puritan dubbelmoral eller bigotta tabun hade rätt att inkräkta på. Överhuvudtaget hänsyftade de sexliberala
deklamationerna under 1960-talet, liksom tidigare till att få till stånd reformer som på sikt skulle öka den personliga friheten på sexualitetens område.86 Kungstanken inom den ortodoxa liberala ideologin var ju som bekant att var och en skulle ha frihet att handla som han eller hon önskade så länge det inte skadade eller inkräktade på någon annans frihet. Detta
resonemang överfördes av sexliberalerna på 60-talets sexualpolitiska debatt och omvandlades till en frän kritik mot ”förmyndarsamhället” och arkaiska sedlighetsnormer med
konfessionellt ursprung. Synen på staten var dock inte ensidigt negativ, men sexliberalerna pläderade för att denna var tvungen till att frigöra sig från det obskuranta religiösa arvet av bigotta värderingar och istället axla en anspråkslös roll som garant för den individuella friheten. Överhuvudtaget sökte man emancipera privatlivet från statlig intervention och således avpolitisera sexualiteten i sin helhet.87 Utifrån de klassiska liberala doktrinerna
kämpade också 1960-talets sexliberaler för tolerans gentemot de sexuellt avvikande. Om den eftersträvansvärda friheten skulle komma samtliga samhällsmedborgare till godo krävdes att de sexuella minoriteterna slutade betraktas med aversion och istället accepterades av den
85 Lennerhed 1994, 13.
86 Lennerhed 1994, 10. 87
”erotiskt priviligerade” allmänheten.88 Den liberala kulturradikalen Hans Hederberg ger följande resumé av samhällsklimatet 1963:
Det finns en rad lagar som, mot all lagteori, gör det odrägligt för många att leva tillsammans. Majoriteten hittar på förmyndarlagar för minoriteter. Och den upplysta eliten hittar på knep som ska styra den stora massan. Det är möjligt att eliten och lagstiftarna trivs med att få göra sina egna bedömningar till allmän norm – men det är i så fall en trivsel på föremålens bekostnad.89
Den särpräglat individualistiska synen på sexualiteten fick också andra konsekvenser för den sexualpolitiska debatten i stort. Överhuvudtaget diskuterades sällan den eventuella koherensen mellan affektioner och sexualitet, istället betraktades den senare som något fysiologiskt och driftsmässigt utan emotiv relation. Sexualiteten var introvert och individuell och syftade primärt till njutning för den enskilde, medan kärleken spelade en sekundär för att inte säga obetydlig roll i sammanhanget.90 Synen på Freud var ambivalent men överlag negativ då denna avfärdat sexuella avvikelser som abnorma och infantila, medan Kinsey och dennes rapporter däremot hyllades förbehållslöst.91
Sexliberalerna bestred alltså de i deras tycke rigida konventionerna och fariséska normernas repellerande inverkan på individens strävan efter sexuell lycka. Kulturradikalen Jörgen
Persson beskriver det som att: ”I varje fall förblir erotikens nyanser från fall till fall en djup hemlighet som knappast kan utforskas och minst av allt tas till utgångspunkt för bigotta utfall och moraliserande ståndpunktsantaganden”.92 Sexliberalerna i gemen förnekade därför
obstinat alla former av moraliserande på sexualitetens område och bekände sig till
värderelativismen, vilket förklarar att rörelsens etablering i den offentliga debatten skedde samfälligt med den vidare dispyten angående trolösheten. Trolösheten eller värdenihilismen om man så vill, var vidare sexliberalernas patos och syftade ytterst till att befria de sexuella minoriteterna från en inskränkt och bigott överhets förlegade normer.93
Den teleologiska essensen i 1960-talets sexliberala agitation kan visserligen karaktäriseras som disparat och ambivalent, men utgjordes i dess mest flagranta form främst av kraven på frihet för prostitutionens och pornografins etablering samt ett ”friskförklarande” av de sexuellt avvikande. Vidare argumenterade den extremaste kontingenten av rörelsen för att de
88 Ibid. 89 Hederberg 1963, 60. 90 Lennerhed 1994, 230. 91 Lennerhed 1994, 229. 92 Eriksson 1965, 46. 93 Levin (1986) 1989, 231.
kommersiella krafterna utan inskränkningar skulle ha rätt till att exploatera sexualiteten efter eget godtycke.94
1960-talets arketypiska sexliberal var en ung man med politisk hemvist i socialdemokratin eller folkpartiets radikalare falanger, även om flertalet anhängare i efterdyningarna av
trolöshetsdebatten nonchalerade den i deras ögon förstelnade konsistenta partipolitiken överhuvudtaget. Sexliberalerna anslöt sig alltså inte förbehållslöst till den klassiska liberala idéfållan, utan dessa fanns att finna bland kulturradikaler oavsett uttalad politisk hemvist.95
Att männen dominerade den sexliberala fraktionen liksom debatten i sin helhet blev särskilt uppenbart i och med rörelsens kritik mot den under decenniet undanskymda kvinnorörelsen, som likasom kyrkan fördömdes för sin konservativa moralism och sitt enträgna motstånd gentemot reformer till förmån för individens sexuella deliberation.96 Den tidigare citerade kulturradikalen Jörgen Eriksson skrev bland annat:
Från senare tid vill jag särskilt peka på kvinnorörelsens hållning. Den har utmärkts av en kompakt moralism. De prostituerade har anklagats för att förnedra sitt kön och förråda kvinnosaken genom att sabotera utvecklingen mot kvinnans sanna likställighet med mannen.97
2.1.5 Axel Hägerström och den värdenihilistiska traditionen
Axel Hägerström som var verksam som professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet under åren 1911-1933 utvecklade den radikala moralfilosofiska idéskola som av vedersakarna etiketterats ”värdenihilismen”. Kungstanken inom värdenihilismen i Hägerströms regi kan summariskt beskrivas som att värdeomdömen aldrig kan vara sanna eller falska utan ska ses som ett uttryck för emotioner. 98 Denna tes var i huvudsak en uppgörelse med den filosofiska idealismen som behärskade universitetsfakulteterna åren kring sekelskiftet, vars ontologiska utgångspunkt var att all verklighet kan föras tillbaka på det mänskliga medvetandet.99 Sålunda pläderade Hägerström med emfas för att den vedertagna samhällsmoralen var en fiktiv konstruktion vilken emanerade ur värderingar som näppeligen kunde karaktäriseras som objektiva eller absoluta. Han opponerade sig därför emot att vissa konventionella normer absolutifierades genom att de kategoriserades som moraliskt otadliga, medan anomalierna 94 Levin (1986) 1989, 294. 95 Lennerhed 1994, 10. 96 Levin (1986) 1989, 296-297. 97 Eriksson 1965, 47. 98 Sigurdson 2000, 52. 99
fördömdes som hermetiska och förkastliga. Moralen var alltså en chimär och byggd på metafysiska antaganden vilka till övervägande del utgjordes av traditionella och
konfessionella värderingar.100 Hägerström varnade för att konsekvenserna av ett halsstarrigt fasthållande vid objektifieringen av värden kunde bli att vissa minoritetsgrupper malträterades av rabiata fanatiker och förpassades till samhällets bakgård. Han hoppades därför på en individens frigörelse från den ortodoxa moralens bojor, som på sikt kunde leda till bortfallandet av arkaiska sociala vidskepelser och en humanisering av det mänskliga samhället i sin helhet.101
1960-talets kulturradikaler applicerade Hägerströms värdenihilistiska filosofi på den sexualpolitiska debatten genom att ta den som intäkt för att man borde relativisera sexualvanorna liksom moralen i sig. Om det inte fanns någon objektivt sannfärdig och kommensurabel moral, kunde det heller inte existera en enskild sexualmoral som kunde upphöjas till norm.102 Det förefaller utifrån denna utgångspunkt som rättfärdigt att acceptera de sexuella ”perversionerna”, eftersom dessa marginaliserade grupper kunde sägas vara offer för sedvänjan att upphöja i grunden metafysiska konventioner till moraliska axiom.103
Värdenihilismen kan karaktäriseras som en nationell värdetradition, då Hägerström fick en lång rad prominenta epigoner som lämnade djupa avtryck i den politiska debatten, vilket föregångsmannen själv saknade reellt intresse för.104 En av dessa var Herbert Tingsten vars smått legendariska tes angående ideologiernas död hämtade påtaglig inspiration från Hägerströms värdenihilism. Tingsten politiserade och individualiserade dock Hägerströms budskap och hävdade bland annat att man politiskt inte kunde utgå från andra intressen än de som individen själv uttrycker eftersom denna själv bäst känner sina egna behov och
fallenheter. Föreställningen om sociala eller kollektiva intressen avfärdade Tingsten såsom metafysik, vilket hänsynslöst utnyttjades av totalitära ideologier som syftade till att legitimera insyn och kontroll över den enskildes liv.105 Den liberala formen av värdenihilismen vars ledande koryfé Tingsten var, övade ett skenbart inflytande på 1960-talets sexualpolitiska debatt, särskilt då denna kopplades till den utbredda diskussionen angående trolöshet. Även den förhållandevis perifera gruppen av marxistiska kulturradikaler anammade fragment av den hägerströmska värdenihilismen. Föregångsmannen själv hade argumenterat för att den illusoriska tanken på en absolut moral var ett arv från en förgången tid och tillika
100 Sigurdson 2000, 54-57. 101 Sigurdson 2000, 64. 102 Lennerhed 1994, 34.
103 Sex: En politisk historia 2003, 115. 104 Sigurdson 2000, 11-20.
