RFSU:s kräftgång

RFSU hade decennierna efter sekelskiftet anfört den kulturradikala generationen i kampen mot puritan trångsynthet på det sexuella området, och enträget arbetat för främst sexuellt likaberättigande mellan könen och en statligt sanktionerad illuminering av preventivmedlens välgärningar.216 Under 1960-talet utsattes dock organisationen för diverse lamentationer från de unga sexliberalerna som anklagade RFSU för kvietism och en servil hållning gentemot myndigheter och pietistiska konventioner. Sexliberalerna ansåg vidare att förbundets

historiska mission var beaktansvärd, men att organisationen vars medlemmar börjat uppnå en aktningsvärd ålder också lämnat radikalismens paroll bakom sig, och istället blivit en

bromskloss för den sexuella frigörelsen.217

Den maliciösa kritiken saknade dock inte immanens då RFSU faktiskt upplevde en kris under 1960-talet. Efter galjonsfigurens Ottesen-Jensens avhopp från ordförandeposten 1959 utbröt en intern konflikt mellan sinsemellan disparata fraktioner inom förbundet.218 RFSU:s aktiva medlemmar som under 1920-talet till övervägande del utgjorts av socialister, anarkister och syndikalister, hade i samband med de framgångar organisationens agitation närt under de efterföljande decennierna avpolitiserats och istället anammat reformismens mantra, snarare är dess revolutionära motsvarighet.219 _{Detta berodde i mångt och mycket på att RFSU som till en}

början varit en nagel i ögat på det politiska etablissemanget, börjat omvärderas av detsamma i efterdyningarna av andra världskriget. Under 1950- och 60-talet arbetade förbundet i när

214 _{Lennerhed 1989, 97.}

215 _{Däribland bör nämnas SOU 1969:2 angående Sexualiteten i Sverige, SOU 1969:38 angående}

Yttrandefrihetens gränser, samt SOU 1974:59 rörande Sexual- och samlevnadsundervisning.

216 _{Lennerhed 1994, 136.} 217 _{Lennerhed 2002, 81-101.} 218 _{Lennerhed 2002, 193.} 219

samröre med de socialdemokratiska regeringarna, och många av de krav som organisationen kämpat för under årtionden kom att infrias slag i slag under den berörda perioden.220

RFSU dominerades ännu under 1960-talet av en psykodynamisk fraktion som halsstarrigt anförde ett medikaliserat perspektiv på sexualiteten. De sexuella avvikelserna och då även homosexualiteten stipulerades därför som patologiska, stick i stäv mot den radikala

tidsandan.221 _{Organisationen betraktade visserligen homosexualiteten som en anomali, men en}

ofarlig sådan, och arbetade därför förbehållslöst för minoritetens krav på sexuellt likaberättigande. I förbundsstadgarna fastslogs att ”förebyggande och botande åtgärder” skulle eftersträvas framför straffrättsliga i fråga om ”det sexuella driftlivets avvikelser”.222 Annars behandlades frågor gällande de mer tabubelagda sexuella ”abnormiteterna” endast sporadiskt, och allt som oftast i fördömande ordalag.223

Däremot utgavs 1964 på förbundets inrådan den engelska psykologen Anthony Storrs uppmärksammade bok Sexual deviation, i svensk översättning, delvis som ett restriktionens svar på den sexliberala frigörelsepropagandan. Storr var i likhet med de ledande koryféerna inom RFSU psykoanalytiker, men vädjade trots sitt påbrå för en ökad tolerans till förmån för de sexuella minoriteterna. Storr konkluderade att homosexualiteten i enlighet med den psykodynamiska ortodoxin skulle bli sedd som en abnormitet, samtidigt som han stipulerade att denna form av sexuell avvikelse i själva verket var ett uttryck för narcissism. Den

homosexuelle skulle enligt denna utsaga idealisera sin tid som barn eller tonåring, till den grad att han kom att hysa lasciva affektioner till sitt infantila jag, vilket inte sällan tog sig uttryck i att den homofile sökte förföra unga pojkar.224

Den androcentriska formen av exhibitionismen ansåg däremot Storr vara en lika naturlig företeelse som när ”påfågelshannen beredde ut sin stjärt”.225 Han argumenterade vidare för att vissa män sökte bekräfta sin manlighet genom att imponera på sin omgivning medelst otadlig klädsel eller införskaffandet av iögonfallande lyxprodukter, medan andra ville exponera sitt könsorgan.226 _{Vidare pläderade Storr för att negativa konsekvenser för det berörda offrets}

sexuella eller psykiska konstitution vid eventuell utsättelse för exhibitionism var ytterst ovanliga, då gärningsmannen måhända var frivol till sin karaktär, men knappast synonym

220 _{Sex: En politisk historia 2003, 85. Däribland kan nämnas homosexualitetens avkriminalisering 1944, att}

sexualundervisningen i skolan blev permanent och obligatorisk 1955, den statliga sanktionen av försäljningen av p-piller 1964, och slutligen att våldtäkt inom äktenskapet blev lagstadgat som straffbart 1965.

221 _{Lennerhed 2002, 196.} 222 _{Lennerhed 2002, 187-189.} 223 _{Lennerhed 2002, 174.} 224 _{Storr 1964, 100-101.} 225 _{Storr 1964, 91.} 226 _Ibid.

med en potentiell sexuell förövare. Tvärtom ansåg författaren att särskilt unga flickor många gånger blev upphetsade av en eventuell recidivists blottande av sitt könsorgan, vilket torde verka befriande för hennes sexuella progression.227

Angående pedofilin stipulerade visserligen Storr att denna var en grav sexuell abnormitet, men menade samtidigt att fenomenet var ytterst sällsynt, och att dess i allmänhetens ögon degenererade inverkan på individ och samhälle, därmed också var påtagligt överdriven.228

Vidare hävdade han att presumtiva emotionella åkommor hos barnet vid sexuellt samröre med en pedofil, enligt vedertagen psykologisk expertis var i princip obefintliga, istället var det primärt bigotta moraltabun, vilka gestaltade sig i form av föräldrarnas neurotiska reaktioner, som på sikt kunde skada barnets sexuella och emotionella utveckling.229

I vissa fall där det förekommit upprepad sexuell kontakt mellan barnet och den vuxne har barnet varit angeläget om att fortsätta förbindelsen och inte visat några tecken på störningar förrän det upptäckts och fått förebråelser. Sådana barn har ofta varit i besittning av en ovanlig personlig charm och en förmåga att lätt stifta nya bekantskaper.230

Storr ville inte att sexuella minoriteter skulle betraktas som kriminella och därmed utsättas för straffrättsliga påföljder, utan vad dessa ”mentalt abnorma” hybrider erfordrade var

profylaktisk psykoanalytisk terapi, vilken skulle bedrivas i vidsynthetens tecken.231

RFSU befattade sig alltså med några få officiella utspel som undantag, nästintill aldrig med frågor rörande de sexuella avvikelserna och deras karaktär under 1960-talets rabiata

sexualpolitiska debatt. Däremot verkade i skymundan den pedofila arbetsgruppen (PAG) inom organisationens ramar under slutet av decenniet, vilka implicit sökte rekonstruera organisationen i extremt sexliberal riktning. Denna bornerade falangs primära mål med sin verksamhet var att ge barn befogenhet till ”sexuellt likaberättigande”, vilket föranledde kotteriet att bekämpa den sexuella myndighetslagen, som förskrev att sexuellt umgänge med ungdom under 15 år var förbjuden.232 Det bör dock tydliggöras att PAG under sin efemära existens förde en ljusskygg tillvaro, och fraktionens agitation sanktionerades ingalunda av RFSU:s förbundsstyrelse. 227 _{Storr 1964, 90.} 228 _{Storr 1964, 97-98.} 229 _{Storr 1964, 102.} 230 _Ibid. 231 _{Storr 1964, 112.} 232