Under denna rubrik ämnar jag primärt söka korrelera sexualbrottskommitténs diskurs och omständigheterna kring dess nesliga resignation, med samtidens sexualpolitiska debatt. Således bör detta avslutande avsnitt betraktas som uppsatsens epilog.
Offentliggörandet av sexualbrottskommitténs stipulationer orsakade alltså en allmän indignation som föranledde upprinnelsen till en persistent debatt angående våldtäkter och sexuella övergrepp i sin helhet.343 Jeremiaderna innebar som tidigare nämnts att riksdagen redan 1977 tillsatte en ny kommitté som skulle utreda omständigheterna kring de sexuella minoriteternas beskaffenheter, utifrån de nya restriktivare ideologiska premisserna, som postulerats av ”den nya vänstern” och feministerna. Den sexualpolitiska debattens radikalisering efter att sexualbrottskommitténs betänkande presenterades, innebar bland annat att fokus riktades på offrens belägenheter snarare än gärningsmannens, vilket tog sig uttryck i att kvinnojourer etablerades runt om i landet under loppet av några få år i slutet av 1970-talet.344 Sålunda efterträddes den gärningsmannadiskurs som sexualbrottskommittén företrätt, av en brottsofferdiskurs, inom ramen för vilken kvinnor och barns utsatta situation diskuterades.345 Således alternerade den allmänna sympatin. Från att solidarisera sig med gärningsmannens predikamenten, övergick man nu till att uppmärksamma brottsoffrets graverande belägenhet och presumtiva psykiska men. Vidare genomfördes en lång rad undersökningar med udden riktat mot de kinseyanska konklusionerna, som manifesterade att offren för de sexuella minoriteternas lasciva gärningar, ingalunda uppvisade tecken på att ha genomgått övergreppen oberörda i vare sig fysiskt eller psykiskt hänseende.346 Dessutom
framkom det att de sexuella förbindelserna vanligtvis var framtvingade genom våld, vilket torde gå stick i stäv med den närmast arkadiska illustrationen av den latenta emotionella
342 Bergenlöv, Lindstedt Cronberg och Österberg 2002, 79. 343 Boethius 1976, 9.
344 Bergenlöv, Lindstedt Cronberg och Österberg 2002, 41.
345 Bergenlöv, Lindstedt Cronberg och Österberg 2002, 295. Detta konsekventa utmålandet av kvinnan som ett
offer har dock börjat att komprometteras under 2000-talet, då vissa läger anser att man riskerar att göra en redan etablerad könsmaktsordning permanent.
relationen mellan offer och gärningsman som fabricerades av sexliberalismens ledande koryféer.
Brottsofferdiskursens utveckling torde bli särskilt påtaglig sett utifrån det förändrade perspektivet på incest som förkovrades i den sexualpolitiska debatten åren efter att
sexualbrottskommitténs betänkande detroniserades. Jag har tidigare gett tydlig relief åt att sexualbrottskommittén betraktade den incestuösa förbindelsen med tillförsikt, så länge inte barnet påtvingades relationen medelst våld eller hotelser. Man stipulerade alltså incesten som principiellt ofarlig. Vidare fastslog man att relationen vanligtvis initierats till följd av en ömsesidig emotionell relation utvecklats mellan de båda kontrahenterna, och att reella övergrepp var ytterligt sällsynta brottsfenomen.347 Feminismens apologeter proklamerade emellertid att det gängse incestuösa förhållandet var byggt på tvång och paternalism, där den ena parten var undergiven och den andra omnipotent och förtryckande. Den direkta påföljden av att primärt feministerna satte incestbrottets avigsidor under lupp, blev att frekvensen av antalet anmälda övergrepp växte enormt. Således anmäldes 1993 hela 1201 presumtiva brott mot incestlagstiftningen, vilket kan jämföras med det knappa tiotalet analoga övergrepp om året som sexualbrottskommittén spekulerade om.348
Det sexliberala perspektivet som ytterst sökte ställa de sexuella avvikelserna i en tolerantare dager, hade givetvis också sina motsvarigheter på det internationella planet, emellertid föregick 1960-talets sexualpolitiska debatt i mångt och mycket den internationella diskussionen på området. Nederländerna som sedermera blev herostratiskt ryktbart på grund av sin legitimerande attityd gentemot sexuella minoriteterna, och då främst pedofiler,
utvecklade kommensurabla axiom först under 1970-talet.349 Den nederländska sexuella ”emancipationen” utvecklades dock i långt mera radikal riktning, än vad som var fallet i Sverige, då pedofilerna tilläts distribuera egna tidningar och etablera specifika
intresseföreningar.350 Inställningen till pedofilin var som tidigare framhållits implicit tolerant i sexualbrottskommitténs betänkande, liksom i den mest radikala sexliberala agitationens essens. Detta förhållningssätt torde ha genomgått de grundligaste förändringarna under senare år i Sverige såväl som på det internationella planet. Idag förefaller exempelvis den sexualpolitiska debattens ledande protagonister primärt fokusera blickfånget på
barnpornografi och sexuella övergrepp mot barn överlag.351 Detta moderna fenomen har av
347 SOU 1976:9 Sexuella övergrepp 1976, 107-110.
348 Bergenlöv, Lindstedt Cronberg och Österberg 2002, 105. 349 Dares to speak (1987) 1997, 35.
350 Dares to speak (1987) 1997, 43-44. 351
sociologer karaktäriserats som ”moralisk panik”,352 vilket torde utgöra evidens för att den nuvarande sexualpolitiska debatten lämnat de värderelativistiska och trolösa premisserna långt bakom sig, och sålunda ”återpatologiserat” flertalet av de sexuella avvikelserna.
352 Dares to speak (1987) 1997, 203.
Sammanfattning
Inom ramen för denna idéhistoriska studie, ämnar jag primärt analysera förutsättningarna för, och omständigheterna kring det herostratiskt ryktbara SOU dokumentet Sexuella övergrepps tillblivelse och politiska demission. Sexualbrottskommittén som ytterst ansvarade för
utredningens stipulationer argumenterade konsekvent för att en tolererande och legitimerande inställning till de sexuella minoriteternas bevekelser borde implementeras i svenskt
rättspraxis. Detta liberala förhållningssätt gentemot de sexuella avvikarnas förehavanden förefaller uppvisa utpräglad ekvivalens med den sexliberala ideologin som manifesterades i 1960-talets sexualpolitiska debatt. Min primära intention är att utifrån idéhistorikern Quentin Skinners teoretiska och metodologiska premisser söka utröna huruvida det faktiskt existerade en reell koherens gällande den manifesterade synen på de sexuella minoriteternas
konstitutioner i SOU 1976:9 och 1960-talets kontaminerade sexualpolitiska debatt. Således kommer jag dels att nagelfara och explicera det berörda dokumentets stipulationer, liksom jag ämnar söka rekonstruera 1960-talets sexualpolitiska kontext. De metodologiska vägvalen syftar därmed ytterst till att sedermera genomföra en komporation mellan dessa båda
komponenter. Avslutningsvis ämnar jag utifrån denna komporations konklusioner söka explicera varför utredningens propåer förkastades av riksdagen och den allmänna opinionen. Kvintessensen i studiens konklusioner torde utgöras av att det faktiskt existerade en
konkret ekvivalens rörande primärt ideologiska och ontologiska axiom mellan 1960-talets sexliberala konventioner och sexualbrottskommitténs betänkande. Vidare torde det vara uppenbart att de trolösa och värderelativistiska premisserna som skapat förutsättningarna för den sexliberala ideologins etablering, under 1960-talets slut avlöstes av ett vänsterorienterat och feministiskt perspektiv, som förfäktade en långt mindre sanktionerande inställning till de sexuella minoriteternas beskaffenheter. Således förefaller det som att sexualbrottskommitténs ideologiska grundsatser inte stod i samklang med de förhållningssätt som ytterst utgjorde konvention då utredningen presenterade sitt betänkande 1976, vilket också torde förklara den allmänna indignation som förslaget väckte.