Pornografi och prostitution i folkhemmet

Ingemar Bergman hade genom sin sinnrikhet med att anspela på erotik i sina allegoriska dramer krackelerat fundamentet i den ”sexvall” som Vilgot Sjömans omskakande film 491 skulle få att rämna.145 Biografbyråns drastiska beslut att i slutet av 1963 totalförbjuda visningarna av 491 ledde till en eruption av protester och ressentiment, där särskilt kulturradikalerna engagerade sig för censurens ogiltigförklaring. Motivet till filmens bannlysning var den presumtiva möjligheten till att de förråande och sedlighetssårande sexualscenerna skulle verka skadligt upphetsande på ungdomen som kunde förledas till de sexuella ”perversiteternas” fålla:

Filmens skildring av ett antal sadistiska och destruktiva ungdomsbrottslingars hat, snedvridna och perverterade yttringar och brutala, obscena tal är ägnat att på ett chockartat sätt skadligt påverka framför allt de skaror pubertetsungdomar som utgör en stor del av biopubliken./…/ Filmens koncentrerade och intensiva sammanställningar av brutalitet och råhet med sexualitet (våldtäkt, säregen form av tidelag, kvalificerad prostitution och brottslig homosexualitet) kommer i stor utsträckning att drabba människor som befinner sig i ett utvecklingsskede av emotionell labilitet och famlande, osäkra värderingar.146

142 _{Gamby 1970, 105-109.} 143 _{Frenander 1998, 220-221.} 144 _{Frenander 1998, 199-200.} 145 _{Lennerhed 1989, 40.} 146 _{Lennerhed 1994, 171.}

Efter en utdragen debatt där unga kulturradikaler och diverse religiösa fraktioner utgjorde stridens väsentligaste antagonister kunde så äntligen 491 gå upp på landets biografer i mars 1964. Det var dock en vingklippt version av den ursprungligen så promiskuösa filmen som Biografbyrån slutligen frisläppte, där våldtäcktsscenen förkortats avsevärt och tidelaget avlägsnats fullständigt, med hänsyn till ungdomens infantila och sensibla ”mentalhygien”.147

Den infekterade debatten fortsatte att föras mellan kulturradikaler och företrädare för de konfessionella värdena under resten av decenniet. Den tidigare citerade representanten för den förstnämnda falangen, Hans Hederberg, hävdade att den statliga filmcensuren utgjorde den värsta formen av omyndighetsförklarande ”förmynderi”. Han pläderade således för att Biografbyrån skulle kasseras och att tidningar samt konsumentupplysare, skulle ansvara för att förmedla konkret information om filmernas potentiellt sedlighetssårande innehåll till allmänheten.148

Den kulturradikala propagandan var långt ifrån verkningslös, vilket konfirmeras av att regeringen 1965 tillsatte en kommitté av sakkunniga som bland annat fastslog att det saknades tillförlitliga belägg för att graverande och frivola sexualskildringar på film skulle utgöra en påtaglig fara för barn och ungdomars ”mentalhygien”, liksom att denna grupp näppeligen skulle imitera ett abnormt sexuellt beteendemönster.149 Resultatet av utredningens

omsorgsfulla arbete blev kraftiga restriktioner rörande filmcensurens befogenheter, vilket i praktiken innebar att alster vilka manifesterade uttryck för ett sexuellt avvikande beteende fick visas för en bredare publik, så länge inte detta verkade sedlighetssårande för barn och ungdom.150

I anslutning till debatten angående filmcensurens avskaffande argumenterade också flera prominenta kulturradikaler, och då särskilt sexliberaler, för att pornografin i sin helhet borde emanciperas och göras avhängig myndigheternas färla.151 Frisläppandets apologeter ansåg att individen själv snarare än statsmakten borde få avgöra vad som var sedlighetssårande. Vidare förfäktade debattens radikaler dessutom ståndpunkten om att de avvikande och andra sexuellt ”undernärda” grupper som malträterats av samhällets ostracism, skulle finna legaliserade vägar att tillfredställa sina lasciva böjelser utifall prostitutionen sanktionerades.152 Efter att lagförslagen från den tidigare omnämnda utredningen med titeln Yttrandefrihetens gränser

147 _{Lennerhed 1994, 186-187.} 148 _{Hederberg 1963, 74-75.}

149 _{SOU 1969:38 Yttrandefrihetens gränser 1969, 54.} 150 _{SOU 1969:38 Yttrandefrihetens gränser 1969, 87-88.} 151 _{Lennerhed 1994, 190-191.}

kom att realiseras 1970, kunde pornografiförespråkarna bland kulturradikalerna till acklamation se sina kardinala mål uppfyllda, eftersom pornografin med vissa smärre restriktioner släpptes fri.153

Sexliberalernas krav på att individen skulle erhålla rätten att själv bejaka sin sexualitet utan intervention från statsmaktens sida, utgjorde tillsammans med föreställningen om sexualiteten som något väsenskilt från emotioner och kärlekshandlingar, grundbulten i det radikala

förslaget om att prostitution och koppleri skulle sanktioneras, och vissa långtgående fall även befrämjas ekonomiskt av myndigheterna.154 Bordellverksamheten och de prostituerades förhållanden romantiserades i den officiella agitationen, och överhuvudtaget argumenterades det för att de hitintills ljusskygga aktiviteterna skulle ”maximera den sexuella lyckan i samhället”. 155 Jörgen Eriksson föreslår i sin ytterligt radikala stridskrift att de prostituerade som han benämner ”utstötta kvinnliga förvärvsarbetare” ska tilldelas samma sociala förmåner som yrkesverksamma i den offentliga sektorn, vari bland annat märks arbetstidreglering, tjänstepension, facklig organisering och semestergårdar för att bara nämna några. I en avlutande deklamation stipulerar Eriksson att samhället måste: ”Sluta att moralisera över de prostituerade. Ge deras nyttiga verksamhet social sanktion, uppför högklassiga statliga

bordeller, och försök på den vägen inlemma dem i den sociala gemenskapen”.156 Apologin till förmån för de sexuella minoriteternas rättigheter sammanförs också vid upprepade tillfällen med debatten angående prostitutionens frisläppande, och det anteciperades från sexliberalt håll att de ”perversa” antagligen skulle utgöra hörnstenen i den blomstrande

bordellverksamheten, eftersom deras avvikande begär skulle kunna innebära en ny form av lukrativt näringsfång för de prostituerade.157 Argumenten skulle småningom vinna gehör hos företrädarna för utredningen angående Sexuella övergrepp, men sedermera nulliteras av den svenska riksdagen.

2.2.4 Den nya vänsterns problemformuleringsprivilegium

Trolöshetens demission på den kulturpolitiska agendan inleddes alltså under 1960-talets mitt, och kom att ersättas av ett vänsterorienterat ideologiskt perspektiv som politiserade och internationaliserade den offentliga debatten. ”Den nya vänstern” som fenomenet sedermera

153 _{Lennerhed 1994, 197. Dessa restriktioner bestod bland annat i att barnpornografi med visa förbehåll var}

strängeligen förbjudet, liksom framställandet och förhärligandet av masochism och sexuellt våld.

154 _{Levin (1986) 1989, 297.} 155 _{Ullerstam 1964, 104-105.} 156 _{Eriksson 1965, 141.} 157 _{Levin (1986) 1989, 297.}

kom att etiketteras avvisade liksom sina föregångare den konfessionella traditionen som misologisk och intolerant. Däremot hyllade man kollektivismen som princip och man anförde en utpräglat negativ inställning till den dåvarande samhällsstrukturen liksom till hela den västerländska kulturen och den socioekonomiska utvecklingen i sin helhet.158 _{Revolution och}

frigörelse blev den nya vänsterns mantra, vad man ville destruera var i första hand inte den occidentala demokratin, utan snarare den auktoritära konformsim man menade satt sin prägel på dess konventioner.159 _{Perspektivet förbyttes från kristendomskritik och ideologidöd till}

befrielsekampen i tredje världen och analyser av den västerländska kapitalismen. Ungdomen var fortfarande den sexualpolitiska debattens fanbärare, men denna hade politiserats och kom att ta sig helt andra utryck än tidigare.160

De konventioner som omgärdade privatlivets räjonger började betraktas som borgerliga. Monogamin och det heterosexuella äktenskapet som institution deklarerades vara passé, då dessa sedvänjor ytterst var ett uttryck egendomsförhållanden och sexuellt förtryck, som försatte kvinnan i en servil beskaffenhet. Det borgerliga äktenskapet var till sin karaktär ett affärskontrakt mellan två kontrahenter, där den ena parten, alltså kvinnan, betraktades som nästintill insolvent.161 Man menade dessutom att det borgerliga samhällets konformism, med dess inneboende auktoritära och bigotta konventioner, utövade ett latent sexualförtryck som hämmade såväl mannens som kvinnans naturliga sexualdrift. Denna form av sexuell

repression låg därmed i kapitalets och överhetens intresse, då sexuellt förtryckta människor normalt sett sakande givna förutsättningar för att göra revolution.162 .

Den sexuella emancipationen som 1960-talets kulturradikaler hade omhuldat fann sin motsvarighet också på den nya vänsterns dagordning, men ontologin och premisserna för denna hade delvis förändrats. Den nya vänsterns anhängare proklamerade emotionernas renässans i den sexualpolitiska debatten, och man menade att den sexliberala dikotomin affektion – sexualitet ovedersägligen var varandras pendanger.163 Sexliberalernas mekaniska och androcentriska syn på sexualiteten övergavs därmed, och istället accentuerades

emotionerna liksom bägge kontrahenters rättighet till sexuell njutning, i anslutning till den sexualpolitiska debatten. De sexliberala idéströmningarna som ytterst emanerat från mannens intressen, började utmanas av ett gynocentriskt perspektiv, vars förespråkare fördömde

158 _{Frenander 1998, 223-225.}

159 _{Framstegets arvtagare (1998) 2002, 220.} 160 _{Lennerhed 1994, 247.}

161 _{Sexual love and western morality (1975) 1995, 142-143.} 162 _{Framstegets arvtagare (1998) 2002, 215.}

exempelvis pornografi och prostitution, dels som könsdiskriminerande och moraliskt degenererande, men också som ett uttryck för kapitalismens profitbegär.164

Emotionernas återkomst i den sexualpolitiska debatten, och den unga feministiska jaggernautens offentliga framfart, innebar i samband med vänsterns

problemformuleringsprivilegium att de sexuella avvikelserna började betraktas i en dunklare dager. Individens rätt att själv bejaka sin sexuella konstitution ifrågasattes utifall en bredare majoritet fann sådana handlingar vara sedlighetssårande eller obscena. De grövre sexuella avvikelserna började omsider desavoueras och försmädas av den nya vänsterns sympatisörer, och då särskilt kvinnorna.165 Denna till synes yrvakna antipati gentemot de sexuella

minoriteterna, tog sina utgångspunkter i flera internationella undersökningar, vilka

uppmärksammade att uppemot 25 % av de yngre kvinnorna vid något tillfälle blivit utsatta för sexuella övergrepp.166 Vidare började effekterna av sexuella övergrepp diskuteras mer

frekvent på uppmaning av särskilt den gryende feminismens koryféer. Dessa diskussioner och examinationer uppvisade genomgående att offren för de sexuella minoriteternas kättja vid flertalet tillfällen fått psykiska men, som inte sällan tog sig uttryck i en avog inställning till könslivet och en habituell letargi.167 Det förekom alltså en uppenbar diskrepans mellan vad som framkom i 1970-talets diskussion angående de sexuella avvikarnas offer, och den syn på denna grupps beteende som förfäktades av 1960-talets mest rabiata sexliberaler, vilka antog att presumtiva psykiska eller fysiska åkommor på eventuella offer, var ovanliga för att inte säga statistiskt insignifikanta. Vidare satte den nya vänstern anförda av feministerna sexuellt våld mot främst kvinnor och barn i debattens blickfång. Vilket innebar att 1960-talets stundtals legitimerande inställning till pedofilin sköts i sank, och att avigsidorna av övergreppen offentliggjordes på bred front.168

Alla former av sexuella avvikelser kom dock inte utsättas för den nya radikalismens aversion och begabbelser. De homosexuella påbörjade under inflytande från USA att organisera sig och tillsammans med feministerna ifrågasätta den monogama heterosexuella normens axiom, vilket i längden innebar att gruppen, om än långsamt, initierade en

frigörelseprocess från de övriga sexuella avvikelsernas komprometterade fålla.169 Det bör

164 _{Från Sapfo till Cyborg 2006, 192.} 165 _{Från Sapfo till Cyborg 2006, 189-190.}

166 _{Från Sapfo till Cyborg 2006, 196-197. Siffrorna var svårtolkade, men forskarna kunde fastslå att minst 10 %}

av de undersökta kvinnorna någon gång i livet utsatts för sexuella övergrepp, vanligtvis av någon närstående. Fenomenet var mest frekvent förekommande i USA där uppemot en fjärdedel av kvinnorna uppgav att de vid något tillfälle blivit sexuellt antastade.

167 _Ibid.

168 _{Bergenlöv, Lindstedt Cronberg och Österberg 2002, 14.} 169 _{Från Sapfo till Cyborg 2006, 182-183.}

också accentueras att den legitimerande synen på de sexuella minoriteterna ingalunda

förändrades över en natt, utan processen kan liknas vid en utdragen recession, och långt in på 1970-talet levde sexliberalismens konventioner kvar i vissa läger. Under den berörda

tidsperioden uppmuntrade exempelvis den statliga televisionen, liksom flera förskolor, föräldrar att tillåta barnen att bevittna könsakten.170 Kvintessensen i mitt resonemang är dock att den sexualpolitiska debattens vänsterorientering under 1960-talets slutskede, på sikt undergrävde de sexliberala landvinningarna, och istället banade vägen för en ny syn på de sexuella minoriteterna som var långt mindre sanktionerande.