Kultur, etnicitet, religion, klass, kön, urbanisering, segregation, diskrimi- nering och könsförtryck är några av alla de förklaringar som erbjuds det komplexa hedersbegreppet. Detta har i sin tur gett upphov till de fråge- ställningar som jag själv har för avsikt att redovisa svar på i detta avsnitt: vad är det som kan sägas konstituera hedersbegreppet? Vad särskiljer det från andra kulturmönster? Är begrepp så som hederskultur och heders- våld att betrakta som uttryck för en essentialistist kulturaliserande syn på de exotiska och främmande Andra? Är det i själva verket mansvåld och inte hedersvåld som ska uppmärksammas och diskuteras? Med andra ord: bor det en liten taliban inom alla oss män?
Hedersbegreppet är elastiskt och tolkas olika av olika individer på olika platser i olika tider. Det jag kommer att skriva fram är de grund- läggande förhållanden vilka jag själv ser som konstituerande för be- greppet. Genom att skriva om hedersbegreppet öppnar jag mig samtidigt för kritik från dem som anser att man inte kan diskutera könsförtryck utifrån kulturella hänsyn. Men att göra sig ”kulturellt blind” förefaller mig vara att beträda en intellektuell återvändsgränd. Orättvisor och förtryck, vilka har kön som grundförutsättning, är förvisso ett globalt fenomen som överskrider alla etniska, kulturella eller religiösa gränser. Samtidigt ser detta förtryck och dessa orättvisor olika ut och grundar sig i olika synsätt på vad det innebär att vara kvinna respektive man.
Min egen uppfattning är den att hederskultur är ett specifikt kultur- mönster vilket uttrycker en viss kulturgemenskaps värderingar och normer, och att kvinnoförtryck i den tappning som manifesteras inom hederskulturen har specifika särdrag vilka skiljer ut den från det kvinno- förtryck som exempelvis också existerar i den svenska majoritets- kulturen.
94
Hedersbegreppet som vapen i kampen om att beskriva verkligheten I och med mordet på Fadime Sahindal 2002 blev hedersmord ett allmänt spritt begrepp i det svenska medvetandet och denna händelse och debatten om den spillde i sin tur över i en rad angränsande problem- ställningar. För att resonera om detta väljer jag att ta avstamp i den intensiva hedersmordsdebatt som förekom i svensk media under första decenniet av 2000-talet. I debatten kom två motstående positioner att utkristalliseras och dessa tar jag som utgångspunkt för att kunna presen- tera en överblickbar bild av hedersbegreppet. Genom att redogöra för dessa båda lägers ståndpunkter kan jag ringa in komplexiteten och visa på att det är ett begrepp som kan fyllas med olika meningsinnehåll. Denna mediala debatt kan förstås som kampen mellan två olika verklig- hetsuppfattningar. Uppdelningen så som jag väljer att presentera den har gjorts flera gånger tidigare och grundar sig i en förståelse av debatten i vilken ett läger förespråkar specifika kulturmönster som tyngst vägande förklaringsmodell och ett annat som förkastar kulturmönster som förklaringsmodell och istället vill fokusera på andra om-ständigheter.65
Anledningen till att jag ansluter mig till denna uppdelning är att den har stora pedagogiska vinster som i mina ögon är avgjort större än eventuella brister i komplexitet.
Hederskultur är ett globalt fenomen, men då det diskuteras i svensk media blir det istället språngbräda för att diskutera samhälleliga för- hållanden i Sverige. Kulturförespråkarna diskuterar explicit fenomenet hederskultur medan kritikerna istället diskuterar debatten i sig och ser kulturaspekten som vilseledande och felaktig. Istället vill de diskutera samhälleliga problem kopplade till etnicitet och diskriminering utifrån postkoloniala teorier.66 Heder kan alltså förstås och förklaras olika be-
roende på vilka infallsvinklar på begreppet som man har. Att heders- mordsdebatten (bland annat) utvecklades till en kamp om det veten- skapliga utrymmet råder det ingen tvekan om. Företrädare för olika teoretiska program slogs för sina respektive synsätt på fenomenet som det enda rätta. Misstankens hermeneutik är ett framträdande drag i debatten på så sätt att deltagarna tolkar in mer i det motparten säger än vad hon/han i själva verket gör samt associerar vidare utifrån detta till något ytterligare mer komprometterande. Debatten om heder kom att bli en debatt om något mycket mer: om hur vi ska tolka vår historia och vår samtid för att på så vis kunna rätt bedöma Sveriges väg in i framtiden.
65 Se exempelvis Gemzöe (2002), Arnstberg (2005), Ekström, i Ekström & Gerholm
(red.) (2006) och Österberg, i Johansson (red.) (2005).
66 Ekström (2009) utreder utförligt i sin bok för olika aspekter av de olika sidornas
ställningstaganden och ger mest utrymme åt den kulturkritiska sidans argument, den sida vilken han själv riktar skarpast kritik emot.
95
Min egen syn på debatten om heder och på begreppet heder
De olika synsätt vilka ovan presenterats kan sammanfattas med å ena sidan viljan att förstå kulturella skillnader för att förklara beteenden, för att ge en logik åt handlingar, för att förstå dem, å den andra sidan motviljan att tala om kultur i vissa sammanhang, eftersom det repro- ducerar dominerande rasistiska föreställningar och en särskiljande upp- märksamhet gentemot stigmatiserade etniska grupper.
Kulturkritikerna tillför enligt mitt sätt att se inget till själva heders- begreppet utan istället till hur detta begrepp måste problematiseras utifrån andra aspekter än som uttryck av en viss kulturgemenskaps värderingar och normer. Jag delar kulturförespråkarnas syn i det att även jag tror att en delförklaring står att finna i traditionella patriarkala kulturella mönster. Den stora ofrihet vilken kvinnor inom hederskultur upplever baseras på försvaret av familjens heder utifrån föreställningar om heder och skam kopplade till kvinnans sexualitet vilken kontrolleras av kollektivet.
Med detta sagt så vill jag samtidigt uttrycka sympati för de kritiker till kulturförespråkarna som vill uppmärksamma det faktum att det är en redan utsatt och stigmatiserad grupp som nagelfars. Segregation, diskri- minering, utanförskap och fattigdom är också av betydelse för huruvida hederskulturens etik fortlever och stärks.
Man måste också vara medveten om och uppmärksam på att kritiken av hederskultur har flera bottnar och att mörkermän står beredda i kulisserna att utnyttja denna kritik för allt annat än lovvärda politiska syften. Inte desto mindre är det angeläget att våga lufta detta problem och inte förneka dess existens av rädsla för att annars springa rasisters och extremisters ärenden. Min slutsats blir alltså den att hederskultur måste skärskådas, diskuteras och kritiseras men att sättet på vilket detta görs är av största betydelse. Om jag ska sammanfatta vad som i mitt tycke utgör de konstituerande aspekterna av hedersbegreppet är det främst dessa förhållanden som jag finner vara centrala:
Kollektivet/familjens rätt att bestämma över individens livsval och att bestraffa om individen inte underordnar sig dess uttalade vilja. Den stränga manliga kontrollen av kvinnlig sexualitet vilken är
avhängig av hur kvinnan uppfattas i offentligheten.
Om hur hederskultur beskrivs i svensk ungdomslitteratur
Min licentiatuppsats syftade till att med hedersbegreppet i fokus läsa två ungdomsromaner för att sedan diskutera hur dessa kan brukas eller
96
missbrukas i klassrummet. Ungdomsromanerna i fråga är Heder (2002) och Fallen flicka (2009) skrivna av Christina Wahldén.
Det övergripande syftet med mitt forskningsprojekt var att argumen- tera för ett svenskämne där hedersbegreppet eller liknande komplexa och gränsöverskridande frågor har en naturlig plats och en viktig uppgift att fylla. Detta antagande underbyggs också av de riktlinjer vilka Skolverket anger för skolans verksamhet:
Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund. /…/ Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.67
Dessa inledande rader i kapitlet ”Skolans värdegrund och uppgifter” kan även sägas utgöra en negerad provkarta på de företeelser vilka i min empiri lyfts fram som utmärkande för hederskultur. I Christina Wahldéns båda texter finns nämligen otaliga exempel på brott mot den grund- läggande värdegrund som citerats ovan. Ett människoliv är mindre värt än familjens rykte, individen har själv ingen rätt att göra egna fria livsval avseende yrke eller äktenskap, män har makt att kontrollera och bestraffa kvinnor som i detta sammanhang är att betrakta som svaga och utsatta. Sett i ljuset av detta är Christina Wahldéns texter ett möjligt inslag i svenskämnet. Att läsa Christina Wahldéns båda böcker om hederskultur i ett klassrum kräver en observant läsare som inte skyggar för att kritisera det mest uppenbara och självklara i dessa texter. Detta det mest uppen- bara och självklara är författarens tydliga kritik mot det hedersförtryck som unga kvinnor i dagens Sverige lever under. Det som i mina ögon blir verkligt intressant är hur detta förtryck gestaltas och vilka för- klaringar som erbjuds läsaren. Det råder nämligen enligt mig en tydlig diskrepans mellan det goda/lovvärda syftet och det tveksamma eller problematiska budskapet i Christina Wahldéns båda texter.
Den starka fokusering på kultur/tradition som förklaring åt det förtryck som de utsatta kvinnorna lever under gör att böckerna kan placeras i ett bestämt sammanhang: det kulturteoretiska. Denna syn har jag tidigare redogjort för och efter att ha studerat empirins hedersdiskurs kan jag konstatera att de förhållanden som debattörer, vilka intog denna position, framhävde som typiska omständigheter också tydligt fram- kommer här. Särskilt Fallen flicka utgör en provkarta på företeelser som alla kan sägas stämma in på ett kvinnoförtryck i hederskulturens namn. Denna syn problematiseras i Heder då andra orsaksförklaringar också bereds utrymme.
97
Hedersdiskursen i ungdomsböckerna rymmer inom sig vissa stereotypa identitetskonstruktioner vilka fyller tydliga funktioner. Könsroller, sexualitet, kultur, tradition och maktutövande tematiseras inom denna diskurs. Identiteterna konstrueras utifrån vissa antaganden som alltså styr hur de formas. Dessa blir stereotyper som fyller en didaktisk och ideologisk funktion. Diskursen sätter de ramar inom vilka problemställningen har att röra sig, vem som ges ordet och på vilket sätt avspeglar den bakomliggande maktaspekten. Hur karaktärernas identiteter konstrueras utgör diskursens ramar utifrån vilka jag som läsare har att förhålla mig till de händelser som utspelar sig på bokens sidor. Eftersom den diskurs vilken identiteterna konstrueras inom så tydligt anspelar på ett skillnadsskapande mellan ”vi” och ”dom”, kan den kritiseras utifrån postkoloniala antaganden om exotisering, demoni- sering, stereotypisering och etnocentrism.68
Den starka tonvikt som läggs vid förklaringsmodellen kultur/tradition är behäftad med två problem ur ett postkolonialt perspektiv: dels själva kulturbegreppet, dels hur detta kulturbegrepp beskrivs. Att framställa kultur som enhetligt och statiskt är oförenligt med den syn på kultur som många forskare av idag ger uttryck åt. Kultur är stadd i ständig förvand- ling. Att då hävda att motsatsen gäller de andra ger uttryck för en kolonialistisk syn där dessa andra inte förändras eller utvecklas utan deras existens och tänkande för alltid är fastfruset i tid och rum. Med denna syn på kultur följer att det med nödvändighet måste kollidera med den svenska upplysta och moderna. Genom att nagla fast kulturens aktörer i denna fasta position omöjliggörs ett möte.69 Det är de unga
frihetstörstande kvinnorna som i sin längtan efter svenska ideal och livsstil är de som ska räddas. Männen är ohjälpligt fast i traditionens kultur. Konsekvenserna av denna kulturförståelse är att förövarna reduceras till kulturstyrda objekt. Skillnadsskapandet blir ett uttryck för att vi svenskar är i vår fulla rätt att stöta ut dessa andra ur vår gemenskap.
Christina Wahldén för i böckerna fram sin något tvehågsna ståndpunkt i hedersdebatten: hon vill mena att det finns en hederskultur med vissa bestämda uppfattningar om hur man ska leva sitt liv och att denna
68 Postkoloniala teorier vägledde mina tolkningar av Christina Wahldéns båda
ungdomsböcker. Främst är det tre teoretiker som jag då lutat mig emot i mina resonemang: Edward Said, Gayatri Spivak och Homi Bhabha. Deras respektive mest inflytelserika texter kan varmt rekommenderas den nyfikne att ta del av: Orientalism ([1978] 2005), ”Can the Subaltern speak?” (1988) och The Location of Culture (1994). För en översiktlig orientering av det postkoloniala fältet på svenska rekommenderas Eriksson, Eriksson Baaz & Thörn (2005).
69 Bhabhas syn på kulturer som stadda i ständig förändring i ”det tredje rummet” står
här i direkt motsättning till den statiska kultursyn som förmedlas i Wahldéns båda böcker.
98
hederskultur skiljer sig på avgörande punkter från andra kulturer. Samtidigt vidgar hon perspektivet i Heder, som ändå utkommer först, då hon inte uteslutande framhåller hederskulturens värderingar som enda enskilda förklaring till det kollektiva förtryck som bokens kvinnor får utstå. Även diskriminering och rasism måste enligt detta hennes synsätt vägas in i ekvationen och spelar också en betydande roll i boken som förklaring till förövarens ställningstagande. Inte desto mindre är det förtryck som riktas mot kvinnorna grundat i kultur/tradition.
Om litteraturläsning i skolan: ”Teach the conflicts!”70
Vilken är litteraturundervisningens plats i svenskämnet? Vilken syn på litteraturundervisning har jag själv och hur vill jag att undervisningen i/om litteratur ska bedrivas i den svenska mångkulturella skolan i framtiden? De ovan ställda frågorna upplever jag vara av yttersta vikt att ställa och jag tänkte nu resonera lite kring dem. Men innan jag gör det bibringar jag läsaren min egen syn på vad ett svenskämne ska inbegripa, vilken kan sammanfattas med följande programförklaring:
- samhälleliga konflikter i fokus
- kollektivet i fokus: läsa, skriva, lyssna och tala tillsammans - demokratiuppdraget och kunskapsuppdraget i fokus
För att göra detta behövs en integrativ ämnessyn vilket innebär att ”läroplanen med dess skrivningar om demokrati och värdegrund bör sammanlänkas med kursplanens skrivningar om ämnets innehåll”.71 Att läsa litteratur som upprör och berör och tillsammans diskutera sig fram till olika förhållningssätt till denna gemensamma läsupplevelse tror jag är en framgångsväg för svenskundervisningen.72 Inom receptions- forskningen, där intresset ligger på läsaren istället för på texten eller författaren, framhålls betydelsen av läsarens erfarenheter för menings- skapande. Läsningen ingår alltid i en social och kulturell kontext som inverkar på hur mötet mellan läsare och text formar sig. Det är en dynamisk process, där läsaren bär med sig in i läsakten sina erfarenheter och kunskaper. I mötet mellan text och läsare är det läsaren som har den aktiva rollen och skapar mening under läsningens gång. Detta synsätt är också av central betydelse för att det svenskämne som jag ovan presenterat ska kunna realiseras i praktiken. Detta mitt sätt att se på (svensk)undervisning har sin upprinnelse i ett sociokulturellt perspektiv
70 Graff (1992). 71 Molloy (2007:41).
99
på lärande enligt vilket man inte i första hand ser till den enskilde elevens lärande, utan mer till hur denne lär sig i samspel och samtal med andra.73 Postkoloniala teorier (liksom andra ideologikritiska teorier) kan,
tror jag, fungera alldeles utmärkt som en gemensam kompass att navi- gera efter i dessa samtal. Litterära texter är inga heliga artefakter utan måste behandlas som de texter de är och att tillsammans läsa och disku- tera förståelsen av litterära texter i ett socialt sammanhang tror jag är en nödvändig ingång till litteraturstudier i skolan. Att studera litteratur med eleven som utgångspunkt istället för litteraturen blir då en nödvändighet och den litteratur som används i klassrummet ska kvalificera sig utifrån de frågor som diskuteras i klassrummet. Ifråga om nyutgiven ungdoms- litteratur torde möjligheterna att reflektera, tänka kritiskt och själv- ständigt, att argumentera och ha meningsutbyten, vara obegränsade.
Detta förutsätter dock en medveten litteraturpedagogik som tillvaratar de möjligheter som finns inbäddade i texter av olika slag, i klassrums- kontexten och i mötet mellan text och läsare. Om läsning i skolan ska fungera som annat än privat lustläsning alternativt som ett betygs- underlag, behöver läraren aktivt uppmärksamma och ta till vara de didaktiska potentialer som jag menar finns inbäddade i texter av olika slag, i klassrumskontexten och i mötet mellan text och läsare. Genom att sätta angelägna samhällsproblem i fokus för undervisningen knyts elevernas liv mer intimt till ämnets innehåll. Den personliga erfarenheten blir inkörsport för att lyfta samtalet i klassrummet och kunna diskutera förhållanden utifrån olika synsätt och upplevelser. Inga texter är givna på förhand utan texter av alla de slag kvalar in som undervisningsstoff utifrån relevanskriteriet.74 Gunilla Molloy är exempel på en forskare som förespråkar detta synsätt. Hon vill skifta fokus på ämnesinnehållet och istället för att litteraturen som läses är något på förhand givet ska istället elevens frågor till texten stå i fokus. Med detta perspektivskifte kommer undervisningen att utgöra den väg till kunskap om jaget och omvärlden
genom språk och litteratur som hon så ivrigt förespråkar.75 Det
svenskämne Gunilla Molloy vill se i framtidens svenska skola kallar hon
Svenska som erfarenhetspedagogiskt demokratiämne. Hon menar att
svenskan har en demokratisk potential i val av arbetsformer, men att detta inte är särskiljande för just svenskämnet utan något som också kan praktiseras i andra skolämnen. Vad svenskämnet däremot har, och som
73 I Bergman (2007:28ff.) står en redogörelse för denna kunskapssyn att läsa. Se även
Alvesson & Sköldberg (2008:82ff.). I Säljö (2000) står en pedagogiskt riktad diskussion av socialkonstruktivism att läsa.
74 Molloy (2007:170) skriver: ”Svaret på frågan vilka texter vi läser med vilka elever
kommer alltid att vara underordnat svaret på den didaktiska frågan Varför vi i en given undervisningssituation skall läsa den ena eller den andra texten i skolan.”
100
skiljer det från andra skolämnen, är möjligheten för elever att använda och utveckla både ett muntligt och ett skriftligt språk i erfarenhets- bearbetande sammanhang. Kärnan i sin ämnessyn förklarar hon så här:
Den muntliga och skriftliga språkutvecklingen samt förmågan att själv ta ställning i olika frågor kan dels utvecklas vid läsning av olika texter och dels i samtal om dessa texter. I mötet med texter och andras uppfattningar, kan eleverna utbyta erfarenheter och med utgångspunkt i gamla erfarenheter bli uppmuntrade till nya erfarenheter och förändra sina föreställningsvärldar på ett sätt som de själva ser som relevant.76
Jag delar Molloys syn på litteraturläsning i skolan och vill mena att man genom att sätta angelägna samhällsproblem i fokus för undervisningen knyter elevernas liv mer intimt till ämnets innehåll. Den personliga erfarenheten blir inkörsport för att sedan i nästa skede kunna lyfta samtalet i klassrummet och diskutera förhållanden utifrån olika synsätt och upplevelser. Läraren har ett ansvar för att vidga samtalet och nyansera och problematisera olika förhållningssätt genom att välja ut relevanta texter som bidrar till att öka komplexiteten i det ämne som är för handen. Hon eller han är inte alls ensam i detta utan har till sin hjälp den mångfald av olika upplevelser och åsikter som redan finns i klassrummet.77
Att läsa (s)om den Andre. Om litteraturens funktion i det mångkulturella svenskämnet
I debatten om litteraturen i skolan hänvisas ofta till filosofen Martha Nussbaum som anser att skönlitteraturen kan vidga vår erfarenhet och göra oss mer empatiska.78 Den enskilda individen och eleven i skolan bör
enligt Nussbaum inte främst se sig som en lokal eller regional med- borgare. I en globaliserad värld bör hon eller han istället betrakta sig i relation till andra människor i världen. Skönlitteraturen kan underlätta förståelsen för ”de Andra” eller ”det främmande” och möjliggöra kom- parationer mellan den egna västerländska kulturen och förhållanden i andra delar av världen. Kulturarvsförmedling handlar således inte i första hand om att ge en bild av främmande kulturer. Viktigare är att insikten i andra kulturer och förhållanden bidrar till att man kan se den egna identiteten i nytt ljus och också vågar ifrågasätta bilden av sig själv. Ett
76 Molloy (2007:186).
77 Dysthe (1995), Bommarco (2006:56ff.) och Hällgren, Granstedt & Weiner
(2006:53).
78
101
sådant ifrågasättande kan leda till att man betraktar ”den Andre” på ett mer nyanserat och förutsättningslöst sätt.79
En sådan narrativ fantasi – förståelse för vad det skulle innebära att