Att skriva en text är en självutlämnande aktivitet, något som märks mer eller mindre tydligt i de olika grupperna. Att dessutom göra detta i grupp, där för- handling om innehåll och utformning måste göras ställer också stora krav på individernas trygghet. Att vara medveten om att texten ska delges de andra eleverna i form av en redovisning spetsar ytterligare till det hela och samman- taget står det klart att textskrivandet är en aktivitet som av flera elever upplevs som mycket pinsam. I en av grupperna märks detta speciellt tydligt och ele- verna i denna grupp ger på olika sätt uttryck för sin olust inför aktiviteten.
Vi befinner oss i klassrummet. De två pojkgrupperna är närvaran- de, medan flickgrupperna är i de två angränsande grupprummen. I den ena pojkgruppen är stämningen uppsluppen och eleverna är i full färd med att skriva en text som handlar om sex mellan två klasskamrater. I den andra gruppen, som sitter i en cirkel några me- ter bort i rummet är stämningen tryckt. Magnus sitter med huvu- det böjt mot golvet, mekaniskt svängande en amulett i en kedja fram och tillbaka. Anders blick flackar runt i klassrummet, samti- digt som hans ansikte med jämna mellanrum spricker upp i ett ner- vöst leende. Jonas tittar ut genom fönstret, och ser ut som om han drömde sig bort och Karl fingrar förstrött på sin tröja. Ingen säger något och intrycket av situationen är att den av pojkarna upplevs som mycket pinsam. Efter en stund uppmärksammar Douglas, som har varit i färd med att diskutera den andra gruppens text pojkarnas sinnesstämning och sätter sig ned hos dem för att försöka få igång skrivandet. Han tar anteckningsboken, i vilken några möjliga text- rader är nedtecknade, och läser: ”Åsa var en dansös”. Och hur fort- sätter vi sen”. Ingen svarar. Jonas drar upp kragen till polotröjan över hakan, ungefär som om han vill dölja ansiktet och ge sken av att inte vara närvarande. De andra pojkarnas agerande och minspel signalerar samma budskap. Antingen stirrar de ned i golvet med huvudet i händerna, eller vänder bort blicken från Douglas som försöker ge förslag på en möjlig fortsättning på den första strofen. Passiviteten är påtaglig och efter en stund byter Douglas taktik: ”Ska vi börja om här istället”, säger han hurtigt. ”Ska vi skriva en kärlekssång istället och sen så låter vi den flippa ut”. Han griper
energiskt anteckningsblocket och pennan, en gest som förmedlar ett intryck av en pådrivande lärare som gör sitt yttersta för att moti- vera eleverna. ”En solig dag i maj”, säger han och skriver i anteck- ningsboken. ”Vad hände då”. Ingen av eleverna reagerar. Alla sitter nu med huvudet stött mot händerna och blickarna i golvet. Doug- las fortsätter: ”Vad ska hända då”. Vad sa du Magnus”. ”Inget”, mumlar Magnus utan att lyfta huvudet från händerna. Douglas upprepar: ”En solig dag i maj, vad hände då”. Fortfarande reagerar ingen av eleverna. Efter ytterligare en stunds påtryckningar och för- slag har dock ännu en textstrof utkristalliserats: ”På stubben satt en katt”. Douglas är inte nöjd med att de rimmande orden satt och katt ligger så nära varandra i meningen. ”Kan det inte sitta något annat än en katt på stubben”, säger han. Karl föreslår då en änd- ring: ”På stubben satt en hund”. ”Det måste vara längre”, inflikar Douglas. ”En hårig hund”, försöker Karl. ”En väldigt hårig hund måste det vara”, fortsätter Douglas och skriver samtidigt. ”Och vad hände då”. Eleverna reagerar inte. Deras strategi för att slippa med- verka är att antingen titta ned i golvet eller ut i klassrummet. Till slut försöker Douglas räcka över anteckningsboken till eleverna med uppmaningen att någon av dem ska sjunga den textrad som åstadkommits under lektionen, men ingen tar emot boken. De bara skakar på huvudena och tittar antingen bort eller ned i golvet.
Det allt annat överskuggande intrycket från denna situation är att eleverna inte känner sig bekväma. Deras kroppsspråk demonstrerar att de upplever si- tuationen som genant. En identitetsförhandling äger rum. Å ena sidan förvän- tas de vara lydiga följsamma elever som tar sig an den uppgift de har blivit ålagda, å andra sidan är denna uppgifts karaktär av ett slag som mycket väl kan upplevas som oförenlig med deras identitet som pojkar i femtonårsåldern. Detta illustreras via den distanserade hållningen med bortvända blickar och fniss och leenden när läraren försöker lotsa dem vidare i textskrivandet. Situa- tionen är behäftad med en dominansproblematik som är riktad både mot lära- ren och mot eleverna. För att inte göra våld på sin identitet som pojkar i fem- tonårsåldern som inte befattar sig med att skriva löjliga texter måste de de- monstrera avståndstagande och det enda möjliga sättet att göra detta är att ge uttryck för att vara mentalt frånvarande, såvida de inte helt enkelt skulle av- lägsna sig från klassrummet. Detta ligger inte inom ramen för de möjligheter som finns. Visserligen är denna lektion den sista som en av pojkarna i grup- pen bevistar under terminen, men det går naturligtvis inte att utgå från att det är skapandeprojektet som är orsak till detta. Dock kan det inte heller uteslutas
att det kan ha påverkat viljan att delta i en negativ riktning och det är natur- ligtvis lättare att utebli från undervisningen än att avvika när den pågår. På ett sätt utövar läraren dominans genom att försöka tvinga in eleverna i en sub- jektsposition som inte är förenlig med deras identitet. Genom att demonstrera avståndstagande kommer emellertid eleverna också i en dominansställning gentemot läraren, där denne måste ta sig ur ett dilemma där han riskerar att framstå som en dålig motivatör. Det handlar helt enkelt om att ”något står på spel”, och det är lärarens och elevernas identitet. Eleverna försöker hantera den subjektsposition som erbjuds genom att inta en nollställd hållning, vilket är en mera balanserad och återhållsam strategi än att vägra genomföra uppgif- ten. Genom att alla nonchalerar lärarens försök att få någon att ta ansvar för textskrivandet undanröjs också möjligheten för läraren att rikta sig till någon speciell individ för att skapa en dialog kring textens utformning. Läraren å sin sida kan också inta olika subjektspositioner. Han skulle kunna nonchalera ele- vernas inaktivitet och ägna sig åt någon av de andra grupperna och han skulle även kunna kräva ett fullgörande av uppgiften utan demonstration. Han väljer emellertid en mera nyanserad hållning som konstruktivt lockande och pock- ande, vilket får sägas vara i enlighet med den diskurs om lärares förhållnings- sätt beträffande motivation som är förhärskande i dagens skola (Ericsson, 2006). Sammantaget kan textskrivande betraktas som en aktivitet som inne- fattar en självutlämnande dimension, vilket kan resultera i dilemman som producerar makt och dominans.