Förslag: En fråga om godkännande av en placering av ett barn i
Sverige enligt 2019 års Bryssel II-förordning ska prövas av social- nämnden i den kommun där barnet avses bli placerat.
Skälen för förslaget
Placering av ett barn enligt 2019 års Bryssel II-förordning
Tidigare var det i det närmaste uteslutet att placera barn och ungdo- mar i utlandet. På motsvarande sätt har utländska placeringar i Sve- rige varit ovanliga. Genom 2003 års Bryssel II-förordning och 1996 års Haagkonvention infördes regler om placering av barn i andra län- der, och det har med tiden blivit vanligare att placeringar sker här. Även 2019 års Bryssel II-förordning innehåller bestämmelser för att underlätta en placering av ett barn i ett annat land. För att en pla- cering ska kunna genomföras på ett bra sätt krävs det flera övervä- ganden, bl.a. om vilket hem som är lämpligt, hur vården kan ordnas och hur uppföljning och tillsyn ska säkerställas. Även frågan om vem som ska stå för kostnaderna under placeringen aktualiseras.
Enligt 2003 års Bryssel II-förordning ska en placering av ett barn i en annan medlemsstat föregås av samråd med och godkännande av myndighet i den medlemsstaten, om medlemsstaten föreskriver det vid placering av barn inom landet (artikel 56.1 och 56.2). Enligt svensk rätt krävs det att socialnämnden lämnar ett godkännande till att en utländsk myndighet placerar ett barn i Sverige. I 6 kap. 11 a och b §§ socialtjänstlagen anges förutsättningarna för socialnämn- den att godkänna en placering av ett barn i Sverige respektive placera
ett barn i ett annat land. För att undvika tvekan föreskrivs det i 6 § första stycket i 2008 års kompletteringslag att en fråga om godkännande av en placering av ett barn i Sverige enligt förord- ningen prövas av en nämnd som fullgör uppgifter inom social- tjänsten i den kommun där barnet avses bli placerat. Även samråd sker med den nämnden.
En nyhet i 2019 års Bryssel II-förordning är att det föreskrivs i förordningen att en placering alltid ska föregås av ett godkännande. Detta stämmer väl överens med vad som gäller enligt svensk rätt som alltså förutsätter myndighetsbeslut när ett barn ska placeras utanför det egna hemmet. Bestämmelsen i 2008 års kompletteringslag om vilken myndighet som ska göra prövningen bör flyttas över till den nya kompletteringslagen, men då avse godkännanden enligt 2019 års Bryssel II-förordning. Det är i den nya bestämmelsen tillräckligt att föreskriva vad som gäller för socialnämnd, eftersom det begreppet även omfattar uppgifter inom socialtjänsten som kommunfullmäk- tige bestämt ska fullgöras av annan nämnd eller andra nämnder (se 2 kap. 4 § andra stycket socialtjänstlagen).
Även om frågan om godkännande regleras direkt i den nya förordningen, kan placeringar över nationsgränserna också ske en- ligt 1996 års Haagkonvention. Mot den bakgrunden bör socialtjänst- lagens godkännandereglering, som i sak är förenlig med den som finns i Bryssel II-förordningen, finnas kvar.
Däremot finns det inte längre anledning att som i 2008 års kompletteringslag föreskriva med vilken nämnd samråd ska ske, eftersom något samråd – som ju syftat till att klarlägga om ett god- kännande krävts för placering av ett barn i landet – inte förutsätts ske enligt den nya förordningen.
I 2019 års Bryssel II-förordning anges det uttryckligen att en placering hos en förälder inte omfattas av förordningens regler. Även denna reglering stämmer väl överens med det som gäller enligt svensk rätt. Av 6 kap. 6 § socialtjänstlagen framgår nämligen mot- satsvis att det inte krävs något medgivande eller beslut om vård från socialnämnden vid en placering i ett enskilt hem som tillhör någon av barnets föräldrar. Det behövs alltså inte göras någon ändring i socialtjänstlagen med anledning av förtydligandet i förordningen. Det finns en möjlighet för medlemsstater att meddela till kommis- sionen att något godkännande inte krävs för placeringar inom deras territorium hos vissa andra kategorier av nära släktingar (artikel
Ds 2020:18 Placering av ett barn över landsgränserna
82.2). Varje placering utanför det egna hemmet förutsätter enligt bestämmelserna i 6 kap. socialtjänstlagen en utredning och ett med- givande eller ett beslut av en socialnämnd. Det saknas anledning att hantera placeringar över landsgränserna annorlunda. Något medde- lande om att godkännande inte ska krävas vid placeringar av det slag som nämns i förordningen bör alltså inte lämnas till kommissionen. Förutsättningarna för ett godkännande till en placering ska kunna lämnas kommer även fortsättningsvis att vara upp till de en- skilda medlemsstaterna att bestämma. Enligt 2019 års Bryssel II- förordning finns det också ett uttryckligt utrymme för varje med- lemsstat att antingen bevilja eller avslå en begäran om placering (se artikel 82.6). Om socialnämnden har lämnat ett godkännande till en placering av ett barn här i landet, ska det utländska placeringsbeslutet normalt erkännas (se artikel 39.1 f). När barnet har kommit till Sverige bereds vårdfrågan som ett motsvarande svenskt beslut om vård utanför det egna hemmet. Vad som gäller för sådan vård tilläm- pas alltså. Uppföljning sker på samma sätt som för en inhemsk pla- cering och omfattar den unges hälsa, utveckling, sociala beteende och skolgång samt relation till anhöriga och andra närstående. Även tillsyn över en placering som beslutats av en utländsk myndighet genomförs på motsvarande sätt som för en placering som beslutats av socialnämnden. (Jfr prop. 2011/12:85 s. 45–47.)
En grundläggande förutsättning för att socialnämnden ska kunna godkänna en placering i Sverige eller besluta om placering i utlandet är enligt 6 kap. 11 a § 1 och 6 kap. 11 b § 1 socialtjänstlagen att placeringen är bäst för barnet, särskilt med beaktande av barnets anknytning till Sverige respektive det andra landet. Utgångspunkten för bedömningen av om en placering här är bäst för barnet bör alltså vara barnets anknytning till Sverige, såsom att barnet har sociala kontakter med föräldrar eller släktingar här eller har sin nationella eller kulturella bakgrund här. Motsvarande gäller vid en placering i utlandet (se prop. 2011/12:85 s. 46). Detta synsätt stämmer väl öve- rens med det som anges i den nya förordningen om vikten av att respektera barnets identitet och att upprätthålla kontakten med föräldrarna eller andra anhöriga (skäl 83 och 84 i ingressen).
Av 6 kap. 11 a § 2 och 6 kap. 11 b § 2 socialtjänstlagen framgår att en ytterligare förutsättning för godkännande av en placering här eller
beslut om placering i utlandet är att barnets inställning till place- ringen så långt det är möjligt har klarlagts. Denna reglering behandlas närmare i avsnitt 6.
En ytterligare förutsättning för socialnämndens godkännande är, enligt 6 kap. 11 a § 3 och 6 kap. 11 b § 3 socialtjänstlagen, att vård- nadshavaren och, om barnet fyllt 15 år, barnet samtycker till åtgär- den. Ett tvångsomhändertagande är i sig en ingripande åtgärd och det har av bl.a. detta skäl inte ansetts lämpligt att ta emot eller i utlandet placera ett tvångsomhändertaget barn (se prop. 2011/12:85 s. 48). Det saknas skäl att nu göra en annan bedömning och regle- ringen bör därför finnas kvar. När det gäller de återstående punkter- na i 6 kap. 11 a och 11 b §§ socialtjänstlagen finns det inte heller något behov av ändringar eller kompletteringar med anledning av den nya förordningen.
Tidsfrister
I 2003 års Bryssel II-förordning regleras förfarandet för ett godkän- nande av den anmodade medlemsstatens nationella lag. Även om ut- gångspunkten är densamma enligt artikel 82.7 i 2019 års Bryssel II- förordning, införs det vissa gemensamma regler. En praktiskt viktig nyhet är den tidsfrist om tre månader inom vilken den anmodade medlemsstaten ska översända sitt avgörande om att bevilja eller vägra ett godkännande. Möjlighet till förlängning av tidsfristen finns vid exceptionella omständigheter (artikel 82.6). Vidare anges det ut- tryckligen att en rapport med viss information om barnet, skälen för placeringen eller vården och finansieringen ska åtfölja en begäran om godkännande (artikel 82.1).
Den gällande tidsfristen för utredning om en placering av ett barn inom Sverige från en medlemsstat i EU eller en konventionsstat enligt 1996 års Haagkonvention finns i 11 kap. 2 § socialtjänstlagen. I paragrafen anges att en utredning av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd ska bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast inom fyra månader. Om det finns särskilda skäl, får socialnämnden besluta att förlänga utredningen för viss tid. Genom den nya regleringen i 2019 års Bryssel II-förordning kommer alltså en kortare tidsfrist att gälla för placeringar av barn inom EU i jämförelse med inhemska placeringar eller en placering enligt 1996
Ds 2020:18 Placering av ett barn över landsgränserna
års Haagkonvention. Bryssel II-förordningens reglering kommer att vara direkt tillämplig och kräver alltså inte i sig någon lagreglering. Det bör dock införas en upplysningsbestämmelse i 11 kap. 2 § socialtjänstlagen om att särskilda bestämmelser finns i artikel 82.6 i 2019 års Bryssel II-förordning.
De skilda tidsfristerna får ses mot bakgrund av att det med en begäran från en annan medlemsstat om godkännande att placera ett barn här i Sverige enligt 2019 års Bryssel II-förordning ska följa en rapport om barnet. Av rapporten ska skälen för den placering eller vård som föreslås för barnet redan framgå, liksom bl.a. information om planerad finansiering och annan information som medlemsstaten anser vara relevant. Förutsättningarna för socialtjänstens utred- ningsarbete ser därmed olika ut beroende på om det rör sig om en inhemsk placering eller mottagande av ett barn för placering från en annan medlemsstat. Med hänsyn till att en stor del av informationen redan bör framgå av rapporten kan det antas att arbetet i det senare fallet kommer att vara mer begränsat. Till detta ska läggas att det förväntas vara fråga om förhållandevis få placeringar inom EU. Informationsutbyte och överenskommelser med annan medlemsstat En centralmyndighet i en medlemsstat till vilken ett visst barn har en nära anknytning har enligt 2019 års Bryssel II-förordning en möjlighet att informera en domstol eller annan behörig myndighet i en annan medlemsstat som överväger att placera detta barn om denna anknytning (artikel 82.3). I ett skäl i ingressen anges ytterli- gare exempel på hur ett informationsutbyte om ett barns anknytning till en viss medlemsstat kan ske, däribland möjligheten för en myn- dighet i en medlemsstat att begära information om barnets anhöriga i en annan medlemsstat (skäl 84 i ingressen).
Det bedöms inte behövas någon nationell reglering om central- myndighetens informationsutbyte vid placeringar. Det står givetvis centralmyndigheten fritt att på lämpligt sätt och inom ramen för förordningens bestämmelser inför en annan medlemsstats beslut om placering dela med sig av information till denna medlemsstat om att det t.ex. finns en nära anhörig i Sverige (se även avsnitt 10).
I artikel 82.8 i 2019 års Bryssel II-förordning anges det att inget i förordningen hindrar centralmyndigheter eller behöriga myndighe- ter från att ingå eller upprätthålla överenskommelser som underlät- tar förfarandet med myndigheterna i en annan medlemsstat. Av 6 kap. 11 b § 4 socialtjänstlagen framgår att det är en förutsättning för en placering i utlandet att socialnämnden genom en överenskom- melse med den behöriga myndigheten i det land där barnet ska pla- ceras har gjort det möjligt att följa upp placeringen. Regleringen bedöms vara förenlig med 2019 års Bryssel II-förordning. Någon annan reglering av överenskommelser av det slag som nämns i förordningen finns inte i svensk rätt.