Förslag: Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) ska vara cen-
tralmyndighet enligt 2019 års Bryssel II-förordning. Centralmy- digheten ska bistå vid tillämpningen av 2019 års Bryssel II- förordning och ha de uppgifter som föreskrivs för centralmyn- digheter i den förordningen.
Socialnämnden ska rapportera om ett barns situation enligt 2019 års Bryssel II-förordning. Nämnden ska också samla in upp- lysningar eller underlag och uttala sig om en förälders, anhörigs eller annan persons lämplighet att ta hand om barnet i enlighet med vad som framgår av förordningen.
En ansökan om biträde i ett enskilt ärende om föräldraansvar och andra meddelanden till den svenska centralmyndigheten ska vara på svenska eller engelska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.
Skälen för förslaget: I flera internationella instrument med regler
till skydd för barn finns det samarbetssystem med centralmyndig- heter. Genom 2003 års Bryssel II-förordning upprättades mellan EU:s medlemsstater ett samarbete mellan centralmyndigheter i frå- gor om föräldraansvar. Till huvuddragen är regleringen av samarbe- tet i den nya förordningen intakt. Den innebär att centralmyndighe- terna enligt 2019 års Bryssel II-förordning har både uppgifter som är mer allmänna till sin karaktär, såsom att lämna information om nationell lagstiftning (artikel 77), och särskilda uppgifter som är in- riktade på att bistå i enskilda ärenden (artiklarna 78–81). Dessutom har centralmyndigheten uppgifter vid placering av barn i en annan medlemsstat (artikel 82). I artikel 87 finns det regler om insamling och översändande av information, som i stor utsträckning berör cen-
tralmyndigheterna. I förordningen finns också regler om central- myndigheternas kostnader och om möten mellan dem (artiklarna 83 och 84). Frågan om placering av barn över landsgränserna behandlas särskilt i avsnitt 9.
Det anges i artikel 76 i 2019 års Bryssel II-förordning att varje medlemsstat ska utse en eller flera centralmyndigheter med uppgift att bistå vid tillämpningen av denna förordning i frågor om föräldra- ansvar. Enligt 2 § i 2005 års kompletteringsförordning är Regerings- kansliet (Utrikesdepartementet) centralmyndighet enligt 2003 års Bryssel II-förordning. En centralmyndighet måste utses även enligt 2019 års Bryssel II-förordning. På motsvarande sätt som vid tillämp- ning av 2003 års Bryssel II-förordning, Europarådskonventionen samt 1980 och 1996 års Haagkonventioner bör Utrikesdepartemen- tet vara svensk centralmyndighet. Kontaktuppgifter till centralmyn- digheten ska meddelas till Europeiska kommissionen (artikel 103.1 f).
I artikel 76 i 2019 års Bryssel II-förordning sägs det också att var- je medlemsstat ska ange centralmyndighetens materiella befogenhe- ter. Denna regel finns även i 2003 års Bryssel II-förordning. Det är i det ljuset 3 § i 2005 års kompletteringsförordning ska förstås. Där anges vilken centralmyndigheten har vid tillämpningen av 2003 års Bryssel II-förordning. En motsvarande reglering för 2019 års Brys- sel II-förordning bör tas in i den nya kompletteringsförordningen. En skillnad i förhållande till 2003 års Bryssel II-förordning är att den nya förordningen är mer utförlig när det gäller vilka uppgifter som centralmyndigheterna ska utföra. Avsikten är att ett tydliggö- rande av myndigheternas ansvar i olika situationer ska underlätta samarbetet dem emellan. I den nya förordningen förtydligas också när en person med föräldraansvar kan begära biträde i ett enskilt ärende (artikel 78). Som utgångspunkt ska en begäran om biträde i ett enskilt ärende förmedlas mellan centralmyndigheterna i respek- tive medlemsstat. En person med föräldraansvar som t.ex. vill ha in- formation i samband med en ansökan om erkännande eller verk- ställighet av ett avgörande i en annan medlemsstat får därför vända sig till centralmyndigheten i sin egen medlemsstat som sedan ska förmedla denna begäran till centralmyndigheten i den andra med- lemsstaten. I 11 § i 2005 års kompletteringsförordning finns det en regel som står i strid med dessa intentioner. Enligt paragrafen ska
Ds 2020:18 Samarbete och information
centralmyndigheten nämligen verka för att framställningar och med- delanden enligt Bryssel II-förordningen i de fall där det är möjligt sänds direkt till en behörig myndighet utan förmedling av central- myndigheten. Av angivna skäl bör paragrafen inte föras över till den nya kompletteringsförordningen.
I 2019 års Bryssel II-förordning finns det en ny regel som före- skriver att en centralmyndighet under vissa förutsättningar ska bi- träda med att ta reda på var ett barn befinner sig (artikel 79 a). Be- stämmelsen har förlagor i artikel 5.1 a i Europarådskonventionen, artikel 7 andra stycket a i 1980 års Haagkonvention och artikel 31 c i 1996 års Haagkonvention. För att lokalisera ett barn som är för- svunnet i Sverige brukar centralmyndigheten bl.a. kontakta Skatte- verket, Polismyndigheten och Migrationsverket, liksom i vissa fall sociala myndigheter i de områden där barnet kan tänkas vistas. Det finns alltså redan en i de flesta fall väl fungerande rutin (jfr SOU 2005:111 s. 260). Det finns inte skäl att föreslå några särskilda be- stämmelser om detta utöver vad som följer av den föreslagna allmän- na regleringen att centralmyndigheten ska ha de uppgifter som föreskrivs för centralmyndigheter i Bryssel II-förordningen.
I 2019 års Bryssel II-förordning är regleringen om informations- skyldighet mer utvecklad. Den gäller när barnet har eller har haft hemvist i en viss medlemsstat eller när barnet befinner sig eller har befunnit sig där (artikel 80). Skyldigheten gäller för centralmyndig- heten direkt eller för domstolar, behöriga myndigheter eller andra organ. Regleringen hänger nära ihop med artikel 87 om insamling och översändande av information (se avsnitt 11). Det finns behov av att tydliggöra vilken myndighet som ska ha möjlighet att handlägga dessa frågor, bl.a. rapportering om ett barns situation på begäran av en utländsk myndighet (artikel 80.1 a i). En sådan begäran kan kräva att information om ett visst barn samlas in och sammanställs (artiklarna 80.1 och 87.3). Behovet av förtydligande gäller också vil- ken myndighet som ska tillhandahålla eventuell övrig information som är relevant i förfaranden i frågor om föräldraansvar i den anmo- dade medlemsstaten, särskilt angående situationen för en förälder, anhörig eller annan person som kan vara lämplig att ta hand om barnet, om detta krävs med hänsyn till barnets situation (artikel 80.1 b). Socialnämnden har när det gäller 1996 års Haagkonvention ansetts ha bäst förutsättningar att utföra motsvarande uppgifter, framför allt därför att det finns en nära koppling till övriga uppgifter
som nämnden utför (jfr prop. 2011/12:85 s. 35). Det bör tydliggöras i den nya kompletteringslagen att socialnämnden har ett ansvar även enligt Bryssel II-förordningen. En skillnad i förhållande till 1996 års konvention är att bestämmelserna i Bryssel II-förordning är obliga- toriska och inte fakultativa. Denna skillnad bör återspeglas i lagtex- ten (jfr 4 § lagen om 1996 års Haagkonvention).
Enligt artikel 80.1 c får den svenska centralmyndigheten efter en motiverad framställning från en utländsk myndighet begära att dom- stolen eller den behöriga myndigheten i Sverige överväger om åtgär- der måste vidtas till skydd för ett barns person eller egendom. Detta har när det gäller 1996 års Haagkonvention bedömts ligga inom socialnämndens allmänna uppdrag (2 kap. 1 § socialtjänstlagen). So- cialnämnden får på samma sätt som om nämnden mottagit en an- mälan från en svensk myndighet eller en privatperson ta ställning till om barnets situation kräver att åtgärder vidtas. Det har i fråga om 1996 års konvention inte ansetts finnas skäl att ha en särskild lagregel om detta. Det finns inte anledning att göra någon annan bedömning med anledning av motsvarande reglering i 2019 års Bryssel II-förord- ning.
Enligt artikel 80.1 a ii och 80.1 a iii ska en rapport också utarbetas och tillhandahållas om varje pågående förfarande eller avgörande om föräldraansvar för barnet. Bestämmelserna är inte nya utan har sin motsvarighet i artikel 55 a ii och 55 a iii i 2003 års Bryssel II- förordning. Centralmyndigheten samlar redan i dag in och utbyter information med berörda myndigheter. Det finns ingen särskild reg- lering om detta utan har ansetts framgå av den allmänna regleringen i 3 § i 2005 års kompletteringsförordning om centralmyndighetens skyldigheter (jfr även 2 § 4 förordningen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om över- flyttning av barn). På motsvarande sätt får den allmänna regleringen av centralmyndighetens skyldigheter i den nya kompletterings- förordningen anses omfatta de aktuella uppgifterna. En tidsfrist om tre månader gäller för översändandet av den information som regleras i artikel 80.1, dvs. för i första hand socialnämndernas och centralmyndighetens handläggning av en utländsk begäran om infor- mation. Vid exceptionella omständigheter kan tidsfristen utsträckas (artikel 80.4). För socialnämndens del är situationen jämförbar med att en domstol uppdrar åt en socialnämnd att göra en utredning i ett mål eller ärende om vårdnad, boende eller umgänge enligt
Ds 2020:18 Samarbete och information
föräldrabalken. Domstolen får då bestämma en viss tid inom vilken utredningen ska vara slutförd (6 kap. 19 § tredje stycket föräldra- balken). I förarbetena anges att en handläggningstid på tre–fyra månader ofta kan vara ett riktmärke för vad som är rimligt (prop. 1990/91:8 s. 66), dvs. en tidsram som ligger nära den som gäller enligt Bryssel II-förordningen. Skyldigheten att översända infor- mationen inom angiven tid följer direkt av Bryssel II-förordningen och kräver ingen kompletterande bestämmelse.
En nyhet i 2019 års Bryssel II-förordning är att det finns en skyldighet för domstol eller annan behörig myndighet att under vissa förutsättningar förmedla information till en annan medlems- stats myndigheter om att ett barn är i fara och i förekommande fall också om sådana skyddsåtgärder som kan ha vidtagits beträffande barnet (artikel 80.2). Det finns en motsvarande skyldighet enligt 1996 års Haagkonvention (artiklarna 34 och 36). Det finns vidare en liknande anmälnings- och upplysningsskyldighet för vissa myndig- heter och yrkesverksamma i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen, som gäller inom Sverige. Den anmälnings- och upplysningsskyldigheten är mer vidsträckt än förordningens bestämmelse genom att den inte är be- gränsad till att gälla när barnet utsätts för allvarlig fara. Å andra sidan kan underrättelseskyldigheten enligt förordningen komma att om- fatta även andra myndigheter än de som avses i socialtjänstlagen. Upplysningen kan också avse en redan vidtagen åtgärd. Det får kon- stateras att förordningen inför en skyldighet för myndigheterna att underrätta utländska myndigheter i fall då barnet är utsatt för all- varlig fara, medan möjligheten att lämna upplysningar rent allmänt kvarstår. Myndigheten i fråga bör kunna vända sig till central- myndigheten för att få hjälp med att vidarebefordra informationen till behörig myndighet i den andra medlemsstaten. Någon komplet- terande bestämmelse behövs inte.
Enligt 6 § i 2005 års kompletteringsförordning ska central- myndigheten tillhandahålla formulär för ansökan till myndigheten om biträde i ett enskilt ärende om föräldraansvar. Centralmyndig- heten får ytterst sällan förfrågningar om sådana formulär. Ansök- ningar görs inte heller på formulären utan är oftast egenhändigt författade av sökanden. Formulären fyller inget praktiskt behov och det föreslås därför att skyldigheten att tillhandahålla dem tas bort. Enligt 7 § ska ansökan och andra meddelanden till den svenska
centralmyndigheten vara avfattade på svenska eller engelska eller åt- följas av en översättning till något av dessa språk. En i sak mot- svarande bestämmelse bör föras över till den nya komplet- teringsförordningen. Information om vilka språk som godtas bör meddelas till kommissionen (se artiklarna 80.3, 81.2 och 82.4).
I 13 § i 2005 års kompletteringsförordning finns det regler om hur centralmyndigheten ska agera vid en underrättelse enligt artikel 11.7 i 2003 års Bryssel II-förordning om att en domstol i en annan medlemsstat har beslutat att inte återlämna ett olovligen bortfört eller kvarhållet barn. I 2019 års Bryssel II-förordning är förfarandet som följer på en vägran att återlämna ett barn enligt 1980 års Haag- konvention mera utförligt reglerat. Vilken myndighet som ska agera och vilka handlingar som ska sändas till vem framgår med tillräcklig tydlighet direkt av 2019 års Bryssel II-förordning. Paragrafen bör därför inte föras över till den nya kompletteringsförordningen.