Underrättelseskyldighet

Förslag: En domstol som med tillämpning av 2019 års Bryssel II-

förordning har beslutat att ett utländskt avgörande som avser ett rättegångskostnader eller ett barns egendom inte ska verkställas i Sverige, ska samma dag sända en kopia av beslutet till Krono- fogdemyndigheten. Detsamma ska gälla i fråga om senare beslut av betydelse för verkställigheten.

Domstolarna ska lämna underrättelser till Skatteverket om be- slut enligt 2019 års Bryssel II-förordning i frågor om vägran en- ligt 2019 års Bryssel II-förordning av erkännande av utländska avgöranden om äktenskapsskillnad. Domstolarna ska vidare läm- na underrättelser till Skatteverket, socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört och Centrala studiestödsnämnden om beslut i frågor enligt 2019 års Bryssel II-förordning om vägran av erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden.

Skälen för förslaget: När verkställighet söks hos Kronofogde-

myndigheten av ett utländskt avgörande som är verkställbart enligt 2019 års Bryssel II-förordning och som inte avser ett barns person kan motparten inte bara med stöd av artikel 41 i förordningen ansöka till tingsrätt om att verkställighet ska vägras. Han eller hon kan också göra gällande att verkställigheten ska skjutas upp eller vägras enligt artikel 56. Dessutom kan han eller hon enligt de förutsättningar som anges i artikel 57 föra fram nationella vägransgrunder hos Krono- fogdemyndigheten. Det förhållandet att vissa grunder för att vägra verkställighet ska prövas av tingsrätt medan andra ska prövas av Kronofogdemyndigheten kan skapa osäkerhet om vilken invändning som ska föras fram i vilken instans. Det är därför givetvis angeläget att motverka riskerna för rättsförluster för enskilda.

När det gäller 2012 års Bryssel I-förordning har det inrättats en ordning som innebär att Kronofogdemyndigheten ska underrätta svaranden om förordningens vägransförfarande när han eller hon i ett utsökningsmål för fram en vägransgrund som enligt förord- ningen ska prövas av domstol (8 § lagen med kompletterande be- stämmelser om domstols behörighet och om erkännande och inter- nationell verkställighet av vissa avgöranden). Svaranden får sedan själv ta ställning till om han eller hon vill ansöka till domstol om vägran av verkställighet.

En motsvarande situation som i Bryssel I-förordningen kan uppkomma enligt Bryssel II-förordningen. I fråga om den senare förordningen gör sig emellertid flera aspekter gällande. En första sådan är att färre avgöranden begärs verkställda enligt Bryssel II- förordningen. En annan aspekt är att det av dessa mål bara är ett fåtal som ska handläggas hos Kronofogdemyndigheten. I många fall kom- mer inte heller problemet att uppstå. Mot den bakgrunden finns det inte tillräckliga skäl att inrätta en formell ordning med underrättelse- skyldighet. Om en part för fram omständigheter som inte kan prö- vas i utsökningsmålet utan som får prövas av domstol i ett särskilt förfarande om vägran av verkställighet, får det i stället enligt all- männa regler ankomma på Kronofogdemyndigheten att hjälpa par- ten till rätta (se 6 § andra stycket förvaltningslagen [2017:900]).

En part som har ansökt till tingsrätt om vägran av verkställighet har också anledning att informera Kronofogdemyndigheten om detta förhållande så att det kan beaktas av myndigheten vid hand-

Ds 2020:18 Erkännande och verkställighet

läggningen av ett mål om verkställighet. Det är givetvis i det sam- manhanget av stor vikt att myndigheterna kommunicerar med va- randra för att undvika att enskilda lider rättsförluster. En alltför om- fattande underrättelseskyldighet – särskilt i fall som är sällsynt före- kommande och därför svåridentifierade för den som handlägger ärendet – riskerar emellertid att innebära administrativa pålagor för domstolarna utan att erbjuda enskilda några påtagliga rättssäkerhets- garantier. Det bedöms därför inte finnas tillräckliga skäl för att in- föra någon underrättelseskyldighet för domstolen i denna situation.

På ett annat sätt förhåller det sig om domstolen har beviljat en ansökan om vägran enligt artikel 41. I dessa fall har det fattats ett beslut som innebär att det utländska avgörandet inte får verkställas här. Det finns då – på motsvarande sätt som i 3 § förordningen om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden på privaträttens område – anledning att ålägga domstolen en särskild underrättelseskyldighet. Det bör därför föreskrivas i förordning att en domstol som med tillämpning av 2019 års Bryssel II-förordning har beslutat att ett utländskt avgörande inte ska verkställas i Sverige enligt artikel 41, samma dag ska sända en kopia av beslutet till Kronofogdemyndigheten. Detsamma gäller i fråga om senare beslut av betydelse för verkställigheten.

I flera förordningar finns underrättelseskyldigheter som syftar till att Skatteverket och andra myndigheter ska kunna uppdateras med uppgifter om utländska avgöranden som erkänts eller förklarats verkställbara i Sverige.

Enligt 3 a § andra stycket förordningen (1983:490) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål om äktenskapsskillnader m.m. och 2 § förordningen (1987:1022) om äktenskapsregistret ska domstolen sända en underrättelse till Skatteverket när ett beslut meddelats om att erkänna en utländsk äktenskapsskillnad i Sverige enligt artikel 21.3 i 2003 års Bryssel II-förordning. Det motsvaras i 2019 års Bryssel II-förordning närmast av ett ställningstagande en- ligt artikel 30.3 till om det saknas grund för att vägra erkännande i Sverige. Underrättelseskyldigheten för denna typ av avgörande bör gälla. Underrättelseskyldigheten bör även avse beslut i frågor om vägran av erkännande av utländska äktenskapsskillnader enligt arti- kel 40 i 2019 års Bryssel II-förordning.

Av 3 a § förordningen (1949:661) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken, m.m. fram- går att en domstol ska underrätta Skatteverket, socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört och – i vissa fall – Centrala studiestödsnämnden om beslut som innebär att ett avgörande om vårdnad enligt 2003 års Bryssel II-förordning ska erkännas i Sverige enligt artikel 21.3 eller har förklarats verkställbart här enligt artikel 28.1. Denna underrättelseskyldighet motsvaras i 2019 års Bryssel II- förordning närmast av beslut enligt artiklarna 30.3, 40 och 59 i fråga om vägran av erkännande eller verkställighet. Underrättelseskyldig- heten bör alltså omfatta sådana beslut.

Liksom hittills bör underrättelseskyldigheten träda in först när beslutet fått laga kraft.

Den föreslagna underrättelseskyldigheten avser samtliga beslut, dvs. såväl bifall som avslag, i fråga om huruvida vägran ska ske av ett avgörande enligt artikel 30.3, 40 eller 59 i Bryssel II-förordningen. Det kan konstateras att det är svårt att göra en säker bedömning av vilka beslut som myndigheterna har behov av för att säkerställa att registren förses med korrekta uppgifter. Det är tänkbart att den föreslagna underrättelseskyldigheten enligt förordningarna kan be- gränsas när ytterligare information finns tillgänglig om vilka beslut som behöver registerföras hos myndigheterna.