4 Polisens uppgifter och befogenheter 4.1 Inledning
4.3 Polisens befogenheter att inskränka individens rörelsefrihet
Polisen har en lagstadgad befogenhet att avvisa eller avlägsna personer från ett visst område eller utrymme om personen genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en fara för denna, eller om sådana åtgärder krävs för att kunna avvärja en straffbelagd handling. Detta framgår av PolisL 13 § första stycket.
Med avvisande menas, enligt förarbetena, att en person blir tillsagd att lämna en plats eller hindras från att ta sig dit och avlägsnande innebär att personen med flyttas från en plats, antingen till fots eller i polisens fordon. För det fall att avlägsnandet avser en längre
89 Prop. 1983/84:111, s. 73.
90 Helmius 2020b, s. 147 med hänvisning till SOU 1993:60, s. 85–86.
91 Berggren & Munck 2019, s. 59.
92 Helmius 2020b, s. 147 och 172.
sträcka och åtgärden innefattar ett påtvingat kroppsligt ingrepp som inte är helt kortvarigt anses det snarare utgöra ett omhändertagande.94
Om ett avvisande eller avlägsnande är otillräckligt för att polisen ska kunna uppnå det avsedda resultatet får denne, enligt PolisL 13 § andra stycket, tillfälligt omhänderta personen. Omhändertagande får alltså endast tillgripas om det avsedda resultatet inte kan uppnås genom avvisande eller avlägsnande och ska således enbart ses som en sista utväg för att förhindra ordningsstörning eller brott.95
Med ordningsstörning förstås att någon stör den allmänna ordningen, vilket innebär ett angrepp på ett ordningsintresse som har betydelse för allmänheten eller annars från allmän synpunkt.96 För att ett ingripande ska vara motiverat krävs att störningen är pågående eller att det föreligger en omedelbar risk för ordningsstörning, vilket innebär att bestämmelsen inte kan användas om ordningsstörningen har upphört och det inte längre föreligger något behov för åtgärden.97 JO har konstaterat att omständigheten att någon vägrar lyda en polis tillsägelse inte innebär att denne stör den allmänna ordningen och att ett omhändertagande inte kan motiveras med att personen uttalar glåpord och är allmänt otrevlig mot polisen.98 Att en polis anser att något är obekvämt eller olämpligt räcker inte för att det ska anses störa den allmänna ordningen, utan det avgörande är vilka följder utifrån ordningssynpunkt som beteendet kan antas medföra.99 Ingripandet måste även vara nödvändigt för att kunna upprätthålla ordningen, vilket följer av PolisL 13 § jämte 8 §.
JO har förklarat att med omedelbar fara för den allmänna ordningen avses en konkret fara som är bestämd till tid och rum, vilket innebär att ett ingripande enligt 13 § inte får ske för att avvärja abstrakta faror. En persons närvaro på en plats utgör inte en konkret fara, även om det är känt av polisen att denne brukar bråka och uppträda ordnings-störande, utan faran ska ha uppkommit genom att personen i fråga uppträtt på ett särskilt sätt.100
Slutligen får polisen ingripa mot en person i enlighet med 13 § om det krävs för att kunna avvärja en straffbelagd handling. Ingripanden kan göras vid brott som är reglerade
94 Prop. 1996/97:175, s. 23.
95 Prop. 1983/84:111, s. 33.
96 Berggren & Munck 2019, s. 109 och Helmius 2020a, s. 69.
97 Helmius 2020a, s. 69.
98 JO dnr 4375–2003.
99 Berggren & Munck 2019, s. 109.
i BrB och andra strafflagar men det krävs inte att personen i fråga kan dömas till straff.101
Bestämmelsen får användas både för att avbryta ett pågående beteende men även när personen ännu inte har gjort sig skyldig till en straffbar handling och enligt förarbetena till PolisL ligger det i sakens natur att ett så kraftigt ingrepp som ett omhändertagande utgör bör förutsätta att det är fråga om ett pågående brott eller en omedelbar fara för brott.102
Åtgärderna i PolisL 13 § får enbart användas om det är nödvändigt, vilket motiveras med att regler som begränsar individens grundläggande fri- och rättigheter ska utformas på ett sätt som inte lämnar utrymme för godtycke eller misstolkning så att det understryks att åtgärden inte ska tillämpas om andra, mindre ingripande, är möjliga att använda sig av.103
Av förarbetena till PolisL framgår att polisen ska använda det lindrigaste medlet för att uppnå syftet med ett ingripande, vilket gäller för all polisverksamhet. Även om avvisande eller avlägsnande är förstahandsalternativen för poliser vid ingripande mot ordningsstörningar eller för att avvärja brottsliga handlingar ska mindre ingripande åtgärder användas i situationer där dessa ingripanden är tillräckliga. Motsatsvis kan ett omhändertagande bli nödvändigt om det från början framstår som ”uppenbart gagnlöst” att avvisa eller avlägsna en person för att nå det avsedda syftet, vilket innebär att polisen inte behöver göra ett konkret försök att avvisa eller avlägsna personen utan att det räcker med att denne har konstaterat att de åtgärderna inte vore tillräckliga. En polisman ska dock inte omhänderta en person bara för att förutsättningarna är uppfyllda, utan denne får göra det. Det blir därför tydligt att polisen alltid ska välja den minst ingripande åtgärden för att lösa situationen i fråga.104
Enligt förarbeten innebär ett avvisande att en person blir tillsagd att lämna en plats, exempelvis ett område eller en byggnad, eller hindras från att ta sig dit.105 Således är zonförbudet närmast att likna vid ett avvisande av de tre ingripandena i PolisL 13 §.
Förslag på hur polisens befogenheter kan utökas är ständigt på tal.106 Moderaterna skriver i sina motioner angående zonförbudet att regeringen inte har lyckats säkerställa
101 Berggren & Munck 2019, s. 112.
102 Prop. 1983/84:111, s. 32.
103 A. st.
104 A. prop. s. 98–99.
105 Prop. 1996/97:175, s. 23.
en välfungerande polis som kan upprätthålla lag och ordning och att poliser ska ha efterfrågat möjligheter att meddela zonförbud. Polisen beskrivs även gå på knäna och behöva bättre verktyg för att utföra sina uppgifter. Huruvida zonförbudet är rätt väg att gå diskuteras i nästkommande kapitel.