Rörelsefriheten enligt RF 2:8 och EKMR TP 4.2 kan begränsas enligt vissa kriterier. Dessa har diskuterats utifrån förslaget om zonförbud och det kan konstateras att förslaget inte är förenligt med dessa bestämmelser på grund av de ingrepp som förslaget medför. Syftet med begränsningen är inte tillräckligt för att skadorna ska anses berättigade och den bristande dokumentationen av det danska zonförbudets effektivitet, samt tecken på dess ineffektivitet, talar för att zonförbudet inte skulle kunna leda till de syften som har presenteras. Det är därför oproportionerligt att möjliggöra en sådan begränsning som zon-förbudet, eftersom individen riskerar att drabbas hårt i dennes liv och vardag utan att syftet med lagstiftningen bevisligen kan uppnås. Det är alltså proportionalitets-bedömningen som främst talar mot en sådan lagstiftning som föreslås, men även hoten mot den fria åsiktsbildningen enligt RF 2:8 utgör skäl att ifrågasätta förslaget. Även omständigheten att lagförslaget inte är tillräckligt tydligt resulterar i författningskravet i TP 4.2 inte kan anses vara uppfyllt.
Två rättsfall från Europakommissionen och Europadomstolen har analyserats och diskuterats utifrån dess tillämplighet på zonförbudet. I Van den Dungen konstaterades att det var proportionerligt att ett sex månader långt förbud att vistas 250 meter från en abortklinik med hänsyn till hur den klagandes beteende påverkade andras fri- och rättigheter. Syftet med zonförbudet är att öka tryggheten och säkerheten för allmänheten och de boende i området, vilket i min mening är vagare och inte lika tungt vägande som omständigheterna i rättsfallet. Enligt mig borde ingrepp enligt PolisL 13 § vara tillräckligt i dessa fall och det är inte möjligt att konstatera att zonförbudet vore förenligt med detta rättsfall.
Europadomstolen konstaterade i fallet Olivieira att ett fjorton dagar långt vistelse-förbud att vistas i centrala delar av Amsterdam med hänsyn till upprätthållande av allmän ordning, eftersom staden hade ett stort problem med narkotika. Moderaterna motiverar zonförbudet med att det ska kunna användas mot exempelvis narkotikarelaterad brotts-lighet. Den tidsmässiga omfattningen av zonförbudet är markant större än den som prövades i rättsfallet, varför det inte kan konstateras att zonförbudet vore förenligt med konventionsrättslig praxis utifrån detta rättsfall. Domstolen bedömde att en omständighet i proportionalitetsbedömningen var huruvida personen bodde, arbetade eller hade en
post-låda inom området. Detta tolkar jag som att ett enskilt förbud kan anses vara oproportionerligt med hänsyn till de omständigheterna, men att det inte är fastställt att incitamentet i sig är oproportionerligt.
Med beaktande av vad som har diskuteras kan följande konstateras. Trots att polisen ska iaktta proportionalitets- och behovsprincipen vid verkställandet av sina tjänste-uppgifter, i enlighet med PolisL 8 §, kan detta inte anses utgöra tillräckligt skydd av individens rörelsefrihet vid ett zonförbud. Sammanfattningsvis kan konstateras att zon-förbudet inte kan anses vara förenligt med RF 2:8 och EKMR TP 4.2 och bör således inte införas i svensk rätt.
7.2 Diskussion och avslutande kommentar
Moderaterna vill att en lagstiftning likt den som finns i Danmark ska införas, vilket innebär att poliser ska kunna meddela enskilda personer förbud att tillträda en offentlig plats om denne är kriminell eller uppvisat ett särskilt otrygghetsskapande beteende på platsen. Zonförbudet är ett tydligt exempel på hur politikerna vill ta krafttag mot kriminaliteten genom att föreslå och förespråka kontroversiella metoder för att råda bot på aktuella problem. På samma sätt som zonförbudet skulle begränsa en person begränsar otrygghetsskapande beteende de boende i området i deras vardagliga liv. Frågan är hur långt man är villig att gå för att förhindra att en person skapar otrygghet för en annan person?
Eftersom den danska bestämmelsen, enligt min mening, har visat på låg effektivitet skulle med största sannolikhet ett svenskt zonförbud vara lika tandlöst, men det är inte enbart den bristande effektiviteten som borde föranleda att ett förslag om införande om zonförbud avstyrks. Det medför stora risker som sätter betydelsefulla värden på spel. Inskränkningar av individens rörelsefrihet borde göras med försiktighet och med respekt för det stora ingrepp som detta gör på individens personliga integritet.
Omständligheten att polisen skulle kunna meddela ”kriminella” zonförbud är problematiskt inom rättssystemet eftersom personer som begår brott ska lagföras och personer som har sonat sina brott betraktas som oskyldiga. Möjligheten att börja om på nytt för en person som avtjänat sitt straff för de brott denne har begått inskränks om polisen ska kunna belägga denne med zonförbud, enkom av anledningen att denne har begått kriminaliserade handlingar tidigare och därmed omfattas av begreppet ”kriminell”. Omständigheten att en person har begått brott tidigare är inte tillräcklig för att konstatera att det kommer upprepas på nytt utan en person som har avtjänat sitt straff anses ha sonat
sitt brott och ska återigen betraktas som oskyldig. Zonförbudet skulle kunna förhindra människor att börja om på nytt och återetablera sig i samhället och istället tvinga in dem i ett utanförskap som kan resultera i ytterligare kriminalitet.
Det har konstaterats att förslaget om zonförbud är generellt och objektivt och inte diskriminerande i sig eller hotar någon typ av åskådning. Däremot kan det anses föreligga en risk att förbudet öppnar för diskriminering och att slå hårdare mot vissa grupper, främst på grund av att det riktas mot kriminella och personer som uppvisar ett särskilt otrygghets-skapande beteende. Begreppet ”särskilt otrygghetsotrygghets-skapande beteende” är skönsmässigt och subjektivt. Om beteenden som är kopplade till vissa grupper anses utgöra ett sådant beteende riskerar personen i fråga att meddelas zonförbud på diskriminerande grunder. Bedömningen av vad som är ett särskilt otrygghetsskapande beteende riskerar att färgas av den enskilde polisens åsikter och förutfattade meningar eftersom själva begreppet är subjektivt.
Studier menar att det kan finnas en högre risk för personer med utländsk bakgrund att dömas till fängelse vid en lagföring och en mindre studie av nämndemän och domare visade att dessa oftare angav att de skulle döma en person misstänkt för sexuellt ofredande när personen hade utländsk bakgrund. Studier visar även att utrikesfödda har en något högre risk att dömas till fängelse för rattfylleri vid samma promillehalt. Slutligen visar en fjärde studie att våldsbrott utfärdade av utländska förövare har dubbelt så stor sannolikhet att anmälas.165
Lagstiftning som zonförbudet riskerar att äventyra individens grundlagsstadgade rättigheter och rättssäkerhet med sina skönsmässiga bedömningar. Zonförbudet skulle riskera att öka segregationen och öka det redan stora utanförskapet för vissa grupper. Genom att inskränka människors rörelsefrihet riskerar man att utsätta människor för såväl faktisk och upplevd exkludering vilket kan leda till fler problem på lång sikt. Personer som hindras från att vara en del av samhället exkluderas vilket kan resultera i segregation, utanförskap och kriminalitet. Detta öppnar upp för nya problem som samhället kan komma att ställas inför. Med tanke på den, ofta undermedvetna, diskriminering som sker av utlandsfödda i Sverige skulle dessa löpa en större risk att meddelas zonförbud. Ett beteende som en svenskfödd uppvisar på en allmän plats kanske skulle resultera i ett zonförbud för en utlandsfödd. Även omständigheten att ”kriminella” kan meddelas
förbud ger utrymme för subjektivitet eftersom personer med utländsk bakgrund drabbas hårdare av lagstiftningen.
Ytterligare ett problem med zonförbudet är att polisen skulle vara både beslutande och verkställande myndighet i kontrast till tillträdesförbuden enligt LoK och LoT prövas av allmän åklagare som är en neutral part med distans till den uppstådda situationen innan förbudet träder i kraft.166 Detta innebär att det är den enskilde polisens bedömning av en situation som ska ligga till grund för denna rättighetsinskränkning som kan påverka en individs liv och vardag markant. Man kan argumentera att polisen redan gör dessa prövningar, i och med polisens befogenhet att avvisa, avlägsna och omhänderta personer i enlighet med PolisL 13 §. Dessa ingripanden sker efter en bedömning av huruvida personen genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, eller för att avvärja en straffbelagd handling. Polisen måste även beakta behovs- och proportionalitetsprincipen vid ingripanden enligt PolisL 8 §. Jag anser ändå att beslut som inskränker individens grundläggande rättigheter på ett så pass omfattande sätt som zonförbudet borde fattas av oberoende myndigheter och inte enskilda poliser som även ska se till att förbudet efterlevs. Min farhåga är att respekten för rättsstaten kommer påverkas negativt om sådan befogenhet ges till Polismyndigheten och inte prövas i förhand efter en samlad bedömning av situationen, exempelvis av en oberoende domstol.
Zonförbudet riskerar även att äventyra respekten för rättssystemet och rättsstaten på andra sätt eftersom det skulle kunna uppfattas som ett sätt att kringgå lagföring av faktiska brott. I en artikel förklarar Kinberg Batra, dåvarande partiledare för Moderaterna, att zonförbudet ska användas vid öppen droghandel och när kvinnor är rädda för trakasserier och våld på allmänna platser.167 Det är dock olagligt att sälja narkotika och att trakassera människor och att förbjuda människor som begår dessa handlingar från att vistas på vissa offentliga platser sänder tvetydiga signaler eftersom dessa handlingar är olagliga och bör lagföras. Respekten för den faktiska strafflagstiftningen kan tappa sin betydelse eftersom beteenden som faktiskt är kriminaliserade, exempelvis narkotikaförsäljning och trakasserier, kanske istället resulterar i ett tillträdesförbud till den plats där personen företagit det aktuella beteendet istället för faktiska straffrättsliga påföljder. Zonförbudet riskerar även, på grund av dess ingripande karaktär, att uppfattas som ett straff vilket
166 LoK 7 § och LoT 6 §.
egentligen ska utdömas av domstolar och inte av poliser och därmed som ett kringgående av lagstiftningen som ska skydda enskilda personer från det allmänna.
Förslaget om zonförbud motiveras av det ökade våldet som skapar otrygghet runt om i landet. Moderaternas val att beskriva den ökande brottsligheten som ett urspårande tåg och en epidemi i vårt samhälle riskerar att skrämma upp allmänheten och spä på den redan existerande ”vi och dem”-mentaliteten och känslan av utanförskap. Våra grundläggande fri- och rättigheter som stadgas i RF och EKMR finns till för att skydda människan mot ingrepp från staten eftersom historien har lärt oss vad som kan hända om vi börjar tumma på dessa. Det är viktigt att vi respekterar dessa rättigheter eftersom en normalisering av rättighetsinskränkningar kan leda till fruktansvärda övertramp som drabbar vissa samhällsgrupper hårdare än andra. Vi måste se den större bilden och förstå att om vi berättigar ingrepp mot personer som inte har begått brott, men vars beteende kan uppfattas som otrygghetsskapande, kan samhällsklimatet ändras vilket i sin tur kan leda till ytterligare ingrepp. Vi måste förstå vikten av att våra fri- och rättigheter efterlevs. Vi måste stå fast när det blåser otrygga vindar och inte falla för frestelsen att begränsa andras rättigheter eftersom det äventyrar skyddet av allas rättigheter. Som ordspråket lyder; ”If you don’t stand for something, you’ll fall for anything”. Värnar vi inte om våra rättigheter riskerar vi att normalisera ännu större ingrepp i framtiden och rättigheterna riskerar att förlora sitt värde med ödesdigra konsekvenser.