MILJÖPARTIET:s politik utgår från den gröna ideologin. Den utgår från fyra solidari-
teter: solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, solidaritet med kommande generationer, solidaritet med världens folk samt solidaritet med människor i vårt eget land. En annan viktig del av den gröna ideologin är att decentralisera makten, d.v.s. att föra ner makten närmare människorna. Det är fel att flytta makt bort från individerna
eftersom det ökar gapet mellan politiker och de som röstar. Målet med politiken är därför att skapa ett samhälle som är långsiktigt ekologiskt hållbart, där klyftorna mellan männi- skor i Sverige är små samt där resurserna i världen är rättvist fördelade.
5. Slutsatser
Syftet med Transparensforum för mobiltelefoni var att förbättra dialogen och genomlys- ningen i samhället avseende elektromagnetiska fält, med fokus på mobiltelefoniutveck- lingen, samt att öka förståelsen för olika aktörers roller och värderingar så att olika frågor adresseras i rätt fora. Här kan slutsatser dras dels avseende resultatet av projektets semi- narier och referensgruppens arbete m.m., dels avseende hur projektet bedrivits, dvs. Transparensforum som metod för dialog.
Resultat
Aktörer och deras roller
Genom insatserna i samband med projektets första seminarium producerades en ”aktörs- karta” över viktiga aktörer som har att göra med mobiltelefoniutbyggnaden och riskvärde- ringen, se figur 5. Av denna aktörskarta kan man dra slutsatsen att systemet inte är byggt för att ge största möjliga tydlighet. Vi har fyra departement som alla har ett delansvar i hur frågan hanteras: näringsdepartementet med ansvar för Sveriges industriella utveck- ling, miljödepartementet med ansvar för miljö och säkerhet, socialdepartementet som ansvarar för samhällets välfärd och utbildningsdepartementet som ansvarar för utbildning och forskning. Det finns åtta myndigheter med olika ansvarsområden varav sju deltagit i Transparensforum. Deras områden sträcker sig över arbetsmiljö, elsäkerhet, hälsa, krisbe- redskap, systemutbyggnad, strålskydd och planering. Det är inte lätt för enskilda medbor- gare, och inte heller för t.ex. en kommun, att skaffa sig insyn i vad de olika aktörerna har för ansvarsuppdelning, vad de faktiskt gör och hur de samverkar.
I detta projekt har särskilt Statens strålskyddsinstitut och Socialstyrelsen hamnat i fokus. Socialstyrelsen ansvarar för miljöbalkens delar om hälsoskydd och har därmed ansvaret för tillämpningen av försiktighetsprincipen medan SSI är central tillsynsmyndighet för strålskyddet. Socialstyrelsen bedömer, med hänvisning till SSI:s bedömningar som sak- kunnig myndighet, att den vetenskapliga osäkerheten inte räcker för att försiktighetsprin- cipen ska aktiveras när det gäller mobilbasstationer. SSI å andra sidan, som har att verka enligt strålskyddslagen, tillämpar försiktighetsprincipen då man rekommenderar använda- ren att minska exponeringen genom att exempelvis använda handsfreeutrustning. På den internationella arenan lutar sig myndigheterna mot ICNIRP:s och EU:s rekommendatio- ner.
Även om de två myndigheterna agerar rationellt, var och en utifrån sina uppdrag, är sy- stemet i sin helhet inte helt konsistent. Det gäller då att de två myndigheterna, och övriga sex myndigheter som på olika sätt berörs av frågan, tydliggör sina respektive ansvarsom- råden och kommunicerar detta utåt. Transparensforum har bidragit till detta genom att ta fram en aktörskarta över hur aktörerna hänger samman och med en kortfattad beskrivning av deras ansvarsområden.
Projektet har även berört den kommunala arenan. Här är varken miljöbalken eller strål- skyddslagen det centrala verktyget i beslutsprocessen utan plan- och bygglagen. Det är enligt plan- och bygglagen som kommuner ger byggtillstånd för master. Under seminari- erna restes emellertid frågan om miljöbalken är tillämplig även för kommunala nämnder, t. ex. när man ska ge bygglov till master. Enligt föredragshållande miljöjurist (Annika
Nilsson) kan man tolka miljöbalken så att byggnadsnämnden själv kan bestämma sig för att tillämpa miljöbalkens andra kapitel i sina beslut.
En kommun kan också etablera s.k. lågstrålande zoner i översikts- och detaljplan. Detta har gjorts i Södertälje kommun med motiveringen att det ska vara möjligt att bosätta sig i en sådan zon för personer som anser sig vara överkänsliga för elektromagnetisk strålning. Detta kan också vara ett sätt för en kommun att profilera sig. Här har vi en intressant skärningspunkt för olika intressen, värderingar och sakfrågor. Vi har nationen Sveriges intresse av ett 3G-nät med hög täckningsgrad, myndigheternas försäkran om att strålning- en från masterna är riskfri och en kommuns vilja att förbättra villkoren för personer som anser sig vara elöverkänsliga. En kommun står i en sådan situation i stort sett utan egna verktyg att utvärdera alla förhållanden och argument. Transparensforum har, om än i begränsad omfattning, visat på en möjlighet att kompensera för denna brist.
Forskningsläget för riskbedömningen
Det andra seminariet behandlade två forskningsinriktningar varav den första var epidemi- ologiska studier. Här försöker man hitta samband mellan den exponering för elektromag- netiska fält som en befolkning utsätts för och hälsoeffekter, exempelvis i form av cancer. Den andra typen av forskning handlar om att försöka hitta biologiska, kemiska eller fysi- kaliska mekanismer som skulle kunna orsaka t.ex. cancer. Det gör man med forskning på celler, djur och mänsklig vävnad.
Enligt WHO och ICNIRP finns inte några säkra vetenskapliga belägg för ökad risk för cancer när man använder mobiltelefon, en bedömning som i första hand grundar sig på epidemilogiska studier. Det finns forskargrupper som har sett biologiska effekter, men WHO och ICNIRP menar att man har inte kunnat bevisa att dessa är skadliga för hälsan. Under seminarium 2 förekom en diskussion om vilken typ av forskning som är viktigast för riskvärderingen. Beslutsfattande organ och en del forskargrupper tillmäter epidemio- login störst betydelse men det finns också forskare och forskargrupper som menar att denna metod har betydande begränsningar i att kunna påvisa hälsoeffekter även om de finns. Den allmänna inställningen är dock att epidemilogin kan mäta hälsoeffekter hos befolkningen, men att sådana resultat behöver förstärkas med kunskap om vilka meka- nismer som skulle kunna förorsaka dem.
En frågeställning som diskuterades under seminarium 2 var om de studier som görs bara är relevanta för telefonerna eller om de också kan ha betydelse för strålningen från bassta- tionerna. Givet är att strålningsnivåerna är mycket lägre från basstationer. En fråga är då om den över tid integrerade exponeringen kan ha någon betydelse. Det är svårt att hitta ett bra dosmått för långtidsexponering och det finns behov av studier om strålning och ener- ginivåer från basstationer. Ett annat forskningsområde är elöverkänslighet. S.k. provoka- tionsstudier skulle kunna ge ökad kunskap men uppfattas av många, exempelvis de el- överkänsliga själva, som oetiska och skadliga.
De aktörer som deltog i Transparensforum var överens om behovet av ett nationellt forskningsprogram om frågor kring elektromagnetiska fält. Intressant är att Vetenskaps- rådet i sin rapport inte rekommenderade ett sådant program. Det skulle kanske komma till stånd på bekostad av annan forskning. Sverige ska i första hand satsa på de områden där Sverige är mycket bra, såsom epidemiologisk forskning, menade Vetenskapsrådet i sin rapport. Här kontrasterar behovet hos många aktörer mot rent inomvetenskapliga kriterier och i slutändan blir det upp till den politiska ledningen att avgöra frågan.
Sammanfattningsvis har det stora flertalet epidemilogiska studier, menar SSI, inte kunnat visa på samband mellan elektromagnetiska fält och hälsorisker (ett undantagsfall kan vara tumör på hörselnerven), medan det finns de studier som antyder biologiska effekter, för vilka man inte har kunnat bevisa att de är skadliga. Frågan är vilka principer samhället ska använda för att hantera denna situation. Detta avgörs slutligen av myndigheterna inom befintliga juridiska ramar. Det finns dock ett led mellan den vetenskapliga forsk- ningen och myndighetsbesluten. Det är de grupper av forskare som gör sammanställning- ar och bedömningar av forskningsläget, t.ex. vetenskapliga råd och internationella kom- missioner. I forskarvärlden utsätts varje resultat för en hård granskning i och med att de publiceras. Myndigheternas ställningstaganden kan ifrågasättas och utsättas för offentlig debatt. Det är inte lika uppenbart hur de vetenskapliga sammanställningar som resulterar i övergripande bedömningar kan ifrågasättas. Här finns ingen given mekanism för genom- lysning av beslutsunderlagen.
Försiktighetsprinciper
Försiktighetsprinciper har formulerats på olika sätt i skilda sammanhang. Rio-
deklarationen från 1992 berör hot om allvarlig eller irreversibel skada på miljön (”threats of serious or irreversible damage”) medan vår svenska miljöbalk använder formuleringen ”så snart det kan befaras att en viss åtgärd skulle kunna utgöra en olägenhet för männi- skors hälsa eller miljön”. Gemensamt för olika tolkningar är att frånvaron av säkra bevis (osäkerhet) om en risk inte är en giltig orsak för att vänta med att införa skyddande åtgär- der. För att försiktighetsprincipen i miljöbalken överhuvud taget ska kunna aktualiseras behövs dock en indikation på en möjlig risk, vilket myndigheterna inte anser finns idag när det gäller svaga elektromagnetiska fält från basstationer från mobiltelefoni.
När försiktighetsprincipen i miljöbalken ska tillämpas uppkommer två frågor. Den ena är: Hur starka måste indikationerna vara för att den ska tillämpas? Den andra frågan är: När vet vi så mycket om risken att man inte längre kan tala om osäkerhet utan vi kan agera med vetskap? Man kan alltså fråga sig när försiktighetsprincipen börjar gälla – och när den slutar. I fallet med mobiltelefoni tycks den första frågan vara mest aktuell. Är indika- tionerna på hälsoeffekter tillräckligt starka för att aktivera försiktighetsprincipen eller inte? Här finns olika uppfattningar, kanske beroende på olika bedömningar av kunskaps- läget, kanske beroende på olika värderingar.
När man väl bestämt sig för att använda försiktighetsprincipen blir frågan vad den ska betyda rent praktiskt? Hur ska gränsvärden sättas? Kan myndighetsrekommendationer till allmänheten vara en åtgärd? Kan mer forskning vara en del av att tillämpa försiktighets- principen? Här finns många frågor som bara delvis fick svar under seminarium 3. Egent- ligen finns inte ”de rätta svaren”. Det går heller inte att objektivt säkerställa att en myn- dighet tillämpar försiktighetsprincipen på rätt sätt. Vad man kan göra är att tydliggöra hur myndigheter agerar och på vilka grunder (vetenskapligt och värderingsmässigt). Kärnan i försiktighetsprincipen kvarstår dock – att osäkerhet om en möjlig risk inte får tas som intäkt för att vänta med åtgärder.