Vygotskij talar mycket om vikten av samspel. ”Samspel grundlägger utveckling” (Sandberg, 2006, s. 47) menar Vygotskij. Han menar vidare att ”samspel är lärande och utveckling” (s.47), med betoning på är och inte bara ett stöd till det. Genom aktivitet, samspel och del-
65
aktighet sker utveckling, enligt Vygotskij (a.a.). Mina resultat visar att Hilda på Hundens för- skola, är delaktig och smälter in i aktiviteter och samspelar på ett bra sätt med alla. Det posi- tiva samspelet finns där, som en naturlig del. Hos Erik på Kattens förskola, visar resultatet tydligt att delaktighet och ett positivt samspel är beroende av olika faktorer, för att fungera. Det beror bl. a. på Eriks dagsform, barnens initiativ till samspel, gruppstorlek och för honom passande aktiviteter. Vidare krävs att pedagogerna är mycket koncentrerade på Erik, för att kunna hjälpa honom till en delaktighet. Pedagogen deltagande i leken, för att styra och lotsa honom till ett positivt samspel, är viktigt och framhålls också av specialpedagogen.
Specialpedagogen betonar, liksom Vygotskij, vikten av aktivitet, samspel och deltagande. Hon menar att det som också bidrar till ett positiv samspel, även i svårare situationer, är att försöka se möjligheterna och låta det funktionshindrade barnet vara med på aktiviteter. Hon menar vidare att en nivå som passar barnet, när det gäller aktiviteter och kompisar, inverkar positivt. Likaså påverkar rutiner och kontinuitet ett positivt samspel, anser hon.
Vygotskij anser att ”lärande är en interaktiv process” (s. 149). Jag har den uppfattningen, med stöd av Vygotskijs teori, att lärandet och därmed samspelet är en process för alla barn. Om- ständigheterna bidrar till, ifall processen är lättsam eller ett tufft arbete. När det gäller Erik, är det ett tufft arbete och jag menar att det krävs mycket fantasi och energi av pedagogerna, för att leda Erik vidare i den interaktiv processen.
I Lpfö 98 (2006) står det att pedagogerna ska ”stimulera barnens samspel” (s.10). Resultatet visar också att pedagogerna gör det, även om det är svårare när det gäller Erik. Genom de funktionshindrade barnens intresse för sång och musik och användandet av tecken i samband med det, tar pedagogerna tillvara på intresset. Detta bidrar till ett mycket positivt samspel och deltagande tillsammans med de andra barnen. Specialpedagogen uppmuntrar också fortsatt utveckling av teckenkommunikation på förskolorna, eftersom det är en del av de funktions- hindrade barnens sätt att kommunicera. Åstrand (1997) menar att ” relation, samspel och kommunikation är varandras förutsättningar” (s. 40). Enligt Vygotskijs teori om aktivitet, deltagande och samspel och med goda exempel på sångsamlingar med tecken, anser jag att det är viktigt att ta vara på de funktionshindrade barnens intressen. Hilda är intresserad av många saker, Erik är bl.a. intresserad av att måla. Min uppfattning är att man kan skapa delta- gande och ett positivt samspel, genom att försöka hitta barnens intressen och bygga på det.
66
Rye och Hundevadt (1995) hävdar att barn i behov av särskilt stöd lär sig saker ”utifrån sina erfarenheter av samspel” (s. 52), med dem som de känner sig trygga hos. I mina resultat ut- trycks det tydligt, att pedagogerna anser att barnen är trygga med alla vuxna. Jag menar att detta är en bra utgångspunkt för lärande. Hellström (1993) hävdar att det är mycket viktigt med den sociala gemenskapen. Rye och Hundevadt (1995) menar också att en aktiv inlärning i en social gemenskap är nödvändig, för att uppnå psykosocial utveckling och för att kunna ta vara på inneboende resurser. De menar vidare att kvalitén på samspelet har stor betydelse. Jag anser att positivt samspel, är god kvalitet. Mina resultat visar att Hundens förskola, domineras av positivt samspel och en social gemenskap som Hilda är delaktig i. På Kattens förskola, finns det också positivt samspel, men det svåra samspelet dominerar. Pedagogerna arbetar för att få till ett positivt samspel och för att Erik ska finnas med i gemenskapen. Jag anser att det också är god kvalitet i svåra samspel, när pedagogerna medvetet arbetar, både kort- och lång- siktigt, med att samspelet ska utvecklas till ett positivt samspel. Resultaten visar också att pedagogerna, på Kattens förskola, tidvis känner att de har uttömt alla idéer om hur de ska få fram ett positivt samspel.
Almqvist (2008) visar på resultatet i sin studie, att samspelet med andra barn var mycket vik- tigt för att det funktionshindrade barnet skulle fungera positivt. I Salamancadeklarationen (2001) talas om att ”integrerad skolgång är det effektivaste sättet att bygga upp solidaritet” (s, 25) mellan barnen. Jag anser att det också gäller förskolan, som är grunden till skolgången. I förskolan har pedagogerna en utmärkt möjlighet och ett ansvar, att bygga upp en grund för ett fortsatt inkluderingsarbete i skolan. Skogman (2004) menar att ”barn som under sin uppväxt har egna positiva erfarenheter av barn med funktionshinder som kamrater” (s. 170), lättare kommer att kunna förhålla sig till funktionshindrade, senare i livet. Mina resultat visar att barnen på Hundens förskola, har positiva erfarenheter av Hilda och att barnen på Kattens för- skola också får positiva erfarenheter av Erik, men också en hel del negativa genom hans fysis- ka handlingar mot barnen och i leken. Här anser jag att pedagogerna har ett stort ansvar att styra hur samspelet blir.
I Salamancadeklarationen (2001) framhålls mycket tydligt, att de funktionshindrade har mycket att ge i sin olikhet och att övriga barn och vuxna har mycket att lära av dem. Fischbein och Österberg (2006) menar att om barn tillåts att vara annorlunda, så blir budskapet att det är positivt med olikheter. Sjöblom och Jönsson (2001) anser att man som pedagog ska ”utgå från den människosynen” (s. 36) att alla är lika värda. Jag anser att pedagogerna utgår från den
67
synen att det är positivt med olikheter, men att det är mycket svårare att tänka på olikheter som en tillgång, när koncentrationen hamnar på det svåra som händer. Jag menar vidare att det är väsentligt att pedagogerna hjälper barnen till positiva möten med varandra.
De dagar och situationer, då samspelet fungerar, har de roligt tillsammans. Barnen tar ”hand om” Erik, genom att ta honom i handen för att gå och leka eller läsa en bok tillsammans. På Hundens förskola, är Hilda en kompis som alla andra och barnen vill gärna vara med henne. Både barn och pedagoger lär sig saker av Hilda, därför att de är tillsammans med henne. De lär sig att det är positivt och naturligt, att alla är olika. Konkret lär sig alla barn och pedagoger tecken som kommunikation. På Kattens förskola lär Erik också barn och pedagoger tecken. ”En pedagogik som sätter barnet i centrum är till nytta för samtliga” (Salamanca- deklarationen, 2001, s. 23). Jag anser att det är ömsesidigt, att barnen senare i livet har stor nytta och glädje av samspelet dem emellan. Det gäller även pedagogerna. Barn och pedagoger lär känna denna individ, som ett barn och som en kompis och inte främst som funktion- shindrad.
Nordström (2002) menar att det är utvecklande för det funktionshindrade barnet att ha rela- tioner med både funktionshindrade barn och icke funktionshindrade. Mitt resultat visar att Hilda har nytta och glädje av både barnen i förskolegruppen och de funktionshindrade barnen, i gruppen som hon och Erik åker till. Erik däremot, har större utbyte av gruppen med de funk- tionshindrade barnen, än av verksamheten på sin förskola. Kanske hade behovet varit mindre, om verksamheten hade varit mer på Eriks nivå på förskolan. Mina resultat visar att båda bar- nen förändras positivt, i mötet med de funktionshindrade barnen. De intervjuade pedagogerna och specialpedagogen, menar att det för dessa barn är positivt med denna verksamhet. Jag tolkar det som att pedagogerna på Hundens förskola, ser den som ett komplement till försko- leverksamheten, pedagogerna på Kattens förskola, ser den mer som en nödvändig verksamhet för Erik. Specialpedagogen betonar också vikten av en väl fungerande verksamhet på försko- lan, för de funktionshindrade barnen. Om behovet verkar finnas hos barnet, att träffa andra funktionshindrade barn, menar jag att det är positivt för barnet att få göra det.
68