I Salamancadeklarationen (2001) står det att ”metoden att inte särbehandla barn med funk- tionshinder skall vara en normal beståndsdel” i verksamheten. Detta beskrivs som grunden i ett förhållningssätt till de funktionshindrade, där de funktionshindrade är en normal variation (a.a.). Tideman (2000) anser att normalisering är ” en fråga om likvärdiga levnadsvillkor för personer med och utan funktionshinder” (s. 64). Resultatet visar att pedagogerna är måna om att Hilda och Erik ska trivas på förskolan, men att det svåra samspelet runt Erik gör att peda- gogerna ibland tappar energi och fokus på att se till möjligheterna. Fischbein och Jönsson (2006) menar att pedagogens sätt att hantera det funktionshindrade barnets situation ”som svårighet eller möjlighet är ofta avgörande” för hur resultatet blir.
Sjöblom och Jönsson (2001) menar att ”som pedagog kommer de attityder jag har till sam- spelet att visa sig i mitt pedagogiska förhållningssätt” (s. 31). Lutz (2006) visar på att det finns vanor och traditioner, när det gäller föreställningar och sociala ordningar. Jag anser att det är angeläget, hos varje pedagog, att vara uppmärksam på sin människosyn och sin före- ställning om vad som är normalt. Jag menar som Sjöblom och Jönsson, att min inställning till viktiga frågor, visar sig i mitt sätt att vara och det är också det som barnen ser.
Vygotskij återkommer ständigt till att barnet lånar kompetens av den vuxne (Sandberg, 2006). Jag menar att man som pedagog, bör vara medveten om ansvaret, som ”utlånare” till alla barn på förskolan. Rye och Hundevadt (1995) skriver om en samspelsinriktad syn. De hänvisar till nyare forskning som visar att när den vuxne, tillsammans med det funktionshindrade barnet, hjälper dem att lära sig av sina erfarenheter, lär sig barnet lättare och kan bättre ta vara på sina erfarenheter. Vidare behöver pedagogen hjälpa barnet i samspelet att lokalisera, välja ut och fokusera uppmärksamheten, menar författarna. Mitt resultat visar att Erik mer och på ett annat sätt än Hilda, behöver hjälp och stöd i samspelet med barnen, av pedagogerna. Hellström (1993) menar att det är pedagogens ansvar, att den sociala kompetensen hos det funktions- hindrade barnet utvecklas och att barnet blir accepterat. Rye och Hill (1990) talar också om pedagogens ansvar för dessa barn, att stimulera samspel och hjälpa barnet att knyta kontakter. Resultaten visar att Erik behöver mer hjälp för att bli accepterad och med att knyta kontakter, än vad Hilda behöver, som tar egna positiva initiativ till detta. Barnen på Hildas förskola, har en positiv bild av henne, medans pedagogerna får arbeta mer med detta på Eriks förskola. Skogman (2004) menar att det är pedagogernas ansvar att se till att situationer uppstår så att
70
barnen på förskolan, kan få positiva erfarenheter av det funktionshindrade barnet. Mina resul- tat visar att det konkreta exemplet på detta på båda förskolorna är som nämnts innan, sångsamlingarna med tecken.
Nordström (2002) menar att det är en utmaning att skapa arenor, där funktionshindrade barn kan få positiva möten med både funktionshindrade och icke funktionshindrade. Mina resultat visar att Hilda och Erik har möjlighet till positiva möten, bland både funktionshindrade och icke funktionshindrade barn. Utgångspunkterna är olika på förskolorna och den största ut- maningen att skapa denna arena, är på Kattens förskola.
Åstrand (1997) anser att i samspelet ska varje form av kommunikation med det funktions- hindrade barnet uppmuntras och att pedagoger ska sträva efter att uppfatta och besvara alla kommunikativa signaler. Det utvecklar förmågan till samspel, menar författaren. Jag anser att det i lugnare situationer, som på Hildas förskola, är lättare att upptäcka nyanser i kommunika- tionen, men att det i svårare samspel lätt blir mer koncentration på kaoset och det negativa. Hellström (1993) menar om ett barn i svårigheter ska kunna få hjälp att utvecklas på ett till- fredsställande sätt, så behöver pedagogerna ha kunskap om funktionshindret, vara en stabil grupp och samarbeta. Författaren hävdar att barnet är allas ansvar. Forslund och Jacobsen (2000) menar också att samverkan är viktigt, likaså att pedagoger delar erfarenheter mellan sig och har bra rutiner för verksamheten. Mina resultat visar att på Kattens förskola, där situa- tionen är svårare, har en pedagog huvudansvaret i stort sett hela tiden. Övriga pedagoger hjäl- per till, då det behövs. Samspelet mellan Erik och alla pedagoger fungerar bra, men peda- gogerna upplever att det blir mycket tillsägelser emellanåt. På Hundens förskola arbetar peda- gogerna tillsammans med barnet, förutom på barnets individuella träning. Samspelet fungerar bra mellan Hilda och alla pedagoger. Specialpedagogen anser, som nämnts innan, att sam- arbete kring de funktionshindrade barnen, både bland pedagoger och andra yrkeskategorier, som rektor, specialpedagog och habilitering är viktigt. Hon menar att det skulle underlätta för pedagogerna, att få positiv respons från många olika håll.
71
7.5 En för barnet anpassad nivå
Tideman (2000) skriver om att ”göra miljön tillgänglig” (s. 54) för den funktionshindrade individen. Rye och Hundevadt (1995) menar att dessa barns möjligheter att ta vara på sina inneboende resurser, ska ske i meningsfulla sammanhang, i sin vardagliga miljö d.v.s. för- skolan. Resultatet visar att Hilda lättsamt smälter in i verksamheten, men att det för Erik krävs en mer anpassad nivå. Verksamheten är inte alltid sådan och då behöver han mycket hjälp i verksamheten eller också får han göra något annat. När aktiviteten är på Eriks nivå, fungerar det oftast bra. Reflektion, som tidigare nämnts, är en viktig bit för att både ha möjlighet och vilja till att utveckla och förändra, anser jag.
Sjöblom och Jönsson (2001) och Rabe och Hill (1990) talar om en verksamhet i förskolan som gynnar alla. Resultatet visar att på båda förskolorna är det sångsamlingarna med tecken, som är givande för alla barn i gruppen. Specialpedagogen menar att ofta behövs det mer av den verksamheten, som är tillrättalagd och på barnens nivå. Hon menar också att det är ange- läget att hitta en nivå som passar de funktionshindrade barnen, både vad det gäller kompisar och aktiviteter på deras förskolor. Jag håller med om detta och tillägger att det också skapat en bra självkänsla och tillfredsställelse hos barnet.
Vennersson (2002) poängterar variationen i verksamheten för alla barns lärande. ”Variation måste bli en rutin” (s. 36) menar författaren. Jag anser att utmaningar, även de på en passande nivå, är en variation i det vanliga. Variation i verksamheten och variation i relationer är ut- vecklande för individen, menar jag. Det är också viktigt och spännande att tänka på att aktiviteter och idéer som passar för funktionshindrade barn, kan bli till glädje och gynna de andra barnen i gruppen.
Nordström (2002) har den åsikten att det funktionshindrade barnet bör ha relationer både med funktionshindrade och icke funktionshindrade barn. Samspelet med det funktionshindrade barn, sker dock på en mer jämlik nivå, vilket författaren anser gynnar barnet. Ytterhus (2003) menar att det underlättar för det funktionshindrade barnet i samspelet, om barnet är på samma nivå som kompisen. Då är det lättare att förstå olika saker. Resultatet visar att Hilda samspelar med både yngre och äldre barn och det går bra. Erik behöver mer hjälp att komma i kompis- sammanhang, som passar honom. Både Hilda och Erik träffar tillsammans funktionshindrade barn, en gång var fjortonde dag, i en verksamhet som är helt på deras nivå och där mycket
72
tecken används. Resultatet visar att Erik har ett stort utbyte av detta och att hans samspel med de andra domineras av det positiva. Hilda trivs också mycket bra i den gruppen. Pedagogerna upplever att Hilda och Erik är som andra barn, i positiv mening, i den gruppen barn. Alla in- tervjuade menar att denna verksamhet, helt på barnens nivå, är nyttig och givande för barnen. Av resultatet och litteraturstudier, kan jag se att det är viktigt att anpassa verksamheten till barnens nivå. Alla barn får utbyte av det. Det blir ett positivare samspel och barngruppen får variation i sitt lärande.