Praktiskt, socialt och estetiskt bruk

Ett citat ur boken ”Tingens bruk och prägel” gör tydligt att Paulsson och Paulsson (1957, s. 11) ser brukandet som centralt vid analys av artefakters egenskaper och att bedömning av artefakterna måste ske i de situationer där de används:

Alla med konst gjorda ting, artefakter som de kallas, är avsedda att brukas på något sätt. Varje beskrivning eller analys av deras egen- skaper är dömd att bli stympad och steril, om vi försummar att hålla detta enkla faktum i minnet. Egenskaper som hållfasthet, form och färg får sin mening först när vi ser dem i sammanhang med hur sakerna brukas eller är avsedda att brukas.

En förutsättning för att kunna förstå ett tings värde är att först känna till förhållandet mellan tinget och den människa som ska bruka det.

Det är ointressant ”att veta om en kniv att den är vass, om vi inte vet hur man skär ” (Paulsson & Paulsson, 1957, s. 11), eller ”att veta om en byggnad att den är gjord med hållbara väggar, innan vi vet om den är en tillfällig barack för sommaren eller en katedral för evigheten” (s. 11). Vi upplever artefakterna omkring oss på många olika sätt. Vi kan använda dem, betrakta deras skönhet, ha olika känslor i förhål- lande till dem, och så vidare. Paulsson och Paulsson identifierar i sammanhanget följande tre huvudklasser av bruk: det praktiska, soci- ala och estetiska bruket.

Praktiskt bruk innebär att uppfylla uppsatta praktiska mål med hjälp av artefakten (Paulsson & Paulsson, 1957). Man avser att uppnå praktisk nytta i bruket av artefakten. Det praktiska bruket är att ”handskas” med artefakterna, vilket i sammanhanget exempelvis kan betyda att rosta bröd i en brödrost, brygga kaffe i en kaffebryggare, borra med en borrmaskin eller köra en bil.

Socialt bruk6 innebär att nyttja artefakters symboliska värden, menar Paulsson och Paulsson. Det handlar om vad som ”passar sig” i olika sociala sammanhang. En bil erbjuder inte bara det praktiska bruket, det vill säga möjligheten att ta sig från plats till plats, den har också en social funktion i det att den ger signaler om ägarens sociala och ekonomiska status eller kanske ägarens önskan eller förmodan att tillhöra en viss social grupp. Att bära slips anses passande i vissa sammanhang, vilket innebär ett socialt nyttjande, en köksstol passar inte att ha i finrummet vilket också är socialt betingat (när jag tänker efter så känner jag faktiskt inte någon som har en fåtölj i köket). Paulsson och Paulsson kallar det sociala bruket för att ”vara med” tingen. Svedberg (1997) menar att en människas handlingssätt och självbild kan förklaras av dennes strävan att likna och tillhöra en eller flera så kallade referensgrupper. Han ser valet av bilmärken, fritids-

6 _{Se avsnitt 2.4.2 för min omdefinition av det bruk Paulsson och Paulsson (1957) kallar}

vanor, klädsel och livsstil som markörer för referensgruppstillhörig- het. De båda forskarna Csikszentmihalyi och Rochberg-Halton (1981) urskiljer två karaktärer i den symboliska funktionen hos arte- fakter. Dessa är differentiering och likhet. Med differentiering menar de att ägaren i kraft av artefaktens symboliska värde avviker från det sociala sammanhanget, och betonar i det sin individualitet, medan likhet innebär att artefakten uttrycker samhörighet mellan ägaren och dennes sociala sammanhang. Csikszentmihalyi och Rochberg-Halton pekar på skillnader mellan hur unga, gamla, män och kvinnor utnytt- jar artefakter i detta avseende. Tydligast var att unga människor och män i högre grad uttryckte differentiering i ägandet av artefakter, jämfört med kvinnor och äldre personer.

Arvola (2003) och Holmlid (2002) gör ett viktigt tillägg till Pauls- sons och Paulssons symbolorienterade syn på det sociala bruket av en artefakt. De menar att till detta bör också räknas hur artefakter möj- liggör, underlättar och formar social interaktion mellan människor. Att tillsammans med andra spela ett datorspel eller att tala i telefon med släkt och vänner, är exempel på bruk av artefakter som skapar en grund för den sociala interaktionen mellan de inblandade parterna. Aktuell form av socialt bruk av artefakter är påtagligt i fråga om kommunikations- och informationsteknologi i hemmet. Livingstone (1992) menar att IKT i hemmet kan ha minst två tydliga funktioner med avseende på social interaktion: de underlättar social interaktion med andra och kan även ersätta interaktion med andra människor i det att tekniken erbjuder en social interaktion mellan teknikobjektet och användaren. Som tecken på sociala aspekter i interaktionen mel- lan objektet och användaren har Livingstone funnit att personer an- vänder sig av uttryck som tyder på att tekniken i dessa fall ger säll- skap och minskar ensamhetskänslan (det handlar då främst om teknik som radio och TV och liknande). Livingstone menar att det främst är män som talar om tekniken i denna dimension medan kvinnor främst ser aktuell teknik som ett medel för sociala kontakter med andra

människor (t.ex. att tala i telefon). Östlund (1995) har i sin studie också funnit att deltagarna använder TVn för att uppleva sällskap. I boken ”Television och socialisation” från 1996 tar Nordlund upp denna typ av ställföreträdande sällskap som ett av de behov media kan tillgodose. Företeelsen benämns där som en parasocial interak- tion. Det ska påpekas att Nordlund talar om olika grader och typer av denna interaktionsform.

Estetiskt bruk är att ”betrakta” något menar Paulsson och Pauls- son. Vid betraktandet upplever vi dimensioner som färg, form och struktur i artefakten. Det som karaktäriserar det estetiska bruket är ett kontemplativt beteende, vi känner eftertänksamt med handen utefter någon behaglig form, eller beundrar färgspelet i en tavla. En blomvas kan nyttjas praktiskt som en behållare för vackra blommor, men om vi däremot inte använder vasen för blommor utan ser den som något vackert i sig, något vi ”har framme” och gärna betraktar, betecknas det som estetiskt nyttjande.

Paulsson och Paulsson ser praktiskt och socialt bruk som motsatta poler i ändarna på en linje. Det finns artefakter som uteslutande bru- kas praktiskt, å ena sidan (t.ex. en hammare) och artefakter som en- bart brukas socialt, å den andra sidan (t.ex. en vigselring). Mellan polerna ligger blandat nyttjande, vilket Paulsson och Paulsson menar förmodligen är det vanligaste sättet att bruka de vardagliga tingen på. Det estetiska bruket går ofta in i de båda andra dimensionerna och placeras därför inte på någon bestämd plats på linjen.

Kopplat till bruket är bruksvärde7. Enligt Paulsson och Paulsson innebär det hur väl artefakten uppfyller de krav som bruket ställer. Det betyder att en artefakt kan ha högre eller lägre bruksvärde för brukaren. I linje med de tre bruksklasserna delar Paulsson och Paul- sson upp bruksvärde i praktiskt, socialt och estetiskt bruksvärde. Ett

praktiskt bruksvärde går oftast att mäta i effektivitet, slitstyrka och liknande kvantiteter. Det är vanligen generella värden. Dock är vissa artefakters bruksvärde svåra att måttbedöma, till exempel en stols sittkvalitet. De sociala bruksvärdena är inte mätbara som de praktiska och de kan bara ses som generella inom olika grupper av människor, grupper med liknande värderingar och livsstil. Inom dessa grupper kan olika typer av artefakter anses som mer eller mindre passande. De sociala bruksvärdena kan också variera över tid. Något som betraktades som ”inne” i vissa grupper vid en viss epok, kan plötsligt anses som hopplöst ”ute” en tid senare, för att därefter åter ”komma i ropet”. Estetiska bruksvärden kan vara gruppberoende men också in- dividuella. En person kan tycka att något är vackert medan de flesta andra inte tycker det. Men vanligast, menar Paulsson och Paulsson, är förmodligen att även estetiska bruksvärden är knutna till grupper.