Problemanalys – delmål och möjliga åtgär der

För att nå delmålet ”År 2015 skall skogsbrukets försurningspåverkan i försurade

områden inte överstiga det som kompenseras via naturliga processer” behöver

ytterligare åtgärder vidtas jämfört med vad som sker idag. Delmålet syftar främst till att motverka att skogsbruket försenar återhämtningen från den försurning som sur deposition åstadkommit i den mer försurade delen av landet. Såsom beskrivs i den fördjupade utvärderingen bidrar skogsbruket främst genom skörd som

överskrider vad vittringen kan kompensera och som inte kompenseras någon gång under omloppstiden genom askåterföring. Delmålet är också satt så att det ska vara rimligt att nå inom den utsatta tiden.

Andra skogsbruksåtgärder påverkar också försurningsläget. Val av lövskog i stället för granskog ger t.ex mindre sura ytliga marklager. Kvarlämnande av skärmställ- ning efter hyggen och skyddszoner längs sjöar, vattendrag och våtmarker kan minska utläckaget av försurande nitrat och organiskt material. Även om försur- ningen delvis orsakas av utläckage av nitrat från upplagrat depositionskväve så kan skogsbruket påverka utläckaget mer eller mindre beroende på vilka åtgärder som vidtas. Kvävegödsling kan potentiellt ge en försurande effekt om den skulle bidra till sådan kväveupplagring som ökar kväveutlakningen under hyggesfasen. I större delen av den försurade regionen avråder Skogsstyrelsen starkt ifrån kvävegödsling, men i den försurade delen av Svealand tillåts dock kvävegödsling. Försurningsef-

fekten av den ökade tillväxten motverkas genom den kalkmängd som normalt ges tillsammans med kvävet vid gödslingen (kalk-ammonsalpeter). Den kan potentiellt också motverkas genom askåterföring.

Till följd av de två storskaliga stormfällningar som varit i denna region under de senaste åren bedöms det emellertid som tveksamt att rekommendera skärmställning i granskog som åtgärd för att minska nitratbildningen på hygget, eftersom sådana skärmar lätt blåser ner och då kan öka nitrifikationen mer än om de inte lämnats alls. För andra trädslag är dock förutsättningarna för skärm- eller fröträdsställning något bättre och används också redan i stor utsträckning. För närvarande bedöms denna åtgärd därför inte ha någon stor potential att ytterligare minska försurningen, men ny forskning borde kunna ge vägledning till på vilka marker den har en prak- tisk och ekonomiskt fungerande potential. Skyddszoner minskar nitratutlakningen ibland men inte alltid (Lindegren 2006). Den har dock för det mesta många fördelar för den biologiska mångfalden i och nära vattendragen. Om skyddszoner lämnas ”körningsfria” minskas uttransporten av sediment och organiskt material till vatt- nen påtagligt. I arbetet med att få skogsbruket att oftare lämna skyddszoner vid vattendrag är nyttan när det gäller motverkad utlakning invägd. Ett förslag om ett delmål till skydd för naturliga vattendrag och deras kantzoner föreslås under miljö- kvalitetsmålet ”Levande skogar” och har konsekvensanalyserats där. Potentiellt skulle även en mildare markberedning i samband med föryngring kunna motverka kväveutlakning, men en sådan effekt har ännu inte kunnat påvisas i fältförsök. Studier visar att minskningen i kväveförråd i marken tycks vara av samma stor- leksordning som ökningen i biomassan efter ett antal år i många fall (Eva Ring, Skogforsk, muntl ref).

Möjligheten att minska försurningspåverkan genom att minska GROT-uttagen eller annan skörd från skogsbruket bedöms inte som vare sig önskvärd eller realistisk. Uttag av GROT miljökonsekvensanalyserades i slutet på 90-talet (Egnell m fl 1998) och utformningen av regler och rekommendationer kring GROT-uttag an- passades efter slutsatserna i analysen (SKS medd. 2001:2). En uppdaterad kun- skapssammanställning har medfört förslag på några revideringar i rekommendatio- nerna, men dessa är ännu inte antagna. GROT-uttag från skogen hamnar idag på en väl fungerande marknad som ökar i omfattning i takt med att efterfrågan på icke- fossilt bränsle ökar på energimarknaden. GROT-uttag är även en allt viktigare och kompletterande inkomstkälla vid sidan av sågtimmer och massaved för skogsägare vilket möjliggör ett ekonomiskt hållbart skogsbruk även i framtiden där skogsägare fortsätter att investera och vidta åtgärder så att de skogspolitiska målen kan nås. Slutligen har GROT från skogen lyfts fram, både politiskt och bland experter, som ett viktigt alternativ till fossila bränslen och som därmed bidrar till att sänka kost- naderna för verksamma klimatåtgärder. För att GROT-uttagen ska minska krävs en helomvändning i skogs- och energipolitisk mening. Motsvarande resonemang gäll- er även möjligheten att använda lövodling i syfte att minska försurningseffekten genom sänkta skördeuttag. Ökad lövandel är emellertid önskvärt för att bevara den

biologiska mångfalden, även den som styrs av syra/basstatusen i markytan, och ingår därför som i ett delmål under Levande skogar (se FU Levande skogar). Sammanfattningsvis anser Skogsstyrelsen att den åtgärd som har en realistisk po- tential att motverka skogsbrukets försurningseffekt är ökad askåterföring jämfört med idag. Eftersom även GROT-uttagen kan förväntas öka bör sannolikt även askåterföringen öka ytterligare. Askåterföring innebär att aska som produceras vid förbränning av trädbränslen återförs till skogen (väl spridd och i en dos som inte påtagligt överskrider vad som förs bort via skörd under en rotationsperiod). Askan innehåller baskatjoner och kalkverkan och kan därmed kompensera för biomassa- skördens försurande effekt.

2. Lägesbeskrivning

GROT är konkurrenskraftigt relativt många andra biobränslen samt även gentemot övriga fossila bränslen. Lönsamheten är starkt kopplad till transportavstånd och till ”ihopsamlingsbar” mängd per hektar. Ju större efterfrågan desto längre kan man åka och desto mindre mängder är värda att samla ihop2. Riktigt långa avstånd mel- lan skog och panna förutsätter omlastning till tåg eller båt. Sådana system utveck- las därför successivt och ökar därmed arealen där uttag är lönsamma. Fortfarande sker en utbyggnad av efterfrågan i form av konvertering av värmeverkspannor från fossilbränsle- till trädbränsleeldning och i form av installation av pelletspannor i villor. Även inom industrin ökar användningen av trädbränslen

Skogsstyrelsen rekommenderar askåterföring i alla områden där substantiella mängder GROT tas ut utan att barren lämnas väl spridda, vilket sällan är fallet idag. Detta gäller för hela Sverige men är speciellt viktigt i områden som redan är försurade. Vidare finns ett sektorsmål att arealen som får aska senast år 2010 ska vara lika stor som den där GROT tas ut i slutavverkning (Skogsstyrelsen 2005). Naturskyddsföreningen har också drivit att det ska vara ett ’villkor’ med askåterfö- ring för att el från trädbränsleeldade kraftvärmeverk ska få räknas som ”grön el”.

2

Observera att Skogsstyrelsen rekommenderar att minst en femtedel av GROTen lämnas på den avverkade ytan för den biologiska mångfaldens skull.

0 5000 10000 15000 20000 25000 30000 35000 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 år

ha Grotuttag - glid. treårsmedel

Askåterföring

Figur 1. Årlig areal GROT-uttag (glidande treårsmedelvärden) respektive askåterföring i svensk skogsmark. Källa: Skogsstyrelsen (GROT- uttag enligt polytax och askåterföring enligt enkät till alla kända spridarentreprenörer).

Sedan ett par år återförs trädbränsleaskan från ett flertal värmeverk, främst i södra halvan av landet, och intresset verkar öka i viss mån. En bidragande faktor är, för- utom nämnda rekommendationer och önskemålen från SNF, den avfallsskatt som infördes från år 2000. Skatten innebar en fördyring av deponering av aska samti- digt som metodutveckling för själva spridningen sänkt kostnaden för återföring. Det är därför ofta billigare för värmeverken att återföra aska till skogsmark än att deponera den. Det finns emellertid på många håll ännu billigare sätt att bli kvitt askan: återbruksföretag använder aska till att sluttäcka sopdeponier eller bygga hårdgjorda ytor eller vägar med träaskor och dessa tar ut en avgift som endast är runt hälften av återföringskostnaden för att ta hand om askan. Att vissa värmeverk ändå väljer askåterföring, trots att sådana alternativ står till buds, beror ofta på att man är informerade om behovet av att motverka försurningseffekt och näringsbort- försel och tar det på allvar. Gentemot Naturskyddsföreningens önskemål har dock andra kraftvärmeverk i många fall hänvisat till att utförare av askåterföring saknats i närområdet, och i sådana fall har föreningen inte framhärdat med detta delvillkor. För de industrier som eldar trädbränsle är situationen ibland så att man har tillgång till egna deponier. Det gäller de i stort sett alla pappersmassaindustrier, men inte alla sågverk. Där sådan tillgång finns betalar man inte någon deponiskatt. Det är således svårare att få tillgång till industrins askor, som till stor del består av bark- aska och s.k. mesaaska (restprodukt från massaindustri som delvis är aska delvis kalk från processen). Industrins askor kommer därför ännu så länge i lägre grad från GROT-skörd. Å andra sidan sameldas en del GROT med bränslen som ger för höga halter av tungmetaller i askan (jfr SKS medd 2001:2 eller kommande revi- sion) för att kunna återföras. Det vore därför önskvärt att även en del av industrins askor ställdes till förfogande för återföring.

Huvuddelen av den askåterföring som sker idag görs av ca fem entreprenörsföre- tag. Aska återfördes under 2004-2006 till 5 – 7 tusen hektar per år medan uttag av grenar och toppar (GROT) gjordes på ca 25 - 30 tusen hektar per år (jfr Figur 1). Uttagen av GROT i förhållande till avverkad areal är för närvarande större i södra Sverige, men den ökar nu snabbt även i norr. Ökningen i GROT-uttag kommer sannolikt att fortsätta till följd av klimatpolitiska styrmedel och fortsatt utveckling av teknik och logistik.