FÚRSURNING
"),!'/2
Bilagor till Naturvårdsverkets rapport nr 5766, 2007
Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln Naturvårdsverket
Tel: 08-698 10 00, fax: 08-20 29 25 E-post: natur@naturvardsverket.se
Postadress: Naturvårdsverket, SE-106 48 Stockholm Internet: www.naturvardsverket.se
ISBN 978-91-620-5780-0.pdf ISSN 0282-7298 © Naturvårdsverket 2007 Tryck: CM Gruppen AB, Bromma Omslag: illustration:Tobias Flygar Elektronisk publikation
Bilaga 1. Konsekvensanalys av reviderat delmål för försurade sjöar och vattendrag sid 5 Bilaga 2. Underlagsrapport Utvärdering av miljötillståndet och trender i skogsmarken sid 11 Bilaga 3. Konsekvensanalys av nedlagt delmål av svaveldioxid sid 21 Bilaga 4. Konsekvensanalys av reviderat delmål av kväveoxider sid 29 Bilaga 5. Konsekvensanalys av förslag till nytt delmål för skogsbrukets påverkan sid 49 Bilaga 6. Konsekvensanalys av förslag till nytt delmål för utsläpp av svavel och kväve
från sjöfart sid 61 Bilaga 7. Underlagsrapport Reviderade beräkningar av kritisk belastning för försurning sid 103 Bilaga 8. Underlagsrapport Skogsbrukets försurningsbidrag sid 147 Bilaga 9. Underlagsrapport Målkonflikt klimatmål och skogsmarksförsurning sid 185 Bilaga 10. Underlagsrapport Potentiella effekter av klimatförändringar på
Bara naturlig försurning
Bilaga 1
Konsekvensanalys av reviderat
delmål för försurade sjöar och
vattendrag
Jens Fölster, SLU Institutionen för miljöanalys
Ulrika Lindstedt, Naturvårdsverket
Problemanalys
Delmålet för sjöar och vattendrag är uppnått i förtid. Återhämtningen från försurningen har fortsatt. Av Sveriges drygt 50 000 sjöar större än 4 ha som delmålet gäller för, var endast 3 % försurade år 2005 och andelen försurad rinnsträcka uppskattades till ca 6 %. Den tidigare formuleringen löd:
År 2010 skall högst 5 % av antalet sjöar och högst 15 % av sträckan rinnande vatten i landet vara drabbade av försurning som orsakats av människan.
Försurningspåverkan av sjöar är mycket ojämnt fördelad över landet. Den största påver-kan finns i Sydvästra Sverige, där depositionen av försurande ämnen är störst.
Andelen försurad rinnsträcka avser rinnande vatten enligt Blå kartans hydrografi som omfattar vattendrag med avrinningsområden ner till mellan 0,1 till 0,4 km2, beroende på var i landet man befinner sig. Beräkningen av andel försurad rinnsträcka baseras på data från sjökemi Uppskattningen innehåller stora osäkerheter, men ger en tydlig indikation på att delmålet att mindre än 15 % av sträckan rinnande ska vara försurat är uppfyllt när det gäller det genomsnittliga tillståndet i vattendrag.
För mer utförlig beskrivning av problemet se bl.a. kap. 5.2 i huvudrapporten.
Referensalternativ
Prognosen till 2010 visar på en minskad försurning av sjöar och vattendrag med ytterliga-re några tiondels procent. För mer utförlig beskrivning av ytterliga-refeytterliga-rensalternativet se kapitel 5.2 i huvudrapporten.
Förslag till nytt delmål
Den nya formuleringen av delmålet förslås lyda:
År 2015 skall andelen sötvatten försurade av människan vara högst 25 % i sydvästra Sverige och 5 % i mellan-och sydöstra Sverige. I Norrland ska försurningen inte öka. Precisering: Delmålet avser antalet sjöar större än 1 hektar, och vattendrag med avrinningsområde över 2 km2. Som försurade ingår även de kalkade objekt som enligt Bedömningsgrunder klassas som försurningspåverkade
Syftet med förändringen är främst att ge en bättre beskrivning av försurnings-tillståndet i Sverige. Regionaliseringen gör att olika mål kan sättas beroende på omfattningen av problemet i de olika landsdelarna. Det gör också att de stora problemen i sydvästra
Sverige inte döljs av den relativt ringa försurningen i resten av Sverige vilket var fallet med det tidigare delmålet med en procentsiffra för hela landet.
Sjöar mellan 1 och 4 hektar utgör ca 40 % av Sveriges sjöar > 1 ha. Genom revideringen av delmålet inkluderas en betydande resurs i form av biologisk mångfald och rekreation i delmålet.
Avgränsningen av vattendrag till de med avrinningsområden större än 2 km2 är till för att ge en tydlig avgränsning av vilka vattendrag som delmålet gäller för. Vattendrag mindre än 2 km2 har mindre värde för biologisk mångfald och rekreation eftersom de oftast saknar fisk. Dessutom är mindre vattendrag i vissa fall inte permanenta och variationen av vattenkemi och flödesförhållanden i tid och rum är mycket stor. Den stora variationen gör att om ett vattendrag större än 2 km2 inte är fösurat, kan visserligen enstaka uppströms liggande små vattendrag vara försurade, men flertalet är det inte. Även om enstaka småbäckar är påverkade av försurning säkerställs därmed den biologiska mångfalden på landskapsnivå genom att skydda vattendragen större än 2 km2.
Behov av förbättrad miljöövervakning
Förändringen av delmålet kräver inte några nya fysiska åtgärder utöver de som föreslås för andra delmål. Däremot ställer den nya formuleringen av delmålet större krav på uppföljningen jämfört med tidigare. Sjöar mellan 1 och 4 ha måste ingå i
miljöövervakningen och ett större antal provtagna sjöar krävs för att få samma
noggrannhet på uppskattningen av andelen försurade sjöar i varje landsdel som för hela landet.
Vattendragen går inte att följa upp på ett tillfredsställande sätt med den nuvarande miljöövervakningen. Någon yttäckande övervakning av vattendrag ingår inte i den nuvarande miljöövervakningen. Det saknas idag kunskap om hur ett sådant
övervakningsprogram ska läggas upp som ger användbara resultat till rimliga kostnader. Anledningen till detta är den stora variationen i tid och rum i vattendragskemin. I Riksinventeringarna 1995 och 2000 ingick vattendrag större än 15 km2 , men den största andelen rinnsträcka och det mesta av försurningen finns i vattendrag mindre än 15 km2 (Fölster m.fl, 2007). Variationen är störst i små vattendrag där den mesta försurningen finns. Den bästa kunskapen om vatten-kemins variation finns från Krycklan i
Västerbotten (Buffam m fl., 2007). Metodik finns för att beräkna fördelningen av vattenkemin i små vattendrag utifrån nedströms punkter, men det behövs data motsvarande dom från Krycklan från fler platser i Sverige för att kunna tillämpa metodiken (Fölster m.fl, 2007). Till den fördjupade utvärderingen uppskattades försurningspåverkan i vattendrag utifrån sjökemi, där en sjö antogs representera medelkemin i ett vattendrag med samma avrinningsområdesstorlek. Detta antagande behöver underbyggas ytterligare för att klargöra om resultaten från den yttäckande övervakningen av sjökemi även i fortsättningen kan användas till att följa upp miljömålet för vattendrag eller om den behöver kompletteras med en yttäckande övervakning även av små vattendrag.
Noggrannheten i uppskattningen av hur många försurade sjöar det finns i Sverige be-ror av hur många sjöar som ingår i den sjöinventering som ligger till grund för
beräkning-en. Regionaliseringen av delmålet innebär att fler sjöar behöver provtas för om man vill uppnå samma noggrannhet i bedömningen av varje enskild landsdel som för hela landet med hittillsvarande miljöövervakning.
För att undersöka hur behovet av Miljöövervakning förändras med revideringen av delmålet beräknades noggrannheten i bedömningen av andel försurade sjöar med en Mon-te Carlo simulering, se nedan.
METOD
För undersökningen användes data från 3897 slumpade sjöar större än 1 ha i RI90. Av dessa var 3322 sjöar större än 4 ha. Slumpningen gjordes efter en stratifiering efter län och storleksklass så att ett bestämt antal sjöar slumpades ut i ett visst län och en viss stor-leksklass så att resultaten kunde räknas om till att gälla alla Sveriges. RI90 valdes för att den till skillnad från de två påföljande riksinventeringarna omfattade sjöar 1 – 4 ha. Sjö-inventeringen 1990 valdes för analysen då den har det största antalet sjöar och omfattar sjö större än 1 ha. Den variabel som utvärderades var försurningspåverkan enligt Bedöm-ningsgrunder. Kalkade sjöar korrigerades med Ca*/Mg* (Fölster och Wilander, 2005). För att beräkna konfidensintervallet för andel försurade sjöar, slumpades sjöar ur RI90 med återläggning. För varje län och storleksklass slumpades lika många sjöar som ingick i Riksinventeringen för den klassen. Efter att en sjö tagits ut genom slumpning lades den tillbaka så att den kunde väljas igen. Sjöar slumpades i alla län och storleksklasser så att ett stickprov med lika många sjöar som i den ursprungliga Riksinventeringen erhölls. På det sättet skapades en ny ”Riksinventering” som gav en uppskattning av antal försurade sjöar som avvek något från det ursprungliga resultatet. Genom att upprepa detta förfaran-de 1000 gånger skapaförfaran-des en förförfaran-delning av uppskattningar av anförfaran-del försuraförfaran-de sjöar i Sve-rige. För dessa 1000 uppskattningar kunde medelvärde och standardavvikelse beräknas.
Konsekvenserna av ett förändrat antal sjöar i underökningen för säkerheten i upp-skattningen beräknades genom att ändra antal sjöar i det slumpvisa urvalet proportionellt i alla län och storleksklasser.
Beräkningarna gjordes både med och utan sjöar 1-4 ha och både med och utan försu-rade kalkade sjöar inkludeförsu-rade. Beräkningarna upprepades med uppdelning på landsdelar för sjöar större än 1 ha och inklusive kalkade sjöar.
RESULTAT
Att inkludera sjöar 1 – 4 ha leder inte till att osäkerheten i bedömningen av andel försura-de sjöar ökar med bibehållen storlek på Miljöövervakningen (Tabell 1). Inte heller inklu-derandet av försurade kalkade sjöar ökar osäkerheten. Även om förhållandet mellan små och stora sjöar respektive kalkade och okalkade sjöar inte behöver vara exakt samma nu som 1990, då försurningen var mer omfattande, kan man ändå hålla för sannolikt att revi-deringen av vad delmålet ska omfatta inte påverkar övervakningsbehovet i någon nämn-värd utsträckning.
Tabell 1. Andel försurade sjöar 1990 för hela Sverige med olika definitioner av försurning. Standardavvi-kelsen (Stdv) beräknat med en provstorlek på 2000 sjöar
> 4 ha > 1 ha Andel försurat 1990 Stdv. Andel försurat 1990 Stdv.
Exkl. Försurade kalkade 12.12% 1.2% 13.9% 1.0%
Inkl. Försurade kalkade 19.6% 1.2% 19.5% 1.0%
Förslaget att regionalisera delmålet innebär däremot att behovet av antalet sjöar i den yttäckande övervakningen ökar. Det nya Miljöövervakningsprogrammet omfattar 4800 sjöar. Även en sådan ökning av omfattningen räcker inte för att standardavvikelsen på uppskattningen ska bli av samma storlek i de sydliga delarna med hög försurning som för hela landet med 2000 sjöar i inventeringen. Detta beror dock till stor del på att andelen försurade sjöar är så mycket större än för hela landet (Tabell 2). Om man i stället uttryck-er standardavvikelsen som procent av antal försurade sjöar leduttryck-er regionalisuttryck-eringen inte till ett ökat övervakningsbehov i de södra delarna. Resultaten baserar sig på RI90 och är beroende av försurningens omfattning 1990. Det går därför inte att ange någon osäker-hetsnivå för indikatorn med dagens miljöövervakning och försurningssituation, eller hur många sjöar som skulle behöva provtas för att uppnå en viss säkerhet. I samband med nästa fördjupade utvärdering kommer det dock finnas underlag för att göra en sådan be-räkning.
Tabell 2. Andel försurade sjöar 1990 i olika landsdelar med sjöar 1-4 ha och försurade kalkade sjöar inkluderade. Standardavvikelsen (Stdv.) beräknad med en provstorlek på 4800 sjöar. Det relativa felet anger standardavvikelsen uttryckt i % av antalet försurade sjöar.
Landsdel Andel Försurat 1990 Stdv. Relativt fel Norrland 7.80% 0.84% 10.7% Ö. och M. Sverige 35.30% 1.77% 5.0% SV Sverige 66.42% 1.79% 2.7% Hela Sverige 19.5% 1.0% 5.4% Slutsatser
Inkluderandet av sjöar 1 – 4 ha och försurade kalkade sjöar i delmålet leder inte till ökat behov av uppföljning. Regionaliseringen av delmålet kräver däremot en större omfattning av den yttäckande övervakningen av sjöar om man vill ha samma noggrannhet på upp-skattningen av andel försurade sjöar i alla landsdelar som för hela landet med dagens övervakning.
Referenser
Buffam, I., Laudon, H., Temnerud, J., Morth, C.M. and Bishop, K.: 2007, 'Landscape-scale variability of acidity and dissolved organic carbon during spring flood in a boreal stream network', Journal of Geophysical Research-Biogeosciences 112.
Fölster, J. and Wilander, A.: 2005, 'Försurningsbedömning in kalkade vatten med kvoten Ca*/Mg*. Institutionen för Miljöanalys, SLU. Rapport 2005:3'.
Fölster, J.: 2007, 'Förslag till Bedömningsgrunder för försurning i sjöar och vattendrag. Inst. för Miljöanalys, SLU. Rapport 2007:9', 28.
Fölster, J., Erlandsson, M. och Temnerud, J. 2007b. Surhet och försurning i vattendrag i ett variabelt landskap. Inst, för Miljöanalys, SLU. Rapport 2007:15.
Bara naturlig försurning
Bilaga 2
Underlagsrapport:
Utvärdering av miljötillståndet och
trender i skogsmarken
Johan Stendahl, Institutionen för skoglig marklära,
Sveriges lantbruksuniversitet
Bakgrund
Den främsta orsaken till försurningen av skogsmarken är depositionen av långväga trans-porterade svavel- och kväveföroreningar, som kulminerade i början av 1970-talet. Effek-terna på skogsmarken påvisades under 1980-talet (Falkengren-Grerup et al. 1987; Tamm och Hallbäcken 1988; Eriksson et al. 1992) och man kan se tydliga mönster i kartor över markens pH och andra variabler med koppling till markens surhetstillstånd som också speglar depositionsmönstren (www-markinfo.slu.se). Idag är svaveldepositionen kraftigt reducerad medan kvävedepositionen minskat i långsammare takt och utgör fortfarande ett problem tillsammans med ökande biologisk försurning pga. ett intensivare skogsbruk. Detta kan påverka skogsmarkens förmåga till återhämtning negativt. Dessutom kan upp-lagrade mängder svavel ge upphov till bildning av syra när det frigörs, vilket sammanta-get kan leda till att återhämtningen blir långsam eller uteblir helt.
Bedömningsgrunder för surhetstillstånd
Skogsmarkens surhetstillstånd beskrivs av tillståndsklasser som baserar sig på pH, effek-tiv basmättnadsgrad och utbytbar mängd aluminium i markprofilens B-horisont (Natur-vårdsverket 1999; Tabell 1). Dessa variabler är enkla att bestämma och förekommer i övervakningen av skogsmarkens tillstånd inom Markinventeringen. Bedömningsgrunder-na gäller för frisk till fuktig fastmark (ej torvmark) som är bevuxen med medelålders till äldre skog. Tillståndsklasserna speglar inte direkt graden av försurning orsakad av syra-deposition, vilket lett till kritik av bedömningsgrunderna (Skyllberg et al. 2001; Gustafs-son et al. 2001). Det vore t ex önskvärt att även inkludera halten löst aluminium i mark-vattnet (Gustafsson et al. 2001) som ger ett bättre mått på markens känslighet och är star-kare kopplat till sur deposition, men denna variabel är svår att bestämma i större skala.
Tabell 1. Tillståndsklasser för bedömning av skogsmarkens surhetsgrad enligt bedömningsgrunderna (Naturvårdsverket 1999). Värdena avser markens B-horisont.
Klass Surhetsgrad pH (H2O) Effektiv bas-
mättnadgrad (%) Utbytbart aluminium (mmol kgTS-1) 1-2 Låg t 5,5 t 50 d 3 3 Måttlig 4,4-5,5 10-50 3-10 4 Hög 4,0-4,4 6-10 10-12 5 Mycket hög <4,0 <6 >12
Vid bedömning av försurningstrenden kan dock fördelningen mellan klasserna studeras vid olika tidpunkter och förskjutningar mellan klasserna bör spegla förändringar i mar-kens surhetstillstånd. Bedömningsgrundernas tillståndsklasser fyller sin funktion genom att de speglar markens surhetstillstånd och att de integrerar information om tre centrala variabler i en tillståndsklass. Vid bedömning av försurningskänsligheten bör hänsyn dess-utom tas till den nuvarande depositionsnivå och markens bördighet. Som grund av för uppföljning av markens surhetstillstånd och dess utveckling har vi här använt en indel-ning av Sverige i tre regioner (Figur 1) som dels speglar graden av försurindel-ningspåverkan genom depositionen och dels gradienter i klimat och tillväxtförhållanden.
56º 60º 64º 68º Norrland Sydvästra
Mellersta och östra
0 100 200 300 Km
Figur 1. Regionindelning för uppföljning av markens surhetstillstånd och dess utveckling.
Markinventeringen
Utvärderingen baserar sig på Markinventeringen (MI, kallad Ståndortskarteringen under åren 1983-2002) som är en nationell återkommande inventering av skogsmark som utförs parallellt med Riksskogstaxeringen (http://www-ris.slu.se). Totalt omfattar inventeringen ca 23000 permanenta ytor varav kemiska analyser utförs på prover från en delmängd av ytorna. Datahanteringen inom MI utgör en kedja från registrering i fältdatorer och vid laboratoriet till uppbyggnaden av den slutgiltiga databasen. I hela denna kedja utförs en rad kontroller och det sker även ett löpande arbete med att förbättra datakvaliteten inom inventeringen (Stendahl & Löfgren 2005).
Materialet som används i denna utvärdering är kemiska data från markens mineraljord vilket motsvarar knappt 25 % av provytorna i inventeringen. Urvalskriterierna som har använts är samma som för bedömningsgrunderna, dvs. torra, friska och fuktiga marker utan torvlager (< 30 cm organisk horisont) som är bevuxen med medelålders till äldre skog (huggningsklass C och D). De markvariabler som använts är pH mätt i vatten, ut-bytbart kalcium, magnesium, kalium och natrium, och aluminium, samt den titrerbara aciditeten (TA) i B-horisonten. Den effektiva basmättnaden beräknades som kvoten: (Ca Mg K Na) / (Ca Mg K Na Al). Korrektioner av pH och halterna av baskatjoner har gjorts för data från perioden 1983-1987 utifrån funktioner enligt Karltun (1998).
Skogsmarkens tillstånd
Skogsmarkens surhetstillstånd kan illustreras med en karta över markens pH (Figur 2) som visar en tydlig gradient med lägst pH värden i sydväst och gradvis ökande värde mot nordöst för att sedan öka norrut. Avvikelser från detta mönster förekommer lokalt främst
beroende på geologins inverkan på markens buffringsförmåga. Områden med kalkhaltig berggrund eller kalkhaltiga jordar (t ex nordöstra Uppland) har de högsta pH värdena i landet, medan områden med svårvittrad berggrund (t ex nordvästra Dalarnas sandstens-områden) är surare än sin närmaste omgivning.
Figur 2. Tillståndet i skogsmarken avseende pH i B-horisonten, C:N kvoten i O-horisonten och domine-rande tillståndsklass enligt bedömningsgrunderna för markens surhetstillstånd. Färgnyansen anger do-minansgraden av respektive klass inom en 50 km radie (mörk nyans >50%, ljus nyans <50%). (Markin-venteringen 1993-2002).
Kartan över utbredningen av tillståndsklasserna (Figur 2) visar på samma mönster, med marker som domineras av hög och mycket hög surhetsgrad starkt koncentrerade till syd-västra Sverige. Det förekommer dock ett område med hög surhetsgrad i syd-västra Jämtland, fast här inverkar områdets sedimentära berggrund som har naturligt höga aluminiumhal-ter, dvs. klassningen kan ej hänföras till sur deposition. Statistiken för pH, effektiv bas-mättnad och utbytbart aluminium (Tabell 2) för de tre regionerna visar även upp mönstret med minskande surhet mot norr, men för basmättnaden har mellersta och sydöstra Sveri-ge högst värden.
Detta kan förklaras av förekomsten av kalkrika marker med mycket god vittringsförmåga, vilket tydligast kan ses i ett betydligt högre värde för 90 % percentilen för denna region. Markens C:N kvot påverkas även av depositionen och speglar därmed också markens försurningsgrad. Den ökar generellt från söder till norr med undantag för visa områden (Figur 2). De lägsta kvoterna förekommer i sydvästligaste Sverige och runt Mälardalen. De mönster i markens surhetsgrad som kan utläsas stämmer överens med depositions-mönstret för svavel och kväve, men även skillnader i historisk markanvändning kan ha bidragit till detta. Intensivt brukande av marken under 1800-talet följt av beskogning och successivt ökande tillväxt kan också ha bidragit till detta mönster (Skyllberg et al. 2001).
Tabell 2. Tillståndet i skogsmarken för variablerna pH, basmättnaden och utbytbart aluminium i markens B-horisont för perioden 1993-2002 (baserat på Ståndortskarteringen).
Percentil Sydvästra Mellersta/ sydöstra Norrland pH 10:e 4.28 4.43 4.49 50:e 4.67 4.78 4.86 90:e 5.21 5.60 5.29 Effektiv 10:e 5.1 6.8 7.5 basmättnad (%) 50:e 10.3 17.8 19.9 90:e 52.9 92.9 66.3 Al3+ (mmol kg TS-1) 10:e 2.1 0.7 1.2 50:e 6.8 5.5 4.7 90:e 15.5 14.0 12.6
Trädslagets påverkan
Skillnader i markens syra-basstatus har undersökts utifrån Markinventeringens databas i en annan mer omfattande rapport (Nilsson et al. 2007) och här ges en kort sammanfatt-ning av resultaten. Trädslagets påverkan är tydligast i markens humusskikt och den störs-ta enskilda effekten är att lövträdsbestånd har högre pH och basmättnadsgrad. Skillnaden mellan gran och tall är mindre, men tall har ett något lägre pH värde i humusskiktet. Mar-kens B-horisont speglar i högre grad försurningspåverkan på marken genom depositionen och i denna horisont är skillnaderna mellan trädslagen mindre än i humusskiktet. Högst pH värde och basmättnad hade tall-, följt av lövträds- och granbestånd. I föreliggande rapport var pH värdet för lövträdsbestånd något högre än för tallbestånd (Tabell 3), men granbestånden hade klart lägst pH värde. Urvalet av provytor skilde sig dock något mel-lan undersökningarna. Eftersom skillnaderna melmel-lan trädslagen var små i B-horisontens syra-basstatus kan man dra slutsatsen att regionala mönster baserade på denna horisont inte kan förklaras av skillnader i trädslag.
Tabell 3. Förändringar i markens pH i B-horisont under perioden 1983-2003 baserat på Ståndortskarte-ringen. Analysen är gjord med en mixad statistisk modell där värdena anger modellerat utgångstillstånd tillsammans med årlig förändring. Olika utgångsvärden indikerar signifikanta skillnader i medelvärde mellan klasserna. Signifikansgraden anges med stjärna (*, ** och *** motsvarar p<0.10, p<0.05 och p<0.01).
Region Värde1982 Jordmån Värde1982
Norrland 4.73 Brunjord 4.77
Mellersta/sydöstra 4.73 Podsoler 4.57
Sydvästra 4.56 Sumpjordar 4.72
Trend (år-1) 0.0099*** Trend (år-1) 0.0162***
Fuktighet Värde1982 Trädslag Värde1982
Torr 4.55 Tall 4.70
Frisk 4.65 Gran 4.64
Fuktig 4.77 Löv 4.79
Trender i markens surhetstillstånd
Förändringarna över tiden har studerats genom att följa utvecklingen av tillståndsklasser-nas utbredning och genom att studera förändringar hos enskilda variabler som påverkas vid försurning av marken. Skogsmarkens fördelning mellan tillståndsklasserna visar på ett klart förbättrat surhetstillstånd under den studerade perioden (Figur 3).
A. Norrland B. Mellersta/sydöstra Sverige
0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100% 85-87 93-97 94-98 95-99 96-00 97-01 98-02 99-03 TK 1-2 TK 3 TK 4 TK 5 0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100% 85-87 93-97 94-98 95-99 96-00 97-01 98-02 99-03 TK 1-2 TK 3 TK 4 TK 5
C. Sydvästra Sverige D. Andel i tillståndsklasser 4 & 5
0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100% 85-87 93-97 94-98 95-99 96-00 97-01 98-02 99-03 TK 1-2 TK 3 TK 4 TK 5 0 10 20 30 40 50 1985 1987 1989 1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003 (% ) Sydvästra Mellersta/östra Norrland
Figur 3. Fördelningen av skogsmarken mellan tillståndsklasserna över tidsperioden 1983-2003 (A-C), samt utvecklingen av andelen sur och mycket sur mark (tillståndsklass 4 och 5) i olika regioner (D). Note-ra att värdena baseNote-rar sig på överlappande 5-årsintervall. (Markinventeringen 1985-2003).
Förskjutningen från de två suraste tillståndsklasserna till klassen måttligt surt tillstånd är mycket kraftig i sydvästra Sverige, från 48 % under perioden 1985-1987 till 21 % under den senaste perioden 1999-2003. Andelen mark med låg surhetsgrad har dock endast ökat marginellt under samma period. I de övriga regionerna har förekomsten av de suraste klasserna också minskat fast betydligt måttligare, medan däremot någon ökning i andelen mark med låg surhetsgrad inte kan påvisas. Den minskade förekomsten av de två suraste klasserna kan följas över tiden i kartserien över frekvensen skogsmark i de två suraste tillståndsklasserna (Figur 4). Minskningen är tydligast i sydväst och avtar sedan norrut.
85-87 93-98 Andel (%) 0 - 17 18 - 33 34 - 50 51 - 67 68 - 83 84 - 100 99-03
Figur 4. Den geografiska fördelningen av sur och mycket sur skogsmark i Sverige för tidsperioderna 1985-1987, 1993-1998 och 1999-2003. Figuren anger fraktionen av skogsmarken som tillhör dessa tillståndsklasser och det prickade området i kartan från 1985-1987 indikerar att resultatet baserar sig på mindre än 10 ytor. (Markinventeringen 1985-2003).
Resultaten från förändringen av pH värdet i B-horisonten visar på en generell ökning som är av storleksordningen 0,1 pH enhet/10 år under den studerade perioden. Den visar också att pH värdet skiljer sig mellan regionerna, men också mellan jordmånsklasser, fuktig-hetsklasser och beroende på trädslaget (Tabell 3). En kartläggning av förändringen mellan 80- och 90-talets data visar hur denna fördelar sig geografiskt (Figur 5).
pH förändring -0.89 - -0.05 -0.04 - 0.05 0.06 - 0.1 0.11 - 0.2 0.21 - 0.3 0.31 - 0.5 0.51 - 1.16 p-värde 0.00 - 0.05 ! 0.06 - 0.10 ! 0.11 - 1.00
Figur 5. Förändringen i pH värdet för markens B-horisont mellan perioden 1983-1987 och perioden 1993-2002. Punkterna i kartan anger svaga eller icke-signifikanta skillnader, medan avsaknaden av punkter betyder att skillnaderna är signifikanta. (Markinventeringen 1983-2002).
Signifikanta ökningar i pH förekommer i större delen av landet. Det bör dock påpekas att en förändring i pH värde i lägre pH intervall innebär en större förändring i mängd vätejo-ner än vid högre, dvs. förändringen i mängden utbytbara vätejovätejo-ner är betydligt större i södra Sverige än vad resultaten för pH visar (Figur 5). Större områden med oförändrat tillstånd eller tendens till minskning finns i nordligaste Sverige och i nordvästra Götaland. Norrland har antagligen inte varit utsatt för försurning i någon större grad och man kan därmed inte förvänta sig någon större förändring heller. I nordvästra Götaland har det inte skett någon påvisbar förändring, vilket kan tolkas som att återhämtningsförmågan här är svagare samt att det här även förekommer vissa skogsmarker med god motståndskraft som inte varit så påverkade av försurning. Resultaten för tillståndsklassernas utbredning visar på en betydligt större förbättring i sydvästra Sverige än i övriga landet, vilket inte resultaten för pH visar. Detta kan förklaras med att en förändring vid låga pH värden, som är vanligare i sydvästra Sverige, snabbare ger en förskjutning mot en mindre sur till-ståndsklass än vid högre pH värden.
Markens surhetstillstånd speglas av ett flertal markvariabler och analysen omfattar även förändringar, samt regionala effekter för utbytbara baskatjoner, aluminium, effektiv basmättnad, samt titrerbar aciditet (Tabell 4).
Tabell 4. Förändringar i markens kemiska tillstånd med hänsyn till utbytbara joner i markens B-horisont under perioden 1983-2003 baserat på Ståndortskarteringen. Analysen är gjord med en mixad statistisk modell där värdena anger modellerat utgångstillstånd tillsammans med årlig förändring. Olika utgångs-värden och trender indikerar signifikanta skillnader i medelvärde respektive förändringstakt mellan regio-nerna. Signifikansgraden anges med stjärna (*, ** och *** motsvarar p<0.10, p<0.05 och p<0.01).
Värde1982 Trend (år-1) Norrland Mellers-ta/sydöstra Sydvästra k Ca (mmol kgTS-1) 3.04 8.91 2.20 0.029i.s. Mg (mmol kgTS-1) 0.76 1.65 0.72 0.0002 i.s.
K (mmol kgTS-1) 0.63 0.90 0.59 -0.008 i.s. (a)/-0.003 i.s. (b)/-0.016 **(c)
Na (mmol kgTS-1) 0.47 0.62 0.71 0.0038 i.s.
Eff. basmättnad (%) 28.3 34.4 20.1 0.102 i.s.
Al (mmol kgTS-1) 6.27 6.70 8.06 0.012 i.s.
TA (mmol kgTS-1) 70.0 68.6 78.6 -0.570***
(a)Norrland
(b)Mellersta och östra (c)Sydvästra
Samtliga variabler skiljer sig signifikant mellan regionerna i nivå, vilket speglar effekten av försurningen. Dessutom har regionala skillnader i geologi inverkan, vilket t ex kan utläsas i mängden kalcium och kalium som är hög i mellersta och sydöstra Sverige. Den titrerbara aciditet (TA), som speglar surhet förknippad både med väte- och aluminiumjo-ner, minskar signifikant i hela Sverige (Tabell 4), vilket ytterligare stärker bilden av att surhetstillståndet förbättrats. Mängden utbytbart kalium minskar signifikant för sydvästra Sverige, vilket indikerar att återhämtningen genom vittringen inte kompenserar pågående försurningsprocesser fullt ut. Förändringar i övriga variabler kunde inte bestämmas med säkerhet. Tendensen är dock i de flesta fall en förändring mot ett mindre surt tillstånd. Modellstudier har förutspått en långsam eller ibland utebliven återhämtning av
baskatjon-förrådet i marken (Moldan et al. 2004; Sverdrup et al. 2005). Jämfört med tidigare utvär-deringar är resultaten i stort de samma med undantag för den tidigare rapporterade ök-ningen i utbytbart aluminium (Naturvårdsverket 2003) som inte längre kan beläggas.
Utvecklingen av aluminium
Halten utbytbart Al visar på en mycket stor mellanårsvariation som gör det svårt att med säkerhet påvisa en förändring över tiden. Några år i början av 90-talet hade mycket höga Al värden vilket har lett till att medelvärdet för omdrevet har sjunkit i takt med att nya data tillkommit. Detta har bidragit till att den tidigare påvisade ökningen i utbytbart Al från 80- till 90-talet blivit mindre markant ju fler år som inkluderas i utvärderingen. En ytterligare faktor som visat sig vara viktig vid utvärdering av Al data är urvalet av prov-ytor. Data för de utbytbara jonerna (inklusive Al) från första omdrevet togs inte fram inom det löpande analysarbetet, utan härrör från två särskilda analysinsatser för ett urval av ytor. Urvalskriterierna för dessa ytor låg till grund för en tidigare utvärdering av ut-vecklingen av utbytbart Al (Naturvårdsverket 2003). Utvärderingen visade på en ökning för Al mellan 80- och 90-talet som är orimligt stor och som dessutom inte kan spåras inom respektive omdrev. Detta måste vara en effekt av urvalskriterierna tillsammans med de extrema åren i början av 90-talet. Utvärderingen i föreliggande rapport bygger på urval enligt de kriterier som används inom bedömningsgrunderna för markens surhetsgrad (Naturvårdsverket 1999). Resultaten tyder nu tyder på ett oförändrat tillstånd, vilket kan utläsas både inom och mellan omdreven.
Slutsatser
Skogsmarkens fördelning över tillståndsklasserna visar på en tydlig förbättring av sur-hetsgraden, främst i sydvästra Sverige. Även förändringen i mineraljordens pH värde och titrerbara aciditet visar på en trend mot mindre surhet för hela landet, med undantag för nordligaste Sverige och nordvästra Götaland samt vissa mindre områden där inga föränd-ringar i pH kan påvisas. I norra Sverige förväntas inte heller några förbättföränd-ringar eftersom någon direkt försurningspåverkan inte kunnat konstateras där. I nordvästra Götaland kan ingen påvisbar förbättring ses vilket kan bero på svagare återhämtning samt att det här även förekommer vissa skogsmarker med god motståndskraft som inte varit så påverkade av försurning. Mängden utbytbart kalium minskar för sydvästra Sverige och för övriga baskatjoner och aluminium kan inga förändring påvisas, Slutsatsen är att en återhämt-ningen från försurning pågår i skogsmark och även om det går långsamt i vissa områden är trenden mot ökad försurning bruten och delmålet därmed redan uppnått.
Referenser
Eriksson, E. Karltun, E. Lundmark, J.E. 1992. Acidification of forest soils in Sweden. Ambio, 21. pp 150-154.
Falkengren-Grerup, U. Linnermark, N. Tyler, G. Changes in soil acidity and cation pools of south Swedish soil between 1949 and 1985. Chemosphere, 16. pp 2239-2248.
Gustafsson, J.P. Karltun, E. Lundström, U. Westling, O. 2001. Urvalskriterier för bedöm-ning av markförsurbedöm-ning. Rapport 11D/2001, Skogsstyrelsen. Jönköping.
Karltun, E. 1998. Baskatjoner och aciditet i svenska skogsmark – tillstånd och föränd-ringar. En rapport baserad på en delmängd av Ståndortskarteringens jordprover från första (1983-85) och andra inventeringen (1993-96). Rapport 5/1998, Skogsstyrelsen. Jönkö-ping.
Moldan, F., Kronnäs, V., Wilander, A., Karltun, E. & Cosby, B.J. 2004. Modelling acidi-fication and recovery of Swedish lakes. Water, Air, and Soil Pollution 4, 139-160. Naturvårdsverket, 2003. Bara naturlig försurning. Underlagsrapport till fördjupad utvär-dering av miljömålsarbetet. Rapport 5317, Naturvårdsverket. Stockholm.
Naturvårdsverket, 1999. Bedömningsgrunder för miljökvalitet. Skogslandskapet. Rapport 4917, Naturvårdsverket. Stockholm.
Nilsson, T. Johansson, M-B & Nilsson, Å. 2007. Trädslagets betydelse för markens syra-basstatus - resultat från Ståndortskarteringen. Rapport XX/2007. Skogsstyrelsen. Jönkö-ping.
Skyllberg, U. Jacks, G. Westling, O. 2001. Markförsurningsprocesser. Rapport 11B/2001, Skogsstyrelsen. Jönköping.
Stendahl, J. Löfgren, O. 2005. Kvalitetssäkring inom RIS-MI/SK:s databaser. Intern rap-port Naturvårdsverket.
Sverdrup, H. Martinson, L. Alveteg, M. Moldan, F., Kronnäs, V. Munthe, J. 2005. Mod-eling recovery of Swedish ecosystems from acidification. AMBIO, 34: (1) 25-31. Tamm, C.O. Hallbäcken, L. 1988. Changes in soil acidity in two forest areas with differ-ent acid deposition: 1920s to 1980s. Ambio, 17. pp 56-61.
Bara naturlig försurning
Bilaga 3
Konsekvensanalys av förslag till
nedlagt delmål för utsläpp av
svaveldioxid
1. Problemanalys
De samlade utsläppen av svavel (och kväveoxider) bidrar till det totala nedfallet i Sverige och till överskridandet av kritiska belastningsgränser, d.v.s. att nedfallet är större än vad naturen tål. Försurningen drabbar ekosystemet och leder till att käns-liga växt- och djurarter i sjöar och vattendrag försvinner.
En mycket stor andel av svaveldepositionen i Sverige kommer från utsläpp från sjöfarten och i andra länder.
Utsläppen av svavel i Sverige har i det närmaste halverats de senaste tio åren (se figur 1 och tabell 1). Styrmedlen för att minska svavelutsläppen har varit mycket effektiva samtidigt som det funnits relativt enkla åtgärder att genomföra. Minsk-ningen beror främst på en övergång från bränslen med höga svavelhalter till låg-svavliga bränslen, både för fordon och uppvärmning. Svavelskatten har haft bety-delse, samt t ex att industrin har minskat sina processutsläpp. De miljörelaterade farledsavgifterna har haft betydelse för sjöfartens utsläpp.
0 10 20 30 40 50 60 70 80 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006
El- och värmeproduktion Energiproduktion i bostäder och service
Energiproduktion i industrin Industriprocesser (inkl. raff och olje/gashantering) Vägtrafik
Inrikes sjöfart (exkl. fiske) Inrikes flyg
Arbetsmaskiner (inkl. militära fordon och fiske) Övrigt (stationära källor i jordbruk, FA-förbränning) Summa
Figur 1. Utsläpp av SO2, i kton, i Sverige
Tabell 1. Utsläpp av SO2, i kton, i Sverige (Källa: Naturvårdsverkets rapportering enligt EU:s takdirektiv, december 2006).
1995 2000 2001 2002 2003 2004 2005
El- och värmeproduktion 11,5 6,4 7,6 8,7 9,6 8,8 8,1 Energiproduktion i bostäder
och service
4,8 2,4 2,0 1,8 1,7 1,5 1,2
Energiproduktion i industrin 18,5 11,9 11,7 11,2 10,4 10,4 9,6 Industriprocesser (inkl. raff
och olje/gashantering)
28,8 20,6 19,1 18,7 18,4 15,4 15,6
Vägtrafik 1,8 0,2 0,2 0,2 0,2 0,1 0,1
Inrikes sjöfart (exkl. fiske) 2,1 3,0 2,9 3,0 4,2 4,0 3,9
Inrikes flyg 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2
Järnväg 0,1 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0
Arbetsmaskiner (inkl. militära fordon och fiske)
2,3 1,0 0,7 0,7 0,7 0,7 0,7
Övrigt (stationära källor i jordbruk, FA-förbränning)
0,5 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2
Summa 70,6 45,9 44,5 44,6 45,5 41,2 39,7
I de sektorer som använder eldningsolja, t.ex. el- och värmeproduktion samt för uppvärmning i bostäder och lokaler och energiproduktion i industrin har utsläppen av SO2 främst minskat beroende på svavelskatten.
Svavelskatten infördes 1991 med syfte att minska de svavelutsläpp som uppkom-mer vid förbränning. Den har varit ett effektivt styrmedel för att reducera svavelut-släppen från de beskattade bränslena. Skatten har påverkat priserna och därmed en övergång från tung till lätt eldningsolja samtidigt som det skett en substitution från olja till andra energikällor.
Vid årsskiftet 2001/2002 sänktes gränsen för skattebefrielse från 0,1 till 0,05 vikt-procent. Förhoppningen är att lätta eldningsoljor som har lägre svavelhalter än 0,05 viktprocent ska bli mer konkurrenskraftiga. Denna typ av oljor har funnits på marknaden en längre tid, men intresset för dem har varit lågt eftersom de inte har kunnat konkurrera prismässigt med lätta eldningsoljor med något högre svavelin-nehåll. Utsläppen från bostadssektorn har minskat i takt med att oljeanvändningen där minskar.
Industrisektorn har under perioden 1995 till 2005 minskat sina utsläpp av SO2. Minskningen beror bl.a. på prövning av industrier enligt Miljöbalken där moderni-sering och utbyte av bl.a. sodapannor i pappersbruken är en viktig orsak.
Den nationella sjöfarten dominerar transportsektorns utsläpp. Data är osäkra och varierar mellan åren men den visar en minskande trend sen 1990. I Sverige har farledsavgifterna varit differentierade m a p på utsläppen av svavel- och kväveoxi-der sedan 1998 och differentieringen har skärps 2005. Skärpningen förväntas ge en viss effekt men för att påverka fartyg som mer sällan anlöper svenska hamnar krävs
nWJlUGHUVRPRPIDWWDULQWHUQDWLRQHOOVM|IDUW)|UQlUYDUDQGHSnJnUHQXWYlUGHULQJ DYIDUOHGVDYJLIWHUQDSn6M|IDUWVYHUNHW 8WVOlSSHQDYVYDYHOIUnQDUEHWVPDVNLQHULEODMRUGEUXNVNRJVEUXNRFKILVNHKDU PLQVNDWXQGHUSHULRGHQSnJUXQGDYOlJUHVYDYHOKDOWLGLHVHOROMD
5HIHUHQVDOWHUQDWLY
(QOLJWSURJQRVHQVRPVWUlFNHUVLJWLOONRPPHUVYDYHOXWVOlSSHQDWWIRUWVlWWD PLQVNDPHGUHGDQLQI|UGDVW\UPHGHO VHILJXU Q RW N )LJXU3URJQRVHQI|UVYDYHOXWVOlSSHQL6YHULJH .lOOD ,9/3URJQRVHUI|UOXIWI|URUHQLQJDUI|U1DWXUYnUGVYHUNHWVI|UGMXSDGHPLOM| PnOVXWYlUGHULQJ'QU+N ,SURJQRVHQKDUDQWDJLWVDWWHPLVVLRQVIDNWRUHUQDlURI|UlQGUDGHI|UVWDWLRQlUI|U EUlQQLQJRFKELREUlQVOHQ,EHUlNQLQJDUQDI|ULQULNHVVM|IDUWKDUDQWDJLWVDWWVYD YHOKDOWHQLEUlQVOHWI|UlU'nIDUW\JLIDUYDWWQHQUXQW6YHULJHInUKDPD[ VYDYHOLEUlQVOHWIUnQDQWDVI|U)|URFKDQWDV 3DSSHUVRFKPDVVDLQGXVWULQGRPLQHUDULQGXVWULXWVOlSSHQDYVYDYHO(PLV VLRQVIDNWRUHUQDI|UGHOlJVWDXWVOlSSHQOLJJHULGDJSnNJ6WRQSURGXFHUDGPDV VDbYHQJUXYRFKPHWDOOLQGXVWULQVELGUDJlUEHW\GDQGHRFKLQI|UDQGHWDYUHQLQJL WH[0DOPEHUJHWHIWHUHQNDSDFLWHWVK|MQLQJNRPPHUDWWVlQNDXWVOlSSHQWLOOHQ IMlUGHGHO'HQQDW\SDYUHQLQJILQQVUHGDQL.LUXQD'HQ VHQDVWH QDWLRQHOOD UDSSRUWHULQJHQ YLVDGH DWW XWVOlSSHQ YDU NWRQnU 5DSSRUWHULQJHQLQGLNHUDGHYLGDUHDWWGHVYHQVND62XWVOlSSHQnUNRPPHUDWW OLJJDNULQJNWRQnUnUNULQJNWRQnURFKNULQJ NWRQnUnU'HQ ,9/3URJQRVHUI|UOXIWI|URUHQLQJDUI|U1DWXUYnUGVYHUNHWVI|UGMXSDGHPLOM|PnOVXWYlUGHULQJ'QU +N
na prognos skiljer sig mot den prognos som tagits fram inom arbetet med takdirek-tivet vilken visar på att utsläppen år 2020 kommer att uppgå till 33 kton. Detta betecknas i takdirektivet (IIASA 2007) som den maximalt tekniska potentialen. I prognosen för takdirektivet ingår endast tekniska åtgärder. Detta tyder på att Sveri-ge redan ligSveri-ger i nivå med maximal teknisk potential eller t.om. något under denna.
3. Mål
Enligt takdirektivet har Sverige ett åtagande att minska svavelutsläppen till 67 kiloton/år. Sverige har dessutom haft ett nationellt miljömål att minska de svenska svavelutsläppen till under 50 kiloton per år senast år 2010.
4. Åtgärdspotential och kostnader
Det finns flera faktorer som pekar på att det är tveksamt om behov finns att sätta upp ett nytt delmål för utsläpp av svavel i Sverige:
Utsläppen i Sverige minskar
Utsläppen i Sverige är små och bedöms minska ytterligare fram till 2020 (se refe-rensalternativet).
Små effekter på nedfallet i Sverige av utsläppsreduktioner i Sverige
Ytterligare utsläppsreduktioner i Sverige bidrar inte nämnvärt till att minska depo-sitionen i Sverige. Orsaken till detta är att en stor andel av det som faller ned i Sve-rige inte är svenska utsläpp.
Med EMEP:s source-receptor matriser för år 2010 kan man få en bild av källorna till svaveldeposition i olika delar av Sverige år 2010. Resultatet framgår av tabell 2. I alla rutor kommer huvudparten (50 – 60 %) av nedfallet från andra länder i Euro-pa; främst de i närheten och de med stora utsläpp. Stora bidrag erhålls bl.a. från länder som Tyskland och Polen. Ett bidrag som kallas för bakgrund (10-15 % i söder och ca 20 % i norr) kommer från källor utanför beräkningsområdet och från naturliga källor. I de studerade kustnära rutorna härrör mellan 20 och 30 % från sjöfart. I södra Sverige är fartygsbidraget i storleksordningen 20-30 %. I norr bidrar fartygen i mindre utsträckning till nedfallet, som mest ca 10 % av svaveldepositio-nen. Varierande andelar kommer från svenska källor. Det finns rutor både i söder och i norr där det svenska bidraget är mindre än 10 %.
Tabell 2 Bidrag i % till svaveldeposition i några olika områden (EMEP-rutor) år 2010. Rutor från söder koordinat 20) till norr (y-koordinat 26). Bidrag % 20;20 21;20 19;21 20;21 21;21 19;22 20;22 18;23 18;24 18;25 17,26 Sverige 5 3 14 9 6 15 12 13 13 9 16 Fartyg 23 32 18 18 28 13 15 10 8 10 5 Övriga länder 61 56 54 60 57 57 59 56 61 64 59 Bakgrund* 11 8 15 13 9 16 13 20 18 17 19 * Naturliga källor och källor utanför beräkningsområdet
Profu har för Naturvårdsverkets räkning i tabell 3 gjort ett försök att mycket grovt uppskatta hur mycket nedfallet i Sverige minskar med olika stora utsläppsreduktio-ner samt kostnaden för detta.
Tabell 3 Grov uppskattning av minskat nedfall till följd reduktioner av de svenska utsläppen av svaveldioxid utöver basscenariot
Utsläpp Minskad deposition över Sverige
SO2 ton % Ton S
E0 33 0 0
E1 29 -1 1 120
E2 25 -1,5 1 680
Källa: RAINS, bearbetningar av Profu.
I basscenariot (E0) för år 2020 i tabell 3 är de svenska utsläppen 33 kton SO2/år. I scenariot E1 beräknas utsläppen ha minskat till 29 kton för år 2020. I scenariot E2 har de svenska svaveldioxidutsläppen minskat ytterligare till 25 kton/år.
Denna uppskattning visar på att en minskning av utsläppen från 29 000 ton till 25 000 ton skulle minska nedfallet av svavel över Sverige med 0,5 %. Att nedfallet minskar så lite trots en ganska stor reduktion av utsläppen i Sverige beror på att de svenska utsläppen är små i förhållande till andra länder och står för en mycket liten andel av nedfallet i Sverige. I södra Sverige där försurningsläget är som sämst är det svenska bidraget till minskat nedfall lägre än genomsnittet för landet.
Istället för att utgå från hur stor andel av det som deponeras i Sverige som här-stammar från svenska utsläpp kan man titta på hur stor del av de svenska utsläppen som faller ned i Sverige. En relativt stor andel av det som släpps ut i Sverige faller också ned i Sverige (30%). Trots den höga andelen kan detta inte användas som argument för att utsläppen behöver minska i Sverige. Som nämnts ovan är de
svenska utsläppen så små att en minskning av dessa har marginell total effekt på depositionen i Sverige.
Ett annat tänkbart argument för att de svenska utsläppen skulle behöva minska är att delar av våra utsläpp faller ned i andra länder. Då bör man emellertid återigen ha i åtanke att de svenska utsläppen beräknas uppgå till endast cirka 33.000 ton (eller 29 000 ton beroende på vilken prognos man använder) år 2020. Dessa ut-släppsmängder ligger redan i närheten av, eller t.o.m. under, den tekniska potentia-len. Bara som en jämförelse kan nämnas att Polens utsläpp år 2020 beräknas uppgå till drygt 800.000 ton och Storbritanniens till nästan 300.000 ton. En utsläppsreduk-tion i Sverige bidrar därför inte heller nämnvärt till minskad deposiutsläppsreduk-tion i andra länder.
Höga åtgärdskostnader i Sverige jämfört med andra länder och sjöfarten
Ytterligare åtgärder i Sverige är mycket dyra i förhållande till vad det kostar i många andra länder. IIASA (2007) har tagit fram uppgifter om åtgärdskostnader för minskade utsläpp av svavel i olika länder. Att ytterligare minska utsläppen i Sverige till år 2020 (enligt IIASA:s beräkningar från 41.000 ton till 33.000 ton, vilket innebär att vi nyttjat maximala tekniska potentialen) kostar cirka 65 kr/kg. Motsvarande kostnad i Polen uppgår till cirka 11 kr/kg och i Storbritannien till cirka 20 kr/kg. Till dessa kostnader kan utsläppen i Polen minska med 530 000 ton utöver basscenariot och i Storbritannien med ytterligare 73.000 ton utöver bassce-nariot. För Sveriges del handlar det om 8 000 ton. Eftersom nationell rapportering tyder på att utsläppen i Sverige är lägre än IIASA:s beräkningar och att vi redan nått maximal teknisk potential kostar det troligen mycket mer än 65 kr/kg att vidta ytterligare åtgärder i Sverige.
Slutsats
Vi drar slutsatsen att det inte finns något behov av att sätta upp ett nytt svavelmål. Målet till 2010 är nått med god marginal och utsläppen kommer att fortsätta att minska. Ytterligare åtgärder i Sverige är mycket dyrt i förhållande till vad det kos-tar i andra länder och inom sjöfarten. Dessutom är svenska utsläpp små i förhållan-de till många andra länförhållan-der och står för en mycket liten anförhållan-del av förhållan-depositionen i Sve-rige, varför det krävs stora utsläppsreduktioner i Sverige för att minska depositio-nen i Sverige.
Utsläppen av svavel kommer att följas upp även om vi inte har ett delmål, dels i den fördjupade utvärderingen vart fjärde år och dels genom rapportering kopplad till takdirektivet.
Bara Naturlig Försurning
Bilaga 4
Konsekvensanalys av Delmål 4
Kväveoxidutsläpp
Innehåll
1. Problemanalys 2. Mål3. Bedömning av olika referensalternativ 4. Möjliga åtgärder och styrmedel 5. Sammanfattning
6. Referenser
1. Problemanalys
De totala svenska NOX-utsläppen var år 2006 cirka 179 000 ton. Tunga fordon stod för drygt 25 procent eller ca 45,8 tusen ton, arbetsmaskiner för cirka 18% eller 31 900 ton och stationära källor för 28% eller 50 000 ton. (Prognoser för luftförore-ningar för Naturvårdsverkets fördjupade miljömålsutvärdering, HW 2007-03-29).
Tabell 1 Utsläpp av NOx, prognos, kton per år
Källa 2006 2010 2015* 2020
El- och värmeproduk-tion
12,41 14,01 15,5 15,36
Energiproduktion i bostäder och service
5,12 4,86 4,9 4,58 Energiproduktion i industrin 17,64 21,05 23,4 23,83 Industriprocesser 15,52 14,557 14,3 14,066 Vägtrafik 83,52 60 47,1 34 Personbilar 32,02 19,31 15 11,4 Lätta lastbilar 6,09 4,39 3,26 Tunga lastbilar 45,2 36,2 28 19,25 MC och mopeder 0,22 0,18 0,15 Inrikes sjöfart 7,02 7,71 7,9 8,46 Inrikes flyg 2,78 2,5 2,4 1,93 Järnväg 1,4 1,4 0,6 0,37 Arbetsmaskiner 31,92 26,46 20,7 14,98
Andra mobila källor 1,18 0,98 0,9 0,8
Andra stationära källor
0,47 0,47 0,5 0,48
Summa 179,0 154,2 138 118,9
Källa: Prognoser för luftföroreningar för Naturvårdsverkets fördjupade miljömålsutvärde-ring, HW 2007-03-29
Internationell sjöfart är en betydande källa till utsläpp av svavel och kväveoxider vilket bl.a. leder till förhöjt nedfall över Sverige. Utsläppen förväntas bli än mer betydande om inget görs för att minska utsläppen. Detta därför att utsläppen från
landsektorn i Europa förväntas fortsätta minska medan sjöfartens utsläpp väntas öka. Omkring år 2020 kommer utsläppen av svavel och kväveoxider från sjöfarten vara ungefär lika stora som från samtliga utsläppskällor på land om inte ytterligare åtgärder vidtas.
2. Mål
Befintligt delmål till 2010 lyder enligt följande:
År 2010 skall utsläppen i Sverige av kväveoxider till luft ha minskat till 148.000 ton.
Förslag till nytt delmål till 2015 lyder enligt följande:
År 2015 skall utsläppen i Sverige av kväveoxider till luft ha minskat till 130.000 ton.
3. Bedömning av olika referensalternativ
3.1 Inledning
För att kunna bedöma behovet av åtgärder i förhållande till uppsatt mål behövs information om hur utsläppen kommer att utvecklas om inget görs utöver fattade beslut. Ofta är osäkerheterna om utsläppsutvecklingen stor och beroende av en rad olika antaganden. Man brukar därför rekommendera att man gör känslighets-analyser genom att förändra ett eller flera antaganden för att se hur det påverkar situationen. I kapitel 3.2 redogör vi för basscenariot och i kapitel 3.3 gör vi en känslighetsanalys med avseende på hur stor andel dieselbilarna utgör av bilparken år 2015.
3.2 Basscenario
De prognostiserade totala NOX-utsläppen för år 2010 är 154.000 ton och för år 2015 138 000 ton. Utsläppen behöver alltså minska med 6.000 ton till 2010 och med 8.000 ton till 2015 för att målen ska nås.
Tunga lastbilar beräknas bidra med c:a 28 tusen ton eller 20 procent av utsläp-pen år 2015. Arbetsmaskiner beräknas bidra med ca 21 000 ton år 2015. Utsläputsläp-pen från större dieseldrivna arbetsmaskiner beräknas uppgå till cirka 12.500 ton år 2015. Utsläppen från små arbetsmaskiner beräknas uppgå till mellan 3800 och 3900 ton år 2006 och därefter vara oförändrade till 2020.
Stationära källor beräknas bidra med ca 58 000 ton år 2015, en ökning med 14 % jämfört med år 2005. Om samma utsläppsutveckling antas som i Miljömåls-kommitténs bedömning från 1999/2000 kommer utsläppen att minska något i
indu-strin, energisektorn och industriprocesser, men öka i bostads- och servicesektorn jämfört med 2004. Utsläppen av NOx från personbilar beräknas minska med drygt 50% mellan 2005 och 2015, från cirka 32.000 ton år 2005 till 15.000 ton år 2015. Sammantaget för scenario 1 blir de samlade NOx-utsläppen i Sverige 154.000 ton år 2010 och 138.000 ton år 2015.
I kapitel 3.2 gör vi en alternativ bedömning för utsläppen år 2015. Vi har valt att inte göra detta för år 2010 eftersom tiden fram till detta årtal är relativt kort och osäkerheterna om prognosutfall därför mindre.
3.3 Alternativt scenario
En något osäker post i prognosen är personbilarna vilkas utsläpp av NOx beräknas minska med drygt 50% mellan 2005 och 2015, från cirka 32.000 ton år 2005 till 15.000 ton år 2015. I prognosen till 2010 antas att cirka 25% av trafikarbetet utförs med dieselbilar. Med antagande om en snabbare ökning av försäljningen av diesel-bilar, i enlighet med den försäljningsutveckling vi nu kan se, kan utsläppen påver-kas högst avsevärt. Då uppnås en blygsammare NOx-minskning till 2015. Vägver-ket har i sitt remissvar räknat på en alternativ utveckling av utsläppen med anta-gande om att andelen dieselbilar i nybilsförsäljningen ökar till 50% från 2008 för att därefter ligga på den nivån. Enligt Vägverkets beräkningar (Vägverket 2007) skulle detta öka utsläppen med 1400 ton. Utsläppen från personbilar skulle då hamna på cirka 16.400 ton år 2015.
Sammantaget för scenario 2 blir de samlade NOx-utsläppen i Sverige 139.400 ton år 2015.
Man bör dock ha i åtanke att det finns en rad olika faktorer som påverkar resultatet i ovanstående räkneexempel, liksom de prognoser som vi använder. Beroende på vad man använder för emissionsfaktorer, gör för antaganden om körsträckor för olika typer av bilar, tror om introduktion av bilar med bättre emissionsegenskaper etc., så kan man komma till mycket olika resultat. Vi vill med ovanstående räkne-exempel visa på att det finns osäkerheter i prognosen och att beroende på vilka antaganden man gör så ser åtgärdsbehovet olika ut.
4. Möjliga åtgärder och styrmedel
4.1 Åtgärdsbehov
För att nå de uppsatta målen har vi behov av åtgärder som reducerar utsläppen med 6.000 ton till 2010 och mellan cirka 8.000 ton och 10.000 ton till 2015. Åtgärder på tunga fordon (kilometerskatt) och stationära källor (höjd och breddad NOx-avgift) föreslås för att nå delmålet 2010. Dessa åtgärder har effekt även till 2015 men tro-ligen behövs ytterligare någon eller några åtgärder för att nå delmålet till 2015. De
åtgärder och styrmedel som föreslås under delmål 6 om utsläpp från fartyg som bunkrar i Sverige har en viss effekt även på utsläppen från nationell sjöfart varför en viss utsläppsreduktion av NOx kan räknas in även från detta mål.
4.2 Val av åtgärder
Det finns en rad olika åtgärder som kan vidtas för att minska utsläppen av NOx. De är olika väl utredda, har olika stor potential, verkar i olika tidsperspektiv, kostar olika mycket etc.
När vi valt vilka åtgärder vi skulle gå vidare med har vi använt följande kriterier: - Åtgärden ska ha någorlunda stor potential, d.v.s. ha påtaglig möjlighet att
minska utsläppen
- Åtgärden ska hinna få effekt till målåret 2015
- Åtgärden ska vara kostnadseffektiv i förhållande till andra sätt att minska NOx-utsläppen.
Vi har dessutom tagit hänsyn till vilka möjligheter vi ser att beslut kan hinna fattas om åtgärden eller styrmedel i tid så att effekt kan uppnås till 2015. Detta innebär att åtgärder som kan komma till stånd genom att man nyttjar redan befintliga styrme-del eller styrmestyrme-del som är mycket väl utredda med små konsekvenser har priorite-rats högt.
Vi har valt att inte lägga fram en lång åtgärdslista, dels för att vi vill lyfta fram de åtgärder som vi enligt ovanstående kriterier är mest effektiva och dels för att åtgärdsbehovet inte är så stort. Självklart finns flera andra åtgärder och styrmedel som av olika skäl kan vara intressanta. Alla kostnadseffektiva åtgärder bör genom-föras och det finns alltid behov av att utreda nya förslag. Vissa åtgärder kommer också att genomföras ändå, även om de inte lyfts fram som förslag i den fördjupade utvärderingen.
Några styrmedel/åtgärder som vi resonerat kring men av olika skäl valt att inte föreslå här är:
- Styrmedel för att tidigare få in dieselbilar som klarar euro 6 avgaskrav. Vi ser inte att dieselbilar är en typisk NOx-åtgärd. En dieselbil som uppfyller euro 6 har fortfarande betydligt högre utsläpp än dagens bensindrivna per-sonbilar som redan klarar euro 6-kraven.
- Styrmedel för att stimulera introduktion av tunga fordon som uppfyller euro V avgaskrav. Det säljs redan i dag fordon som klarar euro V och vi bedömer att ytterligare stimulans inte är nödvändig. Allmänt kan påpekas att det är oklart vad stimulans till kommande teknik egentligen har för ef-fekt, bl.a. på grund av osäkerheter om miljöprestanda.
- Styrmedel för att öka utskrotningen av gamla personbilar med sämre emissionsegenskaper. Potentialen att minska utsläppen av NOx genom att skrota ut gamla, icke katalysatorförsedda, bilar till 2010 beräknas vara cirka 2000 ton (Naturvårdsverket 2007). Vi bedömer att potentialen till 2015 är försumbar eftersom mycket få bilar utan katalysator finns kvar då. Analyser har också visat att bidrag till utskrotning är dyrt i förhållande till den minskade miljöbelastning som åstadkoms.
- Skärpta upphandlingskrav för att stimulera renare arbetsmaskiner. Vi be-dömer att detta är något som myndigheterna arbetar kontinuerligt med och att ytterligare åtgärdsförslag här därför inte är nödvändiga.
- Stimulera eftermontering av avgasrening på arbetsmaskiner. Utsläppen från arbetsmaskiner är hälften så stora som man tidigare beräknat och kommer år 2015 att stå för endast 15% av de totala NOx-utsläppen. Sta-tionära källor kommer att stå för 42% och vägtrafiken för 34%. Behovet av åtgärder på arbetsmaskiner är därmed inte lika akut som man tidigare bedömt. Dessutom är efterinstallation relativt kostsamt – troligtvis rör det sig om uppemot 100 000 kr per arbetsmaskin. Även om man lyckas införa en skatt på arbetsfordon är det inte troligt att den blir så hög att man kan differentiera den så mycket så att en efterinstallation blir lönsam. Således kan det bli nödvändigt att komplettera med ett bidrag för efterinstallation. Ett bidrag utan en differentierad skatt skulle troligtvis inte få så stort ge-nomslag, eftersom det utan den finns få incitament för en maskinägare att efterinstallera reningsutrustning även om den skulle vara gratis. Det kan dock finnas anledning att närmare analysera åtgärder och styrmedel på detta område.
- Sänkt hastighet genom ökad hastighetsövervakning. Vi bedömer att åt-gärder har liten potential att minska NOx-utsläppen till 2015. Naturvårds-verket (2007) bedömer att ytterligare cirka 1500 kameror (utöver de 700 som installeras under år 2006) kan minska utsläppen med drygt 500 ton till 2010. Potentialen till 2015 är mindre eftersom bilparken successivt byts ut och släpper ut mindre av bl.a. NOx.
- Åtgärder som minskar behovet av transporter eller för över trafik till andra mindre miljöbelastande transportslag är viktiga. Det är dock svårt att hitta styrmedel som kan säkerställa den effekten, framförallt för gods-transporter, och det är svårt att räkna på potential och kostnader. Kilome-terskatten är ett sådant styrmedel, trängselskatt ett annat. Trängselskatt i Stockholm, Göteborg och Malmö skulle enligt Naturvårdsverket 2007 kunna ha en potential på 125 ton till 2010. Potentialen 2015 är lägre. I takt med att bilarna får bättre emissionsegenskaper minskar potentialen för åt-gärden som minskar mängden trafik.
4.3 Tunga fordon 4.3.1 Kilometerskatt
4.3.1.1 Utformning
Vägtrafikskatteutredningen (VTU) föreslog ett införande av kilometerbaserad skatt för tunga lastbilar (>3,5 ton totalvikt). Utredningen om vägavgifter på E6 och SIKA/ITPS (2007) har senare stött VTUs förslag. Syftet med att införa kilometer-skatt är primärt att internalisera lastbilstrafikens negativa externa effekter .
Principerna i VTU’s förslag till ett svenskt kilometerskattesystem för lastbilar var att skattenivån inledningsvis:
• baseras på de marginalkostnader som beror av fordonets avgasutsläpp, fordonsvikt/körsträcka (tonkm), buller och olyckor och var lastbilen geografiskt framförs,
• differentieras efter fordonets avgasutsläpp (Euro-klass),
Kilometerskatten enligt förslaget skulle för en 60 tons lastbil av Euro 4-klass bli 2,86 kr/km.
4.3.1.2 Åtgärdspotential
Styrmedlet ger incitament för att öka lastfaktorn, användning av bättre fordon samt överföring av gods till andra transportslag.
4.3.1.3 Styrmedelspotential
I SIKAs rapport 2007:2 ”Kilometerskatt för lastbilar” redovisas SIKAs och ITPS regeringsuppdrag att analysera inverkan på näringar och regioner vid införandet av en kilometerskatt för tunga fordon.
Analysen visar att en kilometerskatt som är utformad så att den tydligt speglar de externa marginalkostnaderna kan väntas bidra till att det övergripande transport-politiska målet om ett samhällsekonomiskt effektivt transportsystem uppnås och att välfärdsvinster därför kan väntas. Sådana vinster är att vänta inom bland annat miljöområdet. Enligt beräkningarna med Samgodsmodellen skulle trafikarbetet (fordonskilometer) med tunga lastbilar minska med drygt 10 procent. Även om den beräknade överflyttningen till andra transportslag inte är så stor, finns det indika-tioner på att den är överskattad. Å andra sidan tar modellberäkningarna inte hän-syn till väntade anpassningar i form av effektivisering av transporterna (minskad tomkörning, ökad lastfaktor).
Utsläppen till luft av koldioxid och luftföroreningar minskar till följd av mins-kat trafikarbete. Därtill kommer ytterligare en effekt till följd av att kilometersmins-kat- kilometerskat-ten är differentierad i förhållande till bilarnas miljöklasstillhörighet, vilket kan väntas leda till ett snabbare utbyte av fordonsparken till fordon med lägre utsläpp av kväveoxider, kolväten och partiklar. Denna effekt är svår att beräkna och mins-kar i betydelse i takt med att fordonsparken förnyas.
Det minskade trafikarbetets effekt på vägtrafikens utsläpp av kväveoxider är cirka 3000 ton till 2010. För att beräkna potentialen till 2015 utgår vi från SMED:s pro-gnos där utsläppen från tunga fordon år 2010 kommer att uppgå till 36.200 ton och år 2015 till 28.000 ton, d.v.s. en minskning med 23%. Mot bakgrund av detta antar vi att potentialen att reducera kväveoxidutsläppen med en kilometerskatt minskar i samma grad och därför uppgår till 2300 ton år 2015.
Effekter på näringar, regioner och sysselsättning
Ett motiv för införande av km-skatt är att det ger positiva effekter för åkerinäring-ens internationella konkurråkerinäring-ensneutralitet då såväl svåkerinäring-enska som utländska åkerier omfattas. Överlag är de förväntade effekterna på näringar små då vägtransportkost-naderna är en liten andel av de totala produktionskostvägtransportkost-naderna även för de mest
negativt drabbade branscherna. I vissa branscher som livsmedel bedöms en om-strukturering ske från transporter till arbete . Det är i papper- och massaindustrin de totalt största konsekvenserna verkar uppstå. Både produktion och sysselsättning bedöms minska. Produktionen uppskattas minska med en halv procent men kom-penseras med kostnadsbesparingar. För trävaruföretag med vägtransportkostnader högre än genomsnittet kan produktionsminskning bli 2 % men här väntas också de största kostnadsbesparingarna varför nettoeffekten beräknas bli en vinstökning. Den dominerande kostnadsposten för skogsindustrin är råmaterialet som står för hälften av produktionskostnaden .
Sammantaget beräknas sysselsättningen totalt öka med 4000-5000 personer i tillverkningsindustrin vid införande av kilometerskatt på den av VTU föreslagna skattenivån. Den positiva effekten beror på att arbetskraftsintensiva branscher väx-er på bekostnad av transportintensiva. De största arbetskraftsökningarna skväx-er i livsmedelsindustrin medan den enda bransch där en signifikant arbetskraftsminsk-ning väntas är i massa- och pappersindustrin med knappt 1000 personer.
Regionalt kan norra Sverige komma att påverkas mer av kilometerskatt än lan-det som helhet. Skillnaderna är större branschvis i olika regionerna, dock utan nå-got tydligt regionalt mönster . Bl.a. väntas arbetskraftsbehovet öka i norra Norrland trots att arbetskraftsminskning bedöms uppstå för papper- och massaindustrin i landet som helhet.
4.3.1.4 Kostnader
Införandet av ett kilometerskattesystem är förknippat med betydande kostnader för investeringar, drift och kontroll (Källa: SIKA 2007:2). Kostnaderna beräknas till uppemot 900 Mkr per år för att täcka reinvesteringar och drift. Därtill kommer administrativa kostnader för Skatteverket, som räknar med ca 4 miljoner kronor i årliga kostnader för sina insatser plus en engångskostnad på drygt 4 miljoner kro-nor. Förutsättningarna för en kostnadsuppskattning är mycket osäkra, bland annat när det gäller utformning, flexibilitet, juridiska krav avseende integritet och kon-troll. Vidare är teknikutvecklingen snabb, och inom kort kan helt nya tekniska förutsättningar föreligga. Kostnadsnivån för ett svenskt system bestäms i hög grad av hur kontrollfrågan löses och kan vara avgörande för om ett kilometerskattesy-stem för tunga fordon går att räkna hem samhällsekonomiskt sett. Den samhälls-ekonomiska årliga kostnaden beräknas till drygt 900 Mkr per år (904,4 Mkr).
4.3.1.5 Nytta
En kilometerskatt som är utformad så att den tydligt speglar de externa marginal-kostnaderna väntas bidra till att det övergripande transportpolitiska målet om ett samhällsekonomiskt effektivt transportsystem uppnås och att välfärdsvinster därför kan väntas. Sådana vinster är att vänta inom bland annat miljöområdet. Enligt be-räkningarna med Samgodsmodellen skulle trafikarbetet (fordonskilometer) med tunga lastbilar minska med drygt 15 procent vid den högre kilometerskattenivån och med drygt 10 procent vid den lägre nivån. Utsläppen till luft av koldioxid och luftföroreningar minskar till följd av minskat trafikarbete. Därtill kommer ytterliga-re en effekt till följd av att kilometerskatten är diffeytterliga-rentierad i förhållande till
bilar-nas miljöklasstillhörighet, vilket kan väntas leda till ett snabbare utbyte av fordons-parken till fordon med lägre utsläpp av kväveoxider, kolväten och partiklar. Denna effekt är svår att beräkna och minskar i betydelse i takt med att fordonsparken för-nyas.
I diagrammet för koldioxid är det transportpolitiska målet för hela transportsek-torn inlagt (oförändrade utsläpp år 2010 jämfört med år 1990). I fallet med den lägre kilometerskattenivån beräknas koldioxidutsläppen minska med drygt 400 kton. Med en koldioxidvärdering motsvarande dagens koldioxidskatt blir värdet av de minskade koldioxidutsläppen ca 400 miljoner kronor år 2010. Med värderingen 1,50 kronor per kg koldioxid blir det i stället ca 600 miljoner kronor. På motsva-rande sätt kan värdet av de minskade kväveoxidutsläppen beräknas. Utsläppen beräknas minska med drygt 3 000 ton. Med en värdering på 62 kronor per kg mot-svarar det ca 200 miljoner kronor. Förutsatt att dieselskatten över miniminivån restitueras till ägarna av de kilometerskattepliktiga fordonen, skulle samhällseko-nomiskt gynnsamma styreffekter kunna uppnås för persondieselbilarna om energi-skatten höjdes till den nivå som gäller för bensin eller till den högre nivå som sva-rar mot den externa kostnaden (exklusive kostnaden för koldioxidutsläppen för ett genomsnitt av nya dieselbilar). Den samhällsekonomiska nyttan av lägre koldiox-idutsläpp om dieselskatt (energiskatten) införs på samma nivå som bensinskatten har av Kågeson kvantifierats till ca 300 miljoner kr per år (med dagens koldiox-idskatt som värdering).
Vägslitaget ökar snabbt med stigande axeltryck. Kilometerskatten kan differen-tieras så att den skapar incitament hos fordonsägarna att sprida totalvikten på fler axlar. Eftersom vägslitaget ökar med stigande axeltryck kan en sådan differentie-ring medverka till mindre skador och lägre underhållskostnader. Som Kågeson (2007) betonar är det främst de tyngsta bilarna och fordonskombinationerna som kan antas bli påverkade. För de lättare tunga fordonen finns sällan någon valmöj-lighet. Eftersom de tyngsta fordonen ger upphov till de högsta axeltrycken, bedöms denna effekt vara betydelsefull. Effekten återstår dock att kvantifiera. Om kilome-terskatten omfattade alla vägfordon skulle en minskad trängsel kunna väntas, om skatten differentierades med hänsyn till var och när trängsel uppkommer.
Några större effekter är dock knappast att vänta så länge systemet endast omfattar de tunga fordonen. Effekten uppkommer inte vid det förenklade systemet.
Den samhällsekonomiska fördelen av att i en skatteväxling kunna kompensera den skatteintäkt som kilometerskatten beräknas ge netto med sänkta snedvridande skatter bör kunna ge en betydande samhällsekonomisk vinst. SIKA menar att denna grova överslagsberäkning visar att det inte är självklart att kostnaderna för ett avancerat system uppvägs av de samhällsekonomiska fördelarna. Det finns därför anledning att göra noggrannare analyser av detta och att då också undersöka om ett förenklat system kan vara mer motiverat från samhällsekonomisk synpunkt. Det bör här betonas att de samhällsekonomiska fördelarna i princip blir större för det avancerade systemet. En nackdel med den förenklade modellen för kilometerskatt är att den inte medger differentiering mellan vägar med olika egenskaper eller mel-lan geografiska områden. Inte heller för olika tidpunkter (årstid, veckodag, tid på dygnet).
