Processlagsberedningens uttalanden om provisoriska ŒtgŠrder 285

Processlagsberedningen frŒn 1938 skriver i fšrarbetena till rŠttegŒngsbalken att det vid tidpunkten fšr stadgandets tillkomst saknades allmŠnna bestŠmmelser om befogenheter fšr domstolen att fšrordna om provisoriska ŒtgŠrder fšr sŠkerstŠllande av annans rŠtt.

ÓOtvivelaktigt fšreligger ett starkt behov av att mšjlighet finnes att genom ett snabbt ingripande fšrhindra, att nŒgon genom sitt fšrhŒllande omintetgšr fšr annan att komma i Œtnjutande av en honom tillkommande rŠtt eller fšrminskar vŠrdet av hans rŠtt.Ó Processlagsberedningen fšrklarar att de av svaranden utfšrda handlingarna kan vara av sŒvŠl passiv som aktiv natur. En aktiv ŒtgŠrd Šr om en svarande, under en process om bŠttre rŠtt till viss fabrikationsmetod eller annan yrkeshemlighet, utlŠmnar information till annan.

Beredningen anser att domstolen bšr kunna vidta de ŒtgŠrder som behšvs fšr att kŠrandens rŠtt inte skall Šventyras, om det fšreligger skŠlig anledning att anta svaranden skall vidta dylika handlingar och kŠranden visat sannolika skŠl fšr sin talan. €ven om svarandens ŒtgŠrder inte fšrsvŒrar verkstŠlligheten av en dom, skall provisoriska ŒtgŠrder kunna beslutas av rŠtten, om kŠranden visar att han Šr i stor olŠgenhet och under rŠttegŒngen mister den rŠtt om vilken talan fšrs. Svarandens gšranden skall vŠsentligt fšrringa domens vŠrde fšr kŠranden. Som exempel nŠmns konkurrensklausuler som trŠffats i anstŠllnings- och šverlŒtelseavtal. En avvŠgning skall dock ske mellan parternas intressen. En ŒtgŠrd av detta slag Šr en kraftig inskrŠnkning i svarandens ršrelsefrihet, varfšr en provisorisk ŒtgŠrd endast fŒr vidtas om det Šr av synnerlig vikt fšr kŠranden och det ej lŠnder svaranden till vŠsentligt fšrfŒng. I fšrarbetena till den nuvarande lydelsen fšrklaras att ingripande inte fŒr ske utan att starka skŠl finns.²⁸⁶

Vitesfšrbudet regleras i RB 15 kap 3 ¤. Stadgandet Šr subsidiŠrt i fšrhŒllande till femtonde kapitlets 1 och 2 ¤¤. Vid handlande i strid mot en klausul i ett konkurrensbegrŠnsande avtal fŒr paragrafen endast anvŠndas om det fšr kŠranden Šr av synnerlig vikt och det ej lŠnder svaranden till vŠsentligt fšrfŒng.²⁸⁷

11.2. Personexekution

11.2.1. RŠtten att krŠva fullgšrelse i natura

Svensk rŠtt accepterar krav pŒ fullgšrelse i mŒnga fall men det exekutiva tvŒnget Šr enligt Rodhe inte tillŒtet i alla situationer och betrŠffande alla delprestationer. "Fšreskriften torde i realiteten blott utsŠga att exekutivt tvŒng Šr principiellt mšjligt, i den mŒn de sŠrskilda exekutionsreglerna medge detta".²⁸⁸ Rodhe anser att tvŒng mot arbetstagare Šr uteslutet enligt

2 8 5

NJA II 1943 nr 1 s 184 ff

2 8 6

prop 1980/81:84 s 230

2 8 7

En avvŠgning mellan parternas intressen enligt SOU 1938:43 s 32 samt NJA II 1943 nr 1 s 186

2 8 8

Rodhe ObligationsrŠtt 1984 s 377 f. Fšreskiften Šr enligt Rodhe Kprop 1953 nr 177 s 36 och 71 f.

63

en allmŠn uppfattning men att det Šr annorlunda nŠr det handlar om tvŒng till passivitet.

GŠldenŠren har i dessa fall en skyldighet att inte gšra nŒgot och vitesfšrlŠggande skall endast ske nŠr det Šr lŠmpligt. Rodhe anser att domslut grundade pŒ gamla utsškningslagen²⁸⁹ sŠllan tar hŠnsyn till den fšrpliktades personliga frihet. Det Šr dŠremot av stšrre vikt att den fšrpliktade verkligen har švertrŠtt den fšrpliktelse som konstituerar vitesfšrelŠggandet. Den intresseavvŠgning som enligt skŠlighetsbedšmningen skall ske mellan arbetsgivarens intresse av ett omedelbart skydd och arbetstagarens intresse av att Œtminstone fram till dom faller kunna utfšra sin yrkesverksamhet fritt, tycks enligt Rodhe utebliva.²⁹⁰

€ven Ekelšf har behandlat spšrsmŒlet. ²⁹¹ Han anser att den fšrpliktade Šr skyldig att fullgšra i natura och att den berŠttigade inte bšr nšja sig med skadestŒnd i en process om fšrbud mot att yttra yrkeshemlighet eller visst know how. RŠtten att utfŠrda ett vitesfšrbud Šr fakultativ, d v s domstolen fŒr gšra det. Ekelšf talar dock fšr att en intresseavvŠgning fšrst mŒste utfšras, eftersom ett vitesfšrbud ofta medfšr en betydande inskrŠnkning av den fšrpliktades inkomstmšjligheter. BŒde Rodhes och Ekelšfs resonemang tyder alltsŒ pŒ att en arbetsgivare kan krŠva naturafullgšrelse av den anstŠlldes avtalade fšrpliktelse till passivitet.

11.2.2. Utesluter avtalad pŒfšljd rŠtt till naturafullgšrelse?

Vid en komparativ rŠttsanalys finner man att bŒde tysk och fransk rŠtt utesluter kumulering av sanktioner.²⁹² Regeln Šr dock dispositiv i tysk rŠtt, dŠr lagen inte sŠtter hinder i vŠgen fšr tvŒ sanktioner om avtalet ger en sŒdan mšjlighet. Enligt Adlercreutz innehŒller endast fŒ svenska avtal tvŒ pŒfšljder, t ex bŒde fšrbudstalan och vite.²⁹³ Palmgrens uppfattning, vilken kan tŠnkas vara obsolet, innebŠr att normerat skadestŒnd / vite endast i undantagsfall utgšr en uttšmmande reglering av pŒfšljderna.²⁹⁴ En frŒga som Palmgren stŠller sig Šr om den anstŠllde genom att betala vitet kan frigšra sig frŒn konkurrensklausulens bundenhet. Det tyska Reugeld²⁹⁵ ger en sŒdan rŠtt.²⁹⁶ Reugeld kan erlŠggas fšr att frigšra den fšrpliktade frŒn huvudfšrpliktelsen. SkadestŒndsskyldighet vid švertrŠdelse regleras ej av Reugeld.²⁹⁷ FrŒn nordisk praxis visar Palmgen att vitesklausuler ibland kan innebŠra en mšjlighet fšr den anstŠllde att vid vitets erlŠggande befria sig frŒn skadestŒndsskyldighet. Det till stšd fšr resonemanget anfšrda rŠttsfallet²⁹⁸ Šr av gammalt datum och kan dŠrav vara av lŠgre vŠrde.

Palmgrens fortsatta resonemang tyder dock pŒ att rŠttslŠget i allmŠnhet Šr annorlunda. "DŒ vitets uppgift dels Šr att verka sŒsom ett pŒtryckningsmedel gentemot en vŒrdslšs eller tredskande gŠldenŠr samt dels att befria borgenŠren frŒn skyldigheten att leda i bevis storleken av den skada, som ett kontraktsbrott pŒ medkontrahentens sida fšrorsakat honom, sŒ ligger det i sakens natur att en sŒdan utfŠstelse, sŒframt icke annat avtalats, icke skall kunna Œberopas fšr en begrŠnsning av fordringsŠgarens rŠtt".²⁹⁹ En vacklande praxis ger stšd fšr de tvŒ olika uppfattningarna; att erlŠggande av vite innebŠr befrielse³⁰⁰ frŒn skadestŒnd respektive att det inte innebŠr en befrielse³⁰¹. PrejudikatvŠrdet kan ifrŒgasŠttas eftersom rŠttsfallen Šr gamla samt

Ekelšf RŠttegŒng III 1987 s 14 ff

2 9 2

BGB 359 ¤. I svensk doktrin rŒder enligt Olsen s 145 f uppfattningen att vite ej utgšr Reugeld.

2 9 6

Detta diskuteras ocksΠav Olsen s 145

2 9 7

64

danska.

En borgenŠr - i detta fallet en arbetsgivare - utesluts Œtminstone frŒn mšjligheten att krŠva skadestŒnd enligt allmŠnna regler, om avtalet innehŒller en ersŠttningsklausul.³⁰² Vitesbeloppet reglerar exklusivt skadestŒndsersŠttningen.³⁰³ Enligt Lena Olsen mŒste en tolkning eller ett utfyllande ett avtal / en klausul fšretas fšr att man skall kunna avgšra om en ersŠttningsklausul utesluter rŠtten att krŠva fullgšrelse i natura, om vilket intet nŠmnts i avtalet. Enligt Olsen fšrekommer spšrsmŒlet frŠmst vid "engŒngsbelopp, och sŠrskilt dŒ klausulen sŠkerstŠllt betalning som huvudprestation".³⁰⁴ Olsen redogšr fšr tre olika typer av ersŠttningsklausuler;

de som helt fšrvŠgrar borgenŠren rŠtt till fullgšrelse, klausuler dŠr borgenŠren kan vŠlja mellan fullgšrelse och ersŠttning samt bestŠmmelser som tillŒter borgenŠren bŒde ock. Vitesklausuler som sŒdana torde enligt Olsen inte utesluta ett krav pŒ naturafullgšrelse.³⁰⁵ €ven nŠr avtalet garanterat borgenŠren annan ekonomisk ersŠttning Šn vite, t ex vad Olsen kallar avbestŠllningsersŠttning, tror Olsen att borgenŠren likvŠl kan krŠva fullgšrelse av avtalets fšrpliktelser.³⁰⁶ Den sŠrstŠllning som en konsument har i fšrhŒllande till en nŠringsidkare kan dock pŒverka denna slutsats, nŒgot som enligt min mening kan tala fšr att Šven arbetstagare behandlas annorlunda.

I AD 1990 nr 44³⁰⁷ hade ett patentfšretag šverlŒtits och en av de tidigare anstŠllda, likaledes šverlŒtare, fortsatte sin anstŠllning i det gamla bolaget, som sedermera uppgick i det švertagande bolaget. I samband med šverlŒtelsen infšrdes en konkurrensklausul i šverlŒtarens anstŠllningsavtal. Om šverlŒtaren bršt mot konkurrensklausulen, hade det švertagande bolaget rŠtt till ekonomisk kompensation i enlighet med avtalet men till tingsrŠttens och senare AD:s bedšmning kom om det var mšjligt att genom vitesfšrbud fšrhindra den tidigare arbetstagaren / šverlŒtaren frŒn den enligt det konkurrensbegrŠnsande avtalet otillŒtna verksamheten. Av RB 15 kap 3 ¤ andra stycket framgŒr att det finns en mšjlighet att sŠkerstŠlla sškandens rŠtt genom att vid ett fšrbud av vite avhŒlla svaranden frŒn att utšva viss verksamhet. Vitesfšrbud kan ifrŒgakomma om svaranden i strid med ett mellan parterna trŠffat konkurrensfšrbud idkar handel eller annan verksamhet eller tar anstŠllning hos nŒgon som idkar sŒdan verksamhet.³⁰⁸ OcksŒ i yngre kommentarer till lagstiftningen har som exempel pŒ den typ av verksamhet som Œsyftas angivits bl a yrkesverksamhet som strider mot en konkurrensklausul i ett anstŠllningskontrakt eller i ett šverlŒtelseavtal.³⁰⁹ Arbetsgivaren anfšrde att anstŠllningsavtalet inte innehšll nŒgon friskrivningsklausul betrŠffande annan pŒfšljd Šn skadestŒnd. Olsens tidigare nŠmnda avhandling, som visar att enbart fšrekomsten av en ersŠttningsklausul inte hindrar en borgenŠr frŒn att krŠva fullgšrelse i natura, ansŒgs stšdja resonemanget. Ett aktuellt rŠttsfall var ocksŒ NJA 1938 A 238. MŒlet avsŒg en konkurrensklausul i ett avtal om kšp av en tandklinik, dŠr den i avtalet ingŒende bestŠmmelsen om skadestŒnd vid brott mot klausulen inte ansŒgs ha den innebšrden att sŠljaren, om denne sŒ šnskade, kunde undandra sig att Œtlyda konkurrensfšrbudet mot att i stŠllet erlŠgga det šverenskomna beloppet.

FrŒgan Šr dŒ om fšrekomsten av en annan pŒfšljdsreglering, som i detta fall Šr skadestŒnd, omšjliggšr en tillŠmpning av den aktuella naturafšrpliktelsen, d v s vitesfšrelŠggandet? Axel

3 0 2

Olsen s 144

3 0 3

Kumulation av vitesbelopp krŠver avtal enligt Olsen, sid 194.

3 0 4

som Šven refererats i samband med skŠlighetsbedšmningen

3 0 8

NJA II 1943 nr 1 sid 186

3 0 9

Ekelšf RŠttegŒng III s 12 och GullnŠs Fitger m fl RŠttegŒngsbalken I del 2 1992, s 15:9

65

Adlercreutz anser i en rŠttsutredning och i ett utlŒtande som ingivits i mŒlet³¹⁰ att det Šr fullt mšjligt fšr den anstŠllde att bedriva konkurrerande verksamhet tills dess arbetsgivaren lyckats visa skada uppgŒende till det fšreskrivna skadestŒndsbeloppet. Adlercreutz pŒstŒr att brister i fullgšrelsen fŒr ersŠttas i pengar och att det inte skall gŒ att med rŠttsliga medel tvinga en person till overksamhet. AD ansŒg dock att det av tingsrŠtten utdšmda vitesfšrbudet hade stšd i RB. Domstolen framfšrde fšljande: "Det kan Šven tillŠggas att redan av det fšrhŒllandet att statsmakterna genom lagstiftning tillhandahŒller regler fšr sŠkerstŠllande av negativa naturalfšrpliktelser torde fšlja att det enligt svensk rŠtt inte fšreligger nŒgot principiellt hinder mot att ŒlŠgga en part att fullgšra ett avtal som innebŠr en sŒdan fšrpliktelse". AD ansŒg att bestŠmmelsen om skadestŒnd inte utgjorde hinder fšr arbetsgivaren att krŠva att arbetstagaren skulle iaktta konkurrensfšrbudet. FšrhŒllandena talade fšr att det skŠligen kunde befaras att arbetstagaren genom sin nystartade verksamhet vŠsentligt skulle fšrringa arbetsgivarens rŠtt enligt konkurrensklausulen. Skaderekvisitet i 15 kap 3 ¤ var sŒlunda uppfyllt och arbetsgivaren hade ett vŠsentligt intresse av att det avtalade konkurrensfšrbudet efterlevdes. De av arbetstagaren upplevda nackdelar skulle inte bara jŠmfšras med den anstŠlldes eventuella ersŠttning fšr iakttagandet av klausulen utan ocksŒ med det i rŠttsfallet aktuella priset fšr aktiešverlŒtelse, vilket utgjorde Œtta gŒnger bolagets substansvŠrde.

11.2.2.1. Adlercreutz gŒr i polemik

Adlercreutz har i flera sammanhang motsatt sig att naturafullgšrelse av ett konkurrensfšrbud kan framtvingas. ³¹¹ AD 1970 nr 9 och AD 1978 nr 122 samt NJA 1960 s 63 ger enligt honom ger stšd fšr att en mer personrŠttsligt prŠglad sida av framtvingande av fullgšrelse i natura har blivit av betydelse i arbetsrŠtten. I AD 1970 nr 9 hade en arbetsnedlŠggelse pŒ ett stuverifšretag intrŠffat. Vad domstolen hade att bedšma var huruvida en arbetsnedlŠggelse, vilken vitsordades utgšra en olovlig stridsŒtgŠrd, kunde bestraffas genom ett vitesfšrlŠggande;

alltsŒ kan en domstol vid vite tvinga arbetstagare att ŒtergŒ till arbete? I NJA 1960 s 63 fastslogs att en arbetsgivare³¹² inte vid vite kan tvingas ŒteranstŠlla en pŒ felaktiga grunder avskedad anstŠlld. Arbetsgivaren kan alltid kšpa sig fri frŒn fullgšrandet av sin fšrpliktelse och konsekvensen blir att arbetsgivaren inte vid vite kan tvingas ta tillbaka en anstŠlld, nŠr domstolen anser att denne skilts frŒn sin tjŠnst pŒ felaktiga grunder. I propositionen till fšrslag till lag om arbetsdomstol³¹³ samt i SOU³¹⁴ med fšrslag till lag om arbetsavtal uttalas ett stšd fšr den instŠllning HD intog i fšrevarande mŒl. AD poŠngterar dessutom att under AD:s dittillsvarande historia inget fall av arbetares arbetsskyldighet framtvingats genom ett vite. AD fastslŒr alltsŒ att arbetstagares arbetsskyldighet inte kan framtvingas genom vitesfšrelŠggande, vilket ocksŒ blev utfallet i AD 1978 nr 122. Adlercreutz slutsats torde vara att naturafullgšrelse i form av avhŒllande frŒn viss fšrvŠrvsverksamhet inte kan framtvingas, eftersom naturafullgšrelse inte kan krŠvas betrŠffande en arbetsprestation.

Adlercreutz anser ocksŒ att en jŠmfšrelse skall ske med LAS 39 ¤ dŠr arbetsgivaren kan kšpa sig fri frŒn att ŒteranstŠlla arbetstagaren. Det Šr enligt Rodhe mindre ingripande med en negativ fšrpliktelse Šn en positiv men fšrbud mot yrkesutšvning Šr en mycket ingripande ŒtgŠrd. I Sverige Šr vitesfšrelŠggande en mšjlighet och inte en rŠtt fšr kŠranden och en tillŠmpning

3 1 0

AD 1990 nr 44

3 1 1

SvJT 1991 s 445 ff Adlercreutz "Personexekution eller skadestŒnd / avtalat vite i mŒl om konkurrensklausuler" samt SvJT 1994 s 533 ff

3 1 2

d v s de vars talan ska pršvas av allmŠn domstol och inte AD. Numera gŒr alla šverklaganden av arbetsrŠttsliga mŒl hos TR fšr oorganiserade till AD och inte till HD.

3 1 3

prop 1928 nr 39

3 1 4

SOU 1935:18

66

innebŠr en omfattande intresseavvŠgning, enligt Adlercreutz.³¹⁵

Adlercreutz invŠndningar³¹⁶ mot domstolens mšjlighet att dšma ut annan pŒfšljd Šn den avtalade, grundas pŒ flera omstŠndigheter. En faktor Šr att avtalets upplysningsfunktion fšrfelas. Om avtalet innehŒller information om pŒfšljd fšr kontraktsbrott, skall den fšrpliktigade kunna lita pŒ den. Detta kan liknas vid rŠttsprincipen inget straff utan lag.

Dessutom har mšjligheten att utdšma vite i sŒdan sammanhang inte tidigare pršvats i svensk rŠtt. Adlercreutz anser ocksŒ att rŠttsfallet NJA 1938 A 238 inte Šr prejudicerande, dels fšr att det Šr ett notismŒl, dels p g a dess Œlder, dels fšr att det tillkom fšre Šndringarna i RB och i AvtL 38 ¤. En konkurrensrŠttslig aspekt skall ocksŒ beaktas och ett vitesfšrbud hŠmmar i Šnnu stšrre utstrŠckning den marknadsmŠssigt efterstrŠvade konkurrensen. ÓAtt makroperspektivet Ð representerat av konkurrenslagen Ð inte bšr lŠmnas ur sikte vid mikroperspektivet, sŒsom det tar sig uttryck i enskilda avtalsfšrhŒllandenÓ, stšds ocksŒ av propositionen till FHL.³¹⁷ Slutligen anser Adlercreutz att rŠttsfall talar fšr att det inte Šr god sed att krŠva fullgšrande av konkurrensklausulen, d v s avstŒende frŒn konkurrerande verksamhet, utan det anses tillrŠckligt att vitet utbetalas. AD borde enligt Adlercreutz fšljt denna sed och dšmt i enlighet med den nŠr rŠttslŠget var oklart.

Enligt fšrfattaren finns det starkare skŠl att upprŠtthŒlla en konkurrensklausul i ett šverlŒtelseavtal Šn i ett anstŠllningsavtal och likasŒ Šr skyddet av fšretagshemligheter och annat speciellt inom fšretaget utvecklat kunnande mer skyddsvŠrt Šn kundkrets.³¹⁸ I AD 1990 nr 44 tillfšrsŠkrades kšparen genom konkurrensklausuler och vitesfšrbud sŠljarens personliga kunnande, som inte ens var upparbetat inom fšretaget och Adlercreutz poŠngterar att utgŒngen i mŒlet innebŠr ett misslyckat fšrsšk att styra kundernas beteende. Kundernas val Šr inte slumpmŠssigt eller likgiltigt, utan kunderna vŠljer den som kan erbjuda dem bŠst villkor till det šnskade priset, vilket Šven Šr ett allmŠnt intresse som uppmuntras genom lagstiftningens restriktiva instŠllning till konkurrensbegrŠnsningar. Genom ett ŒlŠggande av tvŒng till naturafullgšrelse av negativ avtalsfšrpliktelse, utšvas i realiteten ett tvŒng till naturafullgšrande av anstŠllningsfšrhŒllandet, vilket strider mot principen att ej framtvinga naturafullgšrelse av anstŠllningsfšrhŒllandet. Adlercreutz' slutsats Šr att intresseavvŠgningen Šr oproportionerlig och att domslutet Šr alltfšr drastiskt och snarast utgšr en hŠmndaktion.³¹⁹

Adlercreutz Šr alltsŒ mycket kritisk till anvŠndandet av personalexekution utan ett samband med skydd fšr fšretagshemligheter men Šn mer mot kumulering av de ekonomiska och exekutiva pŒfšljderna. Svenska regler skiljer sig i detta avseende enligt Adlercreutz frŒn sina utlŠndska motsvarigheter, dŒ de svenska bestŠmmelserna fšrefaller outvecklade vad angŒr den personliga integriteten. BetrŠffande skydd fšr kundkrets borde det vara tillrŠckligt med ekonomisk kompensation.³²⁰

3 1 5

SvJT 1991 s 447

3 1 6

SvJT 1991 s 449 ff

3 1 7

prop 1987/88:155 s 9

3 1 8

sŒsom i AD 1990 nr 44

3 1 9

SvJT 1991 s 452

3 2 0

SvJT 1994 s 533 f

67

11.2.3. RŠttslŠget faststŠlls?

RŠttslŠget tycks faststŠllt genom NJA 1991 s 200, dŠr domstolen pršvade en konkurrensklausul i ett šverlŒtelseavtal. Den tidigare verkstŠllande direktšren hade gjort sig skyldig till kontraktsbrott och rŠttsfrŒgan beršrde huruvida švertrŠdelsen kunde fšrlŠggas med vitesfšrbud enligt RB 15 kap 3 ¤. Fšredraganden, i enlighet med vilken HD fattade sitt beslut, anfšrde i sitt betŠnkande att "(s)om huvudregel gŠller att civilprocessuella sŠkerhetsŒtgŠrder kan beviljas endast i samband med sŒdan talan som syftar till en verkstŠllbar dom. Som verkstŠllbara domar rŠknas fullgšrelsedomar, inbegripet fšrbudsdomar. Undantagsvis har dock sŠkerhetsŒtgŠrder beviljats Šven vid faststŠllelsetalan...." "Om man ser till innehŒllet i Kemiras ( bolaget fšretrŠdd av kšparen, min kommentar ) faststŠllelsetalan, fŒr denna anses ligga sŒ nŠra en fšrbudstalan att den i nu aktuellt hŠnseende bšr behandlas som en sŒdan talan. I litteraturen finns ocksŒ uttalanden som ger stšd fšr att en faststŠllelsedom av den typ Kemira šnskar erhŒlla skulle, om svaranden bryter mot domen, vara verkstŠllbar genom fšrelŠggande av vite".³²¹ Vitet jŠmkades dock eftersom den f d verkstŠllande direktšren levde under ekonomiskt sparsamma fšrhŒllanden och bolaget ej fšrebringat nŒgon nŠrmare utredning om sina fšrluster i samband med fšrevarande avtalsbrott.

Domen tycks inte medfšrt diskussion i doktrin men Adlercreutz och Flodgren³²² har lŠmnat synpunkter de lege ferenda. Valet mellan att krŠva ersŠttning eller fullgšrelse Šr inte fritt och institutet personexekution skall hanteras mycket fšrsiktigt. Trots att NJA 1991 s 200 faststŠllde mšjligheten att anvŠnda vitesfšrbud anser Adlercreutz och Flodgren att AD:s upphŠvande av tingsrŠttens vitesfšrbud i AD 1992 nr 99 innebŠr en varningssignal fšr alltfšr lŠttvindiga vitesfšrbud. Den amerikanska rŠtten kan tjŠna som fšrebild.³²³ "DŠr vŠrderas inte alla i och fšr sig lagliga individuella intressen lika hšgt och samhŠllsintresset fŒr gšra sig gŠllande. Intresset av att bevara fšretagshemligheter, dit vŠl ocksŒ vissa kommersiella fšrhŒllanden kan hŠnfšras, Švensom andra irreparabla intressen, fŒr skyddas genom vitesfšrbud. I švrigt bšr en ekonomisk kompensation rŠcka som sanktion. Det mŒ vara tillrŠckligt klandervŠrt att ta med sig kundlistor men inte att underrŠtta kunder om att anstŠllningen upphšrt och att betjŠna kunder som vill fortsŠtta fšrbindelsen. Detta synes oss vara principer som hšr vŠl samman med en rŠttskultur kŠnnetecknad av hŠnsyn till personlig integritet och till samhŠlls- och tredjemansintressen."

11.2.4. PŒverkar infšrandet av FHL rŠttslŠget?

Vitesfšrbud tycks alltsŒ kunna utfŠrdas enligt AD 1990 nr 44 och NJA 1991 s 200. Dessa rŠttsfall ršr dock inte typiska anstŠllningsavtal och vid tidpunkten fšr mŒlens avgšrande hade inte FHL trŠtt i kraft. Medfšr FHL:s regler att rŠttslŠget fšrŠndrats? Fahlbeck anser att sŒ Šr fallet. Om konkurrensklausuler saknas kan endast fšretagsspecifikt kunnande och liknande efter anstŠllningens slut skyddas om detta Šr fšretagshemligheter enligt FHL 7 ¤ 2 st. FHL innehŒller regler om vitesfšrbud som innebŠr mšjlighet att sŠkerstŠlla negativa naturalfšrpliktelser genom tvŒng, dŠr adressaten fšr tvŒnget kan vara en arbetstagare. Enligt FHL kan fšrbudet meddelas i samband med dom, 11 ¤, eller som sŠkerhetsŒtgŠrd tills vidare, 13 ¤. Talan om vitesfšrelŠggande faller under FHL och inte under RB 15 kap 3 ¤ nŠr

3 2 1

se Ekelšf RŠttegŒng II 1996 s 120; jmf 2 kap 15 ¤ och 16 kap 12 ¤ UB

3 2 2

Adlercreutz och Flodgren s 130

3 2 3

Adlercreutz och Flodgren s 137

68

bestŠmmelserna šverlappar varandra, enligt principen om speciallags fšretrŠde framfšr allmŠn lag. FHL 11 och 13 ¤¤ tillŒter uttryckligen vitesfšrelŠggande under fšrutsŠttning att ett angrepp skett pŒ fšretagshemligheter. Detta ses som ett indirekt stšd fšr vitesfšrelŠggande fšr sŠkerstŠllandet av konkurrensklausuler i anstŠllningsfšrhŒllanden.³²⁴

Om konkurrensklausulen omfattas av kollektivavtalsšverenskommelsen Šr situationen av annan karaktŠr. …verenskommelsen tillŒter endast konkurrensklausuler fšr skydd efter anstŠllningen av t ex fšretagshemligheter. 7 ¤ 2 st reglerar som tidigare nŠmnts ersŠttningsskyldigheten och dŠrmed FHL:s tillŠmplighet efter anstŠllningens upphšrande,

Om konkurrensklausulen omfattas av kollektivavtalsšverenskommelsen Šr situationen av annan karaktŠr. …verenskommelsen tillŒter endast konkurrensklausuler fšr skydd efter anstŠllningen av t ex fšretagshemligheter. 7 ¤ 2 st reglerar som tidigare nŠmnts ersŠttningsskyldigheten och dŠrmed FHL:s tillŠmplighet efter anstŠllningens upphšrande,