Det har inte varit helt enkelt att få projektet på plats. En viktig del i detta har varit att projektidén genomgick en stafettliknande process – de personer som var med och skrev proejktansökan kom aldrig att bli involverade i projektets genomförande. När mobiliseringsfasen var till ände stod man i princip kvar på ruta ett, eftersom många viktiga delar i projektet, inte minst samarbeten, fortfarande inte var på plats, och man fick påbörja pro- cessen på nytt. Lokalerna var också oförberedda och bristfälliga. ”I princip fick vi nycklarna till en ruin”, men- ade projektledaren.
Detta innebar att projektstarten blev flera månader för- senad. Mobiliseringsfasen finns beskriven och analyse- rad i en rapport från februari 2012, skriven av InfoKoop konsult. De första ungdomarna började i projektet den 24 september 2012.
Medfinansiering, samarbetsstrukturer och deltagartill- strömning har inte fungerat som det har varit tänkt i projektansökan, vilket har pressat projektet ekonomiskt. Det tänkta antalet deltagare (ca 60) har varit mycket svårt att uppnå, och ofta har antalet deltagare snarare legat på ca drygt hälften av denna siffra.
Medfinansiering
I projektansökan angavs bland annat Malmö Stad och Arbetsförmedlingen som medfinansiärer. Medfinansie- ringen var dels i form av ”offentligt finansierad ersättning till deltagare i projekt” – vilket exempelvis handlar om försörjningsstöd och arbetslöshetsersättning, och dels i form av att personal anställda i dessa organisationer på olika sätt fungerade som medarbetare i projektet. ”Of- fentligt bidrag i annat än pengar” heter denna sektion i budgetdelen av projektansökan. Några kontanta medel från offentliga aktörer som Malmö Stad eller Arbetsför- medlingen har inte ingått i projektets budget.
Från projektets början så fungerade medfinansieringen som den varit tänkt, men Serviceförvaltningen, som haft personal i projektet kopplat till sina servicepatruller, drog sig ur under april 2013. Motiveringen var att det sakna- des gällande avtal mellan Serviceförvaltningen och So- fielund Agency, och att den person som gjort överens- kommelsen med projektet saknade rätt att göra denna. Konsekvensen för projektet blev att en stor del av medfi- nansieringen därmed föll bort, och eftersom bidragen från ESF är kopplade till medfinansieringen, saknades plötsligt hundratusentals kronor i budgeten. Turerna mellan pro- jektägaren och Serveiceförvaltningen (samt vissa andra delar av Malmö Stad) fortsatte under flera månader, men gav inget resultat. Efter förhandlingar med ESF gick dock dessa med på att sänka medfinansieringsgraden i projek- tet, vilket innebar att det ändå blev möjligt att fortsätta.
Deltagarna
I den självskattningsundersökning som genomfördes finns också viss data om deltagarna, vad gäller deras utbildningsbakgrund och längden på deras arbetslös- het. I genomsnitt har de som besvarat självskattning- en varit arbetslösa 10 månader innan de började i So- fielund Agency, och 9 av (de 56 som det finns data om) deltagarna hade varit arbetslösa 12 månader eller mer. Spännvidden är dock stor: Den längsta tiden av arbets- löshet ligger på 70 månader och den kortaste på 1 må- nad. Av deltagarna har 36 angett att de har fullgjort gymnasiet, och 4 har därutöver högskolestudier.
Projektansökan och den ekonomiska modellen har byggt på ett förhållande om en handledare per 12 deltagare i fem tänkta verkstäder. Enligt projektplanen skulle projektet tillhandahålla 20 platser via Arbetsför- medlingen, och 40 platser via Malmö Stad.
Från oktober 2012 till projektets slut 30 juni 2014 har 230 ungdomar deltagit i projektet. Den sista ordinarie verksamhetsdagen, 2014-05-28, hade projektet 41 del- tagare. Det högsta totala antalet deltagare hade pro- jektet under maj 2013 då 66 personer deltog i verksam- heten. Under perioden april-augusti 2013 deltog ca 60 personer i de olika verkstäderna, medan antalet delta- gare övriga månader legat mellan 30 och 40. Könsmäs- sigt har projektet varit tämligen obalanserat – mer än
två tredjedelar av deltagarna har varit män.
Det kan finnas flera förklaringar till att könsfördelning- en ser ut som den gör. En närliggande aspekt kan gi- vetvis vara att arbetslösheten är högre bland unga män. Könsfördelningen mellan de olika verkstäderna är också intressant att se på: I såväl Eventverkstaden (där de flesta deltagarna ägnar sig åt musik en stor del av tiden) och Medieverkstaden är andelen män mycket hög, medan Redesign har en jämnare könsfördelning. Detta kan indikera att verkstädernas inriktning ger ett synligt resultat i könsfördelningen. I rapporten Kreativa
projekt (2012) anges att bland unga i 129 observerade
ESF-projekt (åldersgrupp 20-24 år) var 55 procent av deltagarna män.
Ett dilemma har varit närvarograden. Eftersom ersätt- ningen till projektet är baserad på faktiskt närvaro är det inte endast antalet deltagare som är intressant, utan ock- så i vilken utsträckning de är på plats. Här finns en stor variation, och framför allt sticker en av verkstäderna ut nämligen idé och projekt: Närvarograden har här aldrig överstigit 50 procent, och har mestadels legat omkring 25 procent. Bottennoteringen är anmärkningsvärt låga 13,5 procent. Bland övriga verkstäder är siffrorna bättre – den genomsnittliga närvarograden är 53,7 procent to- talt sett för projektet som helhet. Ett annat mönster är att sommaren är svår: juli och augusti 2013 var närvarogra-
den generellt låg i alla verkstäder.1 Toppmånaden är tvek-
löst december: såväl december 2012 som 2013 innebar toppnärvaro i alla verkstäder – mellan 73 och 84 procent.
1 Värt att notera är också att dessa månader hade bland de allra högsta antalet deltagare i projektet.
Från projektets sida har man arbetat på olika sätt för att höja närvarograden, framför allt med motivationsstär- kande åtgärder. Från och med sommaren 2013 har man också stramat upp rutiner kring närvarorapportering vil- ket gett effekt i form av ökad närvaro. En bidragande förklaring är troligen att fredagarnas gemensamma ak- tiviteter har haft en mycket låg närvarograd. Det är svårt att säga exakt hur mycket detta dragit ner närvarosnit- tet, men handledare har uppgivit att ”kanske en eller två av tio” brukade vara med på fredagarnas aktiviteter. Från projektets sida har dock ingen djupare analys gjorts kring varför närvarograden varierat så starkt. Viktigt att notera är också att det saknas statistik att jämföra med på övergripande nivå: Det finns ingen skyldighet att rap- portera in närvarograd till ESF och det är därför omöj- ligt att säga vad som är en ”vanlig” nivå. Denna statistik redovisas eller diskuteras vanligen inte heller i utvärde- ringar av ESF-projekt (eller i meta-utvärderingarna). Det har dock figurerat uppgifter om att man i samband med budgetarbetet fick rådet, oklart från vem, att räkna på en närvarograd på 70 procent.
Utmaningarna till trots har projektets mätbara utfall i termer av att deltagare gått vidare till arbete eller ut- bildning varit tämligen framgångsrikt. Totalt har 230 personer varit inskrivna i projektet. Det finns uppgifter om 191 personer, vilket betyder att det saknas uppgif- ter för ca var femte deltagare. Ungefär tio deltagare har aldrig dykt upp. I vissa fall vet man inte heller riktigt vad
deltagaren gått vidare till, de har lämnat projektet utan att meddela någonting. För 18 deltagare saknas eller har angetts felaktiga personnummer. Två deltagare har blivit avstängda under projekttiden. Av de 191 deltaga- re som man har uppgift om sedan de lämnat projektet:
• har 53 gått till arbete
• 41 till studier
• 17 till praktik
• 2 har flyttat
• 2 är föräldralediga
• och 76 personer har gått tillbaka till AF
Sammanlagt har alltså 111 deltagare gått vidare till stu- dier, praktik eller arbete, vilket är nära 60 procent.
Projektets upplägg och verksamhet
I projektplanen anges en hel räcka med aktiviteter som varit tänkta att genomföras inom ramen för projektet. I praktiken har dock verksamheten kommit att koncen- treras till verkstäderna. Mot slutet av projektet fanns tre verkstäder – Media (Seved), Event (Rosengård) och Redesign Agency/Underverket (Tryckeriet/Sofielund). Cykelverkstaden och Idé- och projektverkstaden var endast igång under en kortare period vartefter de av- vecklades och deltagarna fick välja att gå över till nå- gon annan verkstad.
Verksamheten i verkstäderna har sett relativt olika ut. Till stor del jobbade man med individuella projekt, men även i viss utsträckning gemensamt, exempelvis som med Baobabprocessen i Redesign Agency (se Appendix C). Måndag till torsdag var man i respekti- ve verkstad, medan fredagarna innehöll gemensam- ma aktiviteter. De projekt man arbetade med har ofta varit konkreta – som den musikvideon som spelats in av deltagarna i Eventverkstaden. Förutom dessa ”pas- sionsprojekt” har man arbetat enskilt och gemensamt mot deltagarnas mål och delmål kopplade till arbete och utbildning, samt även med annan verksamhet som handlat om att stärka deltagarna. Ett sådant exempel är den gemensamma fysiska träning som deltagarna i Eventverkstaden hade två gånger i veckan. Samtidigt var dessa delar naturligtvis inte alltid uttryckligen sepa- rerade utan i många fall integrerade i varandra, i peda- gogiken. Men det fanns också en flexibilitet som möj- liggjorde för deltagarna att lägga kraft på olika aspek- ter av verksamheten vid olika tidpunkter.
Det är ju fokus på den enskildes behov. Och vem de är som personer. Ibland kan det vara bra att man har ett eget project, särskilt för de som har jättesvåra soci- ala problem. Då kan de ändå känna att de är med. […] Det är motiverat utifrån individens behov, individuella plan och bana – vart de vill nå, var de har sina mål. Men vi har krav på att du måste ha det självledarska- pet eller drivkraften själv för att vi ska se att det funkar. (Intervju med handledare)
Det gemensamma, gruppkänslan, är något som lyfts av många av deltagarna. När de beskriver verksamheten använder de begrepp som ”vi är som en familj” och ”harmoni”. Vid gruppintervjuerna är också alla med i samtalet – även om det är i varierande grad.
Det är ju ingen i det här samhället som jobbar själv, utan man måste ju alltid göra saker tillsammans med andra, och klarar man inte det så är risken stor att man hamnar i utanförskap. Och det är också så att man inte alltid får göra bara det man vill. (Intervju med Hå- kan Larsson)
Det som deltagarna lyfter fram i projektet är framför allt bemötandet, att man blir ”sedd” och bemöts med respekt. Man lyfter också fram att man ges utrymme att lyfta fram passioner och en kreativ sida hos sig själv, vil- ket man säger bidrar till att stärka självförtroendet och ge framtidstro.
Arbetet i verkstäderna där ungdomarnas, eller de unga vuxnas, erfarenheter bemöts med respekt, och att man verkligen får utrymme, inte för att sitta bak- om en skolbänk, utan att göra, och där det förhopp- ningsvis är saker som man är intresserad av som man får göra. Och att det här görandet föder nya tankar. (Intervju med Håkan Larsson)
Någon ”projekttrötthet” har inte märkts. Snarare är det så att deltagarna inte beskriver verksamheten som ett projekt, och flera har i samband med gruppintervjuerna blivit förvånade och även upprörda, när de får höra att projekttiden endast sträcker sig till slutet av juni.
Inkubatorsverksamheten har inte varit så synlig i projek-
tet, dock kan Idé- och projektverkstaden kanske sägas ha haft sådan karaktär. Men det är också svårt att avgö- ra vad man syftade på med detta i projektplanen, efter- som det är väldigt vagt beskrivet. Kortare och längre
Utbildningar i samarbete med folkhögskolor är också
något som beskrivs i projektplanen, men som det har varit svårt att finna konkreta exempel på.
Förmedling av uppdrag (”timjour”) i samarbete med
företagare i Malmö var en annan verksamhet man tänk- te sig. Det har inte alls förekommit i den formen. Vis- sa av verkstäderna har dock genomfört olika typer av uppdrag riktade till projektets samarbetspartners – ex- empelvis events/aktiviteter ute i Rosengård på uppdrag från SDF Rosengård och andra. Se mer om detta i kapi- tel 5 samt i Appendix C.
Dokumentation
Är det viktigt att dokumentera det som görs i ett projekt och i så fall varför? Att dokumentera kan ju generellt ha flera syften: Att skapa underlag för uppföljning, att kommunicera vad man gör, att bidra med underlag till verksamhetsutveckling osv. Men det har också betydel- se hur dokumentationen görs. Allra viktigast är givetvis att den är ändamålsenlig – dvs att man har en tanke om varför dokumentationen skall göras och utformar den i enlighet med detta.
Dokumentationen i projektet har inte präglats av någon större enhetlighet eller systematik. Detta gäller såväl deltagarna och deras utveckling som projektets akti- viteter. Det finns sannolikt flera orsaker till detta. Den kanske viktigaste är att varje verkstad haft en hög grad av autonomi och därmed också utformat dokumenta- tionen på ett sätt som personalen i just den verkstaden känt sig bekväm med. I Underverket har man exempel- vis arbetat med personliga loggböcker, som deltagarna tagit med sig när de avslutat sin medverkan i Sofielund Agency. Den självskattningsmodell som formulerades i projektansökan har använts i viss utsträckning, men relativt osystematiskt. I en del fall när deltagaren va- rit en vecka i projektet, i andra fall efter flera månader. Formuläret introducerades först efter att ca ett år hade gått, vilket förklarar att deltagarna från första delen av projektet inte finns med, men även under den delen som formuläret funnits tillgängligt har det inte använts heltäckande.
För utvärderingens skull är detta naturligtvis ett dilem- ma. Det är svårt att säga något med säkerhet om pro- jektet med utgångpunkt i formuläret. Men det är ändå ett material med utsagor från deltagarna, även om det inte täcker alla. Vad man kan säga utifrån materialet är att synpunkterna sett ut så här hos de 56 som fyllt i formuläret, och att det i vart fall kan ge en indikation. Samtidigt måste det även ha varit ett problem under projektet för projektledning och handledare att inte ha
ett fungerande dokumentationssystem. Man kan före- ställa sig att detta skulle kunna ha bidragit till att från projektägare och projektledningens sida kunna göra kontinuerliga uppföljningar och därigenom utveckla verksamheten. En förklaring till den bristande systema- tiken är troligen att så mycket fokus legat på att rekry- tera deltagare och hantera administration man inte var förberedd på, varför detta helt enkelt upplevts som se- kundärt ur verksamhetssysnpunkt.