Verksamhetens utfall
I föregående kapitel redogjordes för vart deltagarna tog vägen efter projektet. En jämförelse med andra ar- betsmarknadsprojekt som riktar sig till denna målgrupp ger vid handen att projektet nått en tämligen god re- sultatnivå – att nära 60 procent av deltagarna går vida- re mot arbete eller studier. Att ett visst antal deltagare skall gå vidare till studier eller arbete finns dock inte med bland projektets mål, även om det kanske skulle kunna ses som ett outtalat mål. I rapporten ”Lärdo- mar om arbetsmarknadsprojekt för unga” (Tranquist et al 2014) anges att ”en vanlig slutsats i utvärderingarna tycks vara att cirka 30 procent av deltagarna börjat ar- beta eller studera efter projektet”. Man tillägger dock att ”dessa siffror är emellertid osäkra” eftersom upp- följningen ofta är bristfällig. Med andra ord vet vi inte
vad som gör att deltagarna gått vidare till arbete eller
utbildning och hur uthållig denna förändring är. I rap- porten Kreativa projekt (Temagruppen Unga i arbets- livet 2012) anger man att på ”kort sikt” går i genom- snitt 51 procent av deltagare i ESF-projekt riktade mot
ungdomsarbetslöshet vidare till arbete eller studier. För Sofielund Agency ligger värdena alltså en bit därutöver, vilket därmed kanske kan sägas vara ett bra resultat. Verksamhetens innehåll kan uppfattas som en aning spretig: Dels är modellen uttryckligen inspirerad av de danska produktionsskolorna och är därmed en form av
utbildning i sig; dels skall man syfta till få deltagarna i arbete eller utbildning; och dels skall man ta fram olika
typer av produkter och tjänster. Detta behöver inte vara motsägelsefullt – utan kan naturligtvis fungera självför- stärkande om allt går som det är tänkt. Ett problem i den operativa verksamheten som har lyfts fram av så- väl deltagare som handledare är att regelverket kräver att man i princip måste ha intagning av deltagare hela tiden, vilket innebär att nya personer kan komma när som helst. Detta har inneburit stora svårigheter med kontinuiteten i verksamheten och inneburit stora utma- ningar för handledarna.
Det har varit sjukt jobbigt. När man lär ut media så är tar det sin tid. Man lär ut en grej: Hur spelar man in? Hur klipper man? Det tar en liten stund. En sådan här utbildning ligger väl på 2 år om man läser på en skola och här går de 3 månader och alla börjar olika dagar. Det betyder att när det kommer in två stycken så ska vi berätta vad det här är för ställe, alla regler och gre- jer vi har och sedan startar vi alltid med hur man spe- lar in – för det är det som man tycker är roligast. Men under tiden jag har det mötet och när vi går igenom kameran, det tar väl två timmar eller något sådant, när jag då var ensam kunde jag ha 18 stycken som
satt i ett annat rum och behövde hjälp. Det är total katastrof och det är inte bra för deltagarna dessutom. (Intervju med handledare)
Att ha tre verkstäder med olika typer av verksamhet, och dessutom med rätt så olika verksamhetsklimat, har inneburit både fördelar och nackdelar. Ett dilemma har varit att den geografiska spridningen i staden och de olika arbetssätt som funnits gjort det svårt att göra ge- mensamma aktiviteter och samarbeten. Samtidigt har denna variation inneburit en möjlighet för deltagare att byta till en annan verkstad om man inte trivts.
Nästan alla deltagarna uttrycker att man är nöjda eller mycket nöjda med verksamheten:
Det är […] väldigt givande för det är liksom inte bara en grej man lär sig utan man lär sig en massa olika saker som man kan dra nytta av senare i livet. Folk här har ju olika erfarenheter och bakgrunder så man lär sig lite av varje… (Gruppintervju med deltagare) Jag tycker Sofielund Agency – nu ska jag inte smöra upp det – men jag tycker det är väldigt bra. Just för att det riktar sig åt ungdomar som inte gör någonting om dagarna. Då tycker jag att detta är perfekt. […] Engagemang och kreativitet och fokus på att göra vad man ska. Jag tycker att det definitivt är ett bra projekt. I stället för att ungdomarna ska sitta och inte göra ett skit under dagarna som när jag satt på jobbcoachning i ett halvt år. Jag ville hänga mig. Det var det värsta jag varit med om. Skicka dem hellre hit där de kan göra saker och aktivera sig. (Intervju med deltagare)
Jag tog ju mest det här för att jag var tvungen. Sen så växte det för mig, det här stället. Jag var väldigt skeptisk när jag gick hit. Jag valde media för att det var det som verkade vara där man hade minst ansvar [skratt] och gjorde minst grejer. Sen blev det någon- ting helt annat. Det slog över på ett annat håll, så nu gör jag mycket mer än vad jag gjort innan! (Intervju med deltagare)
Att jobba människor såhär är en stor investering i framtiden. Social förmåga och uppmuntran är vad som krävs för att få ett jobb och ökar chansen stort att få ett jobb man faktiskt trivs med. Och uppmuntran leder till att man tror på sig själv & starta företag. Man blir en mycket kompetent människa av att jobba med sig själv på dessa olika sätt och det genererar mycket (Från självskattningsforumlär).
Vissa delar av verksamheten uttrycker man också skulle kunna utvecklas:
Man skulle kunna ha lite mer fokus på typ att få delta- gare att förstå vad dom vill göra sen typ prata om att & hjälpa varandra …
Kanske lite mer press på folk att komma i tid… Fler datorer. 18 ungdomar på 2 datorer? och ingen skrivare.
Det hade varit bra om man hade haft mer kontakt med arbetsgivarna. (Från självskattningsformulär)
I självvärderingen1 pekar svaren i samma riktning: När
1 Dock med begränsningen (se resonemang på s. 9) att en- dast 56 av deltagarna fyllt i självvärderingsblanketten, och att inlämningen skett vid olika lång tid i projektet.
deltagarna på en femgradig skala skall ange i vilken ut- sträckning man ”anser att jag fått den hjälp/stöd jag förväntat mig av SA” ligger genomsnittsbetyget på 4,1. En aspekt värd att notera kring denna fråga är att flera av deltagarna i intervjuer angett att de fått obefintlig el- ler mycket lite information om Sofielund Agency hos Ar- betsförmedlingen. Detta gör att det finns en osäkerhet kring vilka förväntningar deltagarna har haft på projektet. Det finns också några mer kritiska röster som menar att verksamhetens nivå varit för låg och att verksamhetens innehåll inte är som förväntat, men detta är frågan om ett litet fåtal. Om vi ser till självvärderingen är det 4 av 56 respondenter som ger betygen 1 eller 2 på frågan ”Jag känner att det som jag arbetar med i verkstaden är viktigt/betydelsefullt/synligt”, medan 16 ger betyget 5. Genomsnittsvärdet för denna fråga ligger på 3,7. I förhållande till påståendet ”I verkstaden håller vi på med saker som jag anser vara relevanta för min fram- tid” är genomsnittsvärdet från självvärderingen 3,6. Av deltagarna ger 5 personer betyget 1 eller 2, medan 10 deltagare ger betyget 5.
På frågan i deltagarenkäten2 (Appendix B) om ”Hur myck-
et din tid på Sofielund Agency bidrog till [att du kunde gå vidare till arbete eller studier] blev medelvärdet 3,4 på en femgradig skala. Värt att notera är också att 11 av de 21 respondenterna gav betyget 4 eller 5 på denna fråga.
2 Även i detta fallet viktigt att notera det mycket begränsade underlaget (se s. 9).
På vilket sätt har då Sofielund Agency bidragit till att deltagarna kunnat gå vidare till jobb eller studier? Uti- från deltagarenkäten finns utsagor som pekar i princip i tre olika riktningar
• Inte alls: ”Sofielund Agency är skit, AF är
skit…”, ”Hjälpte mig inte så mycket”
• Instrumentellt: Fick hjälp med CV och per-
sonliga brev, tips om utbildning, tips om le- diga jobb att söka, studiemöjligheter etc.
• Personlig utveckling och lärande: kreativt
tänkande, inspiration, bättre självkänsla, tryggare i sociala relationer/ i att söka arbete, ”Lärde mig av personalens erfarenhet” Det låga deltagandet i webbenkäten gör det svårt att bedöma i hur hög utsträckning detta kan appliceras på deltagarna i projektet generellt. Utsagorna stämmer dock väl in med det som uttrycktes under de gruppin- tervjuer som genomfördes under pågående projekt. Det kan finnas anledning att fördjupa sig i hur man ser på den sista dimensionen - personlig utveckling och lä-
rande. Hur har man som deltagare uppfattat detta i So-
fielund Agency? Svaren från deltagarna varierar starkt men det är möjligt att identifiera några generella linjer:
Arbetsgemenskap. Även om många av projekten är in-
dividuella innehåller de generellt moment där man in- volverar andra deltagare. Man har dessutom en hel del gemensamma aktiviteter. För ungdomar med liten erfa- renhet av arbete kan detta vara väldigt viktigt. I intervju-
svaren är det tydligt att detta gjort stort intryck på flera deltagare.
Projektledning/komplexa projekt. En del av projekten –
som kanske vid första anblicken sett relativt enkla och vardagliga ut – har inneburit en rätt hög grad av kom- plexitet. Det kan handla om att organisera olika typer av arbetsuppgifter, skapa dialoger och ta in synpunkter från brukare och framtida intressenter och sedan tillver- ka prototyper för att utvärdera funktionalitet. Som en deltagare uttryckte det vid en gruppintervju: ”Det är som en kurs i projektledning!”
Självstärkande. En betydande del av deltagarna har
tuffa bakgrunder av olika slag. Det har varit tydligt att bemötande med respekt, både av handledare och an- dra deltagare, samt inte minst betoningen av arbets- gemenskaper, har varit viktigt för att lyfta självkänslan. Det uttrycks också att känslan av ökad trygghet i sociala situationer är positivt i förhållande till förmågan att söka arbete.
Utveckla praktiska förmågor. För en del handlar det om
att utveckla nya förmågor, för andra handlar det om att utveckla något man redan kan. Men utvecklingen av fär- digheter på olika områden är viktiga för flera av deltagarna.
Jag har blivit bättre på att organisera, och tiden här har gett mig något att göra om dagarna. Jag har ett bättre CV än mitt gamla. Det bästa har varit att träffa nytt folk och att ha någonting att göra om dagarna (Röster från deltagare).
Jag har massor av fina saker inom mig, och jag vill få ut dem med er hjälp, och komma in i svenska samhället (Röster från deltagare).
Jag tycker om allt som vi har hållit på med, jag älskar att jobba men behöver bara hjälp från Agency. På den korta tid jag har varit med i Agency har mitt liv tagit en fin väg. Jag känner mig så glad och lycklig att jag inte kan beskriva det (Röster från deltagare).
Bemötande jag fick på SA var jättebekvämt & roligt. Tog inte lång tid förrens jag började trivas jättebra. Hela gruppen ink. projektledarna […] kommer över- ens jättebra. Jag trivs jättebra, roligaste aktiviteten jag har gått på hittils. En massa + + + !!! (Från själv- skattningsforumläret).
Jag lärde mig allt som man lär sig i sitt liv under 5 år, fast på 6 månader (Från deltagarenkäten).
Öppenhet, kärlek, respekt, ödmjukhet och allas lika värde (Från deltagarenkäten).
Nöjda deltagare, och en hög andel som går vidare till ut- bildning eller arbete. Det låter som bra resultat. Men med hänvisning till den begränsade dokumentation som finns av deltagarnarnas upplevelser bör man vara en aning för- siktig med hur långtgående slutsatser man kan dra. Projektet handlar inte endast om att få arbetslösa ung- domar vidare i livet och utveckla sina förmågor, ett centralt syfte är ju också att utveckla ny metodik och förhållningssätt gentemot ungdomar och att denna ut- vecklingsprocess skall leda till lärande och bidra till för- ändringar på strukturell nivå.
Metodutveckling och lärande
Ett av delmålen var att projektet skulle ”arbetar fram en metod som dokumenteras och sprids”. En given fråga är därför givetvis om man lyckades göra detta och hur den metoden i så fall ser ut.
Man kan säga att vid projektets inledning fanns det tre hörnstenar till en sådan modell:
• De danska produktionsskolornas arbetssätt, vilket bygger på erfarenhetsbaserat lärande
• Ett förhållningssätt kring bemötande som bygger på ömsesidig respekt
• Att ta sin utgångspunkt i de ungas perspektiv Som stöd för bemötandet valde man att arbeta med den beprövade 7-tjugo-metoden. Samtidigt fanns en annan viktig dimension i detta: Genom tidigare erfaren- heter var man väl medveten om de svårigheter som fö- religger för att få en verksamhet att bli uthållig efter projekttidens slut. Därför uttryckte också i projektansö- kan en vilja att bygga en affärsmodell för verksamheten genom timjour och uppdragsverksamhet.
Från början fanns en ambition att handledarna konti- nuerligt skulle träffas och att man skulle arbeta med att utveckla gemensamma metoder, rutiner och förhåll- ningssätt. Efter en kortare tid valde man att gå ifrån detta av olika skäl: Det geografiska avståndet mellan verkstäderna gjorde täta kontakter svåra; handledarna
hade olika erfarenheter och befästa uppfattningar om hur man ville arbeta etc. Resultatet blev att verkstäder- na kom att utvecklas tämligen individuellt och få egna karaktärer, men med ett gemensamt ”skelett” i princi- perna kring bemötande och erfarenhetsbaserat lärande i samverkan med andra.
Bemötandets betydelse är något som handledarna ock- så i intervjuerna lyfter fram som viktigt för dem i den dag- liga verksamheten, och något som påverkat dem som personer. En allmän förståelse för ungdomars situation är också något som lyfts fram – och inte sällan också en kritisk hållning till hur olika samhällsinstitutioner fungerar och hur bemötandet av ungdomar ser ut där.
Jag är jätteimponerad av alla ungdomar. Jag tyck- er man läser mycket om att ungdomar är bara slöa och curlade. Jag tycker inte att det stämmer. Jag har märkt att när de inte är misstänksamma längre eller känner sig tvingade att de måste göra vissa grejer - så kommer det fram vad de egentligen vill och jag tycker de flesta har jättebra koll och bra språk. Det chockar nog mig mest. Även dem som har haft det riktigt tufft! Här är ju historier så man tänker “herregud, jag ska aldrig mer klaga på att jag har lite huvudvärk på mor- gonen”. Ändå så kommer de med full energi och är glada och trevliga. Så jag kan nog säga att jag har mer hopp (Intervju med handledare).
Jag har jobbat som lärare eller projektledare i tjugo år. Lett grupper, oftast som lärare. Det som har varit starkast hos mig nu när jag har gått in i detta projek- tet, det har varit att jag har lärt mig saker under resans väg och jag vill använda det mer konkret formulerat.
Jag kan det här. Jag har vissa metoder. Detta pro- jektet har gett mig möjligheten och utmaningen att formulera detta i ord. Vad är det jag gör som funkar? (Intervju med handledare).
Sofielund Agency hade passat mig i min situation som arbetslös. Här får man lov att vara som man är. Någon kanske tycker att det låter konstigt eller flummigt men det tycker jag inte att det är. Tvärtom så tycker jag att det är en plattform för dem som inte riktigt passar in någon annanstans. Även vi som jobbar här har ju en väldigt brokig bakgrund. Jag tror det är en jätteför- del. […] Och många av oss har varit i kontakt med nå- got, kanske arbetslöshet och mellan jobb och alla de här institutionerna och hur fyrkantigt det kan kännas. […] Jag har sett en del som kommer hit med en sån attityd, de är såhär (gestikulerar). “Tänker inte prata med dig. Va fan ska du hjälpa mig med?” De går in med den attityden för de tänker att det här är ännu ett sånt där jäkla…. Det är mycket sånt och det kan ta lång tid för vissa (Intervju med handledare).
Samtidigt finns också en kritisk blick som utvecklats för, som det uttrycks, ungdomar som lärt sig ”surfa syste- met”.
Alla handledare har fått utbildning i 7-tjugo-metoden, som är ”en kombination av en ledarskapsutbildning och ett metodmaterial för att arbeta med människor i pro- cessinriktat utvecklingsarbete.” (www.arbetslinjen-klip- pan.se). Handledarna uttrycker sig generellt positivt om metoden och dess grundläggande premisser, även om inte alla alltid använt dess olika verktyg fullt ut.
En central del i den modell man arbetat med i projektet har varit att ta utgångspunkt i de ungas perspektiv. Det har handlat om ett synssätt där man ser det som själv- klart att alla har viktiga resurser. Man kan beskriva detta som ett förhållningssätt som är potential-orienterat (Sti- gendal 2006) snarare än problem-orienterat.
Handledarna i Sofielund Agency är en blandad skara i olika åldrar och med vitt skilda kompetenser och ut- bildningsbakgrunder. Kultur och media kan dock sägas vara någon form av gemensam nämnare. Handledarna har i princip alla tidigare erfarenhet av att arbeta med unga (se Appendix A). De uttrycker i såväl intervjuer som annat material ofta tankar om sin yrkesroll –vad som utmärker den och hur de under projektet utvecklat insikter individuellt och i kollegiala processer om utma- ningar och möjligheter. Det kan handla om sådant som gränsen mellan personligt och privat, något som ofta uttrycks som tämligen självklart men som i praktiken kan bli tämligen komplext. Ett sådant exempel är frågan om tillit – är det något som är personligt eller privat? Det kan också handla om frågor som rör konfidentialitet om deltagarnas personliga förhållanden och sådant som de yppar – i vilken utsträckning skall man dela detta med sin handledarkollega i verkstaden? Något som har uttryckts är att man menar att professionaliteten ligger i att arbeta systematiskt och medvetet, och att det finns strukturerad reflektion kring metoder och lärande. Kopplar man handledarnas lärandeprocesser till Ell-
ströms kategorier anpassningslärande och utvecklings- lärande (se s. 13) är det tydligt att det endast i begrän- sad utsträckning är fråga om ett anpassningslärande. Projektets struktur har varit tämligen horisontell och verkstäderna har haft stor frihet att själva utveckla me- toder och rutiner. Samtidigt finns det naturligtvis ändå vissa strukturer att förhålla sig till såsom ESFs och Ar- betsförmedlingens regelverk. Men i huvudsak är det rimligt att hävda att projektet präglas av utvecklings- lärande och att klimatet i organisationen varit positivt till detta. Samtidigt kan det också finnas en utmaning, som i de flesta projekt, i att det endast funnits vissa regler att ta spjärn emot.
Dessvärre indikerar materialet att det lärande som ägt rum i projektet också stannat i projektet. Det har inte funnits några utvecklade rutiner för att föra vidare eller implementera den kunskap och erfarenhet som utveck- las i projektet i de organisationer som man samarbetar med. Detta har olika förklaringar, men bygger troligen till en stor del på hur projektet är uppbyggt med en mycket låg grad av integration mellan projektets olika samarbetspartners. Därigenom finns få naturliga kon- taktytor för kunskaps- och erfarenhetsutbyte. Dessut- om är det mindre tydligt hur och var projektets resultat och erfarenheter skall implementeras, vilket inte heller underlättar lärprocesser. Men det finns också samar- betspartners som sett potentialen och i intervjuer re- sonerat om att det kanske skulle kunna gå att skapa möten mellan personal som i olika roller arbetar med
ungdomar, kanske som en del i att utveckla den typ av kunskapsallianser som det talas om i Malmökommissi- onens rapport.
Det är alltså möjligt att se hur lärandet i projektet fung- erat individuellt och kollegialt (framförallt i verkstä- derna) som ett utvecklingsinriktat lärande, men inte i någon större utsträckning i projektet som helhet och endast fått begränsad betydelse för projektägaren (och till denna kopplade organisationer) samt till andra av projektets samarbetspartners.
I rapporten från Temporära organisationer för perma-
nenta problem (2012) gjordes en uppskattning att i
arbetsmarknadsprojekt riktade till ungdomar gick om- kring 90 procent av resurserna åt till själva verksam- heten, medan utvecklingsfrågorna hade en tendens att hamna på undantag. Hur har det sett ut i Sofielund Agency då, kan man undra? Hur mycket tid lägger man på metodutveckling och hur mycket tid lägger man på