Att göra social förändring : en bok om Sofielund Agency

Att görA sociAl förändring

En bok om Sofielund Agency

ATT BYGGA DEN GLOKALA STADEN 4

Att göra social förändring

är en bok om projektet Sofielund Agency, som

genom-fördes 2012-2014 i Malmö. Inspirationen till projektet kom från produktionsskolorna i

Danmark, en verksamhet som funnits sedan slutet av 1970-talet och som fokuserar på

lärande kopplat till praktisk arbete. Sofielund Agency var ett projekt med inriktning på

ungdomsarbetslöshet, genomfört i samverkan med Malmö Stad och

Arbetsförmedlin-gen och delfinansierat av ESF. Men den problembild som projektägaren IRUC Arbetsförmedlin-genom

projektet ville möta var mer långtgående än så, och utgångspunkten var att ung-

domsarbetslöshet snarare kan ses som ett symptom på mer djupgående ojämlikheter i

samhällets sociala struktur.

Verksamheten bedrevs i tre olika verkstäder: media, event och redesign, och många av

de aktiviteter som genomfördes under projekttiden gjordes synliga i Malmö på olika

sätt. En central del var att utveckla ett bemötande som bygger på respekt för

deltagar-na, samt metoder och förhållningssätt som är orienterade mot deras potentialer.

FrEDriK BjörK

Att

gör

A soci

Al

förändring

Att görA sociAl förändring

En bok om Sofielund Agency

Fredrik Björk

© Fredrik Björk, IRUC och Folkbildningsföreningen

ATT BYGGA DEN GLOKALA STADEN 4

Tidigare publicerat i serien:

1. Björn Bjerke, Daniel Hjorth, Håkan Larsson & Carl-Johan Asp-lund (2007): Publikt entreprenörskap. Det marginella görs cen-tralt.

ISBN: 978-91-976877-0-6

2. Fredrik Björk, red. (2008): SamarbetsCentrum. Rapport om ett projekt och visioner för framtiden.

ISBN: 978-91-976877-1-3

3. Björn Bjerke & Mathias Karlsson (2011): Samhällsentreprenör. Att inte bara vara och att agera som om.

ISBN: 978-91-976877-2-0

GRAFISK FORM: Fredrik och Josefin Björk TRYCK: Holmbergs, Malmö 2014

ISSN: 1654-2649

ISBN: 978-91-976877-3-7

innEHÅll

Förord 5

1 Bakgrunden till Sofielund Agency Av Håkan Larsson, IRUC & Glokala Folkhögskolan 6

2 Inledning 9

3 Social innovation 20

4 Projektets bakgrund och sammanhang 27

5 Sofielund Agencys verksamhet Av Sofielund Agencys handledare 32

6 Sofielund Agencys inriktning enligt projektets styrdokument 45

7 Projektets utveckling 51

8 Resultat och analys 57

9 Slutsatser och förslag 78

10 Avslutande reflektioner 81

Referenser 88

Appendix A. Sammanställning av enkätundersökning, handledare 92

Appendix B. Sammanställning av enkätundersökning, projektdeltagare 94

Förord

Det har varit en spännande process att följa Sofielund Agency genom vedermödor och framgångar. Många av de som på olika sätt agerat i projektet – deltagare, handledare, projektägare och andra intressenter – har bidragit med entusiasm och kreativitet. Utan deras akti-va deltagande hade aldrig projektet kommit dit det har gjort. Deras reflektioner har dessutom bidragit mycket till textens utveckling.

Projektet har innehållit många olika dimensioner, och därför pekar såväl beskrivning som analys i flera olika riktiningar och verkar på olika nivåer. Det har varit svårt att välja bort något av detta, och min uppfattning är att mycket är sammanvävt, och därför nödvändigt att lyfta fram, för att inte helheten skall gå förlorad.

Det har också varit viktigt att positionera projektet i förhållande till de övergripande processer som pågår i Malmö på olika nivåer – alltifrån tväreuropeiska forsk-ningsprojekt som CITISPYCE till Malmökommissionen, och inte minst den pågående allmänna diskussionen i Malmö inom området. En förhoppning är att också denna text skall kunna fungera som ett bidrag genom att peka på viktiga frågor.

Tankar och analyser har inspirerats av diskussioner med många kollegor och vänner. Några känns särskilt

angelägna att lyfta fram i detta sammanhang: Anders Edvik, Mikael Stigendal, Martin Grander, Jonas Alwall, Jens Sjölander, Karin Westerberg (Malmö högskola), Sebastian Mehling (Europa Universität Viadrina), Chi-ara Camponeschi (University of Guelph), Igor Calzada (Ikerbasque/Oxford University), Peter Bjerg (Supertan-ker) och Lise Bisballe (Roskilde Universitet, Center for Socialt Entreprenørskab). Eventuella felaktigheter eller misstolkningar vilar dock helt och hållet på mitt ansvar. Ärtholmen, Malmö

Juli 2014

1 Bakgrunden till Sofielund

Agency

För ca tio år sedan var vi några stycken som gjorde en studieresa till en produktionsskola utanför Köpenhamn.

Vi besökte en som främstjobbade med mediaverkstäder.

Det var en malmöchef från Arbetsförmedlingen, någon från Folkuniversitetet, ytterligare någon från Österlens folkhögskola, någon föreningsaktiv och så undertecknad. Flyttar vi oss tio år tillbaka i tiden så hamnar vi några år efter att IT-bubblan sprack. Arbetslösheten var avse-värt högre än ytterligare tio år tidigare. För Malmös del var det en katastrof så tillvida att trettio procent i vissa stadsdelar blivit av med sina jobb.

Studiebesöket på produktionsskolan satte sina spår. Inte bara för att AF-chefen som gått på Österlens Afri-kalinje berättade livgivande anekdoter från sina måna-der i Afrika, utan framförallt också för att den verksam-het vi fick blicka in i kändes så meningsfull, för delta-garna, de som arbetade där och därtill hängde det som gjordes på produktionsskolan ihop med samhället runt omkring.

Där fanns skaparlust, där fanns arbetsro, där fanns en-gagerade människor runt kurserna som stod för det studiesociala och en imponerande uppföljning av

del-tagarna. Det fanns ett lugn och ro parad med målmed-vetenhet. Några av oss hade då erfarenhet av att ha startat upp ett IV-program på Bryggeriet som sederme-ra utvecklades till att bli Bryggeriets Gymnasium. Er-farenheterna av detta var att i mötet med ungdomarna fann vi ofta, men inte alltid, mycket energi. Vi fann ock-så brist på kunskaper i de ämnen och kunskapsformer som skolan prioriterar men framförallt en påtaglig brist brist på tillit: tilltron till skola, olika institutioner, rent av till samhället i stort är alltför lågt och detta är ett be-kymmer som sannolikt också påverkar självförtroendet. Vår fråga var om det var möjligt att testa att bygga upp en produktionsskoleverksamhet utifrån behov i Malmö, i vår kontext?

Vi hittade ingen framkomlig väg då, men väl ett antal år senare. Vägen gick genom att söka ESF-medel. Det blev en spännande ansökningsprocess. Eva Maria Mör-ner samlade upp våra och andras tankar, och utmanade oss genom att matcha vårt tänk gentemot ESFs regel-verk.

De mest intensiva diskussionerna förde vi nog med AF-chefen för den ungdomsverksamhet som under två år var ett försöksprojekt med en ”egen” arbetsförmed-ling för Malmös alla ungdomar.

Vi lärde oss att det var, enkelt uttryckt, två önskningar ”hans” ungdomar gav uttryck för: Den ena var att så fort som möjligt få vilket jobb som helst så man kunde

ha lite pengar i fickan. Pengar som beroende på famil-jesituation eller kultur kommer en eller flera till del. Det andra spåret som ungdomarna gav uttryck för var att ta vägen genom utbildningar på lite längre tid, kanske bli elektriker eller så, och genom detta få en starkare etablering på arbetsmarknaden.

Slutsatsen vi drog av det resonemanget, som naturligtvis hade andra dimensioner också, var att folkhögskolor, var de än låg i landet, och produktionsskolor, sannolikt har kvalitéer som kan göra skillnad och behövs. Kanske spe-ciellt för de ungdomar som finns mellan de två huvud-spåren sökande och som inte gav uttryck för så tydliga drivkrafter. Kanske är de uppgivna, med hopplös boen-desituation och andra utmaningar. Ansökningsprocessen innebar många kontakter med tänkbara samarbetspart-ners och återkoppling till den arbetsgrupp vi hade som var Eva Marias uppdragsgivare och bollplank. Dessa kontakter och dialoger var ofta tudelade. Här fanns olika syn på många av frågorna men i ansökan så blev det for-muleringar och en inriktning i projektet som det kändes att vi kunde arbeta efter.

Ansökan blev klar, sedermera också beviljad, och vi fick tillfälle att testa vår förmåga att skapa en produktions-skola i det lilla formatet i Malmö, i vår kontext.

Hur vi gjorde, och vilka utmaningar vi mötte, belyser Fredrik i utvärderingsrapporten. Men jag skall här för-söka uttrycka några tankar och reflektioner som känns relevanta för oss.

Vi skall veta att Skåne idag är bland de regioner inom EU som erhåller extra stöd för att bekämpa den stora ung-domsarbetslösheten. Sysselsättningsgraden i Malmö är åter i stort sett nere i 60 procent. Många konsulter är undersysselsatta, många driver överlevnadsföretag. Tänk vilka outnyttjade resurser vår stad har för att byg-ga morgondagens Malmö. Vilken utmaning, vilket be-hov av både ödmjukhet och mod, samarbetsförmåga och tjurskallighet som krävs för att gå denna väg. Vem och vilka skall lösa dagens och morgondagens ut-maningar? Skapa morgondagens jobb? Frågan är om idéburen sektor kan ha en roll i detta. Kommer det att vara utrymme utifrån centraliserade myndigheter och företag utsatta för global konkurrens? Riskkapitalbolag som vill tjäna mängder av pengar på offentlig verksam-het med avkastningskrav på flera tiotal procent. Vilken marknad! Dessa konkurrerar med kommunala skolor, men också ibland med skolor drivna med passion i bot-ten, till exempel Bryggeriets Gymnasium som Malmös skejtare driver.

När polis och militär har gett upp att hitta den sanno-likt mördade kvinnan på Västkusten så organiserar den ideella organisationen Missing People sökning på fri-villig grund, vilket leder till att kroppen hittas och den misstänkte mördaren som en följd av detta kan gripas. Det är dock inte bara inom denna verksamhet som vi kan se mönster av att passion och intresse utmanar for-mell kompetens.

Nordnet, som är ett finansbolag, har låtit det delvis Malmöbaserade företaget UsTwo skapa en app där man som kund, sparare, placerare skall kunna följa vis-sa andra amatörplacerares investeringar. VDn säger att han tror att dessa ”amatörer”, som man kommer att kunna följa, kommer att prestera till och med bättre än de mycket välbetalda kapitalförvaltarna. Troligt och sannolikt eller naivt? Spännande kan vi väl vara överens om att det skall bli att se om satsningen bär, men logi-ken är säkert annorlunda än för Missing People, där det handlar om samarbete, organisering av många, kanske kollektiv intelligents, medan det i Nordnetfallet sanno-likt handlar om enskilda så kallade nördar.

Kvinnor i låglönejobb bär upp mycket av vårt svenska samhälle. Kvinnorna utgör på vissa universitet 2/3 av de studerande. I vårt projekt var 2/3 unga män. Vilka slutsatser och reflektioner kan vi dra av detta? Har vår rekrytering varit ett misslyckande eller har vi lyckats nå de som mer än andra behöver produktionsskolan? Året är 2014 och vi har haft möjlighet att testa en pro-duktionsskola i Malmö. Vi vet att behovet av nya ut-bildningsformer är stort. Kommer vi att få möjlighet att driva Glokala produktionsskolan vidare? Det brottas vi med samtidigt som dom många frågorna kvarstår om hur morgondagen kommer att ta sig uttryck.

Håkan Larsson, Kassör i IRUC och rektor vid Glokala Folkhögskolan

2 Inledning

Bokens syfte

Boken om Sofielund Agency har fått titeln ”Att göra social förändring”. Titeln syftar på att projektet, som fi-nansierats som ett ungdomsarbetslöshetsprojekt inom ramen för Europeiska Socialfonden (ESF), haft mer långtgående ambitioner än att så effektivt som möjligt få arbetslösa ungdomar i arbete. En viktig drivkraft har varit att medverka till vad som skulle kunna kallas social

förändring.

Detta blev tydligt uttalat i den workshop kring projek-tets logik som genomfördes i oktober 2012, där det huvudproblem som projektet skulle möta formulerades:

Samhällets oförmåga att ta tillvara individens poten-tial leder till att unga människor riskerar att fastna i långtidsarbetslöshet

Sättet att uttrycka sig är intressant, eftersom det tyd-liggör ett synsätt där ungdomsarbetslösheten snarast ses som ett symptom på underliggande, strukturel-la orättvisor i samhället. Detta tog sig också uttryck i sammansättningen av projektets styrgrupp, där aktörer med tydlig koppling till projektets dagliga verksamhet, exempelvis Arbetsförmedlingen, samsades med riks-dagsledamöter från arbetsmarknadsutskottet.

I uppdraget att utvärdera Sofielund Agency har det fun-nits två delar: att bidra till lärande och reflektion under projektets gång samt att i samband med projektets av-slutning sammanställa en avslutande rapport. En viktig del i arbetet kring utvärderingen har därför varit att på olika sätt involvera deltagare, handledare, projektägare och samarbetspartners i reflektionsprocesser.

Sofielund Agency har drivits av IRUC (Ideellt resur- och utvecklingscentrum) i Malmö med stöd av ESF. Projekt-tiden sträckte sig, inklusive mobiliseringsfasen, från au-gusti 2011 till slutet av juni 2014.

En tanke är att erfarenheter som vunnits i projektet skall kunna föras vidare på olika sätt, vilket bland annat skett genom det framtidsseminarium som arrangerades 2 april och avslutningkonferensen 27 maj 2014. Denna bok är också en del av resultatspridningen – en sum-mering av projektets resultat och reflektioner kring olika erfarenheter från projektet.

Dokumentation och material

Datainsamlingen som ligger till grund för denna skrift har skett med hjälp av flera olika metoder, i syfte att kunna ge en bred bild av ett mångfaceterat projekt. En viktig del har varit att skapa möjligheter för olika röster om projektet att göra sig hörda.

Gruppin-tervjuer med deltagarna har genomförts på plats i verk-städerna (utan handledarna, men med projektledaren närvarande) och i samband med projektslutet genom-fördes en webbaserad enkät riktad till deltagarna (redo-visas i Appendix B). Medverkan vid denna avslutande enkät var dock mycket lågt – endast 30 respondenter av mer än 200 som enkäten skickats ut till – trots utlottning av generösa premier. Bortfallet är dock föga förvånan-de, då all erfarenhet av webenkäter är att svarsfrekven-sen är låg. Man kan också ha förståelse för att intresset från de som lämnat projektet att lägga tid på att åter-koppla kring sina erfarenheter inte varit det största. Inte desto mindre är det med tanke på att dokumentations-systemet i projektet inte varit systematiskt, viktigt att ge alla deltagare möjligheten att uttycka sina erfarenheter. Det har funnits ett internt dokumentationssystem i pro-jektet – dessvärre långt ifrån heltäckande – där delta-garna efter ett tag i projektet gjorde en självskattning av var de befann sig i förhållande till sina personliga mål när de skrevs in, hur en eventuell förändring sett ut, samt gav betyg åt verksamheten. Att ett sådant skulle finnas anges också i projektets styrdokument. Av pro-jektets totalt 230 deltagare finns sådana skattningar från 56 deltagare, alltså mindre än var fjärde. En för-klaring till att den endast täcker upp en mindre del är att man inte började med undersökningen förrän fle-ra månader in i projektet. I genomsnitt gjordes denna självskattning efter tre månader i projektet (som mest efter 11 månader och som minst efter en vecka). En

uppföljning var tänkt att göras när deltagarna lämnade projektet, men av olika skäl finns inte heller uppföljande rapporter i så stor utsträckning som hade varit önskvärt för utvärderingens syften. Det har även gjorts annan dokumentation i de olika verkstäderna, exempelvis i form av personliga loggböcker i Underverket.

Den bristfälliga dokumentationen av deltagarnas upp-levelser av projektet har varit ett dilemma för utvärde-ringen. Innebörden är att det är svårt att säga något generellt om på vilket sätt projektet bidragit till föränd-ring. De utsagor som finns får därför tas för vad de är – uttryck för enskilda upplevelser, vilka naturligtvis är viktiga att lyssna på och försöka sätta i sammanhang. Men det säkraste som kan sägas, vad gäller hur projek-tet påverkat deltagarna, är att utsagorna pekar i en viss

riktning.

Handledarna har på olika sätt arbetat med enskilda och gemensamma modeller för reflektion under projektets gång. Det har upplevts som viktigt att hitta modeller som man känner sig bekväm med och som inte känns påtvingade. Förutom enskilda och gemensamma inter-vjuer med handledarna i samband med utvärderingen, har handledarna genomfört samtal och reflektion med deltagarna om deras erfarenheter och lärprocesser i projektet i syfte att stimulera möjlighet till utveckling av verksamheten. Handledarna har också besvarat en individuell webbaserad enkät (Appendix A). Denna besvarades av 11 av de 16 som varit verksamma som handledare i projektet.

Intervjuer har också genomförts med ledamöter i styr-gruppen samt representanter för projektägaren.

Övrigt material som ligger till grund för texten utgörs främst av dokument i form av minnesanteckningar från styrgruppsmöten, projektansökan, dokumentation av reviderade projektmål och andra kompletteringar, samt den rapport som genomfördes efter mobiliseringsfa-sens avslutning.

Teoretiska utgångspunkter

Texten bygger generellt på en ansats av lärande utvär-dering och följeforskning, och kopplar till följande per-spektiv: • Förändringsteori • Lärande • Samverkan • Projektorganisering • Social innovation

Lärande utvärdering och följeforskning

Det uppges ofta att utvärderingar blir allt vanligare. Detta påstående kan dock vara svårt att belägga då det saknas en fullständig överblick över området. En

annan faktor som gör att det kan vara svårt att få en överblick är att det finns ett flertal förslag på vad som kan sägas utgöra utvärdering. I akademiska samman-hang beskrivs generellt utvärderingar som en aktivitet där ett fenomen, ofta i form av ett projekt, analyseras och värderas kritiskt. Inhämtningen av data skall också ske under noggranna och systematiska former (Vedung 2011). Det är vanligt att man i utvärderingen tar fram re-kommendationer grundade på utvärderingens resultat. Utvärderingarnas historia i Sverige sträcker sig över nästan ett halvt sekel, och den första inriktningen som etablerades utgick från en positivistisk och kvantitativ ansats, där resultat skulle mätas för att fastställa pro-jektets framgång. Med tiden blev det dock tydligt att många frågor lämnades obesvarade med detta förhåll-ningssätt och utvärderingar kom att i högre grad närma sig den process som lett fram till projektets resultat, i syfte att förstå projektets inre dynamik (Høgsbro 2004). I en processutvärdering är vanligen syftet formativt, det vill säga att under projektets gång understödja projek-tets aktörer och bidra till att projektet kan utvecklas. Det generella syftet med denna typ av utvärderingar är att befrämja lärande och kunskapsutveckling. Alternati-vet till att göra en formativ utvärdering är att undersöka ett projekt eller fenomen summativt, dvs efter projekt-tidens slut. Denna typ av utvärderingar riktar sig van-ligtvis till projektets finansiär eller uppdragsgivare och upplevs ofta att vara mer av kontrollerande karaktär.

På senare år har begreppen lärande utvärdering och

följeforskning fått allt större betydelse, vilket kan

kopp-las till ett förändrat sätt att se på utvärderingar i EUs förra programperiod (2007-2013). Man menade då att den dominerande summativa utvärderingsmodellen skulle ersättas av on-going evaluation, vilket på svenska översattes till följeforskning.

På flera sätt finns det tydliga paralleller mellan forma-tiva ansatser såsom processutvärdering och lärande utvärdering/följeforskning. Ett viktigt motiv till att tala om lärande utvärdering har varit att utvärderingar ofta beskrivs som frikopplade från projektens verklighet och därför inte fått någon betydelse. Ett annat argument, i detta fall från ESF, handlar om ett styningsperspektiv (i den refererade texten sammankopplad till begreppet

kvalitetssäkring):

Strukturfonderna kan liknas vid ett slags riskkapital. Stora belopp satsas av skattebetalarnas pengar på projekt man inte i förväg kan veta om de ger de resul-tat de säger sig vilja eller kunna uppnå… Utvärdering för lärande är därför grundläggande fundamentet för att strukturfonderna ska ge ett beständigt bidrag till den regionala tillväxten och sysselsättningsskapan-det. Lärandet i sig är inget mål, utan ett medel för att kunna nå de övergripande målen som strukturfonder-na ska nå. (Brulin et al 2010)

Förutom att bidra till tillväxt och sysselsättning finns det enligt min mening även andra viktiga syften med utvär-deringar. Inte minst gäller detta möjligheten till

med-borgarinsyn. Projekt är tillfälliga organisationer, som i större eller mindre grad verkar utanför befintliga struk-turer. Detta innebär att möjligheten till medborgarinsyn är begränsad, men kan möjliggöras genom utvärde-ringar. Därför är det centralt att utvärderingar inte en-dast orienteras mot att stärka och utveckla projekt och projektägare, utan också bidrar med ett kritiskt gran-skande perspektiv, bland annat genom att lyfta fram en mångfald av röster om verksamheten.

Lärande utvärdering genom följeforskning innebär att man följer projektet med en lärande och kunskapsut-vecklande ansats, vilket betyder att utvärderaren, från start till slut, följer projektet och kontinuerligt återkopp-lar och tillsammans med projektgruppen resonerar kring utvärderingsresultaten. En lärande utvärderare skall enligt Göran Brulin och Lennart Svensson (2009) bidra med:

• Projektlogik: att hjälpa projektorganisationen

att tydliggöra projektets bakomliggande logik

• Processtöd: att vara ett kritiskt bollplank

ge-nom kontinuerlig återkoppling och feedback på projektets insatser

• Public debate och lärande: utvärderaren

stödjer en koppling mellan erfarenheterna i projektet och forskning utifrån ett sam-hällsperspektiv, men skapar också förutsätt-ningar för att projektets erfarenheter kan ge-neraliseras och bidra till samhällsdebatten

Detta arbetssätt förutsätter en nära relation och en lö-pande dialog mellan projektets huvudsakliga aktörer och utvärderaren. Utvärderarnas roll är främst att ska-pa möjligheter till lärande och reflektion kring resulta-ten för att på bästa sätt bidra till utveckling i enlighet till projektets målsättningar. Idén bakom upplägget är också att det ska finnas möjlighet till stor flexibilitet i uppläggningen av utvärderingen, och kontinuerlig an-passning av utvärderingsarbetet i relation till de fråge-ställningar och utmaningar som projektet står inför vid varje tidpunkt. Detta innebär också att det är en poäng att inte i förväg detaljstyra utvärderingsarbetet utan att kontinuerligt, och i dialog, reflektera kring perspektiv och metoder.

Att gå in och vara bollplank och aktiv partner kan skapa en situation där utvärderarens roll i förhållande till ex-empelvis styrgruppen kan bli oklar. Det är därför viktigt att betona att ansvaret för projektets strategiska inrikt-ning och avgörande beslut alltid vilar på projektäga-re och styrgrupp. Utvärderaprojektäga-rens roll är att bidra med ett initierat perspektiv som ger röst åt intressenter och perspektiv som inte är så tydliga i projektet. Närheten till projektet kan bidra till större förståelse för de me-kanismer som fungerar eller inte fungerar i projektet, samtidigt som det kan skapa känslomässiga band och inte minst en känsla av lojalitet med projektet. Dock fungerar detta också åt andra hållet: En förtroendefull relation skapar bättre förutsättningar för uppriktig kritik.

I texten har jag valt att, relativt konsekvent, använda mig av begreppet utvärdering.

Förändringsteori

Utvärderingen av Sofielund Agency tar sin utgångs-punkt i projektets förändringsteori. Lite förenklat kan man säga att begreppet syftar på hur den logiska kedja ser ut som kopplar projektets identifierade syften och mål till aktiviteter och metoder, och att försöka förstå de (ofta komplexa) mekanismer som leder till de effek-ter som kan observeras.

Förändringsteori kom ursprungligen till som ett sätt att undvika att hamna i olika former av oförklarade resone-mang (”black box”) där man i utvärderingar studerade insatser och resultat men där mycket av det som hän-de i projekten aldrig blev synligt. Ur ett planeringsper-spektiv var också ambitionen att flytta fokus från det som händer i projektet (”görandet”) till dess kort- och långsiktiga effekter.

Förändringsteori kan användas såväl vid planering, ledning som utvärdering av projekt. En viktig del i för-ändringsteorins genomslag har varit att flytta fokus från vad man gör i projektet till projektets effekter. Samti-digt är det viktigt att påpeka att förändringsteori är ett

1 Ursprunget är det engelska begreppet Theory of change. Begrepp som projektlogik och programteori används också ofta mer eller mindre synonymt med förändringsteori.

begrepp som kan förstås och tillämpas på väldigt olika sätt. I detta projekt fungerar det främst som en generell ansats för att identifiera och förstå nyckelfaktorer och strategier i projektet. Ett dilemma är att utvärderingar ofta genomförs under projektets gång, vilket gör att de långsiktiga effekterna därmed ligger bortom undersök-ningens horisont.

Förändringsteori kan ta två olika utgångspunkter när den används i utvärderingssammanhang: en normativ och en kausal. Den normativa teorin beskriver projektet som det bör vara: vilka är de önskade målen och för-väntade resultaten, och hur skall insatserna se ut för att nå dessa. Den kausala teorin avser empiriskt baserade antaganden om hur verksamheten har fungerat utifrån observerade resultat och effekter (Andersson 2009).

Lärande i projekt

Per-Erik Ellström, som under lång tid forskat kring läran-de i arbetslivet, särskiljer mellan vad han kallar utveck-lingslärande och anpassningslärande (Ellström 2001). Anpassningslärande handlar om att man lär sig givna metoder och uppgifter utan att närmare ifrågasätta dem. Man tillägnar sig på förhand definierade kun-skaper, tankesätt, rutiner eller handlingsmönster. Det handlar om att utveckla en slags kompetens att göra saker på rätt sätt. Normer och värderingar som är kopp-lade till dessa kan vara mer eller mindre uttakopp-lade.

Utvecklingsinriktat lärande, däremot, innebär att ifråga-sätta givna mål, uppgifter, metoder och förutsättningar. Ofta är detta kopplat till komplexa problem och situa-tioner som man behöver omdefiniera för att kunna ut-veckla nya förhållningssätt och metoder.

Ett utvecklingsinriktat lärande kan vara utmanande på flera sätt. Att ifrågasätta synsätt kan leda till konflikter inom och mellan organisationer. Det utvecklingsinrikta-de läranutvecklingsinrikta-det kan innebära att man utmanar normer och förhållningssätt som ibland uppfattas som orubbliga och icke förhandlingsbara.

Båda formerna av lärande behövs dock för att organi-sationer ska åstadkomma resultat och samtidigt kunna utvecklas och möta nya utmaningar. Det är också viktigt att nya idéer och metoder sprids och faktiskt leder till strukturella förändringar, inte minst för att motivera de som är verksamma att fortsätta vara utvecklingsinrikta-de. Detta betyder också att lärandet måste ske på alla nivåer i organisationen.

Man kan också dela in lärande utifrån strukturella ni-våer – individuellt, kollegialt och organisatoriskt. Det individuella lärande handlar till stor del om en subjektiv process där man reflekterar kring erfarenheter och prö-var nya vägar. I en arbetsgemenskap finns det också möjlighet att man delar och diskuterar gemensamma erfarenheter och att det därigenom uppstår en social process kring lärandet.

Resultatet av lärprocessen på den kollegiala nivån kan vara att man utvecklar gemensam förståelse och ge-mensamma rutiner. En dimension i det kollegiala läran-de är också i vilken utsträckning läran-det finns professionella normer att förhålla sig till, såväl vad gäller rutiner som värderingar och förhållningssätt. Även dessa professio-nella normer kan vara mer eller mindre uttalade. För att lärandet skall ha uthållig påverkan krävs dock att det institutionaliseras, det vill säga att det blir fråga om ett organisatoriskt lärande. För att detta skall ske krävs inte bara att man delar idéer och utvecklar en förståelse kollegialt utan denna process måste också förankras på andra nivåer i organisationen och därigenom bli syn-lig i organisationsstrukturer och ansvarsfördelningar. Gemensamma begrepp och förhållningssätt utvecklas och upplevs som meningsfulla på alla nivåer i organisa-tionen. Detta kräver, förutom tid och resurser, engage-mang och öppenhet i organisationen (Elias et al 2011). Mycket av de tankar som utveklats kring lärande i or-ganisationer har utgått från oror-ganisationer som är mer eller mindre permanenta. Lärande i projektorganisa-tioner, inte minst om dessa bygger på samverkan som Sofielund Agency, skapar ytterligare utmaningar för lär-processer.

Utvecklingslärande i projekt handlar ofta om att utveckla nya arbetssätt, och man har inte så mycket av befitliga nor-mer och rutiner att ta spjärn emot när man arbetar. Detta kan naturligtvis upplevas som en form av befrielse, men kan också skapa spänningar.

Om man relaterar till de tre strukturella nivåerna ovan kan man se att det individuella och kollegiala läran-det ofta är utpräglat i projektorganisationer, eftersom dessa ofta är betydligt mer utvecklingsorienterade än rutiniserade, men hur det organisatoriska lärande kan ske är mer oklart.

En del i detta är att dokumentation i enskilda arbets-grupper och projekt ofta sker på ett isolerat sätt och sällan kopplas samman. Det finns också tämligen sällan gemensamma fora där personal från de permanenta

organisationernas2 _{ordinarie verksamhet har möjlighet}

att möta och dela erfarenheter med de som arbetar i utvecklingsprojekt. Detta gör att verksamheten riske-rar att inte ta vara på kunskap och lärande som skulle kunna vara till nytta i såväl den ordinarie verksamheten som i pågående eller framtida projekt (Ichijo & Nonaka 2007).

Samverkan

Samverkan uttrycks i projektansökan som en viktig as-pekt av Sofielund Agency. Så är det i många projekt, men för projekt inom detta område (ungdomsarbetslös-het) som drivs av icke-offentliga organisationer är sam-verkan en än större förutsättning för att kunna driva ett framgångsrikt projekt. Utan aktiv medverkan av

förmedlingen och relevanta kommunala förvaltningar finns det små förutsättningar att genomföra ett sådant projekt.

Samverkan som fenomen kan ses som en normal del av individers och organisationers agerande i en kom-plex värld. Under senare tid har samverkan som be-grepp blivit närmast regelmässigt förekommande och presenteras inte sällan som en universallösning för att nå uppställda målsättningar (Dannermark & Kullberg 1999). Samverkan används ofta synonymt med andra begrepp som exempelvis samarbete eller samordning. Man kan dock se viss gradskillnad i begreppen. Medan samarbete och samverkan båda handlar om att arbeta tillsammans så innefattar samverkan ett högre krav på interaktion och ömsesidighet mellan ingående aktörer i specifika syften (Lindberg 2009).

Synen på samverkan har ofta en rationell utgångspunkt där man tänker sig att det är möjligt att på förhand de-finiera tydliga målsättningar och arbetsfördelning. Man kan beskriva detta som en form av målstyrning. En an-nan utgångspunkt bygger på en syn på samverkan som snarare ser samarbetsprojekt som en meningsskapande process. Forskning pekar på att projekt sällan präglas av målrationalitet (Sahlin 1996), något som inte heller är önskvärt i projekt där kreativitet och metodutveckling står i centrum.

Syftet med samverkan är ofta i projektansökningar och inledningen till projekt tämligen diffust formulerat. Ett

mål med samverkan blir då att under projektet fortskri-dande förtydliga vad syftet med samverkan i det ak-tuella projektet egentligen är. Samverkan kan då ses som en dialog- och kunskapsutvecklande process: en interaktiv process som är viktig för att skapa den ge-mensamma målbild som krävs för att samverkan skall bli optimal. Skillnaden mellan en mer målrationell och en mer meningsskapande syn på samverkan kan beskri-vas som skillnaden mellan att så att säga ”walk the talk” eller att ”talk the walk”. Viktigt dock att se att i konkreta projekt finns vanligen inslag av båda i olika grad. Samverkan beskrivs idag ofta i förhållande till begrepp som nätverksstyrning eller governance. Centralt i styr-ningslitteraturen är att denna form av styrning bygger på ett ömsesidigt beroende i syfte att nå resultat som eftersträvas av var och en. Tillit och gemensamt över-enskomna spelregler håller samman aktörerna.

Nätverksstyrning kopplas vanligen till projekt och pro-jektgrupper. Nätverk i denna mening är vanligen rela-terade till specifika problem och utmaningar, där bilden är att den enskilda aktören upplever att denna

omöj-ligen kan lösa detta på egen hand.3 _{Detta gäller inte}

minst den typ av problem som kan kopplas till tankarna om en socialt hållbar utveckling. Här finns ofta inga tyd-liga lösningar och det visar sig inte minst att förslag på lösning inte kan separeras från problemformuleringen.

3 Denna typ av problem har också beskrivits med begreppet ”wicked problems”. Se exempelvis Rittel & Webber 1973.

Problemen kan också vara kopplade på olika sätt i vad som närmast kan beskrivas som ett problemkomplex. En strategi att möta detta blir då att genom nätverk or-ganisera aktörer med vad som uppfattas som relevanta resurser för att möta just detta problem eller problem-kluster (Montin & Hedlund 2009).

På samma sätt som när det gäller samverkan har gover-nance och nätverksstyrning också fått utstå kritik för att fungera som någon form av universallösning, och även för att denna typ av organisering inte alltid är transpa-rent eller underställd demokratisk kontroll. Utgångs-punkten är ofta en föreställning om de-politisering av samhället och även om lokala utvecklingsprocesser kan ha ambitionen att utmana maktordningar visar resulta-ten sällan några mer långtgående förändringar i makt-strukturer till fördel för marginaliserade grupper eller lokalsamhället (se exempelvis Jouve 2005, Moulaert et al 2007).

Projektorganisering

Sofielund Agency har varit ett projekt, en temporär organisationsform som blivit allt vanligare de senaste åren. För många organisationer utgör projekt en vä-sentlig del av verksamheten som inte kan undvaras då projekten tillför betydande resurser till organisationen. Projekt fyller också mer utvecklings- och experimente-rande funktioner.

Forskningen inom projektområdet har traditionellt fo-kuserats kring tekniska utvecklingsprojekt och/eller infrastruktur- och byggprojekt (se exempelvis Edvik 2008). På senare tid har forskningen vidgats till att i dag behandla ett bredare spektrum av projekt såsom samverkansprojekt och utvecklingsprojekt samt inte minst projekt inom offentlig sektor (Jensen, Johansson & Löfström 2007; Engwall 1995; Packendorff 1995). Den idéburna sektorn är dock ett relativt outforskat område inom projektforskningen. Detta trots den ök-ande mängd projekt som idéburna organisationer i dag driver. Det finns alltså en hel del kunskapsluckor kring hur idébruna organisationer genomför projekt samti-digt som stora resurser, framför allt från offentligt håll, satsas på projekten i syfte att omsätta politiska intentio-ner i praktisk handling.

Det finns ett antal olika motiv till att verksamheter ge-nomförs i projektform, och dessa ser olika ut beroen-de på vilket aktörsperspektiv som antas. I fallet med Sofielund Agency har ett argument från projektägarens (IRUC) sida har varit att detta möjliggjorde att man kun-de få in resurser för att genomföra en önskvärd försöks-verksamhet.

Från finansiärens sida ser motiven till att denna typ av verksamhet genomförs i projektform annorlunda ut. ESFs uppdrag (under programperioden 2007-2013) har handlat om att stimulera utvecklingsarbete och att inte

finansiera vad som beskrivs som ”ordinarie arbete”.4

Ett ytterligare skäl till att en verksamhet som Sofielund Agency genomförs i projektform är att skapa förutsätt-ningar till organisatorisk samverkan, vilket av olika skäl tycks lättare när man etablerar gränsytor som ligger ut-anför de permanenta organisationerna.

Samverkan kring utvecklingsarbete utanför den

perma-nenta organisationen kan innebära en form av gränsö-verskridande som avviker från vad som gäller inom per-manenta organisationer. Projektet blir ett slags frirum där vissa regler och normer för hur verksamheten skall se ut kan åsidosättas, och i stället kan anpassade regler och normer tillämpas med syfte att bidra till innovativa lösningar i takt med att projektet utvecklas (Sahlin-An-dersson 2002).

I Välfärdssektorns projektifiering – kortsiktiga lösningar

av långsiktiga problem? skriver Abrahamsson och

Age-vall (2009) utifrån några projektexempel om de konse-kvenser som projektorganiseringen kan få.

Det finns en tendens, menar man, att behov omformu-leras för att passa resurser. Det vill säga, man upptäck-er att det finns tillgängliga lösningar i form av projekt-medel och söker då efter ett lämpligt sätt att beskriva problemet. Detta kan inte minst skapa problem kring prioriteringar inom projekten.

4 Se kapitel 3 i denna bok.

Ett viktigt tema är osäkerhet. Detta handlar såväl om osäkerhet för projektägaren om verksamhetens fort-sättning och i förlängningen då naturligtvis också en osäkerhet för de enskilda medarbetarna. Man pekar också på att de flesta projekt har en ambition att skapa möjligheter för projektens fortlevnad, men att det ofta kring projekttidens slut uppstår ett form av vakuum, när kontinuiteten i arbetet bryts. Detta kan då leda till frus-tration och besvikelser.

Abrahamsson och Agevall menar, med utgångspunkt i de projekt de använder som exempel, att man även kan se det finns ett ökat krav på transparans men också på kontroll, vilket leder till att administrationen blir om-fattande. Det kan handla om jämförelser, prestations-redovisningar och utvärderingar; men också om mark-nadsföring, att skapa opinion för projekten för att öka möjligheterna till överlevnad. Och inte minst om det tämligen omfattande arbetet med att skriva projektan-sökningar.

Jonas Söderlund (2005) menar att projekt hänger sam-man med organisatorisk konkurrensförmåga och att vad han kallar projektkompetens därmed får strategisk karaktär.

Begreppet täcker i Söderlunds form ett flertal dimen-sioner. En central aspekt är kunskapsintegration, vilket här kan förstås som förmågan att omsätta kunskap i handling samt att kunna tillvarata både erfarenheter och nya initiativ.

Idéburna verksamheter skiljer sig dock på många sätt från den marknadsorienterade, industriella verksamhet som till stor del bildar underlaget till Söderlunds ut-veckling av begreppet.

Syftet med idéburna verksamheter är inte att generera ekonomiskt vinst till kapitalägare. Idéburna verksamhe-ter struktureras snarare utifrån sociala värden, och skapar arenor där människor kan mötas. Detta betyder inte att man är helt separerad från marknadsmässig logik. Det är inte ovanligt att idéburna verksamheter finansieras helt eller delvis genom att tillhandahålla varor eller tjänster. Dessutom har den allt större möjligheten att söka pro-jektmedel för idéburna verksamheter, exempelvis som för Sofielund Agency kring ungdomsarbetslöshet, inne-burit att det skapats marknadsliknande sammanhang där idéburna organisationer kan skaffa sig försteg ge-nom vad som beskrivas som sin projektkompetens. Söderlund ringar in begreppet projektkompetens som organisationens förmåga att generera och genomföra projekt. Genererandet av projekt handlar om att ska-pa goda förutsättningar: kreativitet i idéutvecklingen och att mobilisera engagemang för projektidéer såväl inom organisationen som med relevanta samverkans-partners. Genomförande handlar till stor del om led-ning och organisering, vilket kan förstås i termer av erfarenhet och kunskap inom projektledningsområdet, och även, utifrån ett organisatoriskt perspektiv, rörande strukturellt stöd. Strukturer och rutiner kan också främja

ett organisatoriskt lärande där erfarenheter från projekt integreras och sprids inom organisationen och till sam-verkanspartners.

Kopplade begrepp

Från de föregående avsnitten är det tydligt hur de olika begreppen kan ses som sammankopplade på flera sätt. I princip tycks det idag finnas en tämligen väl spridd tankefigur om en uppsättning mer eller mindre kom-plexa problem, vilka de permanenta organisationerna i samhället/välfärdsstaten inte har förmåga att hante-ra på egen hand. Till detta krävs istället nya, gränsö-verskridande lösningar, vilka kan beskrivas som sociala innovationer (mer om dessa i kapitel 3). Utvecklingen av dessa kräver samverkan mellan organisationer med olika resurser och kompetenser, såväl offentliga som idéburna och kommersiella, och denna samverkan or-ganiseras med fördel i projektform.

3 Social innovation

Att begreppet social innovation är ett ”buzzword” som väcker allt större intresse, är en utsaga som man idag ser så ofta att det närmast blivit en kliché. I vilken ut-sträckning det är sant kan också diskuteras, sökning-ar i större dagstidningssökning-arkiv ger begränsat utfall. Men samtidigt har begreppet gjort insteg såväl på nationell som europeisk policynivå: i Sverige bland annat i den nationella innovationsstrategin, det nationella social-fondsprogrammet och på EU-nivå genom den nya pro-grammet för sysselsättning och social innovation (EaSI). Flera av de större satsningarna på EU-nivå som kopplar till begreppet social innovation, som exempelvis EaSI, har fokus på arbetslöshetsfrågor. Arbetslöshet berörs också, som vi skall se lite längre fram, i OECDs defini-tion av social innovadefini-tion (se även Calzada 2013). Det kan således vara intressant att se på Sofielund Agency med utgångspunkt i begreppet social innovation för att se om detta kan bidra med nya perspektiv på projektet och kanske även till ökad förståelse kring villkoren för social innovation i Sverige.

Social innovation kan användas för att beskriva många olika saker. Ett sätt att greppa detta, är att dela in soci-al innovation i olika kategorier eller nivåer. Mötesplats Social Innovation vid Malmö högskola beskriver dessa på följande sätt:

• Gräsrotsinitiativ som på nya sätt möter sociala behov som inte tillgodoses av marknaden eller den offentliga sektorn.

• Som samhälleliga innovationer där gränsen mellan oli-ka samhällssektorer suddats ut och där innovationen rik-tar sig till hela samhället.

• Som systemförändrande sociala innovationer som vill förändra värderingar, kulturer, strategier och politik. (So-cialinnovation.se)1

Definitioner av social innovation

Man kan knappast säga att det saknas definitioner av so-cial innovation. Snarare är det tydligt att det förekommer en relativt stor mängd sådana, vilka trots en del gemen-samma drag betonar olika aspekter. På flera håll har där-för initiativ tagits, exempelvis i projekt på europeisk nivå, för att ta fram en mer enhetlig definition. Ett sådant ex-empel är TEPSIE-projektet inom EUs sjunde ramprogram (FP7), som bland annat tagit fram en särskild rapport med titeln ”Defining social innovation” (www.tepsie.eu). Även på lokal och regional nivå har begreppet social innovation gjort inbrytningar, inte minst i Skåne. Region Skåne är en av huvudfinansiärerna bakom den nationel-la Mötespnationel-latsen för Social Innovation (MSI) pnationel-lacerad vid Malmö högskola. På Lunds universitet vill man inte vara

sämre, utan har inom ramen för innovationsplattformen LU Open initierat Lund University Social Innovation Center (LUSIC). Forskning- och utvecklingssatsningar inom FP7 som CITISPYCE och WILCO har också

inklu-derat undersökningar i Malmö.2

Då social innovation kan sägas vara ett område under stark och snabb utveckling, där det finns förväntningar om ett växande intresse från bland annat forsknings- och utvecklingsfinansiärer, är det knappast förvånande att definitioner av social innovation kan sägas utgöra ett verktyg i en kamp om resurser och inflytande.

OECDs LEED-program (Local Economic and Employ-ment DevelopEmploy-ment), skapade redan år 2000 en arbets-grupp som fokuserar på sociala innovationer och som utvecklade en definition där man menar att social inno-vation kan ses som:

conceptual, process or product change, organisational change and changes in financing, and can deal with new relationships with stakeholders and territories. ‘Social innovation’ seeks new answers to social problems by: • identifying and delivering new services that improve

the quality of life of individuals and communities; • identifying and implementing new labour market

in-tegration processes, new competencies, new jobs, and new forms of participation, as diverse elements that each contribute to improving the position of in-dividuals in the workforce.

2 www.mah.se/Forskning/Sok-pagaende-forskning/CitiS-pyce/ samt www.wilcoproject.eu.

Social innovations can therefore be seen as dealing with the welfare of individuals and communities, both as consumers and producers. (www.oecd.org)

I OECDs definition lyfts vad som kan beskrivas som en territoriell aspekt av social innovation fram, ett perspek-tiv där ”territories” och ”communities” är centrala. Det-ta perspektiv förknippas framför allt med den belgiske samhällsgeografen Frank Moulaert, som bland annat pekat på utmaningar som:

… local development problems in the context of European towns: the diffusion of skills and experience amongst the various sectors involved in the formation of urban and local development policies; the lack of integration between the spatial levels; and, above all, neglect of the needs of depri-ved groups within urban society. (Moulaert 2009)

Moulaert et al menar därför att social innovation måste ses som

… path-dependent and contextual. It refers to those changes in agendas, agency and institutions that lead to a better inclusion of excluded groups and individuals in various spheres of society at various spatial scales […] Social innovation is very strongly a matter of process inn-ovation – i.e. changes in the dynamics of social relations, including power relations […]Social innovation therefo-re explicitly therefo-refers to an ethical position of social justice. (Moulaert et al 2005)

En svensk definition av social innovation publicerades i Tjäna människor, rädda världen. Sociala innovationer

inom den sociala ekonomin, en kort skrift som togs

Moula-erts förslag håller sig denna på en mer generell nivå:

Sociala innovationer är innovationer som är sociala både vad gäller målsättning och medel, dvs nya strategier, koncept eller idéer som samtidigt bemöter olika typer av påtagliga sociala behov bättre än tidigare alternativ (från arbetsförhållanden och utbildning till samhällsutveckling och hälsa) samt skapar eller utvecklar nya relationer och samarbetsformer. Detta stärker och utvecklar samhället samt ökar samhällets förmåga att agera, främst genom faktorer som inte primärt motiveras ekonomiskt.

Sociala innovationer kan alltså ses som ett initiativ som pri-märt syftar till att förbättra vad som saknas, eller inte fung-erar, i den sociala strukturen eller i samhällsstrukturen.3

Tvärsektoriell samverkan för sociala och samhälle-

liga utmaningar

Tvärsektoriell och tvärvetenskaplig samverkan anförs ofta som en underliggande premiss för social inno-vation, och den idéburna sektorn beskrivs inte sällan, framförallt i brittiska och amerikanska texter, som en central aktör. Samtidigt lyfter exempelvis Mulgan (2007) fram att:

Social innovation is not unique to the non-profit sector. It can be driven by politics and government (for example, new models of public health), markets (for example,

3 Mer eller mindre en direktöversättning av den definition som förekommer i The Open Book of Social Innovation av Murrat, Valulier-Grice and Mulgan 2010.

open source software or organic food), movements (for example, fair trade), and academia (for example, peda-gogical models of childcare), as well as by social enter-prises (microcredit and magazines for the homeless). Many of the most successful innovators have learned to operate across the boundaries between these sectors and innovation thrives best when there are effective al-liances between small organisations and entrepreneurs (the ‘bees’ who are mobile, fast, and cross-pollinate) and big organisations (the ‘trees’ with roots, resilience and size) which can grow ideas to scale.

Relationen mellan aktörer inom den offentliga sektorn, näringslivet och i civilsamhället är inte självklart opro-blematisk. Att social innovation ofta äger rum i okon-ventionella organiseringsformer eller utanför etablera-de institutioner kan vara en bidraganetablera-de faktor till svå-righeterna. Initiativen finansieras därför inte sällan med projektmedel och då verksamheter eller arbetsmetoder skall föras vidare från projekt till mer permanent orga-nisering ställs detta ofta på sin spets. En konsekvens av svårigheten att få denna typ av initiativ uthålliga, är också att erfarenheter och lärande framför allt behålls på en individuell nivå istället för att integreras organi-satoriskt.

En förklaring till detta synsätt kan man hitta i resone-mang om sektorisering och specialisering av samhället. Leadbeater (1997) och även exempelvis Murray et al (2010) menar att välfärdssystemen är skapade för ett homogent industrisamhälle som inte längre finns och att dagens linjära välfärdssystem, strukturerade enligt

denna industriella logik, visserligen har varit effektiva men är illa rustade för de nya utmaningar som samhäl-let möter idag. I Samhälsamhäl-lets Entreprenörer resonerar

Eva Moe (2009) på liknande sätt4_:

Många av våra samhällslösningar är byggda för indu-strisamhällets struktur då gränser var viktigare – gränser mellan nationer, mellan marknad och offentlighet, mellan arbete och fritid. De svåra frågor vi möter i dag – som kli-mathotet, migration och segregation, globalisering och ojämn fördelning – är gränslösa. Och för komplexa för att lösas av enskilda aktörer.

Samverkan och det gränsöverskridande som generell idé beskrivs som nödvändigt för att hitta ”hållbara lös-ningar” och som utgångspunkt för social innovaiton. Men i mindre grad diskuteras eller problematiseras vem som definierar när något blivit en ”lösning” och vem som definierar vilket problem som skall ”lösas”. Kon-flikter och assymetriska maktrelationer tonas ner, vilket har beskrivit av exempelvis Swyngedouw (2011) som det post-politiska tillståndet där det förutsätts finnas ett pragmatiskt konsensus om hur ”vi” vill att samhäl-let – normer och värderingar, likväl som institutionella arrangemang – skall se ut.

4 Se även s. 16-17 i denna bok.

Social innovation i olika kontexter

Begreppsbildningen kring social innovation och sam-hällsentreprenörskap har i stor utsträckning ägt rum i Nordamerika och Storbritannien. Begreppen har letat sig hit först under de senaste åren. Det är därför inte så förvånande att de texter på svenska som beskriver social innovation ofta bygger sina definitioner och be-skrivningar på texter från dessa länder. Samtidigt finns det ett dilemma i detta. Eftersom begreppen i stor ut-sträckning relaterar till begrepp som samhälle (vilket på engelska kan kopplas till såväl begrepp som

socie-ty och communisocie-ty) och välfärd har det naturligtvis stor

betydelse hur den historiska utvecklingen sett ut, hur samhälle och välfärdslösningar är organiserade och fi-nansierade idag och vilka roller olika aktörer kan tän-kas ha. I Social Enterprise. A Global Comparison (2009) menar Janelle Kerlin att forskningen inte tagit tillräcklig hänsyn till detta:

With much of the international literature focused on indi-vidual social entrepreneurs and case studies, broad orga-nizational trends in social enterprise associated with par-ticular regions or countries have been overlooked. Such organizational trends are important because they signal what is currently the easiest route for social enterprise activities in a given context.

Kerlin (2012) menar att man med fördel kan dela in kontexten för initiativ inom social innovation i fyra ge-nerella kontextmodeller:

• Village, vilket syftar på en framför allt afrikansk

och sydasiatisk kontext där initiativen ofta är relaterade till lokala initiativ kopplade till fat-tigdomsbekämpning

• Post-authoritarian, som syftar på

initi-ativ ibland annat Östeuropa och Syd-amerika som kännetecknas av beto-ning på demokratiska processer, (re-) organisering av civilsamhället och utveckling av välfärdssystemen

• The Laissez-faire context, vilket syftar på

för-hållandena i bland annat USA, Australien och Storbritannien med begränsad välfärdsstat och en stark betoning av marknadslösningar och välgörenhet

• The Welfare State context, som syftar på

Nord- och Kontinentaleuropeiska förhållan-den, med en stark välfärdsstat och ofta mer begränsat aktionsutrymme inom välfärdsom-rådet för utomstående aktörer och där of-fentlig sektor inte sällan kan ha en drivande

roll i utvecklingen av sociala innovationer.5

5 På en högre detaljnivå går det naturligtvis att göra indel-ningar även inom dessa kategorier för att identifiera olika typer av europeiska välfärdsregimer. Se exempelvis Es-ping-Andersen (1990).

Social innovation i Malmö

CITISPYCE är ett projekt som finansieras inom FP7, där forskargrupper i tio städer runt om i Europa arbetar till-sammans för att kartlägga sociala ojämlikheter och un-dersöka hur sociala innovationer kan användas för att motverka dessa. Projektet leds av Aston University i Bir-mingham, och både Malmö Stad och Malmö högskola deltar i projektet.

Projektet sin utgångspunkt i problematiken med seg-regerade städer och syftar till att ge stöd för arbete på olika politiska nivåer för att bekämpa sociala ojämlik-heter genom att lära från sociala innovationer som ut-vecklas för och av ungdomar. De sociala innovationer-na ska kuninnovationer-na förbättra ungas möjligheter att integreras i ekonomiska system och att engagera sig i det civila samhället.

I Malmö har man valt att arbeta utifrån stadsdelen So-fielund. Här har man tittat på ett antal olika satsningar, bland annat offentligt drivna som Arena 305, Garaget, Ung i Seved, och Områdesprogrammet; och satsningar kopplade till civilsamhället som Odla i stan, Sofielunds Folkets Hus och Glokala Folkhögskolan.

I CITISPYCE har man pekat ut ett antal områden med behov av social förändring, där det också finns möjlig-heter för social innovation (Grander & Stigendal 2013). Flera av dessa har tydlig beröring till Sofielund Agency:

• Tillit: Satsa på tillitsfulla sociala relationer –

för alla symptom på ojämlikhet

• Ekonomi: Utveckla det självständiga lärandet

inom den produktiva ekonomin och motver-ka finansialisering

• Välfärd: Satsa på välfärdsstaten och på ett

ci-vilsamhälle som är komplementärt, inte sub-stituerande

• Demokrati: Stärk ungdomars rättigheter där

det betyder något

• Förhållningssätt: Dra fördel av ungdomars

positiva potentialer utifrån ett potential

-orienterat förhållningssätt6

WILCO är ett annat FP7-projekt som satt fokus på Mal-mö. Projektet syftar till att genom tväreuropeisk, kom-parativ forskning undersöka hur lokala välfärdssystem påverkar sociala skillnader och hur de påverkar den so-ciala sammanhållningen. Ett särskilt fokus ligger på vad som beskrivs som ”den felande länken” mellan innova-tioner på lokal nivå och lyckad överföring samt genom-förande i annan kontext.

I WILCO har man utgått från tjugo europeiska städer (tio länder, och två städer i varje land). Den svenska partnern i projektet har varit Ersta Sköndal Högskola i Stockholm,

6 Dessa punkter är hämtade från en presentation av CITIS-PYCE-projektet som genomfördes vid ett seminarium på Sofielunds Folkets Hus 2 april 2014.

och de två svenska städer som beforskats inom projeket är Malmö och Stockholm. I Malmö har man valt ut tre studieobjekt: Coompanions Inkubator, Yalla Trappan och Områdesprogrammet Holma-Korksbäck.

The innovations that we have studied in Malmö have developed in the context of the restructured Swedish welfare state, a local government searching for new solu-tions for social problems, and a growing interest in social enterprises, social entrepreneurship and innovations [...] The Coompanion Incubator as well as Yalla Trappan are examples of projects that aim to create work opportuni-ties through the development of new cooperative busi-nesses and through labour-integrated social enterprises. The Area Programme (Områdesprogrammet) has a so-mewhat different background. The ideas this program is based on can be traced back to ideas of neighbourhood revitalization of run-down “segregated” areas, suffering from socio-economic stagnation. Områdesprogrammet seeks citizen engagement and the involvement of civil society actors in new types of cooperation (Nordfeldt & Carrigan 2013).

Slutsatserna som WILCO drar av undersökningen om sociala innovationer i Malmö är att bilden inte är enhet-lig: Å ena sidan tycks det finnas en acceptans, ”a fertile ground” som man formulerar det, för social innovation i Malmö. Samtidigt finns det, menar man, på många håll ett avståndstagande till att icke-offentliga aktörer arbetar med välfärdstjänster. Bland de gemensamma

aspekterna av projekten7 _{noteras också att de}

pro-aims in investing in their users’ personal capabilities. A further commonality is that innovations are based on col-laboration and partnerships. On the one hand, these are intersectorial partnerships between the city administra-tion, Malmö University and actors within the civil society; on the other hand, they are intra-sectorial collaborations – between different units within the public sector (Nord-feldt & Carrigan 2013).

Social innovation och ungdomsarbetslöshet

Det är tydligt att tankarna kring social innovation har påverkats starkt av ansatser som öppen respektive de-mokratisk innovation (se ex Von Hippel 2005), samt av det ökade intresset för sociala aspekter av hållbarhet (se ex Malmökommissionen 2013, Woodcraft 2012). Ungdomsarbetslösheten är, som beskrevs i inledningen till detta kapitel, ett problemkomplex där social inno-vation identifierats som ett potentiellt framgångsrikt angreppssätt för att hitta lösningar. En fråga blir då på vilket sätt modeller som utmärks av social innovation utmärker sig i förhållande till andra sätt att möta ung-domsarbetslöshetens utmaningar?

Med utgångspunkt från det sätt som social innovation definierats och diskuterats ovan, kan dessa generella aspekter sägas utmärka sådana modeller:

jekt, utan en ideell förening sedan flera år tillbaka. Det har dock sitt ursprung i projekt som bedrevs i stadsdelen Rosengård i Malmö.

• Bygger på tvärsektoriella förhållningssätt,

inte minst vad gäller kunskapsutveckling och kunskapsspridning

• Tar sin utgångspunkt i eller anpassas till

loka-la kontexter

• Utgår från ett medborgarperspektiv

• Utgår från individens perspektiv och

poten-tialer

• Bidrar till ökad tillit mellan människor, och

därmed till ökad resiliens

• Potential att förändra samhällsstrukturer –

normer och värderingar likväl som institutio-nella arrangemang (systemisk förändring)

4 Projektets bakgrund och

sammanhang

Projektidén

I februari 2012 genomfördes en utvärderingskonferens kopplad till avslutningen av mobiliseringsfasen för Sofielund Agency. I samband med denna presentera-des en rapport, framtagen av InfoKoop Konsult, som beskrev och analyserade projektets inledande process. Så här beskrevs projektets idémässiga grund i denna rapport:

Idén om projektet Sofielund Agency uppstod i samtal mellan ledamöter i styrelsen för Iruc (Ideellt resurs- och idécentrum) under våren 2011. Efter ett strategibeslut om att utveckla verksamheten inom Iruc genom att öppna upp för arbetsintegreringsaktiviteter – utbildning, coaching, rehabilitering m m för människor som står långt ifrån arbetsmarknaden – diskuterades flera möjligheter. I och med Europeiska socialfondens (ESF Sydsverige) pågående utlysning föll valet på att sammanställa en an-sökan med inriktning på unga arbetslösa som målgrupp. De samlade erfarenheter av särskild betydelse inom Iruc utifrån tidigare projektverksamhet - i egen regi och genom medlemsorganisationerna – uppgavs i ansökan vara: • Strukturerade och systematiska rutiner för samverkan • Fokusera metoder och strukturer för arbetsintegrering

och arbetslivsutveckling

• Personliga och långsiktiga direktkontakter med företaga-re förutsättning för samverkan

• Goda resultat från UGA – ungdomsgarantin - inom folkhög-skola (Glokala folkhögfolkhög-skolan, Folkbildningsföreningen) • Organisera hållbara verksamheter

Produktionsskolor

En viktig inspirationskälla till projektet har varit de danska produktionsskolorna, som funnits sedan slutet på 1970-talet. Idag finns i princip en produktionsskola etablerad i nästan varje dansk kommun alternativt att flera kommuner samarbetar kring driften av en pro-duktionsskola. Verksamheten finansieras med statliga medel. En produktionsskola är en plats där ungdomar under 25 år som inte har gymnasium kan gå i upp till ett år (produktionsskoler.dk).

På produktionsskolan medverkar ungdomarna i både praktiskt arbete i verkstäder och viss teoretisk undervis-ning. Grundtanken kan sägas vara det erfarenhetsbase-rade lärandet. Inriktningen är vanligen praktisk och/el-ler hantverksinriktad – trä, textil, natur är vanliga teman. Samtidigt är träning i sociala färdigheter en central del av konceptet. Målet är att genom dessa insatser stärka deltagarnas personliga utveckling och förbereda deras möjligheter i utbildningssystemet och på arbetsmark-naden. En viktig del är också att det som produceras skall kunna säljas eller på annat sätt spridas. Rörelsen är

inte endast dansk – det finns också internationella nät-verk såsom Institute for productive learning in Europe (www.iple.de) även om de konkreta utformningarna kan se olika ut i olika länder.

I Sverige har det funnits ett visst intresse kring pro-duktionsskolor sedan ett drygt decennium. Dessa omnämns i både SOU 2003:92 Unga utanför och SOU 2010:19 Lärling – En bro mellan skola och arbetsliv. I en riksdagsmotion 2001 lyftes också produktionsskolorna som en inspirerande modell för att möta ungdomsar-betslöshet.

Dessutom har produktionsskolor som modell också in spirerat ESF-finansierade projekt tidigare: Projektet ”Produktionsskolan” i Göteborg (projektägare Göte-borgs kommun) vilket genomfördes under tiden 2009-2012 och lovordades bland annat i mars 2009-2012 av tre ledande socialdemokratiska politiker i en debattartikel

Nästan en fjärdedel av de arbetslösa unga saknar full gymnasiekompetens. Dessa ungdomar riskerar att ald-rig få fotfäste i arbetslivet eftersom de inte kan matcha arbetsgivarnas krav. [...] I Frölunda besökte vi projektet

Produktionsskolan som riktar sig till ungdomar utan

be-hörighet till nationella gymnasieprogram. Eleverna arbe-tar under företagsliknande former i skolans verkstäder för att skaffa sig den kompetens som krävs för att ta steget in i riktiga jobb (www.gp.se).

Verksamheten i Göteborg/Frölunda finns kvar och pre-senteras inom ramen för introduktionsprogrammet på Bräckegymnasiet i Göteborg, och anges fortfarande

vara ”ett projekt som medfinansieras av EU”. Man be-skriver verksamheten på följande sätt:

Du lär dig genom att kombinera praktiskt arbete med teori. Produktionsskolan är både en arbetsplats och en skola. Det Produktionsskolan tillverkar skall hålla tillräck-ligt hög kvalitet för att kunna säljas. Det innebär att du måste ta eget ansvar för ditt arbete och samarbeta med de andra i gruppen. Du får utbildning inom kök, textil el-ler snickeri. Du behöver inte ha några förkunskaper inom dessa arbetsområden. Det viktiga är att du är intresserad. Efter Produktionsskolan kan du gå vidare till en annan yrkesintroduktion eller till ett yrkesprogram.

ESF

Europeiska socialfonden (ESF) är EUs viktigaste verktyg för arbetsmarknadspolitik. Fonden instiftades 1957 och är därmed lika gammal som unionen. Syftet är att mins-ka skillnader i välstånd och levnadsstandard mellan EU:s medlemsländer. Budgeten är av en omfattning som kan vara svår att greppa: Under perioden 2007-2013 uppgick ESFs totala budget till ungefär 750 miljarder kronor på EU-nivå.

Socialfonden har finansierat projekt i Sverige sedan 1995 och totalt har över 90 000 projekt genomförts med mer än 1 miljon deltagare. Under perioden 2007–2013 tilldelades Sverige 6,2 miljarder kronor ur Socialfonden och svenska myndigheter bidrog med minst lika mycket i offentliga medel.

Socialfonden stöder projekt som ”främjar kompetens-utveckling och motverkar utanförskap”. Arbetet är uppdelat i två olika programområden:

Kompetensför-sörjning respektive Ökat arbetskraftsutbud.

Socialfonden ska också ”ge ett mervärde till den na-tionella och regionala politiken genom att ge förut-sättningar för utvecklingsarbete och nya idéer.” Det är också tydligt, åtminstone för den gångna programpe-rioden 2007-2013, att ESF inte skall finansiera vad som beskrivs som ”ordinarie verksamhet som äger rum på nationell, regional eller lokal nivå” (esf.se).

Sofielund Agency har varit ett projekt inom progra-mområdet Ökat arbetskraftsutbud, vilket innebär att man skall bidra till ”ökad social sammanhållning och ett inkluderande arbetsliv med fokus på personer som i dag står långt från arbetsmarknaden. Genom att medverka i något av projekten ska deltagarna öka sina möjligheter att komma in och stanna kvar på arbets-marknaden”(esf.se).

Man kan alltså säga att projekt som stöds av ESF inom detta programområde skall ha dubbla syften: dels handlar det om att ge ”mervärde till den regionala och nationella politiken”, dvs att bidra till olika former av systemförändringar; och dels handlar det om att öka projektdeltagarnas individuella möjligheter.

Ung i Malmö och i Skåne idag

I en annons i Sydsvenskan 2014-06-08 för en ”politisk after work” inför höstens val med rubriken ”Hur skall Malmös klyftor minska?” står det:

Berättelsen om den uträknade industristaden som reste sig har hamrats in. Men många har aldrig fått del av de nya möjligheterna I den unga, mångkulturella kunskaps-staden.

Var fjärde elev på Sofielundsskolan går ut nian utan gym-nasiebehörighet.

Av de vuxna i Herrgården har bara en av fem arbete. Det finns en svart, parallel ekonomi med otrygga jobb. Muslimer med slöja och judar med kippa blir trakasse-rade.

Det är tydligt att Malmö av idag kan beskrivas på flera olika sätt. Å ena sidan visar statistik från OECD att Mal-mö är världens tredje mest innovativa stad, baserat på

antalet registrerade patent,1 _{och å andra sidan beskrivs}

staden också i termer av segregation (Stigendal 2011b). I inledningen till Malmökommissionens slutrapport skri-ver man:

Den handlar om de ojämlikheter i hälsa som varit kända sedan flera decennier men som inte minskat.

Medellivs-1 http://www.forbes.com/sites/williampentland/20Medellivs-13/07/09/ worlds-15-most-inventive-cities/. Dock är det så att denna uträkning är baserad på ett ”stor-Malmö” som också inklu-derar Lund, och det är tveklöst så att det är några patentin-tensiva företag där som står för lejonparten av patenten.