4. Analys
4.3. Psykiskt våld
4.3.1. Hot och kränkningar
Hot och kränkningar kan, som nämnts i kapitel 2, utgöra psykiskt våld i en hederskontext. I avsnitt 3.4.2. har anförts att flickor som lever under starkt patriarkala värderingar och vars utveckling hindras på grund av hot från bland annat manliga släktingar kan anses utsatta för ”psykisk misshandel”. Vi tolkar det som att enbart förekomsten av starkt patriarkala värderingar inom familjen möjligtvis inte kan vara grund för beslut om omhändertagande, men att det bör vara med som bedömningspunkt i den mån det förekommer. Hot från föräldrarna kunde redan före 2003 års lagstiftning utgöra ”psykisk misshandel”. Vi menar att införandet av begreppet patriarkala värderingar i 2003 års proposition är ett tecken på att lagförfattarna velat öppna för möjligheten att använda hedersproblematik som bedömnings-grund.
I avsnitt 3.4.2. nämndes att ”psykisk misshandel” kan utgöras av hot, systematiska kränkningar, nedvärdering eller terrorisering. Vid en jämförelse av propositionen och vår tidigare indelning av hedersrelaterat våld i fyra kategorier, se kapitel 2, kan vi se att psykiskt våld i en hederskontext bör kunna betraktas som ”psykisk misshandel” enligt 2 § LVU. Såväl kränkningar som nedvärderingar finns med i propositionen och i definitionen av heders-relaterat psykiskt våld. Hedersvåld, och även hedersmord, börjar ofta med psykisk miss-handel, se avsnitt 1.1. Det bör således, enbart med beaktande av propositionen, vara möjligt att omhänderta ett barn som lever under hedersrelaterat psykiskt våld, genom hot, kränkningar och nedvärdering, redan i ett tidigt stadium, innan det fysiska våldet ägt rum.
I HFD 2014 ref. 46 uttalade HFD tydligt att flickans berättelse inte gav tillräckligt stöd för att hon utsatts för fysisk misshandel, se avsnitt 3.5. Motsvarande uttalande avseende den psykiska misshandeln fanns inte, utan där konstaterade HFD att påståendena inte konkretiserats och underbyggts tillräckligt för att visa att det föreligger en påtaglig risk för skada. Här ska endast redogöras för de hot som utgjorde en del av den psykiska misshandeln. Kravet på gynekologundersökning och faders uppsökande av flickan i skolan analyseras i avsnitt 4.2.1.2. samt avsnitt 4.4.1.
En möjlig tolkning av HFD:s domskäl är enligt oss att HFD gjort en bedömning avseende steg ett och därefter gjort en riskbedömning, med andra ord konstaterat att flickans påståenden
om psykisk misshandel i form av hot var styrkta, men att de inte innebar en påtaglig risk för skada. Som nämnts i avsnitt 4.2.1.2. är det vår uppfattning att det ska mycket till för att nå slutsatsen att det inte föreligger en ”påtaglig risk” för skada om rätten konstaterar att dödshot eller hot om att bryta benen av barnet förekommit. Ett rimligare tolkningssätt av HFD:s dom är därför att de inte gjort någon riskbedömning avseende hoten, utan inte ansett det styrkt att psykisk misshandel förekommit. HFD hade med andra ord inte anledning att gå vidare till riskbedömningen. Om HFD menade att den psykiska misshandeln inte var styrkt brister det i flickans tillförlitlighet och i övrig bevisning. Socialnämnden har då, enligt Diesens uppfattning om beviskrav, inte lyckats styrka med 75 % sannolikhet att psykisk misshandel förekommit.
Vi kan inte bedöma flickans tillförlitlighet endast med hjälp av ett referat, men i den del av domskälen som rörde den fysiska misshandeln är det vår uppfattning att HFD relativt grundligt redogjorde för hur den värderade flickans tillförlitlighet. I bedömningen av den påstådda psykiska misshandeln berörde inte rätten frågan om flickans tillförlitlighet överhuvudtaget. En möjlig slutsats av det är att rätten redan vid bedömningen av eventuell fysisk misshandel konstaterat att flickans berättelse inte är tillförlitlig och att den bedömningen spiller över på hennes uppgifter om psykisk misshandel. Om så är fallet menar vi att det är problematiskt, tillförlitligheten i de olika påståendena borde bedömas var för sig. Om flickans berättelse om hoten varit sammanhängande borde den inte avfärdas bara för att hennes berättelse om den fysiska misshandeln inte ansetts tillförlitlig.
Domens prejudicerande värde avseende hur hot ska bedömas är, enligt oss, relativt litet. Anledningen är att HFD inte är tydliga i sitt resonemang. Det är svårt att utläsa om rätten ansåg att det förelåg psykisk misshandel, men att risken för skada inte bedömdes påtaglig, eller om rätten ansåg att flickans berättelse inte var trovärdig och att hon därför inte ansågs utsatt för psykisk misshandel. Enbart utifrån propositionen kan vi emellertid dra slutsatsen att det inte ska föreligga några svårigheter att omhänderta ett barn som lever under hot och kränkningar från sina familjemedlemmar enligt 2 § LVU. Eftersom propositionen tydligt anger vad som gäller i dessa fall finner vi inte anledning att studera ett större antal rättsfall för att fastställa gällande rätt.
4.3.2. Underlåtenhet att visa kärlek och omsorg
Som redogjorts för i kapitel 2 kan underlåtenhet att visa kärlek och omsorg innebära att barnet är utsatt för hedersrelaterat våld och förtryck i form av psykiskt våld. Föräldrar som åsidosätter sina barns känslomässiga och psykiska behov kan eventuellt brista i sin omsorg enligt 2 § LVU, se avsnitt 3.4.4. Vi anser att det, på den här punkten, finns en korrelation mellan en hederskontext och grunder för omhändertagande enligt 2 § LVU på grund av att föräldrar åsidosätter sina barns känslomässiga och psykiska behov.
I ett fall från kammarrätterna, se avsnitt 3.4.2., behandlades frågan om en flicka som kontrollerats av sin broder utsatts för psykisk misshandel.111 Kammarrätten konstaterade att flickans känslomässiga och personliga utveckling begränsats på grund av att hon är flicka, hon hade begränsats i flera avseenden som hennes bror inte hade begränsats i. Flickan utsattes, enligt vår definition av hedersrelaterat våld och förtryck, för socialt våld eftersom hennes umgängeskrets begränsades samt eftersom hon inte fick bära vilka kläder hon ville. Detta sociala våld menar vi resulterade i psykiskt våld eftersom hon uttryckt en rädsla för sin bror, och eftersom hennes föräldrar inte visade tillräckligt med kärlek och omsorg på grund av den kontroll som utövades. Någon klar skiljelinje mellan psykiskt och socialt våld kan således inte dras, utan det psykiska våldet kan vara en effekt av socialt våld. Såväl det psykiska som det sociala våldet kan leda till att föräldrarna brister i sin omsorg enligt 2 § LVU på grund av
att de åsidosatt barnets känslomässiga och psykiska behov. Flickan kan även ha blivit utsatt för psykisk misshandel enligt 2 § LVU eftersom hon då blivit känslomässigt avvisad av sina föräldrar samt eftersom hon levt under starkt patriarkala värderingar. Kammarrätten konstaterade att flickan blivit utsatt för psykisk misshandel och att hon därför kunde beredas vård enligt 2 § LVU. Vi menar att detta är korrekt utifrån propositionens definition av ”psykisk misshandel”, men att föräldrarna dessutom kan ha brustit i sin omsorg om flickan.
Som påpekats i kapitel 2 är mannens och hela familjens heder beroende av kvinnors och flickors kyskhet och beteende i en hederskontext. Flickors handlingar kan alltså åsamka skador på hela familjens heder. Detta förhållande menar vi utgör psykiskt våld eftersom det innebär att föräldrarna inte visar sina barn tillräckligt med kärlek och omsorg. Det kan även utgöra socialt våld eftersom flickorna tvingas uppvisa socialt accepterat beteende, se vidare avsnitt 4.4.1.
Som vi berört i avsnitt 3.3. har barn bland annat rätt till lek, fritid och vila enligt barnkonventionen. Denna rättighet menar vi kan hämmas om barnet tvingas leva i ständig oro över att bete sig på ett sätt som inte är socialt accepterat inom familjen. Visserligen ligger det i föräldrars uppfostran av sina barn att lära dem att uppföra sig på ett socialt accepterat sätt. När det socialt accepterade beteendet innebär att flickorna tvingas anpassa sitt beteende för att inte åsamka skador på familjens heder och rykte, menar vi dock att det är något som kan hindra barnet att tillgodose sig sina rättigheter enligt barnkonventionen. Det kan resultera i psykiskt våld eftersom det innebär att föräldrarna genom tvånget att uppvisa socialt accepterat beteende underlåter att visa kärlek och omsorg. På grund av att det enligt barnkonventionen främst är föräldrarnas ansvar att tillgodose sitt barns bästa och främja dess utveckling menar vi att detta ansvar brister om föräldrarna tvingar sitt barn att uppvisa ett beteende som inte syftar till att främja barnets bästa och dess rätt till utveckling. Tvånget att uppvisa socialt accepterat beteende kan vidare utgöra brister i omsorgen enligt 2 § LVU på grund av att barnets känslomässiga och psykiska behov åsidosätts.
En flicka som alltid tvingas bära på tanken att hela familjens heder och ära är beroende av hennes eget beteende kan påverkas i negativ riktning på grund av att hennes känslomässiga och psykiska behov eftersätts. Familjens tankar och värderingar prioriteras framför flickans känslor och välmående, vilket enligt oss inte kan betraktas som något annat än att hennes känslomässiga och psykiska behov inte kan tillgodoses av föräldrarna.
Vi menar också att en hederskontext kan skada och eftersätta pojkarnas känslomässiga och psykiska behov, och därmed innebära att föräldrarna brister i sin omsorg av pojken, på så sätt att pojkarna är helt beroende av någon annans handlingar och beteenden för att kunna upprätthålla sin egen heder. Detta kan utgöra psykiskt våld i form av underlåtenhet att visa kärlek och omsorg. Det kan vara mycket påfrestande för en pojke att inte själv kunna kontrollera sin egen heder, eftersom han tvingas leva i ständig oro över att hans systers eller någon annan kvinnlig familjemedlems beteende ska åsamka hans heder skada. Föräldrar som tillåter och till och med förespråkar en sådan struktur menar vi brister i sin omsorg enligt 2 § LVU. Genom att flickan åläggs ansvaret att upprätthålla hela familjens heder, och genom att låta pojkens heder vara beroende av någon annans handlingar, åsidosätter föräldrarna barnens känslomässiga och psykiska behov.
Som nämnts i avsnitt 3.4.4. kan ”brister i omsorgen” föreligga om föräldrarna behandlar sina äldre barn som mycket små, och därmed hindrar dess utveckling, eller ger sina barn för lite omsorg i förhållande till barnets ålder. Föräldrar som tvingar sina söner att utöva kontroll över sina döttrar, det vill säga där kontrollen sker på initiativ från föräldrarna, menar vi brister i sin omsorg om pojkarna eftersom de ges för lite omsorg i förhållande till sin ålder genom att åläggas ett alltför stort ansvar för uppbärandet av familjens heder, föräldrarna underlåter därmed att visa kärlek och omsorg. Flickan drabbas också av psykiskt våld genom att inte heller hon ges adekvat omsorg i förhållande till sin ålder, och eftersom hennes möjlighet att
utvecklas till en självständig individ begränsas genom kontrollen som utövas. Kontrollen hindrar även flickan att bestämma över sitt sociala liv och skapa en egen identitet. Detta torde enligt oss kunna jämföras med föräldrar som behandlar sina äldre barn som mycket små. Flickans uppbärande av hela familjens heder menar vi också kan innebära att hon ges för lite omsorg i förhållande till hennes ålder eftersom hon åläggs ett alltför stort ansvar för sin familj, se vidare i avsnitt 4.4.4.