4. Analys
4.4. Socialt våld
4.4.1. Åsidosättande av barnets känslomässiga och psykiska behov
Föräldrar som underlåter att visa kärlek och omsorg hänförs enligt vår definition av heders-relaterat våld och förtryck till psykiskt våld. Det har analyserats i avsnitt 4.3.2., men som vi då nämnde kan det psykiska våldet i form av underlåtenhet att visa kärlek och omsorg vara en effekt av socialt våld i en hederskontext, därför kommer detta analyseras även här, med fokus på socialt våld.
Som nämndes i kapitel 2 berövas flickor och pojkar som växer upp i en hederskontext friheten att använda sig av möjligheter och resurser de har rätt till. Exempelvis kan, som vi diskuterat i avsnitt 4.1., barnets rättigheter enligt barnkonventionen inskränkas i flera av-seenden, vilket enligt oss torde innebära en brist i föräldraansvaret. I de fall barnets rätt till utveckling inskränks, genom att exempelvis inte få umgås med vilka vänner han eller hon vill, att inte få delta i fritidsaktiviteter och/eller inte få klä sig hur han eller hon vill, menar vi att det kan föranleda en ”brist i omsorgen” enligt 2 § LVU. Barnet är genom dessa begränsningar även utsatt för socialt våld. Om barnet alltid blir begränsat i flera olika avseenden och aldrig får chansen att utvecklas och göra framsteg på egen hand eller göra egna val i livet, menar vi att barnets föräldrar måste anses eftersätta sina barns känslomässiga och psykiska behov. Detta innebär, som nämnts i avsnitt 4.3.2., att socialt våld i form av begränsningar kan resultera i psykiskt våld och psykiska besvär hos barnet eftersom han eller hon inte ges tillräckligt med kärlek och omsorg.
I HFD 2014 ref. 46 menar vi att flickan utsattes för socialt våld i form av kravet att genomgå en gynekologisk undersökning för att kontrollera om hon var oskuld eller inte, samt faderns uppsökande av flickan i skolan, se avsnitt 3.5. Å ena sidan tolkar vi HFD som att kravet på gynekologisk undersökning och uppsökandet av flickan utgjorde psykisk miss-handel enligt 2 § LVU, och att HFD därefter gjorde en riskbedömning och konstaterade att risken för skada inte var påtaglig. Detta resonemang har redogjorts för i avsnitt 4.2.1.2. Å andra sidan menar vi att HFD kan ha ansett att kravet på den gynekologiska undersökningen och uppsökandet av flickan inte uppnådde kravet för att vara psykisk misshandel. Vi menar att denna typ av kontroll utgör sådant socialt våld som avses i kapitel 2. Flickan levde under krav på att uppvisa socialt accepterat beteende genom kravet på att genomgå gynekologisk undersökning samt att ständigt stå under sin faders bevakning. Genom att ha blivit utsatt för detta sociala våld kan flickan även ha blivit utsatt för psykiskt våld genom att fadern inte visade tillräckligt med kärlek och omsorg eller genom att flickan kände sig förnedrad, skuld- och skambelagd eller nedvärderad på grund av kravet till gynekologisk undersökning.
Vi menar att det sociala våldet som består av tvång att uppvisa socialt accepterat beteende, kan resultera i psykiskt våld och negativa psykiska effekter hos flickan. Detta torde innebära att fadern dels brustit i sin omsorg om flickan, dels psykiskt misshandlat sin dotter enligt 2 § LVU. Han har brustit i sin omsorg genom att åsidosätta flickans känslomässiga och psykiska behov på grund av utövandet av psykiskt och socialt våld gentemot flickan. Kravet på den gynekologiska undersökningen och uppsökandet av flickan bör dessutom kunna betraktas som psykisk misshandel genom att det kan ha hindrat en positiv självbild hos flickan. Hon kan även ha känt sig känslomässigt avvisad eller kränkt på grund av dessa händelser. Hon kan
dessutom anses ha styrts av starkt patriarkala värderingar från manliga familjemedlemmar, där kollektivets behov av att veta om hon fortfarande var oskuld eller inte prioriterats framför flickans egna behov och rätt till frihet. Vi finner att dessa omständigheter måste kunna betraktas som ”psykisk misshandel”, och/eller ”brister i omsorgen”, och tror därför att HFD gick vidare till att göra en riskbedömning av kravet på gynekologundersökningen och faderns uppsökande av henne i skolan, varvid de fann att det inte fanns någon påtaglig risk för att hennes hälsa eller utveckling skulle skadas, se avsnitt 4.2.1.2.
I ett mål från kammarrätterna, se avsnitt 3.4.1., konstaterade kammarrätten att moderns kontrollerande och auktoritära ställning över flickan, samt de högt ställda kraven på flickan innebar en brist i omsorgen.112 I detta fall var det relativt klart att såväl fysisk som psykisk misshandel förelåg, genom det fysiska våld och de verbala kränkningar som hade utövats. Det som är mer intressant inom ramen för denna uppsats är att kontrollen och moderns auktoritära ställning över flickan innebar brister i omsorgen. Flickan utsattes enligt oss för socialt våld i form av olika begränsningar, exempelvis genom att inte få umgås med vem hon ville. Hon var dessutom tvungen att uppvisa socialt accepterat beteende genom att modern ställt orimligt höga krav på henne. Det sociala våld som flickan utsattes för i form av olika begränsningar menar vi kan innebära att flickan även utsattes för psykiskt våld genom att modern då inte visade tillräckligt med kärlek och omsorg. Detta innebar att flickans känslomässiga och psykiska behov eftersattes och att modern därigenom brustit i sin omsorg enligt 2 § LVU. Moderns orimligt högt ställda krav på flickan torde också kunna innebära att flickan inte givits adekvat omsorg i förhållande till hennes ålder, vilket också kan utgöra en brist i omsorgen. Domstolens bedömning i detta fall medför att den kontroll och underlägsna ställning ett barn kan utsättas för i en hederskontext kan ligga till grund för bedömningen av vård enligt LVU. Det förekom visserligen såväl psykisk som fysisk misshandel, som vi tror påverkade utgången men målet har överklagats till HFD. Vi hoppas att HFD prövar frågan om kontrollen och moderns auktoritära ställning ensamt kan utgöra en sådan ”brist i omsorgen” som avses i 2 § LVU. I sådana fall menar vi att rättsläget skulle bli något klarare i detta hänseende.
Vad gäller pojkar är de friare än flickor på så sätt att de inte lever under samma begränsningar, men vi anser att kravet på dem att ständigt kontrollera sina systrar, att vara den som ser till att kollektivets behov av anseende, rykte och status tillgodoses, också utgör hinder för den personliga och känslomässiga utvecklingen. Detta torde också kunna innebära sådant socialt våld som avses i kapitel 2. Pojkarna tvingas att uppvisa socialt accepterat beteende och riskerar exempelvis att bli utfrysta av kollektivet om de inte bevakar och kontrollerar sina systrar på det sätt kollektivet önskar. De utsätts därmed för socialt våld vilket kan resultera i psykiskt våld samt att deras känslomässiga och psykiska behov allvarligt eftersätts. Detta kan då utgöra grund för omhändertagande enligt 2 § LVU på grund av brister i föräldrarnas omsorg om pojken.
De omfattande begränsningarna som pojkar och flickor i en hederskontext kan utsättas för kan leda till bestraffningar, om de inte åtlyds. Dessa bestraffningar kan, enligt oss, innebära sådan ”psykisk misshandel” som avses i 2 § LVU. Bestraffningarna, eller den rädsla föräldrarna skapar hos barnet genom hot om bestraffningar, kan innebära en sådan känslomässig avvisning eller ett sådant uttryck för föräldrarnas negativa inställning till barnet som avses med ”psykisk misshandel”, se avsnitt 3.4.2.
4.4.2. Ofrivilligt bortförande
Som nämndes i kapitel 2 kan ofrivilligt bortförande utgöra socialt våld. De stater som anslutit sig till barnkonventionen ska bekämpa olovligt bortförande av barn, se avsnitt 3.3. Det ligger
emellertid inom föräldrarnas fria uppfostran och ansvarstagande för sina barn att ha möjlighet att ta med sina barn utomlands utan att det innebär olovligt bortförande. I ett mål från kammarrätterna, se avsnitt 3.4.1., hade flickorna tidigare förts ut från landet. Enligt kommun-styrelsen berodde bortförandet på den äldre systerns beteende.113 I det här fallet menar vi dock att det inte endast är fråga om att resa bort med sina barn, men det är heller inte fråga om olovligt bortförande. Kammarrätten anförde att även om syftet med bortförandet var att föra flickorna ur landet och lämna kvar dem utomlands kan det inte anses föreligga en tillräckligt konkret risk för att besluta om vård enligt 2 § LVU. Vi menar dock att om syftet var att föra flickorna ur landet för att lämna kvar dem utomlands är det fråga om sådant ofrivilligt bortförande som utgör socialt våld i en hederskontext. Om bortförandet skedde för att bestraffa den äldre systern, som kommunstyrelsen anförde, anser vi att det kan innebära en brist i omsorgen enligt 2 § LVU eftersom det inte är en rimlig bestraffning inom ramen för föräldraansvaret. I sådana fall har flickorna givits för lite omsorg i förhållande till sin ålder.
Kammarrätten ansåg emellertid att bortförandet inte innebar någon påtaglig risk för att flickornas hälsa eller utveckling skulle komma att skadas. Oavsett om det tidigare bort-förandet kan anses innebära att det även senare förelåg en ”påtaglig risk” att flickorna skulle bli bortförda igen, vilket analyserades i avsnitt 4.2.1.3., anser vi att det tidigare bortförandet måste betraktas som en brist i föräldrarnas omsorg om barnen. Domstolen gick vidare till steg två och gjorde en riskbedömning, därför torde HFD ha betraktat det tidigare bortförandet som tillräckligt styrkt för att utgöra en brist i omsorgen. I annat fall hade inte en riskbedömning varit nödvändig utan det hade räckt att konstatera att bortförandet inte innebar en brist i föräldrarnas omsorg.
Det ofrivilliga bortförandet skulle också kunna innebära att barnen blivit utsatta för psykisk misshandel enligt 2 § LVU. Som nämnts i avsnitt 3.4.2. betraktas terrorisering som en form av ”psykisk misshandel” enligt 2 § LVU. I avsnitt 1.1. anfördes att hedersrelaterat våld och förtryck kan ta sig i uttryck genom allvarliga former av terror. Vi menar att ofrivilligt bort-förande är ett allvarligare uttryck av terror eftersom det torde vara avsett att sprida skräck hos barnet och ge möjlighet för förövaren att visa dennes makt över barnet. Ofrivilligt bortförande innebär en väsentlig inskränkning i barnets frihet och utgör sådant socialt våld som kan förekomma inom en hederskontext. Med anledning av ovanstående torde det vara möjligt att omhänderta ett barn som utsatts för ofrivilligt bortförande enligt 2 § LVU på grund av både ”brister i omsorgen” och ”psykisk misshandel”, om risken för skada är påtaglig.
4.4.3. Bröders kontroll över sina systrar
I en hederskontext ska männen och pojkarna i familjen kontrollera flickornas beteenden för att familjens heder inte ska gå förlorad. I familjer där brodern förväntas kontrollera sin syster kan, enligt oss, socialt våld gentemot såväl flickorna som pojkarna anses föreligga eftersom barnen tvingas uppvisa socialt accepterat beteende.
I ett mål från kammarrätterna, se avsnitt 3.4.2., kontrollerades flickan framförallt av sin bror.114 Kammarrätten konstaterade att flickan utsatts för psykisk misshandel eftersom hon förvägrats vara en person i sin egen rätt. Kammarrätten tog således sikte på förhållandet mellan föräldrarna och flickan, och inte förhållandet mellan brodern och flickan, trots att det främst var brodern som utövade kontrollen. Detta torde bero på att 2 § LVU rör förhållandet mellan vårdnadshavare och barn. Schlytter skriver att en vårdnadshavare som inte kan skydda sitt barn mot ett annat barn kan anses ansvarig enligt 2 § LVU.115 Det var inte klarlagt i målet huruvida kontrollen skedde på initiativ från föräldrarna eller inte. Oavsett hur det förhöll sig
113 Kammarrätten i Jönköping, dom 2016-09-13, mål 1806-16.
114 Kammarrätten i Göteborg, dom 2015-03-30, mål 358-15.
med det borde det enligt oss, utöver den psykiska misshandeln, ha förelegat en brist i omsorgen om flickan eftersom föräldrarna brustit i sin tillsyn av flickan och därmed inte kunnat tillgodose hennes behov av nödvändigt skydd, jämför avsnitt 3.4.4. Föräldrarna borde, oavsett om de inte var medvetna om kontrollen eller om de var initiativtagare till den, försökt upptäcka och förhindra kontrollen och därigenom skyddat flickan från den kontroll brodern utövade, särskilt eftersom föräldrarna har det yttersta ansvaret för sina barn enligt barn-konventionen.
Om kontrollen utövades av brodern på initiativ från föräldrarna menar vi även att föräldrarna kan ha brustit i omsorgen om dottern på grund av att de åsidosatt hennes känslomässiga och psykiska behov. Kontrollen innebar socialt våld, vilket kan ha resulterat i psykiskt våld i form av att hon inte visats tillräckligt med kärlek och omsorg, vilket i sin tur torde kunna innebära att föräldrarna brustit i omsorgen enligt 2 § LVU. Om föräldrarna däremot inte var medvetna om kontrollen som brodern utövade menar vi att det istället kan utgöra ett sådant ”annat förhållande i hemmet” som avses i 2 § LVU. De missförhållanden som flickan utsattes för i hemmet berodde nämligen i sådana fall inte främst på hennes vårdnadshavare, utan på hennes bror, jämför avsnitt 3.4.5.
Vi menar att rekvisitet ”brister i omsorgen” i 2 § LVU dessutom kan appliceras på pojkens situation i ett sådant rättsfall som det ovan nämnda från Kammarrätten i Göteborg. Om pojken utövade kontroll på grund av tvång från föräldrarna menar vi att pojkens känslomässiga och psykiska behov åsidosattes. Pojken utsattes i sådana fall för psykiskt våld eftersom han inte visades tillräckligt med kärlek och omsorg genom att åläggas ett stort ansvar för familjen och framförallt sin syster, se vidare avsnitt 4.4.4. Vi menar även att tillsynen över pojken i en sådan situation har brustit på så sätt att föräldrarna inte kan tillgodose hans behov av nödvändigt skydd. Föräldrarna borde inte tillåta att brodern utövar denna kontroll gentemot sin syster, och särskilt inte tvinga honom att utöva denna kontroll. De borde istället förhindra att han utövar denna kontroll för att främja pojkens bästa och ge honom möjlighet att utvecklas till en självständig individ utan behov av att kontrollera sin syster.
Om föräldrarna inte är medvetna om den kontroll som utövas menar vi att det kan ifrågasättas om det inte ligger i föräldraansvaret att upptäcka en sådan kontroll och att de därmed har brustit i tillsynen över sina barn. I såväl fall där brodern utövat kontroll på föräldrarnas initiativ som där föräldrarna inte varit medvetna om kontrollen torde det kunna utgöra en brist i föräldrarnas omsorg om pojken och att han därav kan beredas vård enligt 2 § LVU.
Barnens behov av nödvändigt skydd kan inte tillgodoses om broderns kontroll över sin syster fortgår. Flickan bör skyddas från pojkens kontroll och pojken bör skyddas från sitt eget beteende och från föräldrarnas eventuella tvång att utföra kontrollen. Kollektivets behov av att kontrollera flickors och kvinnors sexualitet prioriteras i dessa fall framför bland annat barnens rätt till frihet, utveckling, lek och fritid. Därmed har tillsynen över barnen eftersatts så att barnen inte ges nödvändigt skydd med hänsyn till deras ålder, vilket innebär att föräldrarna kan ha brustit i sin omsorg om såväl pojken som flickan. I de fall brodern i familjen utövar kontroll över sin syster borde, enligt oss, omhändertagande enligt 2 § LVU inte endast bli aktuellt för flickan utan även för pojken eftersom även han skadas av strukturen, oavsett om han utövar kontrollen på initiativ från sina föräldrar eller inte. Vi har dock inte funnit några rättsfall där omhändertagande av brodern belyses i dessa fall.
4.4.4. Ansvarstagande för familjen
I HFD 2014 ref. 46 ansåg HFD att sysslorna som flickan tvingats utföra i hemmet inte var av sådan omfattning att det utgjorde otillbörligt utnyttjande, se avsnitt 3.5. Av socialnämndens ansökan framgick inte vilka sysslor flickan ålagts i hemmet eller vilken omfattning dessa haft, vilket gör det svårt för oss att dra några säkra slutsatser om vad som faktiskt avses med att
åläggas ett alltför stort ansvar för hem och familj. Enligt vår tolkning av propositionen kan rekvisitet ”otillbörligt utnyttjande” användas på familjesituationer där barnet åläggs ett alltför stort ansvar för familjen, utan att det nödvändigtvis innebär att barnet får utföra orimligt många sysslor i hemmet.
Behandlingen av pojkar i en hederskontext kan betraktas som ”otillbörligt utnyttjande” eftersom pojkar redan i tidig ålder lär sig att bestämma över flickor och kvinnor i familjen, jämför kapitel 2. Sonen i familjen ska bevaka och kontrollera såväl sin moder som sina systrar, vilket vi menar innebär att han åläggs ett alltför stort ansvar för sina syskon och föräldrar. Som barn bör det vara tillräckligt att försöka ta ansvar för sina egna handlingar. Vi menar att detta stora ansvar för familjen kan betraktas som ”otillbörligt utnyttjande” i enlighet med propositionen, men har inte funnit någon praxis som ger stöd för detta. Sonens ansvar över sina syskon menar vi dessutom kan strida mot barnkonventionen, framförallt eftersom det enligt konventionen är föräldrarna som har huvudansvaret för barnens uppfostran. Det torde innebära att en son i familjen inte ska ansvara för övriga syskons uppfostran. Vi menar även att det kan inskränka pojkarnas möjlighet till lek, vila och fritid, eftersom de ständigt tvingas övervaka sina systrar istället för att leka, umgås med kompisar och ha en fritid att utvecklas på som självständig individ.
Flickor som ska uppbära hela familjens heder, och därför måste uppföra sig hedervärt i alla situationer menar vi också åläggs ett alltför stort ansvar för familjen. Ingen, och särskilt inte ett barn, ska behöva upprätthålla andra personers heder och ära. Detta kan enligt oss kunna utgöra ett sådant stort självständigt ansvar för hem och familj som enligt propositionen kan utgöra ”otillbörligt utnyttjande” i 2 § LVU, vi har dock inte funnit praxis som behandlar den frågan.