Det mångfacetterade begreppet attraktivitet
8.1 Den rätta typen av mångfald
Det finns två olika synsätt på mångfald och hur den skapar gemenskap. Den
första är att främlingar möts i det offentliga rummet och skapar en kontakt med varandra och därmed en gemenskap. Detta är en syn på mångfald som går att jämföra med polisen i det antika Grekland (Mukhtar-Landgren 2012, s. 129). Det andra synsättet på mångfald är att vissa främlingar står utanför denna gemenskap. Att vissa grupper står utanför anses bero på klyftor vilka skapar såväl ekonomiska som rumsliga glapp mellan grupper. Vi drar återigen en koppling till polisen. Den gemenskap som där skapades, genom interaktion, var en gemenskap som medförde ett utanförskap. Det var där endast ett fåtal fria män, med möjlighet att röra sig fritt i staden, som tillhörde gemenskapen.
Kap 8. Den attraktiva staden- ett innanförskap Del III
Mukhtar-Landgren drar, efter att ha studerat Malmö stads visionsarbete, slutsatsen att det finns två delar av staden. Hon skriver att det finns “En del som ingår i en gemenskap, och en del som står utanför, “som fastlåst i arbetslöshet och utanförskap” (Mukhtar-Landgren 2012, s. 133).
Den postindustriella staden har skapat en åtskillnad mellan den kreativa klassen och andra klasser (Fredriksson 2014, s. 79f). Detta betonar även Florida. Kreativitet som ny ekonomisk trend, där platsen spelar en stor roll, skapar segregering, skriver Florida. Han anser därför att det krävs nya sätt att uppnå social sammanhållning, som är mer lämpad för den kreativa eran. Detta innefattar ofta mötesplatser präglade av kreativt utbyte och inspiration (Florida 2006, s. 38). Med detta i åtanke kan det förstås varför offentliga mötesplatser, attraktiva platser, värderas så högt inom planeringsdiskursen. Det finns en tanke att olika människor ska mötas för att skapa gemenskap och social sammanhållning.
Susan Fainstein ställer sig, i artikeln Cities and diversity. Should We Want It? Can We Plan For It? (2005), kritisk till användandet av begreppet mångfald inom planering. Hon ser en avsaknad av problematisering av begreppet och anser att mångfald kan ge både negativa och positiva effekter. Detta beroende på vilken kontext den talas utifrån. Hon ifrågasätter därför i vilket syfte som mångfald används inom planering, är det för ekonomiska syften, att attrahera den kreativa klassen, eller för att stärka den sociala rättvisan och sammanhållningen i staden? De försök att planera för mångfald genom aktiva mötesplatser resulterar ofta i en iscensatt autenticitet, skriver hon. En blandning av människor på samma plats skapar dessutom inte heller per automatik interaktion mellan dem, betonar hon. Hon argumenterar här för att de olika människor som rör sig på samma plats nödvändigtvis inte ser varandra (Fainstein 2005, s 9ff). Fainstein håller med om att mångfald är viktigt för jämlikhet och rättvisa men hon ser samtidigt en brist i hur begreppet används i den postindustriella staden. Då mångfald bidrar till en stadsmässighet har den i mångt och mycket utvecklats till en mångfald för den kreativa klassen (Ibid, s. 12).
Kap 8. Den attraktiva staden- ett innanförskap Del III
Staden behöver å ena sidan verka som tillväxtmotor och å andra sidan ta hand om “problem” med utanförskap och segregation, vilket innefattar att ta hand om de personer som ses som ett problem för stadens tillväxt (Mukhtar- Landgren 2012, s. 158). Den mångfald som gynnas är den mångfald som är familjevänlig och välbekant för turister (Zukin 2011, s. 292). Vi ser då även att det finns två parallella processer vad det gäller mångfalden. Den är uppskattad så länge den passar in i ramen för stadens gemenskap och i bilden av den attraktiva platsen, annars är den ett problem som måste lösas för att utvecklingen av staden ska gå framåt.
Kap 8. Den attraktiva staden- ett innanförskap Del III
Genom sin starka koppling till konkurrens, där städer arbetar för att attrahera näringsliv, turism och den kreativa klassen, finns det en risk att begreppet förlorar sin innebörd som “något för alla”. Attraktivitetsbegreppet gör det i praktiken svårhanterligt. Genom våra intervjuer framgick det att användningen av attraktivitetsbegreppet, med alla dess olika innebörder, är förvirrande för planerare och arkitekter. En landskapsarkitekt från offentliga sektorn tar upp detta problem:
“Nu lindar jag in mig, men det är ett sjukt svårt begrepp att jobba med och jag har försökt säga: kan vi byta ut det mot nåt annat begrepp. Vi ser liksom en risk att när man pratar om attraktiv som i att attrahera pengar egentligen. Som i att attrahera företag och besökare. Då blir attraktiviteten en fråga om estetik och attraktiviteten kan vara andra värden också, som att vara tillåtande och öppen och föränderlig. Och det är värden som näringslivet verkligen inte värdesätter men som boende tycker är en förutsättning. De ska ju kunna ha ett vardagsliv”.
Vid samtliga intervjuer uppkom det en diskussion kring hur svårt det är att arbeta med attraktivitet i praktiken. De olika innebörderna av attraktivitet leder till en diskussion kring vem det planeras för egentligen. Vi upplevde att de intervjuade ansåg det viktigt att bekräfta visionen attraktivitet för alla och att denna finns kvar även i det praktiska arbetet. De påtalade att även om andra ofta glömmer bort målet så arbetar de själva utifrån det.
“Jag känner mig själv kluven till begreppet just därför att den attraktiva staden ofta riskerar att glömma bort de inte så attraktiva människorna och de funktionerna som inte direkt ses som attraktiva. Jag tycker att det är viktigt att fundera på vem man har som målgrupp och det är därför jag är så kluven. Jag tänker att min främsta målgrupp är malmöbor och då tänker jag att det är alla malmöbor och inte bara de som betalar mycket skatt, utan även de som inte betalar ett öre i skatt ska omfattas av den här attraktiviteten, så det är jättesvårt. Och det kan vara det som gör att det här begreppet är så himla kluvet för det blir ofta pyntet, dekorationerna”. - Intervju med landskapsarkitekt, offentlig sektor.