Det har i kapitel 3 visats att det finns ett behov av skydd för de personuppgifter som förekommer hos myndigheter eftersom sådana kan vara känsliga för att röjas för andra myndigheter och/eller enskilda.104 I detta kapitel förklaras närmare varför insynsrätten är en nödvändig förutsättning för att den som är misstänkt för brott ska kunna förbereda ett fullgott försvar. Kapitlet innehåller en närmare redogörelse av när rätten till insyn, enligt rättegångsbalken och Europa-konventionen, aktualiseras och således också när kollisionsbestämmelsen till följd av detta blir tillämplig.
4.1 Insyn enligt rättegångsbalken
Rätten till insyn är en nödvändig förutsättning för att den som är misstänkt för brott ska kunna bemöta de anklagelser som riktas mot honom eller henne. Uppgifter om enskilda skyddas enligt 35 kap. 1 § OSL med presumtion för sekretess. Sekretesskyddet är inte, och kan inte vara, lika starkt gentemot den som misstänks för brott. Insynsrätten vid en förundersökning grundas inte bara i principen om handlingars offentlighet, utan även i rätten till insyn enligt 23 kap. 18 § RB.
Rätten till insyn enligt 23 kap. 18 § RB aktualiseras när någon är skäligen misstänkt för brott. Den misstänkte har vid tidpunkten för skälig misstanke rätt att fortlöpande ta del av det material som förekommer i undersökningen. Skälig misstanke är inte definierat i rättegångsbalken men en sådan misstanke anses föreligga när det finns konkreta och underbyggda omständigheter som med viss styrka talar för att en person begått en straffbelagd gärning.105 Formen för insyn är inte heller definierad i rättegångsbalken utan det anses vara upp till förundersökningsledaren att delge den misstänkte på det sätt som han eller hon finner lämpligt.106 Klart är i vart fall att den misstänkte inte har rätt till få ut handlingar, aktinsyn, förrän åtal är väckt, 23 kap. 21 § RB.
Om förundersökningsledaren finner att ett utlämnande av vissa uppgifter är till men för utredningen kan den neka insyn med stöd av 23 kap. 18 § RB. Sådana men kan till exempel utgöras av att den misstänkte förstör bevisning eller att den får information som kan förminska värdet av den egna utsagan.107 Men kan även utgöras av att det föreligger förundersöknings-sekretess som ska skydda allmänna intressen, se 18 kap. 1 § OSL.
104 Se även kapitel 7 om behovet av ett stärkt sekretesskydd för personuppgifter.
105 Se bland annat JO 1992/93 s. 204, JO 1993/94 s. 101 och JO 2000/01 s. 100.
106 Lindberg, G., Lexino – djupa kommentarer till rättegångsbalk (1942:740), 23 kap. 18 §, Karnov, 2016-01-01.
26 Den misstänktes rätt till insyn kan således begränsas av en menprövning, men den kan också begränsas av sekretess. Som ovan framgått är dock möjligheten att sekretessbelägga uppgifter för den som är misstänkt liten.108 Rätten att ta del av uppgifter under en pågående förundersökning, och vid slutdelgivningen, är långtgående.109
En förundersökning kan pågå på obestämd tid beroende på målets omfattning och på antalet utredningsåtgärder som behöver vidtagas.110 En förundersökning kan antigen upphöra genom nedläggande eller avslutande. Förundersökningen ska avslutas när det inte längre finns an-ledning till dess fullföljande, 23 kap. 4 § andra stycket RB. Vid denna tidpunkt ska åklagaren fatta ett beslut i åtalsfrågan gällande om åtal ska väckas eller inte, 23 kap. 20 § RB. Slutdelgivning ska ske när en förundersökning är avslutad. Detta innebär att förundersöknings-ledaren lämnar en sammanställning av det som framkommit under utredningen till den som är misstänkt för brott så att denne och försvararen, under skäligt rådrum, kan gå igenom materialet för att kunna begära eventuella kompletteringar av förundersökningen. För att den misstänkte ska kunna åstadkomma detta krävs att insynsrätten vid denna tidpunkt är omfattande, om inte fullständig. Vid slutdelgivningen av en förundersökning är det således omöjligt att undanhålla den misstänkte uppgifter med hänvisning till sekretess. Vid denna tidpunkt ska den misstänkte få ta del av det preliminära förundersökningsprotokollet vars innehåll är noga reglerat i 21 § FUK. Där framgår bland annat, i tredje stycket, att målsägandes namn ska antecknas i protokollet. Enda möjligheten till skydd för vissa uppgifter är om uppgifterna förvaras på en särskild handling i sidomaterialet, vilket inte utgör en del av förundersökningsprotokollet, enligt 21 a § FUK. För att uppgifter ska kunna sparas i sidomaterialet krävs att de inte har någon betydelse för åtalet. Kollisionen mellan sekretess och insyn ska då regleras av 10 kap. 3 § första stycket OSL vilket medger sekretess gentemot den misstänkte. På grund av kollisionsbestämmelsen i 10 kap. 3 § andra stycket OSL kan dock uppgifter som ligger till grund för ett avgörande och som ska framgå av protokollet (till exempel uppgifter om en målsägandes identitet) inte undanhållas den misstänkte.
108 Se kap. 3.4.2.
109 Se till exempel prop. 1979/80:s del A s. 284 och RH 1994:41.
27 4.2 Fair trial
Rätten till försvar är en grundläggande rättsstatlig princip i den svenska rättsordningen, men den garanteras också av Sveriges åtaganden genom internationella konventioner och genom svensk lag sedan inkorporerandet av Europakonventionen. Vid nämnda inkorporering infördes en ändring av grundlagen genom ett tillägg i 2 kap. 19 § RF där det stadgas att lag inte får stiftas i strid med konventionen.111
I konventionen stadgas bland annat att var och en har rätt till en rättvis rättegång, artikel 6 EKMR. Innebörden av en rättvis rättegång är omfattande men grundläggande är att var och en ska ha rätt att höras av en opartisk domstol och även ha möjlighet att yttra sig över an-klagelserna.112 Artikeln är tillämplig så fort någon misstänks för brott. Vid vilken tidpunkt denna aktualiseras i svensk rätt är inte reglerat men den torde gälla från och med att någon delges skälig misstanke om brott enligt 23 kap. 18 § RB.113
För uppsatsen är främst artikel 6.3 EKMR relevant. Den uppställer ett antal minimirättigheter för den som är misstänkt för brott. Minimirättigheterna som nämns i artikeln är inte uttömmande, dessa utgör exempel på rättigheter som grundar sig i rätten till en rättvis rättegång.114 Två av dessa rättigheter utgörs av att misstänkt ska få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar (6.3b) samt att förhöra vittnen, oavsett om de är kallade av staten eller av den misstänktesjälv (6.3d). Dessa två rättigheter som följer av artikel 6.3 EKMR ger uttryck för de grundläggande principerna om kontradiktion och om parternas likställdhet (Equality of arms). För att den misstänkte ska kunna motsäga det material som läggs fram och för att parterna ska vara likställda krävs att den misstänkte tillerkänns samma insyn som staten. Insynsrätten är således grundläggande.
4.2.1 Parternas likställdhet
Principen om parternas likställdhet är ett begrepp som infördes genom ett mål i Europadomstolen.115 Principen gäller för såväl civil- som brottmål men innebörden är delvis en annan i brottmål. I dessa innebär nämligen att den misstänkte inte får ha sämre möjlighet än
111 Se till exempel Jermsten, H., Lexino – djupa kommentarer till regeringsform (1974:152), 2 kap. 19 §, Karnov 2016-11-14.
112 Se artikel 6.3 EKMR om minimirättigheterna som tillförsäkras var och en genom rätten till en rättvis rättegång.
113 Se till exempel NJA 2001 s. 344.
114 Ehrenkrona, C. H., lagkommentarer till lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, artikel 6.3 EKMR, Karnov.
115 Europadomstolens avgörande den 27 juni 1968, Neumeister mot Österrike, mål nr 1936/63. Se även Danelius, H., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 u., Nordstedts juridik, Stockholm, 2012, s. 334.
28 staten att föra sin talan i domstol. Parterna i brottmål kommer dock aldrig att vara helt jäm-ställda. Staten har å ena sidan möjlighet att vidta utredningsåtgärder som den enskilde inte kan företa och den får även tillgång till allt material i ärendet. Den misstänkte åtnjuter å andra sidan andra fördelar gentemot staten, till exempel fördelen av principen hellre fria än fälla (in dubio pro reo) och att staten bär bevisbördan.
Förundersökningsledaren har att iaktta den objektivitetsplikt som framgår av 23 kap. 4 § RB. Åklagaren (som inte sällan är förundersökningsledare) måste dock övertygas om den misstänktes skuld eftersom det annars skulle vara tjänstefel att väcka åtal.116 För att den misstänkte ska kunna bemöta det som förundersökningsledaren lägger fram under utredningens gång, och dessutom kunna komma med egen bevisning, krävs dock att denne får insyn i materialet.117 Om utredningsmaterial undanhålls den misstänkte kan denne omöjligen bemöta detta och staten har då ett övertag i processen.118 Principen om parternas likställdhet finns för att garantera att den misstänkte i så hög utsträckning som möjligt har samma chans att framföra bevisning. Detta behandlades till exempel i Brandstetter mot Österrike.119 I målet var en man misstänkt för försäljning av undermåligt vin och ville under huvudförhandlingen kalla ett eget expertvittne. När den inhemska domstolen nekade honom detta klagade mannen till Europadomstolen. Domstolen uttalade att man i princip har rätt till detta men på grund av det expertvittne sökande ville kalla hade litet, eller inget, bevisvärde ansågs ingen kränkning av principen om parternas likställdhet föreligga. Principen är dock inte undantagslös utan kan begränsas om det finns ett intresse som behöver skyddas. I sådana fall måste en domstol pröva om materialet kan undanhållas den misstänkte för att ett konventionsbrott inte ska föreligga.120
Det material som undanhålls får inte heller var det enda som ligger till grund för ett avgörande.121
4.2.2 Kontradiktion
Principen om parternas jämställdhet är nära sammankopplad med principen om ett kontradiktoriskt förfarande, eftersom den ska säkerställa att såväl staten som den enskilde får
116 Se till exempel 15 kap. 5 § BrB om obefogat åtal.
117 Ehrenkrona, C. H., lagkommentarer till lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, artikel 6 EKMR, Karnov.
118 Om omöjligheten av att bemöta sådant man inte får ta del av, se bland annat Europadomstolens avgörande den 27 april 2000, Kuopila mot Finland, mål nr 27752/95.
119 Europadomstolens avgörande den 28 augusti 1991, Brandstetter mot Österrike, mål nr 11170/84.
120 Europadomstolens avgörande den 19 juni 2001, Atlan mot Förenade kungariket, mål nr 36533/97.
29 möjlighet att ta del av och yttra sig över det material som läggs till grund för ett avgörande i processen.Det innebär till exempel att det som i svensk rätt garanteras den misstänkte genom åklagarens objektivitetsplikt även får bäring för kontradiktionsprincipen. För att kunna bemöta den information som läggs fram under förundersökningen behöver åklagaren således redovisa både det som talar för och emot den misstänktes skuld.122
Som en del av denna princip ska den misstänkte få tillfälle att förhöra statens vittnen samt att kalla egna vittnen. Möjligheten att förhöra statens vittnen blir således beroende av att man får veta vilka vittnen som kallas och varför. För att kunna förbereda sig för sådana förhör krävs således att man får reda på vem som ska vittna och om vad eftersom det annars är svårt att veta vad man ska fråga om och/eller ifrågasätta. Detta medför problem vad gäller anonyma bevis-personer. Sådana är otillåtna i svensk rätt, jfr 36 kap. 10 § RB, men får förekomma i vissa undantagsfall till exempel när en polis vittnar med kvalificerad skyddsidentitet.123 Förekomsten av anonyma vittnen har varit föremål för prövning i Europadomstolen och har i vissa fall ansetts utgöra en kränkning av konventionen.124 Anonyma vittnen har dock accepterats i en del fall, till exempel när domen inte endast grundats på det anonyma vittnesmålet och det förelåg fara för vittnets liv och hälsa.125
122 Europadomstolens avgörande den 16 december 1992, Edwards mot Förenade kungariket, mål nr 13071/87.
123 Se ovan avsnitt 3.2.2.4.
124 Se Europadomstolens avgöranden den 20 november 1989, Kostovski mot Nederländerna, mål nr 11454/85, den 28 juni 1993, Windisch mot Österrike, mål nr 12489/86 och den 20 september 1993, Saidi mot Frankrike, mål nr 14647/89.
30