4.1 Inledning
Det bör före rättsfallsgenomgången nedan förtydligas att i dagsläget tycks det vara klarlagt genom praxis att ”saken” bestäms med rättsföljden som utgångspunkt. Rättsläget ligger alltså nära den av Ekelöf anförda uppfattningen (se avsnitt 2.4.4 ovan). Efter praxisutvecklingen står det också klart att inte bara den avdömda rättsföljden kommer att omfattas, utan även alternativa rättsföljder kommer att omfattas av domens rättskraft (se vidare sammanfatt-ningen i avsnitt 6.2).
I syfte att underlätta förståelsen bör det före rättsfallsgenomgången även sägas något kort om vad alternativ respektive kumulativ rättsföljd innebär. Två rättsföljder är alternativa om de inte kan uppfyllas samtidigt. Går det inte att få bifall till båda de yrkade rättsföljderna i samma rättegång är de alltså alternativa. Det går till exempel inte att både häva ett köp och få pris-avdrag för varan.
Kumulativa rättsföljder kan däremot yrkas och bifallas samtidigt i samma rättegång.96 För att illustrera detta kan skadestånd tas som exempel. Skadestånd delas upp i skadetyper som personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada.97 Det är tre skilda typer av skador som kan ersättas. Dessa tre kategorier utgör tre olika saker i rättskraftshänseende även om den skadegörande handlingen är densamma. Det finns också ytterligare underkategorier. En skadelidande kan på grund av en personskada få ersättning för både inkomstförlust samt lyte och men.98 Det är olika saker i rättskraftshänseende eftersom det är rättsföljder som är kumulativa i förhållande till varandra. Detta trots att båda är personskador och ska ersättas på grund av samma skadegörande handling.99
96 Lindell, Civilprocessen s. 412.
97 2 kap. 1 och 2 § skadeståndslag (1972:207) (SkL).
98 SkL 5 kap. 1 §.
4.2 NJA 1965 s. 94 – betalningsskyldighet och fel
Köparen av en industrimaskin hade redan vid avtalsslutet betalat 2 000 kr av den totala köpe-skillingen om 22 500 kr. En tid efter detta förpliktigas köparen genom dom att till säljaren betala resterande del av köpeskillingen, dvs. det återstående beloppet om 20 500 kr. Domen vann laga kraft. Senare stämde köparen in säljaren och yrkade att få 7 206 kr i skadestånd då det visat sig vid montering att maskinen var behäftad med fel.
Majoriteten i Högsta domstolen avvisade köparens talan som res judicata. I domskälen motiverade majoriteten sin slutsats med att köparens talan grundat sig på samma köpeavtal som låg till grund för den tidigare talan och avsåg köparens betalningsskyldighet enligt samma avtal. Högsta domstolen ansåg att frågan om köparens betalningsskyldighet enligt köpeavta-let genom den tidigare domen var slutligt avgjord.
Två skiljaktiga justitieråd anslöt sig till den lösning som föreslagits i föredragandens be-tänkande. Föredraganden ville avvisa köparens talan som res judicata såvitt avsåg det belopp som köparen dömts att betala i den första rättegången, dvs. 20 500 kr, medan de initialt be-talade 2 000 kr inte skulle anses omfattade av den första domens rättskraft.
Frågan om rättskraftens utsträckning vid talan om betalningsskyldighet har föranlett fler uttalanden av Högsta domstolen, se avsnitten 4.3, 4.9 och 4.12. Dessa senare rättsfall har bekräftat Högsta domstolens ståndpunkt i förevarande mål.
4.3 NJA 1973 s. 239 – betalningsskyldighet
Enskilt anspråk på grund av brott fördes av åklagare jämte ett åtal gällande bedrägeri mot en bank. En av bankens kunder hade genom flera uttag lyckats övertrassera sitt konto med ett stort belopp. Sedan åtalet och det enskilda anspråket ogillats och domen vunnit laga kraft ansökte banken om betalningsföreläggande mot bankkunden. Banken menade att kunden på civilrättslig grund skulle betala tillbaka det i åtalet angivna beloppet.
Högsta domstolens majoritet ansåg att banken borde åberopat de i ansökan angivna om-ständigheterna redan i brottmålsprocessen och att frågan om bankkundens återbetalnings-skyldighet var slutligt avgjord med domen.
Ett skiljaktigt justitieråd var av annan uppfattning och menade att praktiska skäl talade för att låta banken i en andra process föra talan på kontraktuell grund trots den ogillande domen i den första processen. Den skiljaktige höll med majoriteten om att banken kunnat åberopa de i ansökan anförda omständigheterna i brottmålet. Enligt då gällande rätt ansågs
dock inte åklagaren behörig att som ombud föra målsägandens talan till den del talan grun-dades på andra omständigheter än de som anges i gärningsbeskrivningen.100 Den skiljaktige ansåg att det skulle påverka funktionen med åklagaren som målsägandeombud negativt med en ordning där målsäganden skulle tvingas att före åtalet noga beräkna sina chanser och av-göra om åklagaren ska föra talan med brottet som grund eller själv stämma in på annan grund för att undvika preklusion.
Detta fall visar i likhet med fallet i avsnitt 4.2 ovan att en dom över betalningsskyldig-heten slutligt kommer avgöra den frågan. Detta gäller även om den åberopade grunden eller den rättsliga kvalificeringen av grunden skiljer sig något, jämför med fallet under avsnitt 4.4 nedan.
4.4 NJA 1977 s. 618 – överlämnande av gåvobrev
respek-tive köpebrev
I en första process hade en vägförening yrkat att föreningen i första hand skulle förklaras äga bättre rätt till vissa grönområden, i andra hand att ägaren till grönområdena skulle åläggas att lämna gåvobrev avseende samma områden till föreningen. Föreningens första talan ogillades. Föreningen yrkade i nästa process att ägaren skulle åläggas att mot ett angivet belopp över-lämna köpebrev gällande samma grönområden.
Högsta domstolen ansåg att saken var res judicata. Domstolen menade att skillnaden mellan andrahandsyrkandet i den första processen (utfående av gåvobrev) och yrkandet i den efterföljande processen (utfående av köpebrev) kunde sägas vara av kvantitativt slag. Vidare påpekade domstolen att alla tre anförda yrkanden var alternativa på så sätt att de alla syftade till att grönområdena skulle ingå i föreningens egendom och bifall till endera av yrkandena skulle utesluta bifall till de två andra yrkandena. Slutligen konstaterade Högsta domstolen att de åberopade omständigheterna till grund för föreningens talan i väsentliga delar var de-samma och de i den andra processen tillkommande omständigheterna närmast innebar att föreningen angivit en rättslig kvalificering av de sedan tidigare anförda omständigheterna.
Det har sedan NJA 1999 s. 520 ifrågasatts om detta rättsfall förlorat sin betydelse. Enligt detta senare rättsfall krävs inte bara att rättsföljderna ska vara alternativa utan också ekono-miskt likvärdiga för att omfattas av rättskraften.101 Det går knappast att påstå att det är eko-100 Rättsläget är numera förändrat och åklagaren kan anföra omständigheter som inte omfattas av gärningsbeskrivningen, se NJA 1994 s. 306.
nomiskt likvärdigt att få en fastighet genom gåva som att betala för fastigheten (se även mer om detta i avsnitten 2.4.5, 4.9 och 6.2).102
4.5 NJA 1984 s. 733 – prisavdrag för olika fel
En fastighetsköpare stämde i en första process in säljaren och yrkade prisavdrag på grund av fel i utförda isoleringsarbeten i bjälklag över källarplan och i vindsutrymmet. Käromålet ogillades och domen vann laga kraft. Köparen stämde sedan på nytt in säljaren och yrkade ytterligare avdrag på köpeskillingen. Som grund angavs nu att den typ av isolering som husets ytterväggar enligt utfästelse skulle vara utförd med saknades.
När det gäller talan om prisavdrag borde det enligt Högsta domstolen vara avgörande för frågan om rättegångshinder huruvida ”det fel som åberopas har så nära samband med vad som behandlats i den tidigare rättegången att det får anses vara fråga om samma fel”. Enligt domstolen måste frågan bedömas med hänsyn till de föreliggande omständigheterna i det enskilda fallet. Att åberopade fel avser skilda delar av en byggnad ansågs inte tillräckligt för att anse att det är fristående fel. Trots att de åberopade felen alla var hänförliga till olika delar av husets isolering ansåg domstolen att felet i den andra processen, som avsåg avsaknad av viss väggisolering, var så olikt de i den första processen åberopade felaktigheterna i utförd isolering att saken inte var res judicata.
Att Högsta domstolen valde att begränsa rättskraftens objektiva utsträckning på detta sätt vid talan om prisavdrag var resultatet av en avvägning mellan flera motstående intressen. Det konstaterades att en total preklusion av alla fel i och för sig skulle ge säljaren trygghet mot risken att bli indragen i fler processer om samma köp. Det skulle också vara den bästa lösningen av processekonomiska skäl. Rättskraftsregeln skulle bli dessutom bli lätt att til-lämpa.
Å andra sidan menade domstolen att en så omfattande preklusionsverkan skulle vara mycket betungande för köparen som skulle få en än mer omfattande undersökningsplikt. Vidare skulle en så omfattande preklusionsverkan ge köparen incitament att vänta med att föra talan om prisavdrag för att inte gå miste om rätt till ersättning för eventuella fel som visar sig långt senare. Ju längre tid som går desto sämre blir ju också möjligheterna för dom-stolen att göra en korrekt bedömning av fastighetens skick vid köpet. Dessutom skulle kö-paren efter dom vara hänvisad till att åberopa nyupptäckta fel som ny omständighet inom
ramen för resningsinstitutet. Resningen skulle dock vid en sådan rättskraftsverkan inte medge omprövning av tidigare avgjorda tvistefrågor som normalt är fallet, utan bara medge en pröv-ning av ett nytt anspråk. Högsta domstolen ansåg att det var tveksamt om en sådan använd-ning av resanvänd-ningsinstitutet skulle vara förenligt med rättsmedlets karaktär.103
Som framgår om detta rättsfall läses tillsammans med NJA 1965 s. 94, vilket även framgår explicit av NJA 2017 s. 659, hindrar en dom över säljarens rätt till ersättning en efterföljande talan från köparen om prisavdrag.104 Det omvända gäller dock inte. Rättskraften av köparens talan om rätt till prisavdrag omfattar bara det fel (och fel med nära samband) som köparen gjort gällande i processen.
4.6 NJA 1994 s. 23 – prisavdrag och hävning
En fastighetsköpare stämde in säljaren och yrkade i första hand att köpet skulle hävas, i andra hand prisavdrag. Samma omständigheter angavs till grund för båda yrkandena. Innan målet hunnit gå till förhandling återkallade käranden sitt yrkande om hävning. Fråga uppstod där-med om kärandens handlande skulle ses som ett återkallande av talan vilket ska föranleda beslut om avskrivning eller i stället ses som en inskränkning av talan som inte ska föranleda särskilt beslut. Skillnaden mellan inskränkning och återkallande av talan och dess förhållande till sakidentiteten har behandlats tidigare i uppsatsen, se avsnitt 3.3.5.
Avgörande för frågan var enligt Högsta domstolen om rättskraften av en framtida dom över andrahandsyrkandet skulle komma att omfatta även hävningsyrkandet. Domstolen ansåg att det i ett fall som det aktuella ”är fråga om alternativa yrkanden som helt ersätter varandra och som vilar på samma grund men som skiljer sig åt, inte kvantitativt utan kvali-tativt”. När en köpare, som i det aktuella fallet, kan väcka talan om både hävning och pris-avdrag är det enligt Högsta domstolen ”rimligt att kräva att han i en och samma rättegång tar ställning till om han vill framställa båda yrkandena”. Rättskraften av en framtida dom över yrkandet om prisavdrag ansågs därmed omfatta även ett yrkande om hävning förutsatt att det är fråga om samma fel (här hänvisar Högsta domstolen till sitt avgörande som be-handlats i avsnitt 4.5 ovan). Köparens avstående från hävningsyrkandet bedömdes därför som en inskränkning av talan.
103 Relationen mellan resningsinstitutet och rättskraften har berörts tidigare i uppsatsen, se avsnitten 3.5 och 3.6.
104 Högsta domstolen har nyligen lämnat prövningstillstånd i ett liknande fall, se nedan under avsnitt 6.2 och not 182.
En intressant fråga som uppstår när rättsfallet läses tillsammans med NJA 1984 s. 733 är hur situationen ska hanteras om köparen i en första process yrkar prisavdrag för att i en andra process yrka hävning med hänvisning till ett nyupptäckt fel i kombination med det fel som bedömts i den första processen. Är det då fortfarande ”rimligt att kräva” att köparen ska ta ställning till om ett yrkande om hävning ska framställas i den första processen när hävningen är beroende av den samlade effekten av bägge fel? Nordh menar att det skulle vara orimligt hårt mot käranden att inte kunna få en samlad bedömning av hävningsyrkandet, vilket jag kan sympatisera med.105
4.7 NJA 1995 s. 610 – prisavdrag och hävning
Köparna av en fastighet väckte talan mot säljarna och yrkade att köpet skulle hävas. Säljarna invände att talan var preskriberad varpå käromålet ogillades på denna grund utan någon prövning i sak. Köparna väckte på nytt talan mot säljarna men yrkade nu prisavdrag och åberopade samma omständigheter som åberopats i den första processen. Säljarna gjorde en invändning om res judicata med hänvisning till den första domen.
Högsta domstolen konstaterade, med hänvisning till NJA 1994 s. 23, att när en köpare på grund av fel i fastighet kan väcka talan om hävning och prisavdrag så kan det krävas av köparen att framställa båda dessa yrkanden i samma process. Rättskraften av en dom över ett av yrkandena omfattar även det andra yrkandet. Detta gäller enligt Högsta domstolen oavsett om domstolen i den första domen inte gjort någon prövning i sak av omständighet-erna. Saken bedömdes vara res judicata och köparnas talan avvisades.
4.8 NJA 1996 s. 751 – ändring av grund
En part hade klandrat skiljedom och i stämningsansökan yrkat att skiljedomen skulle hävas med åberopande av klandergrunden om andra förfarandefel. Före förhandling i tingsrätten, men efter klanderfristen löpt ut, gjorde parten även gällande att en av skiljemännen varit jävig. Fråga uppstod om den nya klandergrunden skulle tillåtas.
105 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 4, s. 93. Nordh menar dessutom att det är tveksamt om köparen har möjlighet att ta till resning i detta fall eftersom den första processen inte har gällt hävning. En konsekvens av min ståndpunkt angående resningsinstitutets räckvidd i förhållande till rättskraftens utsträckning är att köparen inte bara bör, utan måste ges tillgång till resning i ett sådant fall där rättskraften hindrar köparen att kunna ta tillvara sin rätt, se avsnitten 3.5 och 3.6.
Inledningsvis konstaterade Högsta domstolen att åberopandet av den nya klander-grunden inte innebar någon ändring av talan enligt 13 kap. 3 § RB. Åberopandet var att anse som en ny omständighet till stöd för sin talan om samma sak. Däremot skedde åberopandet efter att klanderfristen hade löpt ut och frågan var om omständigheten med det blivit pre-kluderad. Frågan bör enligt domstolen lösas genom en tolkning av varje enskild regel om talefrist. En utgångspunkt vid tolkningen ska, enligt Högsta domstolen, vara att en föränd-ring av talan som är tillåten enligt rättegångsbalkens 13 kap. 3 § RB ska få göras även efter fristens utgång, om inte särskilda ändamålsskäl talar emot. Med hänsyn till skiljeförfarandets syfte att främja snabb och slutlig konfliktlösning ansåg dock Högsta domstolen att det i fråga om klander av skiljedom inte var lämpligt att tillåta förändringar av talan efter klanderfristens utgång.
I rättsfallet framgår tydligt att Högsta domstolen anser att klandertalan mot en skiljedom rör en och samma sak, oavsett vilken grund som åberopas. Part som klandrar skiljedomen anses alltså invända mot skiljedomen som sådan, inte bara mot den enskilda felaktigheten som åberopas till stöd för talan. Detsamma gäller enligt praxis bl.a. vid klander av bodelning och testamente.106
Det är också tydligt att Högsta domstolen värderar ändamålsskälen bakom skilje-förfarande högt. Att inte tillåta att käranden ändrar sin talan efter fristens utgång gör att det är bråttom att klandra en skiljedom eftersom fristen löper ut redan 2 månader efter skilje-domens meddelande. Numera framgår direkt av lagtexten i lagen om skiljeförfarande att det inte är möjligt att åberopa nya klandergrunder efter klanderfristen (34 § tredje stycket, in fine).
4.9 NJA 1999 s. 520 – betalningsskyldighet, fel och
skadestånd
En fastighetsägare hade köpt visst byggmaterial och renoveringsarbete av en entreprenör. Entreprenören stämde sedan in köparen och yrkade att köparen skulle förpliktas att betala visst belopp som enligt entreprenören var hänförligt till den utförda tjänsten. Köparen be-stred talan med hänvisning till fel i det köpta materialet såväl som i det utförda arbetet. Köpa-ren genstämde även med yrkande om att rätten i första hand skulle fastställa hans rätt till hävning och återbetalning från entreprenören, i andra hand att rätten skulle fastställa rätt till prisavdrag för både tjänst och arbete. De fel som köparen åberopade till grund för sitt
stridande och genkäromål var ”fogar för breda, felaktig fogmassa, fel i utförda ytterhörn, väggbeklädnad icke sittande över golvbeklädnad utan vid sidan av, avsaknad av marmorsock-lar och s k bomsläppar”. Medan saken fortfarande var anhängig i domstol väckte köparen en ny talan mot entreprenören vid en annan domstol och yrkade där prisavdrag och skadestånd. Som grund för yrkandena angavs att vissa fel, främst i fuktskyddet, skulle ge köparen rätt till prisavdrag för avhjälpande samt skadestånd för de följdskador i form av fuktskador som uppstått på grund av felen. Frågan i Högsta domstolen var om den första processen utgjorde rättegångshinder för den senare talan på grund av litispendens. Förhållandet mellan rättskraf-ten och litispendens har behandlats tidigare i uppsatsen, se avsnitt 3.2.
Högsta domstolen valde att pröva saken i två steg. Först genom att bedöma om entre-prenörens talan utgjorde rättegångshinder för köparens senare väckta talan, sedan om köpa-rens genkäromål i den första processen utgjorde rättegångshinder. Med hänvisning till NJA 1965 s. 94107 konstaterade Högsta domstolen att en dom över entreprenörens käromål rätts-kraftigt skulle avgöra frågan om köparens betalningsskyldighet för den utförda tjänsten. Detta gäller enligt domstolen oberoende av om den nya talan skulle grundas på andra om-ständigheter, t.ex. ett annat fel. Vidare ansåg domstolen att entreprenörens käromål utgjorde rättegångshinder ”inte bara [ifråga] om prisavdrag på grund av värdeminskning av tjänsten utan också med yrkande om ersättning för kostnad och avhjälpa vilket som helst fel i tjänsten upp till det avtalade priset, vare sig [köparen] rubricerar yrkandet som prisavdrag, avhjälpandekostnad, skadestånd eller något annat”.
Vad sedan gällde den delen av prisavdraget som översteg det avtalade priset konstaterade domstolen att det yrkade prisavdraget för värdeminskning i den första processen, och det yrkade prisavdraget för avhjälpande i den andra processen, var hänförligt till fel som var så närliggande att de fick anses utgöra samma fel.108 Vidare ansåg domstolen att ersättning för värdeminskning och ersättning för avhjälpandekostnader i princip är alternativa till varandra ”[…] genom att utnyttjandet av den ena påföljden påverkar storleken av den andra”. Dom-stolen konstaterade sedan ”[f]astän det kontraktsrättsligt är fråga om olika rättsföljder, bör de därför i rättskraftshänseende anses angå samma sak”. Köparens talan om ersättning för avhjälpandekostnader skulle därmed avvisas, även till den del talan översteg det avtalade pri-set.
107 Se avsnitt 4.2 ovan.
108 Angående vad som är att anse som samma fel se NJA 1984 s. 733 som behandlats i avsnitt 4.5 ovan.
När det däremot gällde det av köparen yrkade skadeståndet på grund av följdskador ansåg domstolen att rätten till ersättning för följdskador inte är alternativ i förhållande till rätten till prisavdrag utan kumulativ. Därmed skulle inte rättegångshinder föreligga med avseende på följdskadorna med mindre dessa åberopats som motfordringar som då prekluderas enligt 17 kap. 11 § andra stycket RB. I slutet av domskälen anför domstolen att ”[b]ehovet av en klar och lättillämpad regel talar med skärpa för att den negativa rättskraften begränsas till