6 Sammanfattning och avslutning
6.2 Sakens identitet i allmänhet – hur långt sträcker sig rättskraften?
Det kan inledningsvis konstateras att rättskraftens objektiva utsträckning är densamma som saken. I den frågan bör det anses råda konsensus. Den intressanta frågan är vad som avses med saken. Att saken bestäms av rättsföljden och omfattar såväl samma rättsföljd, som alter-nativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder får anses klarlagt genom Högsta domstolens praxis.172
Genom att låta rättsföljden bestämma rättskraftens omfattning skulle det kunna argu-menteras för att problematiken med att fastställa rättskraftens omfattning egentligen bara skjuts vidare till ett senare led. En identitetsfråga, ”vad är saken”, besvaras genom en annan ”vad är en rättsföljd” (eller för den delen en alternativ rättsföljd som är ekonomiskt likvärdig). Frågan är om detta verkligen löser problematiken med svårigheten att fastställa rättskraftens omfattning och skapar förutsägbarhet för parterna? Svaret på den frågan är nog nekande.
Det kan nämligen inte helt enkelt fastställas vad som i rättskraftshänseende är en och samma rättsföljd, eller alternativa rättsföljder. Det får anses klarlagt att rättsföljden inte kan
172 Se NJA 1994 s. 23 i avsnitt 4.6; NJA 1995 s. 610 i avsnitt 4.7. Att rättsföljden ska vara ekonomiskt likvärdig framgår av NJA 1999 s. 520, se avsnitt 4.9.
bestämmas genom att endast beakta rättsföljden som den kommer till uttryck i domslutet. 173 Det synes även råda konsensus om att det inte heller är möjligt att bara utgå från de civil-rättsliga reglerna, utan även grunden för talan måste beaktas.174 T.ex. menar Lindell att även om de civilrättsliga reglerna får vara en utgångspunkt för bedömningen måste ändå frågan avgöras på processuella kriterier. Enligt Lindell kan sådana kriterier vara ”till exempel […] vad som rimligen kan begäras av parterna i en process, förutsebarhet, trygghet, processuell systematik och rent praktiska överväganden”.175 Vid en första anblick kan, utifrån dessa be-dömningskriterier, frågan om vad som är samma eller alternativa rättsföljder framstå som relativt enkel. Eftersom hänsyn kommer att tas till flera olika parametrar kommer det nog i många situationer inte alltid framstå som självklart.
Nordh använder, som framgått i avsnitt 2.4.5 ovan, begreppet ”anspråk” i stället för rätts-följd. Detta motiverar han med att det inte går att bestämma vad som är en och samma rättsföljd utan att ta hänsyn till grunden. Fördelen med begreppet ”anspråk” är att det ger en mer lättförståelig bild av vad saken omfattar och därmed hur långt rättskraftens objektiva sida stäcker sig. Frågan är dock om ytterligare begrepp är vad diskussionen om rättskraftens omfattning behöver. Eller för den delen om det kommer hjälpa parterna i ett enskilt mål att bedöma hur långt rättskraften sträcker sig i den aktuella situationen.
Den fråga man kan ställa sig är om saken och därmed rättskraftens omfattning kan, eller bör, ha en för alla situationer gällande huvudregel? Eller, för den delen, om det över huvud taget är nödvändigt. I de allra flesta fall känner vi nog instinktivt vad som är ”en sak” och när ”saken” är en annan. I de mer svåravgjorda fallen, när vi t.ex. måste väga in vad som kan begäras av parterna i en process, kanske det vore bättre att låta rättstillämpningen avgöra hur gränsen ska dras för de olika situationerna. Det finns redan i dag vissa situationer där det genom praxis är tydligt vad som avses med samma sak, exv. prisavdrag för fel176 och betalningsskyldighet177. Det kanske helt enkelt är så att det inte går, eller ens är önskvärt, att förklara alla fall av sakidentitet med en övergripande definition. Diskussionerna om saken, rättsföljd, anspråk, rättigheternas individualisering, händelseförlopp eller annat kanske bara leder till att rättsläget uppfattas än mer oklart?
173 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 65.
174 Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 65; Lindell, Civilprocessen s. 418 ff.; Se också NJA 1999 s. 520 i avsnitt 4.9, ”[f]astän det kontraktsrättsligt är fråga om olika rättsföljder, bör de därför i rättskraftshänseende anses angå samma sak”.
175 Lindell, Civilprocessen s. 420.
176 NJA 1984 s. 733 se avsnitt 4.5; NJA 1994 s. 23, se avsnitt 4.6; NJA 1999 s. 520, se avsnitt 4.9
Att den alternativa rättsföljden ska vara ekonomiskt likvärdig framgår av NJA 1999 s. 520. Det har dock, som framgått i avsnitten 2.4.5 och 4.9, diskuterats om den alternativa rättsföljden måste (eller bör) vara ekonomiskt likvärdig för att omfattas av rättskraften178. Den kritik som riktas mot avgörandet är att det varken framgår varför kravet har uppställts eller vad ”ekonomiskt likvärdig” innebär. I avgörandet uttalar Högsta domstolen att behovet av en klar och lättillämpad regel talar för att rättskraften ska omfatta en alternativ rättsföljd som är ekonomisk likvärdig. Det kan snarare ifrågasättas om inte kravet på ekonomisk lik-värdighet har medfört att en onödig oklarhet.
I tidigare avgöranden har Högsta domstolen i stället uppställt som kriterium att yrkan-dena ska vara alternativa, helt ersätta varandra och vila på samma grund. Med de kriterierna blir regeln klarare och mer lättillämpad. Eftersom det inte framgår vad Högsta domstolen avser med ”ekonomisk likvärdighet” är det inte heller möjligt att bedöma om det finns situ-ationer där bedömningen skulle bli annorlunda jämfört med tidigare praxis, särskilt NJA 1977 s. 618.179 En situation där käranden skulle kunna argumentera för att rättsföljderna inte är ekonomiskt likvärdiga är till exempel om käranden gör gällande äganderätt till en fastighet genom köp respektive gåva. En annan situation är när käranden dels har gjort gällande äganderätt till en fastighet och därefter nyttjanderätt till samma fastighet, på i princip samma grunder.180
I vissa situationer har Högsta domstolen, som framgått ovan, tydligt klargjort hur långt rättskraftens omfattning sträcker sig. T.ex. har Högsta domstolen prövat frågor rörande fel-ansvar vid köp av vara och tjänst vid flertalet tillfällen.181 Hur dessa situationer bör hanteras kan därför i huvudsak anses klarlagt. Högsta domstolens uttalanden i dessa avgöranden kan dock inte användas rakt av i andra situationer eftersom de grundar sig i vissa praktiska över-väganden som uppstår i dessa situationer. Det är till exempel tydligt i domskälen till NJA 1984 s. 733 att det var praktiska skäl som motiverade att begränsa rättskraften till att bara omfatta det fel som käranden fört talan om (och sådana som har så nära samband att de får betraktas som samma fel). Hade Högsta domstolen i stället strikt utgått från den civilrättsliga
178 Lindell, Civilprocessen s. 413; Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 65 f.
179 Se avsnitt 4.4 ovan.
180 Nordh menar att rättskraften av talan om äganderätt bör hindra talan om nyttjanderätt, se Nordh, Processens ram i tvistemål uppl. 3 s. 87 f. Se också Ekelöf m.fl., Rättegång III uppl. 8 s. 190 f.
rättsföljden råder det ingen tvekan om att domstolen ansett att prisavdrag enligt jordabalken är en och samma rättsföljd, oavsett vilket fel det grundas på.182
Intressant att notera är att Högsta domstolen har meddelat prövningstillstånd i en rätts-kraftsfråga under slutskedet av arbetet med denna uppsats som rör fel i tjänst.183 Den situa-tion som nu är föremål för prövning hos Högsta domstolen skiljer sig dock från de klassiska situationerna som gällt köp av egendom. Den första processen i det fallet rörde nämligen frågan om det begärda priset för tjänsten var skäligt. Den andra processen rörde sedan fel i utförd tjänst. Det kan även noteras att målet rör ett konsumentförhållande.184